• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    mars 2010
    m ti o to f l s
    « Feb   Apr »
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  
  • free counters
  • wordpress visitors
  • RSS samtid&framtid

    • Vill Sverige inte att utlandssvenskar ska rösta i val här? onsdag, 23 april, 2014
      Det kom ett mejl från en bloggläsare var syster är utlandssvensk. Gråt eller skratta, det är valfritt. Läs sedan i slutet hur det går till i ett land 50 minuters flygresa härifrån och jämför. Och avundas ett folk som har ordning på saker och ting i sitt land. Så här skriver alltså bloggläsarens syster i […]

En migga om s.k. ensamkommande barn: ”På rena asylskäl finns knappt någon.”

Läs först En förklaring har inkommit från Migrationsverket och Vem kan man stämma för inkompetens, oförmåga att följa den demokratiskt stiftade utlänningslagen samt missbruk av skattemedel? (om vad som hände i Högsby).

Thomas Di Levas gamla låt Vem ska jag tro på? surrar i mitt huvud när jag tänker på Migrationsverket och alla olika uppgifter man får om verksamheten, beroende på vem man talar med. Så här skriver en migga apropå de två ovannämnda inslagen:

Ställ gärna följdfrågan till Migrationsverket: ”Hur fördelar sig tillstånden på medborgarskap?” Och svaret kommer då att bli att de ”barn” som får uppehållstillstånd på ”synnerligen ömmande skäl” är från Afghanistan och de som är ”skyddsklassade” är från Somalia (på rena asylskäl finns knappt någon). Och vad gäller somalier så vet vi inget mer om dem än att de säger ”Hej, jag heter Ali och jag är från Somalia”. Precis som det som hände i Högsby.

Kommentar: Jag tenderar att tro lite mer – eller åtminstone lyssna mer – på dem som är direkt inblandade i den faktiska, dagliga hanteringen av asylsökande än dem, som bollar med siffror och statistik. För beroende på vilka kriterier man gör statistiken på så kan man ju visa eller ”bevisa” nästan vad som helst, medan om man med egna ögon ser och med egna öron hör och själv kontinuerligt hanterar de faktiska ansökningarna och träffar de faktiska människorna bakom de statistiska uppgifterna, så kan det inte viftas bort. Så tack bör riktas till alla miggor som fortsätter att rapportera inifrån verket så att information om deras verklighet kommer till allmänhetens (och mediernas, politikernas m.fl.) kännedom här, vilket den inte gör någon annanstans.

© Denna blogg.

Finländarna vill ha tuffare invandringsregler

Tre av fem finländare anser att invandrarpolitiken är alltför slapphänt, visar en färsk enkät. De som flyttar till Finland för att arbeta är ändå välkomna: endast 13 procent vill försvåra den arbetsrelaterade invandringen. Det är Helsingin Sanomat som skriver om enkäten som gjorts för den invandringskritiska föreningen Homma.

Av dem som besvarade enkäten ansåg 91 procent att utlänningar som gjort sig skyldiga till brott bör utvisas lättare än nu. Nästan hälften vill göra det svårare för kvotflyktingar och personer som beviljats asyl att få sina familjemedlemmar till Finland.

Enkäten besvarades av 905 myndiga finländare. Felmarginalen är tre procentenheter åt vardera hållet.

Källa:

Finland: ”Allt fler invandrare är analfabeter”

85-90 procent av de somalier som kommer till Finland är analfabeter, uppskattar Migrationsverket. Därför håller grundutbildning på att bli en allt viktigare del av integrationen av invandrare. Men enligt Migrationsverket är det svårt att få resurserna för integration att räcka till.

I Finland får asylsökande som är analfabeter får en 200 dagar lång grundutbildning, men det tillsammans med 40 veckors finsk- eller svenskkurs är sällan tillräckligt för att ge jobb.

Källa:

En förklaring har inkommit från Migrationsverket

Statistiken är ofta ganska svårgenomtränglig hos Migrationsverket. Det beror till viss del på att verket (och lagstiftarna) ändrar begrepp och benämningar och man därför inte riktigt vet vad som menas på olika statistikområden.

Migrationsverket har nu skickat en förklaring till sin statistik om ensamkommande unga asylsökande eftersom de anser att jag inte dragit korrekta slutsatser av den okommenterade statistik jag fått av dem tidigare . Jag vill inte skylla ifrån mig, bara konstatera att det tyvärr kan hända att man missförstår Migrationsverkets statistik…

Jag är tacksam mot Migrationsverket för att de försöker förtydliga och klargöra förhållanden som beskrivs ganska olika av miggorna som handlägger och fattar beslut jämfört med i verkets statistik. Rätt ska vara rätt – om det nu finns så svart/vita begrepp inom asylhanteringen…

Läs här Migrationsverkets förklaring och ta del av statistiken så som den ser ut och ska förstås. Lycka till!

Vem kan man stämma för inkompetens, oförmåga att följa den demokratiskt stiftade utlänningslagen samt missbruk av skattemedel?

Högsby begär hjälp av Billström

I dagsläget uppgår kommunens ekonomiska krav på ersättning för de berörda flyktingarna till närmare två miljoner kronor.

Sammanlagt berör ärendet åtta personer som kommit till Högsby som anhöriga. Det visade sig dock senare att dessa personer inte alls var anhöriga. Enligt kommunen stod detta redan klart när de första så kallade anhöriga kom till Högsby och man menar att dagens olustiga situation därmed hade kunnat undvikas.

Hur är det möjligt att falska ”anhöriga” har fått kosta (hittills…) minst två miljoner skattekronor och hur är det möjligt att de är kvar i Sverige efter fyra år, trots att de inte har någon som helst anknytning hit? Det blir allt mer laglöst på asylinvandringsfronten!

Vem kan man stämma för inkompetens, oförmåga att följa den demokratiskt stiftade utlänningslagen  samt missbruk av skattemedel?

© Vid citat ur texter på min blogg,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Fakta om beviljade uppehållstillstånd för ensamkommande unga

OBS! Den 30 mars, dagen efter att nedanstående skrevs, inkom från Migrationsverket en förklaring och ett påpekande om att jag inte förstått deras statistik rätt. Därför har jag givetvis lagt ut Migrationsverkets förklarande informationen och statistiken på bloggen, så att alla kan ta del av verkets egna kommentarer.

I ett tidigare blogginlägg – Hur många ensamkommande barn och unga asylsökande har egna asyl- eller skyddsskäl? – redovisade jag för en del frågor jag ställt till Migrationsverket med anledning av att Luciano Astudillo påstått att: “Det är väldigt få ensamkommande barn som inte har asylskäl”.

Följande – inte helt förklarande men ”good enough” – uppgifter kommer från Migrationsverket

2008 avgjordes 1.481 asylärenden gällande ensamkommande unga asylsökande. 30 % av dem fick stanna. Men endast 178 av dem ansågs ha flyktingstatus. Övriga 306 fick stanna p.g.a. synnerligen ömmande omständigheter (som alltså inte har att göra med asyl eller behov av skydd).

2009 hade antalet ensamkommande asylsökande – jämfört med 2008 – ökat med 200 till 1.682 och hela 50 % av dem fick stanna i Sverige. Nu ansågs hela 633 ha flyktingstatus och 209 fick stanna p.g.a. synnerligen ömmande omständigheter (som alltså inte har att göra med asyl eller behov av skydd).

2009 avgjordes 228 ärenden där de sökande hävdat verkställighetshinder. I endast 12 av dessa fall konstaterades att det förelåg verkställighetshinder, i 216 fall ansågs hinder för verkställighet av utvisning inte föreligga.

Vilka de ”särskilt ömmande omständigheterna” var, som gav 306 asylsökande unga rätt att stanna 2008, och 209 år 2009, framgår inte. Inte heller framgår det av statistiken varför ökningen av minderåriga som gavs flyktingstatus var så stor från år 2008 till 2009. Men så här ser den statistik ut som finns.

© Vid citat ur texter på min blogg,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Hur skulle kommunala tjänstemän kunna garantera människors identitet?

Ur en insändare i tidningen Örebroarn den 23 mars 2010:

För en månad sedan fattade kommunstyrelsen i Örebro kommun ett beslut som kan underlätta för de id-lösa kommuninvånarna. Kommunstyrelsen öppnar en möjlighet för tjänstemän i kommunen att under arbetstid följa med en identitetskortssökande till Skatteverket för att intyga dennes identitet.

Detta är ingen optimal lösning på problemet. Staten borde ta sitt ansvar i denna fråga genom bättre samverkan mellan Skatteverket och Migrationsverket. Migrationsverket utreder identiteten i samband med uppehållsansökan och borde ha den egentliga informationen som skulle kunna ligga till grund för id-handling.

”Följa med en identitetssökande, skriver insändarskribenten. Just det, det är det som är det stora problemet: över 95 % av dem som kommer till Sverige och söker asyl verkar vara ”identitetssökande”. De visar nämligen inte några äkta id-handlingar som styrker vilka de är.

Att, som Migrationsverket gör, bevilja permanenta uppehållstillstånd (PUT) åt människor inte visar vilka de är och som ofta ljuger både om namn nationalitet och vilket land de kommer ifrån, är fel. En del – mycket få! – kan inte visa handlingar som styrker deras identitet, men en överväldigande majoritet kan det men gör det inte. Hur MIG kan få fortsätta att bevilja PUT i Sverige när man inte vet om vare sig asylhistorien, namnet, nationaliteten, åldern eller hemlandet stämmer är en gåta. Människor som verkar trovärdiga (ja, det är ju på sådana grunder MIG ofta måste fatta beslut!) borde beviljas tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) under t.ex. tre månader och under den tiden ska de ta fram sina id-handlingar. Därefter kan uppehållstillstånd prövas om historien de berättat och identiteten de uppgett kan styrkas genom äkta handlingar.

När det gäller Skatteverkets möjlighet att bevilja id-handlingar (som sedan kan ligga till grund för medborgarskap) till människor som inte styrkt sin identitet, så är den styrd av lagen. På Skatteverkets sajt kan man läsa exakt vad som krävs. Där anges bland annat:

Du ska kunna visa vem du är
Id-kortet ska uppfylla säkerhetskraven som ställs på id-handlingar i Sverige. Det innebär att du måste styrka din identitet för att kunna få kortet.

När du besöker Skatteverkets kontor måste du därför visa vem du är, i första hand genom en godkänd id-handling. Om du inte har någon sådan kan du ta med en person som skriftligen intygar dina uppgifter i ansökan — en intygsgivare. Intygsgivaren måste också kunna identifiera sig själv med en godkänd id-handling.

En godkänd intygsgivare ska

  • ha fyllt 18 år
  • vara med vid ditt besök på Skatteverkets kontor
  • känna dig väl och kunna visa sin relation till dig
  • kunna identifiera sig med en godkänd id-handling
  • skriftligen intyga att dina personuppgifter och ditt foto är riktiga i din ansökan. Det går att fylla i blanketten i förväg, men intygsgivaren måste alltid skriva under den på kontoret i samband med ansökan.

Någon av följande personer kan vara intygsgivare:

  • din make, maka eller registrerade partner
  • ditt barn eller barnbarn som fyllt 18 år
  • din förälder/vårdnadshavare
  • ditt hel- eller halvsyskon som fyllt 18 år
  • din mor- eller farförälder.

Följande id-handlingar är godkända för att du ska kunna styrka din identitet:

  • ett svenskt tjänstekort (utan SIS-märke) utfärdat av en statlig myndighet fr.o.m. hösten 2009.
  • ett id-kort utfärdat av Skatteverket
  • ett svenskt pass med vinröd pärm
  • ett svenskt nationellt id-kort
  • ett svenskt körkort

Läs mer på Skatteverkets sajt.

Kommunala tjänstemän, i Örebro eller någon annanstans, kan givetvis inte – som krävs – skriftligen intyga människors identitet, det är en total omöjlighet. Och lagens krav på vad som anses vara en godkänd id-handling är, som man kan läsa, mycket noga definierade. Man får hoppas att tjänstemännen inte tar på sig ett sådant ansvar utan vägrar åta sig en uppgift som de inte har kunskap och laglig rätt att utföra.

Migrationsverket måste också börja följa lagen – lagens mening – och kräva att identiteten styrks när någon söker asyl i Sverige. Då kommer i betydligt större utsträckning än idag rätt människor att få asyl eller skydd här ingen av dem som beviljas PUT kommer att ha problem med att få id-kort.

© Vid citat ur texter på min blogg,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Tiina Kantola i Irak: Det kurdiska nyåret Newroz 2710, upptakten

Tiina Kantola skriver igen från regionen Kurdistan i norra Irak. Hennes tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida. På min blogg ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan). Denna gång handlar det om nyårsfirandet, Newroz.

Det kurdiska nyåret Newroz 2710, upptakten

Det kurdiska nyåret räknas från 700 f. Kr, då enligt legenden smeden Kawa befriade det kurdiska folket från den elake kungen, tyrannen Zuhak.

Kurderna är helt galet fantastiska på att fira sitt nyår, Newroz, den 21 mars! Det firas av kurder i Irak, Syrien, Turkiet och Iran, förutom alla kurder i förskingringen runt om i världen. Dock tillåter inte regimen i Iran firandet av Newroz, så vi träffade många iranska kurder som kommit till Akre för att fira.

Akre

Akre, staden vid bergsluttningarna i norra Kurdistan, var mitt val för årets nyårsfirande. Den har den mest magnifika inramningen med de bortåt 2000 m höga bergen, där staden är byggd på sluttningarna.

Redan den 20 mars på eftermiddagen samlades tusentals människor, mest män, på en bergsplatå i Akre. Säkerhetspådraget var omfattande – man ville ju inte ha några incidenter – polis och peshmerga var överallt och det kändes tryggt. Inte för att jag någonsin känner mig otrygg här i och för sig.

Tiina i kurdisk klänning

Det var inte att tänka på att köra dit med bil utan vi fick lämna bilen på gården till gamla Akres stadshus intill stadshustorget och vandra upp för den slingrande bergsvägen med ett lämmeltåg av finklädda människor. Själv bar jag naturligtvis kurdisk klänning.

Den traditionella kurdiska dansen hade redan kommit igång där på eftermiddagen, ledd av stadens borgmästare och andra prominenta personer, som kommit dit med sina fruar. Några yngre flickor bildade också en dansande kedja, men annars lyste kvinnorna med sin frånvaro – sådant är samhället här.

Snart blev jag och mina svenska vänner intervjuade i direktsändning i Kurdistan TV, som dagen till ära sände från flera orter i irakiska Kurdistan till hela världen.  Som varmt välkomnade västerländska gäster ville vi självklart passa på att tacka vårt värdfolk och förmedla det fantastiska fria firandet av Newroz från Akre. Och genast fick vi sms från kurdiska vänner och bekanta från flera kontinenter som hade sett oss på tv!

Längs sluttningarna på de två andra närliggande bergen såg vi redan facklor tändas av stadens utvalda vältränade söner och förväntan inför mörkrets ankomst hängde i luften.

Newroz med facklor, Akre

Eld betyder frihet i Kurdistan och Newroz firas med eldar i alla dess former – vissa eldar gamla bildäck på en påle, andra tänder eldar som vi gör hemma till Valborg – i Akre, med bergens speciella förutsättningar tänder hundratals unga män facklor och springer från bergstopp till bergstopp. BBC var på plats och rapporterade om stämningarna så här.

Väl framme på vår bergstopp hade de unga männen sprungit ca 1000 steg upp och ner på bergen och bildat ett pärlband av eldar till folkets stora förtjusning, ackompanjerade av fyrverkerier i den mörka natten.

Finalen var ett gigantiskt bål av alla facklor, mera dans och trumslag. (bild) Det magnifika Newrozfirandet hade bara börjat. Dagen efter skulle hela naturen fyllas av firande familjer på picknick.

© Vid citat ur texter på min blogg,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

En migga om att återsända ensamkommande unga asylsökande som fått avslag på sina asylansökningar

En migga kommenterar att regeringen vill sända asylsökande barn och unga utan egna asyl- eller skyddsskäl och som alltså därmed ska få avslag på sina asylansökningar, till ”omsorgscentra” i hemländerna, där man lättare kan leta efter deras föräldrar och släktingar (läs bl.a. Sverige följer Norges exempel gällande ensamkommande unga asylsökande):

Jag tycker att det som Norge gör när det gäller de ensamkommande barnen och ungdomarna är bra. Om man vänder på steken kan man rent av tycka att det som vi i Sverige gör är väldigt fel, ur barnperspektivet.

Om man utgår från att det finns ett barn, som verkligen är ett barn, och som har tappat kontakten med sina föräldrar och på något sätt kommit till Sverige, är det helt fel att ge barnet permanent uppehållstillstånd (PUT) inom tre månader. Varje barn har rätt till sina föräldrar. Svenska myndigheter har inte rätt att ge dem PUT och placera dem i olika boenden och hos fosterföräldrar om man inte ens klarat av att kontrollera vilka dessa barn och unga är,  är och var de hör hemma! Det man borde göra är att göra allt för att försöka hitta föräldrarna. Vilket man inte kan göra på tre månader.

Det finns barn som som kommit ifrån sina föräldrar i krig och elände och som rest till Sverige med någon släkting eller vän. Det kan också finnas barn som är på rymmen hemifrån eller som är offer för trafficking eller annan människosmuggling och även de kan ha föräldrar som inget högre önskar än att få tillbaka sina barn.

Faktum är – till skillnad från vad alltför många tror – att huvudregeln säger att det inte finns någon generell rätt för en förälder att ansluta sig till sitt barn i Sverige utan återförening ska ske i hemlandet. En förälder, som kanske efter ett antal år lyckats lokalisera sitt barn, får alltså inte automatiskt komma hit just för att huvudreglen är att man ska återförenas i hemlandet.

Utgångspunkten när det gäller ensamma unga som kommer till Sverige, oftast i hopp om ett bättre liv, borde i stället vara att ge dessa ensamkommande barn tillfälliga uppehållstillstånd (TUT), samtidigt som man arbetar med att finna deras anhöriga. Det finns organisationer som kan hjälpa till: Röda Korset, Frälsningsarmén m.fl.

Om barnets alla anhöriga  visar sig vara döda och krig och kaos pågår i barnets hemland där det varken finns barnhem eller sociala myndigheter, bör barnet så småningom ges PUT och dessutom betydligt mer och bättre stöd från samhället än vad som nu ges till de ensamkommande som fått PUT. Ett svenskt barn som tappat bort sina föräldrar skulle aldrig behandlas så nonchalant som dessa utländska asylsökande barn behandlas.

Man sållar inte heller agnarna från vetet. ”Barn”, som i själva verket är vuxna och ofta även kriminella ”asylturister”, skickas till samma boenden där det bor asylsökande barn som faktiskt är barn. Risken för övergrepp och dåligt inflytande är hög. Personalen lägger inte märke till att barn försvinner från boendena. Asylsökande barn och unga får också ofta bo hos någon ”släkting” som man inte vet så mycket om. Inte ens huruvida personer är en släkting eller en hallick, eller både en släkting och en hallick. Man vet inte  inte heller om barnet utnyttjas på något annat vis, som hembiträde till exempel. Visst har barnet sin ”gode man ” men många av dessa är inte intresserade av annat än arvodet. För ett barn är arvodet blygsamt men det finns ”gode män” som har så många uppdrag att de lever på detta.

© Denna blogg.

Om de finländska socialdemokraternas (Sdp) nya invandringspolitiska program

I artikeln Sdp:n uusi maahanmuuttolinjaus: Maassa maan tavalla i Helsingin Sanomat den 20 mars, berätttas om Sdp:s nya invandringspolitiska program, som ska slås fast vid partikongressen i maj:

Jutta Urpilainen, de finländska socialdemokraternas (Sdp) partiordförande (motsvarande Mona Sahlin), anser att man har misslyckats med den finländska invandringspolitiken. Det finns människor i Finland som varit där i närmare 20 år som inte kan språket ens hjälpligt. Sdp förbereder just nu ett invandringsprogram där huvudtanken är: ”Maassa maan tavalla” (ung. ”I landet på landets sätt” eller ”Ta seden dit man kommer”).

Jutta Urpilainen presenterade sitt partis invandringspolitik i Vanda under Sdp:s partiavdelningars ordförandedagar. Så här sa hon till sitt partifolk:

”I landet på landets sätt” betyder också att när man kommer till Finland ska man lära sig språket. Det kan vara svenska, det kan vara finska, men ett språk ska man lära sig så att man kan bli en del av samhället. Det betyder också att den som är i arbetsför ålder ska arbeta, precis som alla andra i Finland.

Hon fördömde hoten mot migrationsminister Astrid Thors (Sfp) och sa också:

Sannfinländarnas hottentottpolitik ser ut som en flirt med rasismen. Det vore mer rakt och redigt av ordförande Timo Soini att offentligt göra klart vad som är acceptabelt och vad som inte är det.

Förberedelserna av Sdp:s invandringspolitiska program faller främst på partisekreteraren, riksdagsledamoten Maarit Feldt-Rantas lott.

På sin blogg skriver Sdp:s partiordförande bland annat så här, den 25 mars:

Människovärde är något som tillkommer alla – också andra än infödda finländare. Det är utgångspunkten för Sdp:s invandringspolitiska diskussion. I Finland bor över 200.000 utlandsfödda personer; det är klart att deras arbetsinsatser är helt nödvändiga för vår välfärdsstat.

Jag konstaterade i Vanda att man måste tala öppet och kritiskt om invandringspolitiken – både om möjligheter och om utmaningar. Vi fördömer starkt rasism, hot och psykiskt våld – liksom de hot som riktats mot migrationsministern.

Man får fortfarande bli förälskad i finländare. I Finland kan man fortfarande söka skydd om man är i nöd. Till Finland får man komma för att arbeta på finländska arbetsvillkor. Det är meningar som ganska väl och heltäckande beskriver invandringens natur. Familjeband är den största, enskilda anledningen till att människor kommer till Finland. I den internationella solidariteten ingår att ta emot kvotflyktingar och människor som är i behov av asyl. Arbetsrelaterad invandring behövs i takt med att befolkningen blir äldre.

När det gäller invandringspolitiken så passar det gamla folkvisdomen ”I landet på landets sätt” (eller ”Ta seden dit man kommer”) fint. Det ska gälla såväl rättigheter som skyldigheter. Invandrare ska ha samma rätt till arbete och skyddsnätverk som finländare. Ingen får diskrimineras. Också skyldigheterna ska vara desamma: lagar och arbetsavtal ska efterlevas. Arbetslösa måste ta erbjudet arbete. Att lära sig språket är en viktig del av integrationen.

© Översättning: Merit Wager

Ensidig och subjektiv rapportering på asylområdet är förödande

Jag har otaliga gånger skrivit om medias ofta felaktiga, ensidiga och/eller okunniga rapportering på asylområdet. Inte sällan verkar också journalister, som ju i första hand ska rapportera allsidigt, ta ställning i enskilda ärenden utan att ha tillräcklig kunskap om utlänningslagen och utan att ha sett alla handlingar i ärendet. Det är förödande att allmänheten inte får korrekt utan i stället subjektiv information via s.k. gammelmedia som ju har ett särskilt ansvar. Att också journalister, precis som alla andra,  reagerar och tycker synd om människor som är svårt sjuka men inte får stanna här för vård och behandling är en sak, de måste ändå också ge fakta och rapportera korrekt.

Här är ytterligare några exempel på journalisters oförmåga att rapportera sanningsenligt och allsidigt (flera exempel finns på bloggen under rubriken Asyl&Migration).

Nerikes Allehanda den 22 mars, Rim, 2, är dödligt sjuk – nu ska hon utvisas:

Hela familjen utvisas trots att dottern är döende i en ovanlig sjukdom. Men myndigheterna vill kasta ut det svårt sjuka barnet, hennes mamma och två systrar.

Hur en journalist kan skriva på det sättet är svårt att förstå. En onsändarskribent ja, men en journalist… Myndigheterna ”kastar inte ut” människor. Migrationsverket prövar asyl- eller skyddsskäl, migrationsdomstolen prövar samma sak om man överklagar Migrationsverkets avslag (och det gör de flesta)  och när beslutet från migrationsdomstolen kommer är det slutgiltigt. Då har den sökande inte befunnits ha skäl/rätt att beviljas uppehållstillstånd enligt den utlänningslag som gäller i Sverige.

Det är fruktansvärt synd om familjen med den svårt sjuka flickan. Särskilt som läkaren Dan Gustafsson säger till tidningen:

Vi har inte hittat någon behandling som kan bota henne.

Möjlighet till framgångsrik behandling av barnets sjukdom finns i lika hög eller – i detta fall tyvärr efter läkarens diagnos – lika låg grad i Libanon som i Sverige. Dessutom existerar inte sjukdomsinvandring enligt svensk lag. Om behandlingen är dyr i hemlandet eller inte har ingen betydelse, dyr behandling är inte skäl för uppehållstillstånd. Det kan man tycka vad man vill om, och tycker man att de som inte har råd med behandling för sina sjukdomar i hemlandet ska ha rätt att invandra till Sverige utan att ha bostad och försörjning, för att vård här, då ska lagen ändras. Till dess att den ändras finns sjukdomsinvandring inte som en laglig möjlighet.

Libanon, som familjen kommer ifrån, är inget efterblivet land, där finns utmärkt sjukvård för landets medborgare. Den är kanske inte billig, men det är sannerligen inte vården i Sverige heller – tvärtom: den är mycket dyr, men subventionerad av skattemedel för landets medborgare och dem som beviljats uppehållstillstånd här. Den omskrivna familjen har inte rätt till uppehållstillstånd i Sverige och måste därför återvända till sitt hemland. Trots att deras barn är svårt och – enligt den svenske läkaren – obotligt sjukt.

OBS! När jag läser berättelsen om den lilla flickan, förstår jag till fullo journalistens vånda när hon skriver:

Ibland går det inte att förhålla sig opåverkad som journalist. På sängen ligger den sköraste tvååring jag har sett. Bredvid står en droppställning. En slang är instucken i tösens näsa, genom den får hon välling. Droppe för droppe. Trots att det är så lite hon får i sig hostar hon plötsligt till och kräks. Jag känner tårarna bränna.

Jag har själv sett många svåra, hjärtskärande asylärenden och vet hur det känns. Jag har gråtit och förbannat det faktum att alla inte har samma möjligheter och rättigheter som vi här uppe i Norden. Men någonstans måste gränserna sättas, och svensk lagstiftning sätter den bland annat här. En journalist kan givetvis berätta om sina egna känslor i ett reportage, men måste också vara någotsånär objektiv och informera om fakta när han eller hon rapporterar. I artikeln sägs ingenting alls om vad den svenska utlänningslagen, stiftad i demokratisk ordning av Sveriges regering och riksdag, stadgar. Inte ett endaste ord!

Kristianstadsbladet den 23 mars 2010, Svårt sjuk man utvisas:

I väntan på flyg till Kosovo forslas en svårt njursjuk man mellan dialys på CSK och polisens förvaring i Örkelljunga. Han ska, trots sin svåra sjukdom, utvisas. Hade han varit svensk medborgare, eller haft permanent uppehållstillstånd, hade han varit uppsatt på kölistan för transplantation.

Hur svårt och förfärligt det än är att denne njursjuke man måste återvända till sitt hemland för vård där, så är det ju så, att Sverige inte har sjukdomsinvandring. Och det är också mycket riktigt så, som det står i artikeln, att hade han varit svensk medborgare så hade han haft alla de rättigheter som följer med det svenska medborgarskapet (eller med ett uppehållstillstånd i Sverige). Men svenskar, t.ex., har inte heller alla rättigheter i andra länder som dessa länders medborgare har. Och det finns knappast några länder som tillåter sjukdomsinvandring.

Som medborgare i Kosovo har den sjuke samma rättigheter som alla andra medborgare där, och tillgång till samma sjukvård som alla andra i landet. En sjuk person från ett  land utanför EU har – enligt svensk lag – inte rätt att i Sverige få uppehållstillstånd, bostad, försörjning och sjukvård för att han vill ha den gratis eller för att den är bättre här eftersom sjukdom – hur svår den än är – inte är skäl för uppehållstillstånd i Sverige. Det är endast om man är livshotande sjuk och det överhuvudtaget inte finns någon vård alls för sjukdomen  i hemlandet, som undantag eventuellt kan göras. Att man inte har råd med vård i hemlandet, vilket hävdas av många, har som sagt ingen betydelse eftersom svensk lag inte ger rätt till invandring p.g.a. sjukdom.

Jag skrev förra sommaren om ett fall som jag var inblandad i och hjälpte till med – Den cancersjuka palestinska kvinnan från Gaza fick uppehållstillstånd idag! Eftersom det inte finns någon behandling alls att få för cancer i Gaza fick hon till slut uppehållstillstånd i Sverige. strikt är lagen.

© Vid citat ur texter på min blogg,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Avskedskaffe på Munken

Den otroliga och fascinerande historien om asylsökande Thanh från Vietnam, kan läsas här på bloggen under kategorirubriken Vietnamesen.

Den 1 april flyttar Thanh till Gävle och inför flytten träffades vi på, vad som under några år, blev vårt stamställe: Munken.

Munken ligger mittemot mitt bankkontor, där jag en gång i månaden hämtade ut det lilla belopp som Thanh under en tid fick från Värmdö kommun. Anledningen till att hans pengar hämtades ut på mitt bankkontor var, att han inte hade något id-kort (han hade ju inte uppehållstillstånd i Sverige), och kommunen  kunde inte betala ut pengar kontant. Så chefen på socialbyrån intog en praktisk hållning och sökte en lösning i stället för att se hinder: hon såg till att pengarna varje månad sattes in på mitt konto. Jag hämtade ut dem och överlämnade dem till Thanh. Det fungerade utmärkt och gav också Thanh och mig en bestämd anledning att träffas – på just Munken -  regelbundet.

Det blev till slut så, att också Monica (som med sin man Jan äger Munken), följde Thanhs öden och äventyr; hans långa väg mot uppehållstillstånd. Hon såg oss nedslagna när ännu ett avslag kom och hon såg oss beslutsamma när vi skrev nya inlagor. Hon såg oss upprörda när vi kom från Vietnams ambassad där de vägrat ge Thanh resehandlingar för att kunna lämna Sverige och hon såg vår glädje när JK svarade på Thanhs anmälan mot Migrationsverket och Polisen och kritiserade de båda myndigheterna. Och – till slut – såg hon oss fira att han hade fått PUT och lite senare att han hade fått id-kort.

Även efter att Thanh fick PUT, den 10 juli 2008, har vi fortsatt att träffas en gång i månaden på Munken. Jag har hjälpt till med praktiska saker och gett råd när det gällt jobb, skatter, medlemskap i a-kassa, att söka bostad etc. Jag har varit glad åt att han fick jobb nästan genast efter att han hade fått PUT och glatt mig åt hans stolthet när han kunde köpa en dator och en iPhone – för egna, ihopjobbade, beskattade pengar.

I 1,5 månad har Thanh nu praktiserat på en fabrik i Gävle, och har fått löfte om att så snart tillfälle yppar sig så får han fast jobb. Jobbet i Stockholm, som var på timbasis och det var bra i början. Men sedan blev det allt mer oregelbundet och ibland kunde han få jobba 12 timmar flera dagar i sträck, ibland hade kan jobb bara några timmar under en vecka.

Nu bär det alltså av till Gävle där han har en hel del vänner, får bo hos en familj som han känner och där han alltså har löfte om att få jobb på ett ställe han redan har praktiserat på. Så det blev förstås avskedskaffe på kära, gamla Munken! Monica gav oss varsin arraksboll och önskade Thanh lycka till och sa att han alltid är välkommen tillbaka. När han var som fattigast och hade det som svårast sa Monica, att om han var hungrig och inte hade pengar så kunde han komma och få en smörgås och en kopp kaffe hos henne. En varm och mycket uppskattad gest, som han aldrig utnyttjade, men som jag vet betydde mycket för honom.

Jag önskar också Thanh lycka till och ser fram emot att ses igen – sååå långt är det ju ändå inte mellan Stockholm och Gävle!

© Denna blogg.

Hur många ensamkommande barn och unga asylsökande har egna asyl- eller skyddsskäl?

Fakta är fakta, och för att vara säker på hur det egentligen ligger till, har jag ställt följande frågor till Migrationsverket. Frågorna är föranledda av att det föreligger starkt divergerande påståenden. Miggor som kontaktar mig säger att knappt några ensamkommande barn och unga har egna asyl- eller skyddsskäl i utlänningslagens mening utan får stanna av andra anledningar, medan Luciano Astudillo, rdl  (S), i Dagens Nyheter den 26 mars med bestämdhet uttalar att: “Det är väldigt få ensamkommande barn som inte har asylskäl”.

- hur många barn och unga under 18 år (eller påstått under 18 år) har under åren 2008 och 2009 beviljats asyl resp PUT på egna asyl- eller skyddsskäl.

- hur många barn och unga under 18 år (eller påstått under 18 år) har under åren 2008 och 2009 beviljats PUT för att man inte hittat deras föräldrar eller av andra (vilka?) anledningar.

Med anledning av att det föreligger totalt motsatta påståenden i frågan om unga asylsökandes egna asyl- eller skyddsskäl, är det av bra att få fakta att förhålla sig till.

Lästips: Sverige följer Norges exempel gällande ensamkommande unga asylsökande.

© Vid citat ur texter på min blogg,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Så här skriver Finlands ambassad om hushållsavdraget i sitt nyhetsbrev

I Finland ser man att efterfrågan på svart arbetskraft minskat. Låg- och medelinkomsttagare som utnyttjar bidraget får lättare ihop vardagen då en del städning och hushållsarbete sköts av någon annan. De nya arbetsplatser inom bygg och vårdbranschen som hushållsbidraget förde med sig har återbetalat skatteavdragen till samhället.

Så skriver Finlands ambassad i sitt  nyhetsbrev. Och:

Ulla-Maj Wideroos & Tarja Kantola

”Avdrag för hushållsnära tjänster är en jämställdhetsfråga. Kvinnor som arbetar inom städbranschen och betalar skatt får pension och en status på arbetsmarknaden” säger Tarja Kantola som är viceordförande för Socialdemokratiska Kvinnor i Finland. ”Jag har läst intervjuer med framstående kvinnor i svensk media och förundras över att de stolt poängterar att de själv städar sina hem”.

”Det är förnedrande att kalla dem som jobbar med hushållstjänster för pigor. De som köper tjänster har ju gett dem ett stort förtroende genom att överlåta skötseln av sina hem till dem”, konstaterar Wideroos.

Läs ambassadens hela text här! Och läs också Seminarium om hushållsavdrag på Finlands ambassad och Apropå hushållsnära tjänster – i Finland resp i Sverige! Dessutom, i samma ämne: Menar Svensk vänster att Finsk vänster är ideologiskt vilse?

Apropå hushållsnära tjänster – i Finland resp i Sverige

Läs först Seminarium om hushållsavdrag på Finlands ambassad!

Så här skriver den socialdemokratiska politikern, andra vice ordförande i Demarinaiset (Socialdemokratiska kvinnoförbundet), tidigare medarbetare åt flera utrikesministrar, bl.a.) Tarja Kantola efter seminariet:

Olin Tukholmassa keskustelemassa suomalaisista kokemuksista kotitalousvähennyksestä. Meillä demarinaiset ovat alunperinkin kannattaneet tätä järjestelmää ja siksi tuntuu vaikealta ymmärtää miksi sisaret Ruotsissa edelleen käyvät piika-keskustelua.

Översatt:
Jag var i Stockholm för att diskutera finländska erfarenheter av hushållsavdraget (i Sverige kallat ”hushållsnära tjänster”, min anm.). Vi socialdemokrater har från första början stöttat det här systemet och därför känns det svårt att förstå varför våra systrar i Sverige fortfarande för en pig-diskussion.

© Denna blogg. Vid ev citat,
var vänlig länka till detta inlägg.

Sverige följer Norges exempel gällande ensamkommande unga asylsökande

Nyligen kunde man läsa att antalet asylsökande ensamkommande unga minskat drastiskt i Norge. Samtidigt har antalet asylsökande ensamkommande unga ökat kraftigt i Sverige. I Norge (liksom i Danmark och Finland), gör man olika tester för att försöka bestämma dessa unga asylsökandes ålder och har dessutom uttalat, att man också vill hjälpa människor på plats och bland annat bygga och finansiera barnhem i de asylsökandes hemländer.

Nu följer Sverige efter i den delen som handlar om att se till att det finns möjligheter i de asylsökande ungas hemländer att ta emot dem om de inte har några släktingar i livet som kan hjälpa dem när de återvänder efter att inte ha befunnits ha asyl- eller skyddsskäl enligt svensk utlänningslag. Det kan vara bra om Sverige och Norge kan inleda någon form av samarbete gällande de omsorgscentra” som man funderar på att bygga. Omsorgscentren – eller barnhemmen – torde bli relativt kortvariga eftersom det snabbt kommer att bli känt i de länder där sådana inrättas, att man inte får uppehållstillstånd i Sverige enbart för att man är (eller säger sig vara) under 18 år men saknar asylskäl. Då behövs heller inte dessa centra längre. Migrationsminister Tobias Billström säger till tidningen Sydsvenskan:

Det viktigaste är att underlätta att barnet återförenas med sina föräldrar. Om enda grunden för att ett barn skulle få stanna i Sverige är att det är ensamt, då är det bättre att de bor i hemlandet medan man letar efter deras föräldrar.

Han har helt rätt. Speciellt som kriterierna ”ensam” och ”under 18 år” (kanske) inte enligt utlänningslagen är skäl för att få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det är bra att migrationsministern är tydlig och konstruktiv. Det vore också bra om ”gammelmedierna” rapportera mer allsidigt och förklarande, så att allmänheten bibringas en mer sanningsenlig och mindre vinklad information där inte hälften av helhetsbilden utelämnas.

Till slut: Bland de tusentals asylsökande unga som kommer till Sverige kan givetvis finnas enstaka ungdomar och även barn, som har faktiska skyddsskäl (ytterst, ytterst sällan egna asylskäl), och dessa har givetvis, enligt utlänningslagen som reglerar invandringen till Sverige, rätt att få det skydd de behöver. Men man ska vara medveten om att det torde röra sig om en bråkdel, någon handfull eller så, som faktiskt har egna asyl- eller skyddsskäl.

© Vid citat ur texter på min blogg,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Seminarium om hushållsavdrag på Finlands ambassad

Finlands ambassad, Stockholm

”Hushållsavdrag” heter i Finland med ett kortare och slagkraftigare namn det, som i Sverige kallas ”hushållsnära tjänster”. Den 24 mars hölls ett frukostseminarium på Finlands ambassad i Stockholm i ämnet, och det var välbesökt av svenskar som nog blev lite chockade. Chockade över att samarbetet mellan olika partier är så smidigt, att frågan om ”hushållsavdrag” inte på något sätt är ideologisk och över att den inte heller väckt någon egentlig debatt i grannlandet.

Talare från Finland var Ulla-Maj Wideroos, riksdagsledamot för Svenska folkpartiet (Sfp) och tidigare vice finansminister och Tarja Kantola, tidigare specialmedarbetare åt bl.a. president Tarja Halonen, nu vice ordf i Socialdemokratiska kvinnor m.m., (Sdp). De var överens i så gott som allt och backade upp och höll med det den andra sa.

Ulla-Maj Wideroos, berättade att debatten i Finland inte alls varit ideologisk i Finland, så som den är i Sverige och att det kanske har med Finlands historia och mer praktiska syn på saker och ting att göra.:

Vi vill hitta lösningar, vi lyssnar på varandra, vi ger och tar och så kommer vi fram till någonting mittemellan, som alla kan vara nöjda med.

Ulla-Maj Wideroos & Tarja Kantola

De båda talarna var överens om att möjligheten att få subventionerad hushållshjälp (som förutom städning också inkluderar bl.a. it-tjänster) är bra för kvinnorna eftersom det fortfarande är kvinnorna som drar det tyngsta lasset i hemmen och att det är bra för de kvinnor som nu slipper jobba svart när det städar i andras hem. De såg det båda som något av en jämställdhetsfråga: med hjälp i hemmen kan kvinnorna jobba lika mycket som männen. Dessutom, framhöll både Ulla-Maj Wideross och Tarja Kantola att invandrade kvinnor, många av dem ryskor som inte behärskar finska, kan komma ut på arbetsmarknaden och få en riktig lön som de betalar skatt på och få pensionspoäng för sitt arbete.

En sak, som för svenskar ter sig ytterst märklig, är att de skattesubventionerade hushållsavdragen drevs igenom av Vänsterförbundets Suvi-Anne Siimes (tidigare bl.a. kulturminister och vice finansminister) och Socialdemokraternas Arja Alho (bl.a. riksdagsledamot, vice finansminister, forskare, författare)… Och ingen politiskt parti i Finland vill avskaffa hushållsavdraget, man anser att det är positivt för alla, särskilt för kvinnor.

Tarja Kantola var lätt kritisk mot sitt systerparti SAP i Sverige och hade mycket svårt att förstå vad de ser som problem med hushållsavdrag. Hon sa:

Om jag får hjälp i hemmet så underlättar det för mig samtidigt som det gynnar de kvinnor som utför arbetet. Plus att de kan vara med i facket.

Både Ulla-Maj Wideroos och Tarja Kantola sa, förklarade för de kanske en aning klentrogna svenskarna i publiken, att frågan om hushållsavdrag är politiskt okontroversiell i Finland och att man där inte alls har samma divergerande åsikter som i Sverige. Och i Finland är man helt oförstående för talet om ”pigor”, så har man aldrig sett på det hela där.

Tarja Kantola berättade för mig över en kopp kaffe före seminariet började, att hon häpnat över att svenskar, när de presenterar sig, kan säga att ”…och jag städar mitt hem själv”! Som om någon annan hade med det att göra vem som städar hemma hos dem. Det fann hon ganska märkligt, så skulle ingen presentera sig i Finland. Tarja Kantola svarade också på en förvånad fråga från publiken om hur hon, som socialdemokrat, så lätt kunde samarbeta medborgerliga partier, nämligen att hon knappast kan kritisera de borgerliga eftersom hon håller med dem. Och hon påpekade igen att i Finland är man inte så starkt ideologiska som i Sverige utan mer praktiska, realpolitiska.

Jag har otaliga gånger skrivit texter i olika sammanhang om hur otroligt olika de två grannländerna Sverige och Finland är. Det är, av någon anledning, oerhört svårt för svenskar att förstå. De förstår t.ex. inte, hur mycket man än förklarar det, att det inte finns någon blockpolitik i Finland. Hur man kan tro att ”den svenska modellen” och de svenska systemen existerar i andra länder, är helt obegripligt! Det finns faktiskt en hel del som man i Sverige kunde lära sig av Finland, eller åtminstone bli inspirerad av!

Här finns en intervju med Ulla-Maj Wideroos som Svenskt Näringsliv gjorde efter seminariet.

En migga om hur asylsökande ungdomar och barn kommer till Sverige.

En migga berättar mer om sådant som medierna inte är intresserade av och därför inte skriver om:

Hur asylsökande ungdomar och barn kommer till Sverige.

I princip alla barn och unga vuxna som söker asyl här, serverar otroliga historier som att det fanns någon släkting som hade sparat pengar hemma – hundratusentals kronor – sparade i en syltburk på spiselkransen. Eller att någon snäll främling såg den sökande när han var förtvivlad och grät på gatan ensam i en storstad. Då bestämde sig den här snälle främlingen att hjälpa den gråtande som han inte kände, att ta sig till Sverige. Utan att ens presentera sig själv närmare.

När det gäller somalier är det svårt att förstå hur de lyckats resa därifrån till Sverige utan pass. Och även om man från Somalia kan resa till Kenya och till Etiopien utan pass är det svårt att förstå hur man sedan lyckas resa vidare nästan omedelbart. Har man så mycket pengar med sig när man flyr från krig och elände att man har råd att anlita en smugglare genast när man kommer till exempelvis Kenya?  Och varför skulle man ens  behöva tänka på detta? Kenya är ett grannland till Somalia som tagit emot de somaliska flyktingarn. Det finns möjlighet för somalier att få asyl och uppehållstillstånd i Kenya, alltså skydd, så de har knappast någon anledning att ta sig till Sverige.

Redan i Kenya är en somalier ju bortom krig och förtryck. Men, nej. Man måste till Europa och målet är mycket ofta Sverige. Varför, har jag aldrig riktigt förstått. Men i varje fall: kort efter att somaliern har kommit till Kenya finner han en smugglare som råkar ha ett pass som tillhör någon annan som liknar somaliern. Och sedan följer somaliern denne smugglare hela vägen till Sverige utan att någon gång behöva visa upp det främmande passet. Smugglaren låtsas sedan att han går och köper kaffe, på en svensk flygplats. Han kommer aldrig tillbaka och där står nu somaliern utan pass och helt hjälplös utan att ens veta vilket land han befinner sig i. Det faller honom inte in att kontakta flygplatspersonalen utan han står där och gråter. Och snart, som genom ett under, uppenbarar sig en landsman som är etablerad i Sverige och råkar upptäcka den gråtande. Som han vill trösta. När de börjar prata med varandra visar det sig att de är gamla bekanta, de gick i lågstadiet tillsammans för ett antal år sedan, i hemlandet, i hemstaden, i hemkvarteret. Somaliern får bosätta sig hos sin gamle barndomskompis som sedan även följer med honom till Migrationsverket osv.

Det finns naturligtvis ingen, inte ens på MIG, som tror på dessa historier. Kanske är de inte ens viktiga. Det viktiga vore att veta vem somaliern är, var han har bott innan han kom till Sverige och om han har uppehållstillstånd i det landet. Men eftersom vi aldrig får veta vem personen är kan vi inte heller utreda om han har uppehållstillstånd i något europeiskt land eller i något land utanför Europa. Ibland har han faktiskt fått uppehållstillstånd i Sverige exempelvis på anknytning,  redan innan han söker asyl. Men han kanske vill leva dubbelliv och därmed även dubbla sina chanser att hämta hit ”anhöriga”.

© Denna blogg.

Ingen rök utan eld…

Det kom ett mejl:

Jag bor i Spanien sedan tio år tillbaka och i spanskan finns ett ordspråk: ”Hacerse el Sueco”. Översatt betyder det ungefär ”att göra sig till svensk ”. Ordspråket används mellan spanjorer om någon spelar dum, om någon låtsas inte förstå, se eller höra. Då säger spanjorerna till varandra: ”Ahh, du, gör dig inte till svensk! ”

Ganska komiskt faktiskt. Speciellt när man läser på din blogg om alla beslutsfattare som gör sig både blinda och döva. De lever verkligen upp till ordspråket! Jag tror att det är ett typiskt svenskt karaktärsdrag att spela dum, låsas inte förstå, se oskyldig ut.

Uttrycket ”Hacerse el Sueco”myntades i Spanien i samband med att charterturismen kom igång på 50- och  60-talen. Det finns en bok som heter just Hacerse El Sueco, skriven av en spanjor med mycket god kännedom svenskar; han har också själv bott i Sverige.

Kommentar 1: På finska talar man om ”svedupelle”. Det betyder ung ”svenskclown” och anspelar också på att man är lite… ja, dum eller korkad. Och på tyska talar man om ”Die Dumme Schweden” – de enfaldiga svenskarna. Om man i andra länder talar om svenskarna på detta sätt, kan det då vara helt gripet ur luften?

Kommentar 2: Vad tror ni förresten att många falska asylinvandrare tycker om svenskarnas fattningsförmåga? Jag har hört många kommentarer och många hånfulla skratt…

I Finland förstår man att det är både svart och vitt – samtidigt

Jag brukar ofta skriva här på bloggen – eftersom mina texter läses av människor som inte alltid är så vana att tänka själva utan att gå på det som anses vara pk – att den stora asylinvandringen innehåller både svarta och vita sidor. Samtidigt. Det är inte så svart eller vitt som både vissa politiker och de flesta medier verkar tro, eller åtminstone vill försöka påskina.

I Finland ger finansminister Jyrki Katainen i en intervju i Hufvudstadsbladet exempel på vad regeringen har gjort för att lugna ner upprörda finländares känslor när det gäller asylinvandringen:

Ett exempel är det som regeringen redan har åtgärdat, det att invandrare inte ska ha bättre sociala förmåner än finländare. Ett annat är att det bland asylsökarna finns människor som egentligen inte söker asyl utan finländsk levnadsstandard. De belastar mottagningscentralerna och asylprocesserna och försvårar hjälpen till dem som på riktigt är i nöd.

Jyrki Katainen får frågan: Matti Vanhanen (Finlands statsminister, min anm.) sade i Hbl i fjol att han är redo att marschera mot rasism. Då blev det inget av det, men är det nu läge att gå ut och demonstrera? och svarar:

Det passar mig alldeles utmärkt. Det handlar om människovärdet och ett större värde än det finns inte, så jag går väldigt gärna ut och marscherar mot rasism.

Finansminister Jyrki Katainen säger också:

Jag tror att en bred majoritet av finländarna godkänner arbetsrelaterad invandring, kvotflyktingar och att vi hjälper människor som verkligen är i nöd.

Min kommentar: Jag tror, precis som Finlands finansminister, att finländarna men också svenskarna ”godkänner arbetsrelaterad invandring, kvotflyktingar och att vi hjälper människor som verkligen är i nöd”.

Källa:

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 153 andra följare