• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitors
  • RSS samtid&framtid

Migrationsverkets sökandeombudsman svarar inte på samtal och mejl

Migrationsverket logoFör några dagar sedan skrev jag här under rubriken "Vad gör egentligen  Migrationsverkets sökandeombudsman?". Och nedan följer ett exempel på icke-reaktion från densamme. Ett brev e-postades till sökandeombudsmannen på kvällen tisdagen den 6 mars och har fortfarande, på förmiddagen den 10 mars, inte har förorsakat någonsomhelst reaktion:

"Du skriver att du inte kommer att behandla enskilda ärenden, men svara på frågor om service och bemötande. Då måste ju frågan handla om konkreta ärenden och det är ett sådant som jag nu tar upp. Det är en ung man från Sudan (NN, diarienr x-xxxx) som besökt Migrationsverket i Y för kompletterande utredning. Där får han först höra att det finns tre tolkar som jobbar med hans stamspråk. När det uppstår oklarheter om hans stamspråk och MIG:s personal tvivlar på om han kan tala detta språk säger han att MIG ska låta honom få prata med någon av dessa tolkar. Då får han till svar att det är bara en som jobbar och att hon inte har tid med honom.

Efter några dagar kommer ett beslut att NN inte är att betrakta som flykting och att hans berättelse inte är trovärdig och att språkanalysen som gjordes på hans engelska snarare tyder på att han kommer från Uganda eller Kenya.

Om MIG tvivlar på hans härkomst är det väl MIG:s ansvar och skyldighet att BEVISA att han inte kan stamspråket? Inte skall väl detta vara beroende av om det finns tolkar närvarande eller som kan kallas in?

Min fru kommer från Dalarna men bor i Värmland. Hon bryter på dalmål. Med MIG:s resonemang kunde man alltså ifrågasätta om hon verkligen bor i Värmland. Jag kommer från Stockholm, men bor i Värmland. Jag pratar varken stockholmska eller dalmål eller värmländska. Varifrån kommer jag? Hur skulle en språkanalys i Sudan agera om de skulle avgöra min hemort om JAG måste fly till Sudan?

Förlåt mina absurda tankar, men man undrar hur MIG jobbar med sina språkanalyser. Hoppas på en bättring och jag begär att NN skall få en chans att tala sitt stamspråk acholi med någon på MIG innan UN eller den nya prövningen slutgiltigt avgör hans ärende.

Med vänlig hälsning
Namn och telefonnummer på skribenten"

(Det är jag som ersatt namn och diarienr med NN, X och Y för att de inblandade ska få  förbli anonyma).

Som sagt: inget svar, inte ens en bekräftelse på att sökandeombudsmannen mottagit mejlet, ämnar svara  senare eller vidarebefordrat det. Vad är det för mening med en sådan tjänst om personen varken svarar när folk ringer eller mejlar (se mitt tidigare inlägg) och inte heller är ute på förläggningarna och talar direkt med asylsökande som har massor av frågor?

Citera gärna men ange källan!

Om hur Sverige behandlar flyktingar från förtryckardiktaturer

VietnamSom jag skrivit tidigare på bloggen så kommer jag här på bloggen att berätta historien om hur Sverige behandlar flyktingar från en av världens främsta förtryckardiktaturer, Vietnam. Jag ska berätta om turerna i de två fall som jag som ombud tillsammans med CUF:s ordförande Fredrick Federley kommit i kontakt med och har kunnat följa. Och jag ska berätta om hela processen när/om vi tvingas ta de här två fallen till Europadomstolen trots att svensk utlänningslag säger att om det föreligger verkställighetshinder (vilket det gör här) så ska uppehållstillstånd beviljas.

Den 4 augusti 2005 skrev jag en kortare artikel i Expressen med rubriken (OBS! Rubriken är inte satt av mig utan av tidningen):

"Migrationsverket – en spioncentral?"

Men det jag skrev om där är bara en del i historien, även om den är nog så allvarlig. Till helgen kommer del 1 i den här historien!
T & HThanh och Hoa
Foto: Merit Wager

Förkastlig girighet del 1

Girigheten är väl utbredd inom alltför många områden i samhället. Inte minst inom näringslivet, vilket vi blivit mycket upplysta om de senaste åren. Utan att för ett ögonblick vara missunnsam eller avundsjuk så tycker jag att det är gräsligt att det finns människor som på det sätt som vi sett så många exempel på, roffar åt sig hundratals miljoner, som hamstrar som bara ska ha och ha och ha – bara för att äga! Vad ska enskilda människor med sådana oerhörda summor till? Och hur motiverar de sin girighet inför sig själva? Jag förstår inte.

Jag försvarar inte ett ögonblick de sjukt giriga direktörerna som blir sifferblinda och bara ska ha fler och fler och fler miljoner i "bonusar" och förmåner och löner. Men, det måste sägas: det allra värsta är ändå inte näringslivstopparnas sanslöst sjuka habegär eftersom deras pengar trots allt kommer från den privata sektorn. Eftersom aktieägarna (=de faktiska ägarna) tillåter att de klär sig i guld, bor i guldslott, sover i guldsängar och äter guld så är det, trots det obehagliga i det, något som andra än de berörda inte kan lägga sig i. Vore jag aktieägare skulle jag protestera mer än högljutt och vägra acceptera att summor som skulle kunna förbättra mycket för många gick in på privata konton. Men svenska aktieägare gör inte det och då får vi ha det som vi har det.

Vad jag däremot blir riktigt arg över är  när chefer för statliga företag tar sig samma friheter och berikar sig själva med skattepengar! Hur i helsike kan det accepteras? Folket och folkets vilja är tydligen något som de styrande kan trampa ner som de vill.

"Det viktigaste är förstås att vi – vi som regerar landet – och de som vi utnämnt till höga poster, kan kapa åt oss så mycket som möjligt av de lågavlönades skatter", är inställningen. "Låt oss klämma åt de lägst avlönade som varken har tid eller ork att protestera och som är så  korkade att de ändå röstar på oss av gammal vana och för att deras föräldrar gjorde det. Och så kan vi ju passa på och ta sjukersättningen ifrån de sjuka  också, så får vi lite mer pengar att fördela mellan oss. Plus se till att det upphandlas ännu sämre och billigare mat åt de gamla – kanske dör de då bort snabbare och vi får en besparing inom vården som kan komma oss till del. Vi behöver pengar till våra generaldirektörer på alla drygt 500 statliga verk och myndigheter och vi har ju passat på att anställa flera tusen personer till i regerinsgkansliet också. Alla dessa måste försörjas till livets slut, skattepengarna måste komma våra vänner,  våra nära och kära till del. Våra kusiner, sambor, barn och syskon ska förstås gynnas när vi nu har makten".

Så resonerar "makten", i varje fall om man tittar på verkligheten. Det är vedervärdigt.

Citera gärna men ange källan!

Brist på kvinnliga företagare

Det råder brist på kvinnliga företagare i Sverige. Idag går det tre manliga företagare på varje kvinnlig. Något ljusare är bilden när det gäller nyföretagande. Här går det knappt två män på varje kvinnlig företagare.

Det visar en rapport från Svenskt Näringsliv där man bland annat summerar hur det kvinnliga företagandet utvecklats i landets län och kommuner det senaste året.

– Om fler kvinnor ska våga ta steget från anställningens trygga värld till företagarens något mer osäkra tillvaro måste dels det generella företagsklimatet bli bättre, så att fler företag startas, dels måste det bli lättare att få riskkapital, säger ekonomen och rapportförfattaren Göran Wikner, Svenskt Näringsliv.

– Kvinnor tar nämligen färre risker än sina manliga kollegor. Män och kvinnor värderar ofta utfallet av riskerna vid en företagsstart olika.

Kvinnliga entreprenörer satsar inte heller lika mycket ekonomiskt på sina företag som män, visar rapporten.

– Det beror på bland annat på att kvinnor är mer tveksamma till att låta företaget växa. Men också på att de i högre utsträckning finns inom branscher där investeringsbehovet inte är så stort som till exempel parti- och detaljhandeln, utbildning samt hälso- och sjukvård.

Vid sidan av finansieringen är ett brett kontaktnät av stor betydelse, framför allt i expansionsfasen, menar Göran Wikner.

– Här har kvinnor det sämre förspänt. Orsaken är att många verkar i branscher inom offentlig sektor som i praktiken har monopol på mycket av sin verksamhet, säger Göran Wikner. Det gör att steget blir längre för kvinnor att starta eget.

– Män däremot har ofta flera bekanta som är företagare med vilken man diskuterar för- och nackdelar och får goda råd.

Flest kvinnliga företagare har Jämtlands län med nära nio procent i åldern 25-64 år. Lägst andel, 4,5 procent, har bland annat Östergötland och Norrbottens län, enligt rapporten.

Bland landets kommuner stoltserar Arjeplog med det bästa nyföretagandet bland kvinnor. Där startas 2, 45 företag per 100 invånare. Sämre är det i Bromölla. Där är siffran 0,19 företag per 100 invånare.

Är det en (s)ekt?

"Jag är född sosse och kommer att dö sosse" lär f.d. Metallordföranden Göran Johnsson ha sagt på ett seminarium hos Svenskt Näringsliv.

Herre Gud, är socialdemokraterna en sekt?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 212 andra följare