• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    december 2009
    m ti o to f l s
    « Nov   Jan »
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    28293031  
  • free counters
  • wordpress visitors
  • RSS samtid&framtid

”En del drar sig förskräckt undan – efter alla år! – och andra börjar prata om annat”

Det kom ett nytt mejl från Maja, som också skrev under rubriken Som jag upplever det verkar hela migrationsförfarandet i Sverige vara en enda röra. Finns det någon enda vettig människa som kan tycka annat än att detta är en sansad, klok och reflekterande människa som skrivit nedanstående? Finns det någon enda vettig människa som tycker att hon kan avspisas med vulgärargument som ”främlingsfientlig” etc? Varför är folk så rädda för att tala om det i både nutid och framtid så oerhört viktiga asylområdet i raka, tydliga ordalag och ta upp både positiva och negativa sidor? Det är fullständigt obegripligt! Lika obegripligt som att fega politiker främst tänker på sin egen karriär och sina pk-fingrar i luftren och inte har folkets bästa för ögonen.

Här följer Majas andra text, var och en får läsa och förstå den som den vill och kan:

Det var nog för 10-12 år sedan. Jag promenerade genom Södra Förstaden, nära centrum av Malmö. Jag svängde runt ett hushörn och … synen som mötte mig tog struptag på mig och mitt hjärta började banka … Genast ändrade jag riktning och fortsatte alltså inte som jag tänkt in på tvärgatan. Jag undvek konfrontation. Vad jag sett, som fick mig att se en skrämmande framtid i ett enda ögonblick?

Mot mig på trottoaren kom, fladdrande i den lätta vinden, tre svarta skynken utan ansikten – som hämtade ur en skräckfilm om rymden. Naturligtvis förstod jag att det fanns tre bastanta kvinnor som marscherade fram under tygskynkena, och att dessa inte alls var intresserade av mig personligen, men känslan av skräck som förde mina tankar in på död och utplåning fanns där … Detta var framtiden för mig, för oss. Nej, nej, nej, över min döda kropp! Men också över mina barns döda … En svensk kvinna låter sig inte …

Det var så verklighetsfrämmande. På en skånsk gata, i en svensk stad! Inte i en jemenitisk stad eller … Jag var i ungdomen ute och reste en del i världen, så jag har sett lite av den. Senare har jag reflekterat över möjligheten att det under dessa skynken kan döljas bomber och granater, som ingen kan upptäcka förrän det är för sent. Sådant har skett i andra länder – och kan även hända här. Det finns inga garantier.

Men det var då, för ett decennium sedan, en skräckupplevelse, som jag naturligtvis kastade över axeln – som godtrogen svensk – och stoppade undan i ett minneshörn. Ändå kan samma känsla dyka upp lite varstans när jag råkar ut för något eller läser hur det går till i vårt land.

Det värsta är att jag inte kan göra något åt det. Ingenting. Absolut ingenting. Och jag förstår att jag inte är ensam om dessa känslor – det vore omöjligt – men också att alltför många svenskar trycker ner instinktiva reaktioner och sedan undviker att utsätta sig för liknande om de kan. Jag har mångåriga väninnor, som inte tror på mig när jag berättar vad jag känner till från bl.a. bloggar såsom din, Merit. En del drar sig förskräckt undan – efter alla år! – och andra börjar prata om annat. Psykologiska reaktioner till deras försvar för att orka leva vidare. Åter andra börjar förhoppningsvis att reflektera, och en hel del är på samma linje som jag, men osäkra.

Som jag ser det ska man leva sin tid i den reella verkligheten – inte i en flumvärld, en drömtillvaro, eller som man önskar att livet vore. Det är nuet som gäller, men man får inte blunda för ett skrämmande framtidsperspektiv. Se det positiva i tillvaron men inte blunda för det negativa och önska bort det. Så funkar det inte.

Många gånger brukar jag säga att ungdomar (inte alla givetvis!) har mer pengar idag än förstånd. Jag har själv fått vända på slantarna, och det har inte skadat min kreativitet. Samma sak säger jag om makthavarna på olika nivåer i vårt land: De har mer makt (och pengar) än de har förnuft att använda den till. Eller: ”Där makten går in där går vettet ut. Kvar finns endast egoism och girighet.” Därför samlas vettlösheten i toppen där den flyter ovanpå som luftfyllt skum …

Det är synd om
kvinnan som flyttade ”hem” till Malmö efter 30 år i Stockholm, och som inte förstod hur totalt staden förändrats. Till Dalslandsgatan nära Södervärn, där väntande bussresenärer kan bli rånade och knivhotade, ett stycke från Möllevångstorget, där ingen vettig människa ska vistas nattetid. Jag hoppas att hon inte råkar ut för det genomströmmande klientel som gör sina räder i trakten.

© Hela texter från min blogg får inte kopieras!
Vid citat ur texterna, var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara lösryckta ord
eller meningar.

”Som jag upplever det verkar hela migrationsförfarande i Sverige vara en enda röra”

Det kom ett mejl från en bloggläsare som jag fått tillstånd att låta också andra ta del av:

Jag läser ofta dina artiklar, som jag tycker ger en motbild till det lilla som svenska medier låter oss känna till – och dina bilder förklarar mycket av vad som pågår.

Som jag upplever det verkar hela migrationsförfarande i Sverige vara en enda röra. Till exempel: Migrationsdomstolar avslår alltmer Migrationsverkets beslut och godkänner på lättsamma grunder de asylsökande – litar på deras ord utan bevis. Nämndemännen som går emot den ende juristen … Det verkar som om man struntar i att kolla ordentligt, struntar i DNA-test etc.

Och det verkar som om missnöjet med chefen inom MIG är stort.

Jag är mycket förvånad över det som jag upplever som rörigt i dessa sammanhang, eftersom Sverige är ett EU-land och även i dessa frågor borde hålla sig till EU-direktiv och förordningar. Jag har läst om andra EU-länders asyl- och invandringskrav (t ex Dublin-…) – krav som inte ställs i Sverige. Som språkkrav och samhällskunnande.

Nu bor jag i Malmö där befolkningen snart till hälften är invandrad. Inget fel med det, egentligen. Av mina närmaste vänner och bekanta är de allra flesta 1-2-3:e generationens invandrare. De känner sig svenska men med förkärlek för sina rötter. Själv har jag arbetskraftsinvandrare 6-7 generationer bakåt i släkten och är stolt över det. Ganska kul.

Malmö har förändrats alltför snabbt – om än inte alltför mycket. Det finns områden som jag absolut inte vill vistas i längre trots att det var okej för 8-10 år sedan. Och många med mig drar sig för att gå ut på stan efter mörkrets inbrott.  Men jag låter inte detta hindra mig om jag verkligen vill eller måste. Men Malmö har blivit osäkert. Jag blir så förbannad över all kriminalitet …

Jag minns en tevedebatt för några år sedan. Den var förlagd till Rosengård(-sbiblioteket) där både invandrare och svenskar talade om den dåvarande situationen. (Jag undrar om man öht skulle kunna anordna en sådan debatt idag.) Det jag främst kommer ihåg från den var en kvinna, som redan bott 16 år i Sverige utan att en enda gång varit utanför Rosengård och följaktligen inte lärt sig någon svenska alls. Och hon anklagade ”samhället” för detta. Jag var förvånad. Men familjen då? Har inte den något ansvar för hennes situation?

Det är så mycket som vi svenskar inte förstår i det främmande tankesättet. Och eftersom murarna blir allt tjockare mellan kulturerna/de alltför olika människorna blir det allt svårare att förstå från båda håll.

Tack för din hemsida, Merit, hälsar Maja

På begäran av skribenten skriver jag inte ut hela namnet, som dock är känt för mig.

© Hela texter från min blogg får inte kopieras!
Vid citat ur texterna, var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara lösryckta ord
eller meningar.
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 195 andra följare