• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

  • free counters
  • wordpress visitors
  • RSS samtid&framtid

    • Mer ”insight” skulle behövas också i Sverige! söndag, 13 april, 2014
      Tänk om man i svensk television kunde få se ett 50 minuter långt program i samma stil som australiensiska insight! Utan pådyvlade åsikter, utan en ständigt avbrytande programledare, utan gap och skrik, utan ohyfsade, okunniga, enkelspåriga deltagare och dito publik (OBS! Därmed givetvis inte sagt att alla som medverkar i svenska debattprogram kan etiketteras […]

Om att integrera mindre och att inte särbehandla

Om att integrera mindre och att inte särbehandla handlar min kolumn i Svenska Dagbladet idag. Rubriken (satt av tidningen, inte av mig) är Sakine Madon är inte Kamali.

Inte rätt till vård

På Dagens Nyheters ledarsida den 30 juli finns en artikel med rubriken Rätt till vård. En artikel på ledarsidan i en tidning anger tidningens officiella hållning och ställning i olika frågor.

Jag har skrivit om frågor kring ”rätt till vård”, felaktigt användande av orden ”papperslösa” och skillnaden mellan ”flyktingar”  och ”asylsökande” så många gånger genom åren, att jag därför nu bara länkar till tidigare texter som kan läsas för att man ska få en annan bild än Dagens Nyheter ger. Visserligen är det som att ropa i öknen eller att tala till en vägg, men jag gör det ändå, för ordningens skull. Låt mig börja med att påminna om Migrationsverkets ordförklaringar som inte borde vara omöjliga för någon att förstå.

Jag fortsätter därefter med att, för att klarlägga det där med ”rätt till vård” och ”papperslösa” länka till några tidigare inlägg:
Idag är det äntligen någon annan än jag…
- 29 november 2009
I Sverige vill en minister ha en lag som kolliderar med en annan lag..
. – 28 januari 2010
Kommittédirektiv för utredning om vård för personer som vistas illegalt i landet
– 30 januari 2010

Ett lagstridigt förslag – 2 maj 2010
Ska facket hjälpa svartjobbande svenskar också? – 10 maj 2010
Migranter ska behandlas människovärdigt i alla EU-länder… - 28 juli 2010

Att vistas illegalt i ett land betyder att man vistas där olagligt. Att då ens diskutera frågan om ”rätt till vård” är absurt. Vad som bör framhållas är att personer som inte har laglig rätt att uppehålla sig i Sverige ska återvända – frivilligt eller med tvång – till sina hemländer så fort som möjligt efter att avslag på ansökan om uppehållstillstånd (i princip alltid efter prövning i minst två instanser) meddelats. Att akut sjuka människor får akut vård (till det pris som vården kostar) och inte lämnas åt sitt öde är en annan sak, men man kan inte stifta lagar som står i motsats till varandra. Den hållning som Dagens Nyheter har i frågan är i sanning märklig. Den hade däremot inte alls varit märkligt om Dagens Nyheter löpt linan ut och sagt: ”Vi anser att Sverige ska ha helt fri invandring; vem som vill ska få komma till Sverige och leva som den vill (jobba svart, slippa styrka identitet etc) och alla ska få skattesubventionerad vård, utbildning, bostäder etc”. Om utlänningslagen ändras enligt denna modell, då är det en helt annan sak, då krockar inga lagar.

Till slut några läsarkommentarer på nätet till DN:s ledarartikel:
• Skall inte att betala skatt och arbeta ha något värde längre ?
Mot vilket samhälle går vi då ? Där vill inte jag bo.

• Mycket okunnig ledare.
• Skall verkligen människor som uppehåller sig illegalt i landet ha samma rättigheter som de laglydiga? Inser inte DN:s ledarredaktion hur absurt resonemanget är?

• Det är inte gömda flyktingar utan illegala invandrare.

Gott betyg åt mina bloggläsare!

Ett glädjande konstaterande

Så gott som alla som läser här på bloggen vad miggor och anställda vid hem för asylsökande unga m.fl. skriver, och mina kommentarer och texter, förstår att den ofta ganska starka kritiken inte riktas mot dem som söker asyl eller bara tar sig hit och stannar utan att ens söka uppehållstillstånd. Inte heller riktas den mot dem, som stannar kvar här efter avslag på ansökan och håller sig gömda.

De absolut flesta läsarna förstår att kritiken helt och hållet riktas mot dem på vilka ansvaret vilar att se till att utlänningslagen och migrationsmyndighetens och migrationsdomstolens beslut efterlevs. Och mot Polisen, som inte ser till att de som ska lämna landet också gör det och inte stannar kvar och lever i misär och jobbar svart till dåliga löner eller ger sig in i kriminalitet i Sverige. Frustrationen och kritiken riktas också i hög grad mot den svenska mediekåren (med några få undantag), för att den så ofta rapporterar både slarvigt, okunnigt och felaktigt.

Det är alla dessa aktörer som förtjänar stark kritik, inte de som kommit hit för att få ett bättre liv. Det är mänskligt att vilja söka sig dit där man kan få det bättre, och med den snabba informationen som sprids via internet vet många att det kan löna sig att ta sig till Sverige.

Allt detta förstår mina bloggläsare, ”verklighetens folk”. De, som ska upprätthålla demokratiskt stiftade lagar – riksdagen, myndigheterna , domstolarna, Polisen – har inte samma insikter. Och om bara  riksdagsledamöter, myndigheter, Polisen och medierepresentanterna gjorde vad de ska så skulle Sverige bli ett bra och rättssäkrare land. Idag är det en bananmonarki.

Krympande partier fungerar som företag

Den 17 juli publicerades min artikel med rubriken Krympande partier fungerar som företag i Borås Tidning. Läs gärna och begrunda det jag tar upp. Ska en lite, liten klick människor mer eller mindre i företagsform styra Sverige? Är det dags att hitta på ett annat sätt? Hur länge ska vi ha 349 riksdagsledamöter när det gott och väl räcker med betydligt mindre än hälften? Etc, etc. Viktiga frågor att fundera på.

Migranter ska behandlas människovärdigt i alla EU-länder, oavsett varför de tar sig dit. Och alla som inte har rätt enligt lag att stanna ska återvända till sina hemländer.

I en debattartikel i Aftonbladet den 27 juli skriver Kristina Bolme Kühn, ordförande, Läkare utan gränser och Johan Mast, generalsekreterare, Läkare utan gränser, om de svåra förhållanden som immigranter möter i bland annat Grekland. Att det ofta handlar om just illegala immigranter säger dessa länder själva, och det har också framkommit i reportage bland annat i Sveriges Radio när immigranter intervjuats – att de söker ett bättre liv och inte egentligen har asyl- eller skyddsskäl. Men oavsett varför de kommer så ska de behandlas korrekt och mänskligt och om de inte har rätt att vistas i respektive land ska de så snabbt som möjligt återsändas till sina hemländer.

Att man inte kan få bukt med den ofta hårdhänta hanteringen av immigranter i just Grekland, på Malta och i Italien är svårt att förstå; att det är så stora skillnader i mottagandet mellan olika länder i EU ska inte accepteras. Vad har Cecilia Malmström, som hanterar dessa frågor inom EU och som sannerligen inte har en lätt uppgift, lyckats med hittills på området?

I slutet av sin artikel skriver Kristina Bolme Kühn och Johan Mast om något helt annat:

Sverige är ett av de mest restriktiva länderna i Europa när det gäller tillgång till hälsovård för denna grupp (men tidigare i artikeln berättade de om den obefintliga vården i Grekland! Min anm.). Flyktingar som har fått avslag på sin asylansökan och andra papperslösa migranter har i dag endast rätt att köpa akutvård till fullpris. Höga kostnader gör att många därmed stängs ute från vården. Detta var anledningen till att Läkare utan gränser mellan åren 2003 och 2006 drev ett projekt här i Sverige.

Det är dags att ta emot flyktingar på samma sätt som vi själva skulle vilja tas emot. Det är dags att ge flyktingar de villkor och rättigheter de enligt internationell lag och riktlinjer är berättigade till och det är dags att Sverige och EU gör sitt yttersta för att avsevärt förbättra situationen i ankomstländerna, för alla de som i dag och framöver flyr sitt hemland oavsett anledning.

Jag vet inte hur många gånger det behöver påpekas att personer som sökt asyl eller uppehållstillstånd i Sverige och har fått avslag både av Migrationsverket och Migrationsdomstolen inte är flyktingar! Och hur många gånger det ska behöva påpekas att de, som slarvigt kallas ”papperslösa” är personer som vistas i landet illegalt (=olagligt), att de faktiskt inte har rätt att uppehålla sig i landet. Att bevilja full tillgång till sjukvård, skolgång etc åt personer som vistas i riket olagligt faller på sin egen orimlighet.

En regering kan knappast å ena sidan stifta en utlänningslag som innebär att om en person inte får tillstånd att stanna i Sverige så ska han lämna landet, och å andra sidan samtidigt stifta lagar som innebär att ”okej, du har inte laglig rätt till uppehållstillstånd och du har struntat i landets lagar och stannat här illegalt, men vi stiftar en motlag som ger dig samma rättigheter som om du hade tillstånd”. Det går helt enkelt inte! Ingen ska förstås lämnas att åt sitt öde om han/hon drabbas av akut sjukdom, det är självklart i ett civiliserat land. Men det är en helt annan sak om man med skattemedel – och i strid med utlänningslagen – skulle börja ge allmän sjukvård på samma villkor för personer som vistas i landet illegalt som  för dem som vistas här legalt.

Att, som artikelförfattarna skriver ”det är dags att Sverige och EU gör sitt yttersta för att avsevärt förbättra situationen i ankomstländerna” kan säkert de flesta hålla med om, och så vitt jag vet genom vad jag har läst och hört i olika medier, så är migrationsminister Tobias Billström mycket aktiv på det området. Dock kan Sverige inte, trots att människor ibland verkar ha en övertro på detta lilla lands makt och betydelse, ingripa direkt i andra länders styrelseskick och rättssystem.

Till slut: artikelförfattarna är ju faktiskt också själva medvetna om att det ofta inte handlar om ”flyktingar” när de jämför dagens migranter med svenskarna som for till Amerika:

För drygt 150 år sedan lämnade över en miljon svenskar Sverige i jakt på ett bättre liv.

Så länge Sverige inte har en lag om fri invandring kan man inte komma hit ”i jakt på ett bättre liv” annat än som arbetskraftsinvandrare med ordnad bostad och ett jobb som man kan försörja sig på.

Jag uppskattar starkt Läkare utan gränsers arbete, men ger man sig in i asyl- och invandringsdebatten så måste man veta vad man talar om.

OBS! © Den som citerar ur mina texter
ska länka till mina inlägg
så att läsarna kan läsa hela texter
och inte bara delar av dem.

I Norge och Finland avvecklas asylmottagningar

Som tidigare meddelats här på bloggen (bland annat här och här) minskar antalet asylsökande minderåriga och vuxna till Norge och Finland. Båda länderna avvecklar nu mottagningsplatser i stor omfattning.

Norge
Eftersom antalet asylsökande minderåriga har minskat med 66 % i år, avvecklas 177 asylmottagningsplatser.

Finland
Eftersom antalet asylsökande beräknas minska med 30 % i år jämfört med år 2009 har man lagt ner 700 asylmottagningsplatser.

Finland: Antalet asylsökande minskar med 30 %

Antalet asylsökande i Finland beräknas minska med ca 30 % i år (2010) jämfört med förra året: från 6.000 till 4.000. I Sverige är trenden den motsatta: förra året sökte 28.000 asyl, i år beräknas antalet öka till 31.000.

Enligt en ny finsk lag ska EU-medborgares asylansökningar behandlas skyndsamt och avvisning ska ske omedelbart. Veikko Pyykkönen, överinspektör på Migri, Finlands migrationsverk:

Resultatet torde bli att antalet asylsökande EU-medborgare minskar. Det har faktiskt minskat redan, under de två senaste veckorna.

I praktiken är ju chansen för en EU-medborgare att få asyl i Finland ytterst liten.

Källor: Yle, Uutiset.

Saudiska män varnas för att gifta sig med utländska kvinnor

Sociologer och rättsaktivister varnar unga saudiska män för de negativa sociala och ekonomiska konsekvenser som äktenskap med utländska kvinnor för med sig. De varnar också för att det får till följd att antalet ogifta kvinnor ökar i Saudiarabien. För att undvika problem anmodas de som söker utländska fruar att söka officiellt tillstånd.

Nizar Al-Saleh, assistent hos generalsekreteraren för National Center for Research on Youth vid King Saud University, säger att en del saudier reser utomlands med intentionen att ingå tillfälliga äktenskap. I slutet av sin semester skiljer de sig från sina hustrur:

Det här sättet att agera innebär att de inte visar respekt för familjens värde. De gör detta för tillfällig tillfredsställelse och tänker inte alls på de negativa konsekvenserna. Det påverkar definitivt deras familjeliv.

Enligt Al-Saleh är giftermål med utländska kvinnor inte tillrådligt för dem som önskar ha ett stabilt familjeliv. Personer inblandade i den här typen av äktenskap lämnar ofta sina hustrur och barn utomlands och tar inte hand om dem. De förlorar sina barn och sina hustrurs tillit. Många familjer får stora problem.

Al-Saleh varnar för att dessa äktenskap skapar upplösning av familjer. Han framhåller med eftertryck behovet av att skapa familjer på sunda grunder och av utbildning av unga i grundskolor och på gymnasier om vikten av legala giftermål.

Saleh Al-Khathlan, vice president vid  National Society for Human Rights, tar upp problem som orsakas av giftermål med utländska kvinnor:

Regeringen kommer inte att acceptera sådana äktenskapskontrakt och de utländska hustrurna kommer inte att få tillstånd att resa in i Saudiarabien. Om några ändå skulle lyckas att föra in sina fruar i landet, kommer de saudiska männen att straffas hårt. Det finns många saudier som inte kan hämta sina utländska fruar och barn till Saudiarabien, och dessa hustrur och barn blir kvar i sina hemländer utan  att någon tar hand om dem.

Sociologen Abdul Aziz Al-Ghareeb från Al-Imam Muhammad ibn Saud Islamic University, talar om den negativa påverkan som sådana äktenskap har på den islamska tron och kulturen, och om att antalet ogifta saudiska kvinnor ökar. Han säger:

Sådana äktenskap resulterar också i att saudier får dödliga sjukdomar så som AIDS och hepatitis. Barn födda i dessa äktenskap kan också lida av sjukdomar som autism och förlamning.

Towfik Al-Suwalem, styrelseordförande för Awasir (en organisation som har hand om saudier utomlands), meddelar att Awasir planerar att besöka 30 länder för att kontrollera vilka förhållande saudiska familjer lever under där. En studie ska genomföras, som visar de negativa influenser som äktenskap med utländska kvinnor har på det saudiska samhället. Allmänheten måste upplysas om de negativa effekterna, menar Al-Suleman.

Källa:

Hur länge ska politiker fortsätta att ta sig rätten att pytsa ut miljoner av våra pengar på en opålitlig – och till stora delar slapphänt – asylhantering?

Det finns anledning att börja undra över hur länge skattepengarna ska räcka när det ena galnare projektet efter det andra rullar i gång inom asylsfären. Hur länge ska politiker fortsätta att ta sig rätten att pytsa ut miljoner av våra pengar på en opålitlig – och till stora delar slapphänt – asylhantering? Sverige skiljer sig starkt på området från sina nordiska grannar – och det är knappast så att tre andra civiliserade välfärdsländer gör fel och Sverige gör rätt…

Hur kan politiker ta sig rätten att, av skattebetalarnas pengar, betala kring 3.000 kr per dygn och person på ”hem” för ensamkommande minderåriga asylsökande (som långt ifrån alltid ens är minderåriga), d.v.s. ca 90.000 kr i månaden per person plus kostnader för skola, aktiviteter, gode män, juridiska ombud, sjukvård etc, troligen uppemot 100.000 kr per månad och person? Bara i år beräknas 3.000 ensamkommande asylsökande, som påstår sig vara under 18 år, komma till Sverige (förra året kom över 2.000, året innan likaså…). Var och en kan själv räkna ut vilka summor det kan röra sig om per år. Det går att få reda på fakta, det handlar inte om tyckande eller gissande. Och fakta redovisas ju på andra samhällsområden, som en självklarhet.

De superdyra hemmen för ensamkommande unga är förstås bara ett av alla kostnadsområden inom asylhanteringen. Alla andra asylsökande kostar också mycket stora summor, både för boende, dagpenning, sjukvård, fängelse i de fall brott begås (det kostar kring 2.200 kr eller mer per fängelsedygn) och för alla utvisningar som måste göras med tvång eftersom få efterlever domar som avkunnats i migrationsdomstolen (som också kostar mycket…) i enlighet med svensk lag. Också förvaren, där människor som ska lämna Sverige men är benägna att hålla sig undan, sitter tills biljetter och resehandlingar (pass, id-kort) har ordnats och de kan lämna landet, kostar minst 2.500 kr per person och dygn. Givetvis handlar mottagande av människor i behov av asyl eller skydd inte enbart eller ens i första hand om pengar, men den svenska ineffektiviteten och blåögdheten på hela asylområdet gör att kostnaden är alldeles för hög -  i onödan.

Ekonomin i det forna välfärdslandet Sverige utarmas. De människor som arbetar, betalar bland världens högsta skatter och halkar ändå neråt när det gäller den ”välfärd” som man försöker lura i folket att de ska få för sina skattepengar. Asylsökande som säger sig vara under 18 år får kosta omkring 100.000 kr per månad, det tycker politikerna är okej. I Vaxholms kommun t.ex. – och säkert i många andra kommuner också – får människor som arbetat och betalat skatt i hela sina liv och som byggt (det forna) välfärdslandet Sverige, alltså de gamla och sjuka, bara kosta en tredjedel så mycket, ca 32.000 kr per månad. Den som inte reagerar på det och inte ser att det är fel och orättvist, den har stora och allvarliga problem eller lever i strutsliknade förnekelse.

I Sollefteå (läs hela artikeln) lägger politikerna beslag på miljoner skattekronor utan att fråga dem som arbetar och som dignar under skattetrycket, där tog nämligen politikerna i juni i år ett beslut om att starta en ny verksamhet för att ”hjälpa de unga vuxna som ännu inte klarar sig helt själva” (människor som alltså klarat en flykt till Sverige och mycket mer…):

Alla är inte självgående vid 18 års ålder. Genom projektet kan de som behöver hjälp med att fylla i blanketter eller förstå det svenska systemet få det.

Det säger Anneli von Wachenfeldt, enhetschef för Sollefteås flyktingboenden, som tycker att detta ”kommer att gynna Sollefteå”. Hon säger vidare att:

De unga flyktingarna gillar stan. Dessutom så har det genererat minst 25 nya jobb. Både inom den egna verksamheten men också i skolan.

Otroligt! För det första är dessa personer inte ”flyktingar”, de är asylsökande och dessutom vuxna. För det andra är det mycket märkligt att tala om att ”det genererat minst 25 nya jobb” – det är ju skatter som till 100 % bekostar verksamheten!!! Vilka är de politiker som fattat beslutet? Hur tänkte de? Hur kan de ta för givet att folket ska tycka att det är okej att personer som inte ens har uppehållstillstånd i Sverige (!!!) ska få kosta en massa skattekronor? Har Sollefteborna ställt dessa politiker mot väggen?

Det verkar som om de som finns i den offentliga sektorn, de flesta politiker och nästan hela den samlade gammelmediekåren helt har tappat vett och sans och förlorat förmågan att tänka klart, så snart det rör sig om asylsökande. Och eftersom politikerna fortsätter att vräka ut pengar på asylområdet, bland annat på unga män som inte styrkt sin identitet och som man därmed inte ens kan veta om de har asyl- eller skyddsskäl, så tycks de ju faktiskt anse att de har en gudomlig rätt att ta folkets pengar och fördela dem på detta sätt. Att folket kommer att sluta rösta på dem och i stället börja missnöjesrösta på partier som de egentligen inte vill rösta på är ganska uppenbart. Frågan är bara i hur stor utsträckning.

För att undvika missförstånd (det finns många som vill missförstå!) påpekar jag följande:

Min kritik riktar sig till 100 % mot svenska politiker, myndighetspersoner och medierepresentanter och till 0 % mot de människor som tar sig hit och med alla medel, påhittade historier, lögner etc (95 % har t.ex. inga id-handlingar) försöker få en chans att stanna här och bli försörjda under en lång rad av år (= ett faktum, det tar enligt uppgift, i genomsnitt sju år för asylsökande män och 13 år för asylsökande kvinnor att börja arbeta och betala skatt). Det ligger i människans natur och är en självklarhet att man söker sig dit där man tror att man kan få det betydligt bättre. Dessutom finns det givetvis också de som har asyl- eller skyddsskäl.

Det är de svenska s.k. ansvarigas fel att det ser så annorlunda ut på asylområdet i Sverige än t.ex. i tre jämförbara nordiska länder. Det är de svenska s.k. ansvarigas fel att man inte skärper sig så att de – och endast de – som styrker sin identitet och har verkliga asyl- eller skyddsskäl får uppehållstillstånd i Sverige. Det är de svenska s.k. ansvarigas fel om människor, som aldrig varit och egentligen inte heller innerst inne är det, felaktigt blir fientligt inställda mot de människor som får försörjninguppehållstillstånd för att svenska myndigheter och domstolar inte ser till att lagen, som kräver styrkt identitet och har strikta regler för vilka som ska beviljas asyl eller uppehållstillstånd, efterlevs. Tyvärr. För de som ilskan borde riktas mot är ju de s.k. ansvariga. Det är fel att vända sin ilska mot dem som försöker få ett bättre liv; det är det egna landets regering, riksdag, myndigheter och kommunalpolitiker man ska ställa till svars och vända sin frustration mot när misshushållning med skattemedel sker liksom slapphänthet med att genomföra det som lagen säger.

Och till representanter för gammelmedierna vill jag säga att även om detta är det absolut svåraste området att rapportera om, så är det er journalistiska skyldighet att göra det, och att göra det allsidigt. Den ensidiga och ofta helt felaktiga rapporteringen i asylfrågor är förödande och en skam för ett land som berömmer sig av att ha en stark åsikts- och yttrandefrihet och en ”fri press”. Titta gärna så objektivt ni kan på hur Danmark Norge och Finland hanterar de svåra asylfrågorna och hur mycket öppnare diskussioner kring dessa som förs där. Sverige har en hel del att lära.

Till slut: Jag förespråkar en rättssäker, tydlig, snabb och lagenligt korrekt asylprövning. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. De, som inte har rätt att stanna i Sverige ska återvända så fort som möjligt och de, som har rätt till asyl eller uppehållstillstånd, ska så fort som möjligt påbörja sitt inträde i det svenska samhället. Allt i enlighet med de lagar, konventioner och politiska ställningstagande som utarbetats på området, varken mer eller mindre.

OBS! © Den som citerar ur mina texter ska länka till mina inlägg
så att läsarna kan läsa hela texter och inte bara delar av dem.

”Majoriteten av finländarna stöder livstidsstraff fram till döden”

”Drygt hälften av finländarna anser att livstidsfångar ska sitta av sitt straff fram till döden. Det här framgår av en förfrågan som Kaleva och fem andra tidningar gjort”, rapporterar Yle.

Läs artikel på Yle (på svenska).

En glimt från Suomi Areena, Finlands motsvarighet till Almedalen

I Björneborg i Finland har under tiden 19-23 juli pågått Suomi Areena 2010, i viss mån en motsvarighet till Almedalsveckan i Sverige.

Tv-bolaget Al Jazeeras högsta chef Wadah Khanfar på den arabiska tv-kanalen al-Jazira säger att mediernas sätt att rapportera omedelbart, kort och koncist från krishärdar går ut över tittare, lyssnare och läsare. Han anser att det är bättre att låta de mest extrema organisationerna komma till tals i offentligheten än att stämpla dem som terrorister och tiga ihjäl dem och sade i Björneborg den 22 juli:

Wadah Khanfar, vd Al Jazeera

Behovet av att fylla tv-rutan med vad som helst som finns tillgängligt så fort en kris brutit ut skapar inga insikter. När en kris som pågått i 20 år eskalerar så mycket att en reporter skickas ut kan tittarna omöjligt förstå helheten om han låtsas sammanfatta allt på två minuter. Det behövs djup sakkunskap och många vinklingar.

Al Jaera blev känt i västvärlden då kanalen publicerade band där Usama bin Laden rabblade upp sina krav under Bushregimens krig mot terrorismen. Khanfar försvarar bolagets policy att ge publicitet åt en terrorist:

I stället för att stämpla någon och därmed negligera honom är det bättre att låta honom komma till tals och låta tittarna ifrågasätta hans budskap.

President Martti Ahtisaari, som fått Nobelpriset för sina insatser i flera fredsprocesser, säger att media borde respektera det faktum att fredsmäklaren inte kan säga någonting av värde till dem så länge processen är på hälft.

President Martti Ahtisaari

Vid fredsmäkling gäller att inget är överenskommet förrän allt är överenskommet. Vårt uppdrag är att skapa fred. Jag ber om ursäkt av medierna om vi inte kan tala om annat än förhandlingarnas atmosfär, men antingen mäklar jag fred eller så talar jag till pressen.

Här kan man läsa hela artikeln i Hufvudstadsbladet.

En migga: ”Invandrarverket skapade då en egen praxis, som faktiskt inte hade stöd av riksdagen, regeringen eller Utlänningsnämnden”

Här ger en migga med lång och ingående erfarenhet av asylfrågor, viktig bakgrundsinformation om en del av detta enorma område:

Somalier började söka sig till Sverige som anhöriginvandrare under början av 90-talet. Anledningen var naturligtvis att de första somalierna då hade sökt asyl här och fått PUT på en eller annan grund. Många hade vid den här tiden godkända pass som var utfärdade av den regering som störtades 1991, och id-löshet var inget större problem på den tiden.

Sedan gick åren och id-lösheten började breda ut sig. Invandrarverket skapade då en egen praxis, som faktiskt inte hade stöd av riksdagen, regeringen eller Utlänningsnämnden. Eller rättare sagt – alla visste vad som pågick men låtsades som ingenting. Det blev liksom tillräckligt att en person sade sig vara somalier, sade sig ha ett visst namn och sade sig vara i en ungefärlig ålder och vips så skrev Invandrarverket ut ett främlingspass.

Hur många tusentals främlingspass som skrivits ut sedan dess på dessa felaktiga premisser, det vet ingen, knappt Migrationsverket självt. Rikspolisstyrelsen hade redan 2008 informerat regeringen om att det vanligaste sättet för en person att resa in illegalt i Sverige var på ett svenskt hemlandspass eller främlingspass. Alla ansvariga visste vad som pågick, men ingen ville ta i det. Som vanligt: beröringsångest av den värre skolan. Handläggare och beslutsfattare på Migrationsverket fick dagligen sitta och idiotförklara sig själva när de utförde en Beordrad Bedömning (=”säg ditt namn så får du pass och tillstånd!”) som satte alla regler ur spel.

Sedan kom Migrationsöverdomstolen med några snabba domar och pekade ut just somaliska anhöriginvandrare och sade det självklara, nämligen att de inte var lagligen undantagna från lagens krav. Då kom ketchupeffekten – migrationsministern förklarade nämligen att han inte såg någon anledning till lagändring, och Migrationsverket skrev efter mycket om och men och förmodade svettningar ihop så kallade exempelbeslut som handlar om att avkräva ”identitetslösa” bevis om styrkt identitet. Och inte en enda lobbygrupp har funnit anledning att peka på hur det ser ut just nu: totalstopp för identitetslösa anhöriginvandrare, vilket i praktiken innebär totalstopp för somaliska anhöriga.

© Denna blogg.

Om myndighetsokunnighet och om hur man försöker kontakta en myndighet

Läsare av denna blogg är vana vid att ta del av berättelser om den hej & hå-mentalitet (och ganska stora okunnighet) som råder på den stora asylmyndigheten Migrationsverket. Nedan ett exempel som visar att det verkar vara samma hej & hå-mentalitet och okunnighet också på Trafikverket. Det är liksom inte så noga med vare sig personuppgiftslagen (PUL), allmänhetens rätt att anonymt kontakta en myndighet eller med att ringa tillbaka ens när man lovat göra det. Som sagt, läs och begrunda denna sanna historia från verkliga livet och betänk att detta bara är en medborgare av tiotusentals som varje dag kommer i kontakt med någon myndighet…

Om myndighetsokunnighet och om hur man försöker kontakta en myndighet

Läste förstrött i semestervärmen den utmärkta lokaltidningen Nacka Värmdö Posten under min semester och kunde redan på förstasidan se att en lösning för ”Skurubroeländet” fanns i sikte. Läs artikeln Jätteprojekt ska få bort köerna på Skurubron, publicerad den 13 juli!

Frågan intresserar mig eftersom det inte är ovanligt att jag får sitta i bilkö över denna enda förbindelse till fastlandet för ca 70 000 människor. Jag bläddrade med spänning fram till artikeln och hann tänka att det kanske var fråga om att bygga en ny påfartsramp eller t.o.m. att bygga en ny bro. Väl framme vid artikeln kunde jag med förvåning läsa att Trafikverket (ett nytt verk som är en sammanslagning av bl.a. Vägverket och Banverket) hade ett projekt som inletts med att kartlägga vilka som i rusningstrafik åkte bil över bron. Kartläggningen hade, som jag tolkade texten, utförts genom att man skrivit upp bilnummer och på så sätt kunnat se vilka fordon som regelbundet färdades över bron. Dessa ”vanebilister”, som de benämns i texten, skulle nu enligt artikeln ringas upp (!?) av Trafikverket under hösten för att bearbetas och i stället för att åka bil förmås att åka buss (det finns ingen spårbunden trafik över bron). Jag läste artikeln en gång till och undrade om det var ett aprilskämt men kunde konstatera att tidningen var publicerad i juli.

Flera frågor krävde nu svar:

1. Varför bygger man inte en ny bro när de två nuvarande brohalvorna är nästan 100 respektive 60 år gamla?

2. Får en svensk myndighet utan mitt tillstånd registrera mina körvanor?

3. Tror Trafikverket att folk åker bil till arbetet för att det är särskilt förmånligt eller kul? Varför ska stockholmsregionen särbehandlas negativt när det gäller infrastruktur i förhållande till skattekraft och antalet invånare?

För att finna svar kontaktade jag först Datainspektionen för att ställa frågan om det är tillåtet att registrera människor på detta sätt. En mycket sommartrött jurist svarade att det kan finnas stöd för det i lag eller förordning. Huruvida det fanns ett sådant författningsstöd eller inte hade hon dock ingen aning om, än mindre var hon intresserad av att ta reda på det.

Jag vände mig då i stället till den presenterade projektledaren Jonas Thörnqvist, som i artikeln poserade i cykelhjälm avsutten från järnhästen. Eftersom jag inte kände till hans telefonnummer ringde jag Trafikverkets växel som kopplade mig till honom. Efter ett tiotal signaler meddelade en telefonsvararröst att man kunde SMS:a honom så skulle han ringa upp. Jag gjorde då det och fick efter en stund en fråga via SMS om vem jag var. Jag svarade då projektledaren på nytt via SMS, att det behöver jag inte ange eftersom jag har rätt att vara anonym i mina kontakter med en myndighet (något som han redan satt ur spel genom att det går att efterforska vem jag är via mitt SMS).

Projektledaren valde då att inte ringa upp mig! Till hans försvar kan man efteråt konstatera att han var på semester vilket framgår av en senare artikel i NVP. Mot det står att jag ringde den statliga arbetsgivaren och väljer man då som anställd att koppla samtalet vidare till den sannolikt statligt ägda mobiltelefonen så har man försatt sig i den situationen att man faktiskt, trots semester, är i tjänst.

Jag hade nu tänkt att ge upp mina försök att förstå varför Trafikverket gjorde som de gjorde och med vilken rätt det gjordes, men jag irriterades av den arrogans som myndighetssverige hittills visat mig och valde återigen att kontakta Trafikverket. Jag ville försöka få tag i en jurist för att ställa frågor om det rättsliga stödet för verksamheten. I växeln undrade man vilken typ av jurist jag önskade prata och mitt val föll slutligen på den kategori som inom Trafikverket benämndes förvaltningsjurist (jag visste inte att det fanns en sådan juristutbildning…).

Efter att växeltelefonisten konstaterat att de flesta hade semester (vilket är naturligt så här års) blev jag kopplad till en ”förvaltningsjurist”. Efter ca 30 signaler avbröts samtalet och jag fick ringa växeln igen. Jag blev nu kopplad till en annan ”förvaltningsjurist”, men inte heller denna gång fick jag svar.

Dock kom jag denna gång tillbaka till växeln och blev nu kopplad till en ny jurist. Till min förvåning kom jag fram. Jag redogjorde för den trevliga personen om mina vedermödor att hitta någon att samtala med hos Trafikverket och började därefter berätta vad jag ville ha svar på. Efter ca fem minuter avbröt hon mig och det framkom att hon varken var jurist eller jobbade på juristavdelningen.

Tillbaka på ruta ett ringde jag återigen Trafikverkets växel och bad denna gång att få tala med generaldirektören. Vanligtvis brukar man då hamna hos dennes sekreterare som försöker filtrera bort uppringande till någon annan lämpligare mottagare (tro mig jag har jobbat rätt nära en generaldirektör så ”rättshaverister”, som jag nu började känna mig som, brukar hanteras på det sättet). Det gick fram ca 30 signaler utan svar vare sig från en sekreterare eller någon annan. Samtalet bröts och jag funderade på om JO eller någon annan instans kunde vara lämpligare mottagare av mina medborgerliga undringar. Jag beslöt dock att ge Trafikverket en sista chans och ringde växeln igen och bad att få tala med en jurist oavsett vilken specialitet denne hade. Jag blev kopplad till en tjej som glatt svarade att hon var sommarvikarie men att hon tillika var jurist. Jag presenterade mina frågor och hon lovade återkomma till mitt nu avanonymiserade telefonnummer.

Så nu sitter jag här och väntar på ett svar på några av frågorna ovan. Tur att jag har jobbat i statlig förvaltning annars hade jag gett upp för länge sedan. Jag kommer dock inte att ge upp innan jag har fått svar och kommer att fråga projektledaren Jonas Thörnqvist – om han nu någonsin ringer mig – om de har några liknande projekt i t.ex. Norrland där de registrerar ”vanebilister” och om de i så fall tänker göra det känt för dessa att spark är ett utmärkt alternativ vintertid.

Bilmissbrukare från Boo

Av artikeln framgår följande: 10.000 så kallade vanebilister i Boo och på Värmdö kommer att, med start i höst, bli uppringda av Trafikverket. ”Då pratar vi lite om resvanor, förklarar vad vi vill och bokar en tid för hembesök där hushållet erbjuds personlig reserådgivning i ungefär en halvtimme”, berättar Jonas Thörnqvist, projektledare på Trafikverket.

Stillsamma undringar: Att ta fram folks telefonnummer, ringa upp dem och boka tid samt åka hem till dem och prata torde ta ca en timme per hushåll. Vilka pengar ska bekosta 10.000 timmars extraabete som dessutom torde vara lagstridigt? Har Trafikverket fått:
a) extra pengar från regeringen för detta enorma projekt
b) specialtillstånd av Datainspektinen att bryta mot PUL?

Just wondering… Sverige är fantastiskt!

© OBS! Copyright denna blogg.

En bloggläsare skriver:

En bloggläsare som följt min – och miggornas – rapportering här på bloggen,

Jag tror att det nu finns otaliga människor som av ren bitterhet kommer att rösta på Sverigedemokraterna. Det är bekymmersamt men inte särskilt förvånande med tanke på bristen på ärlig och professionell mediabevakning på asyl- och migrationsområdet.

När människor läser Aftonbladet eller Expressen och baserar sin verklighet på deras rapportering, då får vi oinformerade, okunniga människor som konverterar åsikter till sanningar. Då är det lätt att man röstar för ett parti som inte har någonting att komma med förutom frågan om invandringen till Sverige. Vi får se vad som händer i höst…

Kommentarer överflödiga…

”När kommer andra länder, som nu ser hur Sverige ger ut medborgarskap till identitetslösa efter åtta år, att börja vägra erkänna passen som giltiga?”

En anställd vid ett HVB-hem, som skrivit på bloggen tidigare, skriver igen. I frustration och förtvivlan berättar han om verkligheten bortom politikernas vackra ord och gammelmediernas fega, felaktiga och förödande rapportering:

Mottagandet av ensamkommande unga i min hemstad har nu pågått i tre år. Under denna period så har majoriteten fått PUT medan runt 10% fått avslag. Av dessa 10% så har 0% lämnat landet. Alltså: ingen enda av de asylsökande som har fått avslag har lämnat landet och detta efter att de har löpt hela linan ut och inte fått prövningstillstånd för sitt ärende i Migrationsöverdomstolen.

Det verkar finnas en outtalad regel som säger att: ”När man kommer till Sverige så behöver man egentligen inte åka tillbaka vid ett avslag, man kan faktiskt leva under en falsk identitet i all evighet”. Jag får en känsla av att alla asylsökande anser sig ”ha rätt” att få stanna oavsett bakgrund eller obefintliga asylskäl.  Det finns personer som äger pizzerior och som vistas olagligt i denna kommun och som har gjort det i 20 år eller mer! Häromdagen såg jag en av ungdomarna som bodde på  HVB-hemmet där jag är anställd. Personen  skulle ha lämnat landet för ett år sedan. Nu går personen under ett nytt namn och jobbar svart.

Det som starkt bekymrar mig är det totalt respektlösa sättet att se på svensk migrationslag, och det gäller både svenskar och asylsökande. Socialsekreterare talar öppet om hur fel det är att prata om åldrar på dem som bor på HVB-hemmen, om hur vi inget kan göra. När personalen försöker få ett LVU (lagen om vård av unga) på en ungdom som ska utvisas och bevisligen har lämnat boendet för att gömma sig och sedan blivit rånad och bestulen på allt (vilket bevisar att ungdomen är i behov av ett skyddat boende) så blir svaret: ”Men då hjälper vi ju Migrationsverket att genomföra avvisningen”. Detta därför att ett LVU-hem begränsar rörelsefriheten för den unge och har personal som mer ingående kan ge honom det stöd han behöver. Dessa människor har noll respekt för svensk lag!

Varför anser en socialsekreterare att det är dennes jobb att skydda ungdomen från sitt eget land i första hand, och inte att skydda honom från svenska storstäder där han givetvis kommer att utnyttjas som billig arbetskraft? Om vi nu ska spela med i ungdomens påstådda ålder och namn, då ska vi väl också spela med och skydda  dem som vi gör med svenska barn om de gör sig själv eller andra illa…

Var finns Sveriges suveränitet som land? När kommer andra länder, som nu ser hur Sverige ger ut medborgarskap till identitetslösa efter åtta år, att börja vägra erkänna passen som giltiga? Detta måste bli resultatet, annars riskerar ju dessa länder att släppa in människor som ingen vet vem de egentligen är, och i andra länder anses det oansvarigt och farligt. Om det uppskattas att runt 1000 personer som kan knytas till terrorverksamhet gömmer sig i Sverige, varför gör man i Sverige då ingenting?

Jag blir så jävla förbannad och inser att mitt största misstag var att flytta hem till Sverige! Sverige, där rätt är fel och fel är rätt, där rädsla att bli kallad rasist gör att människor blir förlamade av skräck. Sverige, som jag skröt om för min fru när jag bodde i hennes hemland, men som visat sig vara ett land helt utan vare sig riktning eller ledarskap.

© Vid korta citat ur mina texter,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

”Enligt den nya flyktinglagen har EU-medborgare endast rätt att vistas på flyktingförläggningarna en vecka efter avvisningen, istället för en månad som det var tidigare.”

Antalet asylsökande har minskat kraftigt vid mottagningscentralerna i Helsingfors de senaste veckorna, rapporterar Hufvudstadsbladet den 19 juli. Det är sedan den nya lagen för asylsökande EU-medborgare trädde i kraft i början av juli. För tillfället finns det närmare 170 lediga platser, medan det för några veckor sedan var nästa helt fullt på mottagningscentralerna.

Enligt den nya flyktinglagen har EU-medborgare endast rätt att vistas på flyktingförläggningarna en vecka efter avvisningen, istället för en månad som det var tidigare.

Känner man i Sverige till denna lag? Om man gör det: tillämpar man den eller låtsas man inte om den? På Migrationsverkets sajt ser jag ingen information om lagen och inte heller har jag hittat något om den i svenska medier. Men jag kanske bara har missat informationen…

En migga: ”Tjänstemannen förstår alltså inte att han inte har ställning som familjerättslig domstol.”

En migga skriver följande:

Migrationsverket, migrationsdomstolarna och familjerätten – en alldeles för svår kombination i dagsläget

De flesta tjänstemän på den här myndigheten (Migrationsverket) arbetar med asylprövning – det vill säga att göra sannolikhetsbedömningar av skyddsskäl genom muntliga berättelser som framställs av identitetslösa. Kommer det in andra regelverk som familjerätt i bilden – framförallt med internationella aspekter – så klarar den vanlige tjänstemannen normalt inte av jobbet. Och det här är resultatet av att GD:s tal om vision etc bara är just tal.

Detta är resultatet av otydlig styrning, styrdokument som är hur många som helst och som finns huller om buller, centrala dokument – handböcker –  som ibland inte är uppdaterade på flera år, ingen adekvat utbildning för personalen, och en närmast ensidig fokusering på asylprövning. Hanteringen slutar i många fall istället med samma måttstock som i asylfallet. De här exemplen är tyvärr symptomatiska för verket och kan uppstå lite varstans. (Exemplen är så avidentifierade det går att göra dem utan att de förlorar relevans).

1) dossar 9-xxxxxx och 10-xxxxxx
En mamma tar olovligen med sig till Sverige två barn från ett annat land. Pappan anmäler sig också till svenska ambassaden i det landet och kräver att få tillbaka sina kidnappade barn. Det blir avslag av verket och avslag i Migrationsdomstolen. När ärendet sedan hamnar i återvändandefasen så tycker (alltså ”tycker”!) den tjänsteman som är ansvarig att ”barnen har det bättre i Sverige”.

Tjänstemannen förstår alltså inte att han inte har ställning som familjerättslig domstol. Ännu mer pinsamt är att den längtande pappan är utestängd från att göra en så kallad Haag-framställan, eftersom landet han kommer ifrån inte har ratificerat den konventionen. Om alla läsare nu sluter ögonen och föreställer sig vad reaktionen hade blivit om en svensk man, bosatt i Sverige, hade råkat ut för samma sak – att få sina barn kidnappade till ett annat land där ärendet hamnar i händerna på en inkompetent migrationstjänsteman – så förstår ni vidden av detta.

2) doss 10-xxxxxx
Två tjänstemän skriver ett familjebeslut i ett asylärende. Det vill säga, de ger en identitetslös uppehållstillstånd efter inresa som nygift och utan att kolla i SIS, när mannen själv säger att han är passlös och bara är förlovad och det med en kvinna som han precis har träffat.

Tjänstemännen avstår från muntlig utredning, det räcker med lite skriftväxling. Till saken hör att den kvinnliga anknytningspersonen är 22 år, från en patriarkal kultur, och att det är hennes släktingar som står för skriftväxlingen. Det som händer därefter är att den identitetslöse mannen åtalas och döms för grov kvinnofridskränkning gentemot den unga hustrun och att han sedan försvinner efter den villkorliga frigivningen. Kvinnan har nu skyddad adress.

3) dossier 11-xxxxxx
Frågan dyker upp huruvida en mamma i ett annat land har lämnat samtycke till att ett barn får flytta till Sverige för att bo med pappan (pappan har fått PUT på asylskäl). Här är det som vanligt tvingande regler med krav på samtycke vid delad vårdnad. Efter avslaget hos Migrationsverket så tappar processföraren nästan alltihop genom att gå in i otydliga sannolikhetsbedömningar om att man inte vet vem som är vem eller vem som har vårdnaden, och hur ska man veta det etc osv.

Det har i målet nämligen inträffat att en kvinna som ingen vet vem det är har besökt en ambassad och gett ett slags muntligt samtycke. Det är just det som är poängen i familjerätten – här gäller att antingen så styrks det som ska styrkas eller så blir det avslag.

4) dossier 11-xxxxxx
En kvinna har fått avslag på att få hit ett barn, eftersom pappan säger nej. När målet ligger i Migrationsdomstolen visar mamman en vårdnadsdom från sitt hemland. Migrationsdomstolen och processföraren tycker att målet ska återförvisas för att domen ska kunna äkthetskontrolleras. Det var väl tur att de åtminstone gjorde det, fast ändå rätt beklämmande – domen är från ett land vars vårdnadsdomar inte erkänns i Sverige, så det spelade ingen roll om domen var äkta eller inte…

Kommentar: Att det går till så här på ett av de viktigaste och största statliga verken i landet är inget annat än en praktskandal. Om det är så här felaktigt och osäkert som ärenden hanteras av så okunniga människor, hur många får då stanna och bli livstidsförsörjda i Sverige på felaktiga grunder? Och hur många som har skyddsbehov utvisas felaktigt? Hur många kristna irakier, till exempel, har fått felaktiga svar på sina asylansökningar och återsänts trots att de kanske hade skäl enligt utlänningslagen att beviljas uppehållstillstånd? Hur många som säger sig vara somalier har i det närmaste okritiskt fått – och får – PUT trots att de helt saknat dokumentation och därmed bevis om vilka de är och att de ens kommer från Somalia? Hur många unga män, betydligt äldre än 18 år, som påstått sig vara yngre och inte identifierat sig, har – felaktigt – fått stanna? Hur många kvinnor med faktiska starka egna skäl att få skydd här har felaktigt utvisats? Det är skrämmande att tänka på.

Läs gärna miggans berättelser ovan en gång till och försök att ta in vidden av vad som berättas. Finns det verkligen ingen i detta land som ids eller orkar rensa upp på asylområdet? Är rädslan för att kallas ”främlingsfientlig” så stark bland dem som har möjlighet att agera, att de hellre låter vansinnigheterna rulla på än utstår den felaktiga beskyllningen? Och är inte risken snart stor för att folk blir just ”främlingsfientliga”, och att ilskan delvis felaktigt går ut över invandrarna, när det ju är mot svenska politiker och myndigheter ”fientligheten” borde riktas? Att utomeuropéer från fattiga länder med alla medel och alla tänkbara lögner söker ett bättre liv, det är fullt begripligt och mänskligt. Särskilt som det ofta går bra att ljuga sig in i Sverige eller ”bita sig fast” för att en del politiker signalerar att lång illegal vistelse ska ge uppehållstillstånd.

Det vore bra om också gammelmedierna orkade försöka sätta sig in i hur katastrofalt det ser ut på asylområdet och började rapportera korrekt, vilket de inte gör och inte har gjort under åratal. Dock finns uppgifter att hämta i bloggosfären, de flesta av dem lätta att kontrollera och minst lika sanningsenliga (ofta mer) än gammelmediernas rapporter. Gammelmedierna och politikerna borde inse att de inte i dagens samhälle har monopol på ”sanningar” eller möjlighet att ensidigt skapa och servera felaktiga bilder för folket. Vad de gör genom att undanhålla alla olika aspekter av asylområdet är att totalt underminera folkets förtroende för dem. Det är också katastrofalt.

© Denna blogg.

”Så här borde alla få ha det”, säger Veikko. ”Svenskar också.”

Denna text borde många – helst alla! – läsa!

Veikko och Lyydia på Suomikoti

Tiina Kantola i Erbil, Irak: Sverige höjs till skyarna!

Här skriver Tiina Kantola igen från regionen Kurdistan i norra Irak, där hon nu bott i 1,5 år. Hennes tidigare texter finns här, och här är hennes hemsida). Här på bloggen ger hon glimtar ur sitt liv och om sina intryck av hur det är att leva och arbeta i Erbil, norra Irak (irakiska Kurdistan).

Sverige höjs till skyarna

”Vi är så tacksamma för vad Sverige har gjort för oss, vi älskar Sverige”. Det säger mina kurdiska och irakiska vänner, bekanta och flyktiga kontakter i stadsvimlet här i Erbil, och i stadsdelen Ankawa där jag bor, i norra Irak.

Men hur kan de säga så, tänker jag, Sverige är ju inte särskilt invandrarvänligt. Svenskarna har ju inte precis integrerat invandrare, och tvärtom. Men det är klart, Sverige har tagit emot och gett fristad åt väldigt många som flytt från Irak.  Många här uttrycker en stor tacksamhet gentemot Sverige för vad Sverige har gjort för deras släktingar och familjemedlemmar. Alla här har en bror, syster, kusin, vän eller granne som bor i Sverige; i Stockholm, Eskilstuna, Göteborg, Västerås, Malmö.

Nu på sommaren kommer många svensk-kurder som har svenskt pass hit, för att hälsa på sin släkt i irakiska Kurdistan. De flesta har inte för avsikt att lämna Sverige, men många undersöker möjligheterna att flytta tillbaka, eller åtminstone prova på en period. Det finns också de som pendlar för att bygga sin och familjens framtid i Kurdistan – i politiken eller i affärer – medan delar av familjen fortfarande bor kvar i Sverige. De har en rikedom i att tillhöra två kulturer, två samhällen. Man måste inte välja för gott, man kan ha båda.

Jag ser två kategorier av återvändare: dels de som själva kan investera i en framtid här; dels de som söker anställning. Återvändare som kan ordna egen finansiering etablerar olika typer av verksamheter här, från s.k. egenanställning, t.ex motsvarande Sveriges korvmojar, på kurdiskt vis en vagn med kokande bönor, till hotell och turistanläggningar i mångmiljonklassen eller andra investeringar.

De lovprisar den utbildning Sverige har gett dem och deras barn. De tar med sig kunskapen om det svenska skolsystemet för att reformera skolsystemet här.  En av återvändarna har startat en svensk skola. De tar med sig den svenska produktkvalitén och öppnar butiker här.  De tar med sig föreningslivet och folkhögskolan. De förverkligar sina drömmar här med det som Sverige har gett och lärt dem.

Men det är inget lätt beslut att riva upp tillvaron ännu en gång för att återvända, särskilt för familjer med tonårsbarn. Även välutbildade och yrkesverksamma kvinnor har svårigheter att återanpassa sig i den traditionella kulturen, efter åratal av hög grad av självständighet.  De unga vuxna, som antingen var mycket små eller föddes i Sverige, har ju vuxit upp i Sverige och blivit mer svenska än irakiska/kurdiska. De har framförallt svårt att acceptera de låga lönerna här och att anpassa sig i ett samhälle som de inte har vuxit upp i och inte har erfarenhet av.

Direktflyget mellan Stockholm och Erbil är snabbare och bekvämare än att åka båt från Stockholm till Helsingfors, brukar jag säga, som ofta hälsar på min släkt i Finland när jag besöker Sverige. Nattflyget på 4,5 timme mellan Stockholm och Erbil går snabbt när man sover. Samma charterbolag flyger också från Malmö och Göteborg.

Banden och kärleken mellan Sverige och irakiska Kurdistan är bestående.

”Jävla vitskallar!”

Intressant och lyssningsvärd dokumentär i P1: Jävla vitskallar!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 152 andra följare