Be my guest # 97 Tapani Rossi, finskt krigsbarn

Här skriver Tapani Rossi, medlem i Riksförbundet Finska Krigsbarn, efter att ha hört och läst om den lilla flickan Haddile, fransk medborgare, övergiven av sina föräldrar och placerad i familjehem i Sverige.

Tapani Rossi föddes i Karelen. Han kom till Sverige som krigsbarn den 1 oktober 1941. Flera års forskning parad med egna och andras erfarenheter har gett honom djup och bred kunskap om krigsbarnens historia. 2008 gav han ut en bok – Räddade till livet – om vården av finska krigsbarn på barnhem och sjukhus i Sverige. Här finns en tidigare text av Tapani Rossi: Be my guest # 88.

Haddile

Flickan Haddiles utvisningshot upprör finska krigsbarn i Sverige. Representanter för Migrationsverket har i TV förklarat en del av de omständigheter som ligger till grund för att hon ska utvisas till en oklar situation i Frankrike. Man har upprepat: ”Det är för barnets bästa” som ett slags mantra. Finska krigsbarn har en diametralt annan uppfattning av innebörden i det uttrycket.

I ärendet med Haddile finns omständigheter som känns igen från 1940-talets finska barntransporter. Flickan hamnar redan i späd ålder hos en fosterfamilj. De yngsta finska barnen var inte mer än 4-6 månader gamla när de skickades från krigets Finland till fredens Sverige. För Haddile, liksom för de små finska barnen då, finns inte andra föräldrar än det par hon vistas hos. Hon har redan familjens språk. För varje dag, vecka och månad som går blir hon närmare och fastare knuten till familjen och språket. Samma sak gällde för de finska barnen.

Alltför många finska barn skickades tillbaka av (befolknings)politiska och prestigemässiga skäl. Till upplösta hem, oklara familjeförhållanden eller till icke existerande hem. Barnen placerades, efter flerårig vistelse i trygga svenska hem, på barnhem eller i fosterhem i Finland. Det förekom att barn sändes hem trots att den biologiska modern själv bad om att barnet skulle få stanna i den svenska familjen, som förklarat att de helst av allt ville behålla barnet. Detta har visat sig vara ett av de absolut största misstagen som gjordes. Ännu idag, 70 år senare, lever många före detta krigsbarn med de psykiska sviterna av sådant öde.

Det är hårresande att Migrationsverket kan komma fram till att det skulle vara bäst för barnet att sändas till en situation där vi inte vet om en algerisk mamma saknar sitt barn, där barnmisshandel förekommer och där faderskapet tycks oklart. Flickans franska hemförhållanden förefaller tämligen oklara. Att i det perspektivet se som alternativ en anhörigfamilj eller ett barnhem är nästintill lika hårresande. Skall det vara anhöriga till modern i Algeriet, till fadern om han nu kan spåras sim ska ta hand om Haddile, eller hur eller med vad tänker man på i Migrationsverket?

Vi finska krigsbarn menar att vår historia inte får upprepas, vilket den uppenbarligen riskerar att göra om flickan utvisas. Hon har redan vistats i en trygg familj så länge att ett uppbrott därifrån med största sannolikhet kommer att skapa ett för framtiden bestående trauma. Skulle utvisningshotet realiseras kommer det uppstå en uppslitande skilsmässa från familjehemmet och från dem som verkligen tagit henne till sitt hjärta och vill adoptera henne. Separationen kan få förödande konsekvenser för barnet.

Det finns därför bara ett alternativ som kan vara för Haddiles bästa – att hon få stanna hos den familj där hon är placerad.

Be my guest # 96: Mikko Viitala

Mikko Viitala är andra generationens sverigefinländare, född av finska föräldrar i Sverige och uppvuxen i Järfälla, norr om Stockholm. Han är en helt tvåspråkig småbarnsförälder och älvsjöbo som efterfrågar det som lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk ger hans barn: rätt till modersmålsstöd och rätt till finskspråkig förskola.

 Mikko Viitala är tidigare journalist på Sveriges Television och Sveriges Radio (på båda språken!) och en stark aktör på det sverigefinska området (det finns ca 450.000 människor med finländsk bakgrund i Sverige, landets största minoritet). Han har agerat kraftfullt för finskspråkiga äldres numera lagliga rätt att få vård och omsorg på sitt modersmål och är drivkraften bakom sajten IntresseFinns

Finska för vissa men inte andra?

Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand har vid ett flertal tillfällen uttalat sig om finska språkets ställning i Sverige. Om hur myndigheterna medvetet försökt sudda ut språket, hur kommuner gett föräldrar råd att inte lära sina barn sitt eget modersmål (med argumentet att man då inte lär sig svenska ordentligt) och hur finskan fortfarande i mångt och mycket ses som en belastning istället för som en resurs i det svenska samhället. Engagemanget och uttalandena är värdefulla och uppskattas av oss sverigefinländare. Det behövs fler som lyfter frågan om modersmålets betydelse och den största nationella minoritetens rättigheter. Men hur ser det då ut i verkligheten? För oss vanliga småbarnsföräldrar som vill föra finska språket vidare till våra barn?

För inte så länge sedan berättade Maria Wetterstrand för mig hur hon och maken Ville Niinistö – numera riksdagsledamot och miljöminister i Finland – lyckades ordna modersmålsstöd på finska till sin son i förskolan, när familjen fortfarande bodde i Älvsjö. Som älvsjöbo skulle jag gärna vilja veta mer om hur hon lyckades med den bedriften. För oss andra småbarnsföräldrar som bor kvar i stadsdelen verkar det vara en omöjlighet.

Första gången jag ställde frågan till verksamhetsansvariga tjänstemän i stadsdelen var för två år sedan. Då fick jag till svar att det absolut inte var möjligt med något modersmålsstöd innan barnet fyllt fyra år (var denna bestämmelse härstammar från kan den enträgne försöka luska ut). När jag informerade de ansvariga om det finska språkets särställning som det största nationella minoritetsspråket och de lagstadgade skyldigheter som följer med det, blev svaret ett yrvaket ”det låter väldigt märkligt, jag hade förstått om det gäller engelska, men finska, det kan inte stämma?”. De ansvariga tjänstemännen hade alltså aldrig hört talas om det märkliga påfundet ”Lagen om nationella minoriteter”.

Andra gången jag ställde frågan - för några månader sedan, då min son fyllde fyra år – lät stadsdelen meddela att man nu lagt ner modersmålsstödet i förskolan helt. ”För att det inte ger så mycket till barnen”. Och så har det fortsatt. Idag bemödar sig stadsdelen inte ens om att svara på samtal eller mail i frågan. Hur lämpligt, eller lagenligt, är det att ansvariga tjänstemän inte svarar på frågor från medborgare? Detta samtidigt som skolborgarrådet i Stockholms stad, Lotta Edholm, meddelar att fler finskspråkiga förskolor ska etableras i Stockholm, framförallt i söderort där efterfrågan är som störst. Lyssna på SR P4:s inslag om det hela. Skolborgarrådet ”förutsätter nu att stadsdelsnämnderna bygger ut den finskspråkiga förskoleverksamheten så att behoven täcks”.

Wake up call, Älvsjö? Eller är det som vanligt att de vackra orden från toppen följs upp med en kompakt tystnad från verkligheten när det väl handlar om att skrida till handling? Eller är det så att man måste vara en känd, svensk toppolitiker för att någon ska lyfta luren?

Till slut:
Här det mail som jag skickade vecka 3 till Göran Sjödin, ansvarig för verksamhetsområdet Barn och ungdom i Älvsjö samt till stadsdelsnämndens ordförande Karl Bern, fp. Svar inväntas.

”Bäste Göran!

Försökte nå dig nyss per telefon utan att lyckas. Lämnade ett meddelande och har bett dig ringa upp mig, vilket jag även gjort tidigare, utan att få någon återkoppling.

Det gäller tillgången till finskspråkig förskoleverksamhet i Älvsjö. Vi är ett gäng föräldrar med barn i stadsdelen och närliggande områden som undrar över hur Älvsjö tillgodoser den finskspråkiga nationella minoritetens behov på området? Jag har en son, 4 år (idag Skogsgläntans förskola) och dotter, 1 år som jag är mån om att stadsdelen ordnar lagenlig verksamhet på finska till. Lagen om nationella minoriteter, SFS 2009: 724 Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk, 17 § säger att:

När en kommun i ett förvaltningsområde erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2a kap. 1 och 7 §§ skollagen (1985:1100), ska kommunen erbjuda barn vars vårdnadshavare begär det plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamhet bedrivs på finska, meänkieli respektive samiska.

Vi har tidigare varit i kontakt med skolborgarrådet Lotta Edholm, som så sent som i veckan gick ut med besked om att hon gett Utbildningsförvaltningen i uppdrag att verka för att fler finskspråkiga verksamheter etableras, framförallt i söderort. Vidare säger hon att hon ”förutsätter att stadsdelsnämnderna bygger ut den finskspråkiga förskoleverksamheten så att behoven täcks”. Läs hennes egna ord här.

Nu vill jag, och många med mig, veta:

1. Vad stadsdelen gör för att se till att finskspråkig verksamhet blir verklighet i Älvsjö?
2. Hur ni ser till att ordna ändamålsenligt stöd (exempelvis modersmålsstöd) på finska till dess att sådan verksamhet etablerats?

Jag påminner även om att du som ansvarig tjänsteman enligt lag är skyldig att svara på frågor från medborgare.

Vänligen,
Mikko Viitala, pappa till Elias och Linnea i Älvsjö

.

Be my guest # 95: Niklas Nordström

Från politiken har Niklas Nordström samlat 25 års erfarenhet av politiska frågor, strategi och taktik. Bland annat har Niklas varit SSUs förbundsordförande, landstingspolitiker i Norrbotten och Stockholms län, kommunalråd o Nacka och haft en rad uppdrag i statliga utredningar och kommittéer. 

Det politiska intresset stannar inte vid Sveriges gräns, utan omfattar även USA. Sedan 2008 är Niklas en frekvent kommentator i SVT när det gäller att tolka amerikansk politik och hur det påverkar Sverige och världen i övrigt.

Inför presidentvalet i Finland den 22 januari 2012

Finlands sak är vår! Det var sant för över 70 år sedan när Finland anfölls av Sovjet och är minst lika sant idag. I skuggan av Juholtkrisen, Eurokrisen och presidentvalet i USA går våra vänner i öst till presidentval nu på söndag. Sannolikt blir det också en ytterligare valomgång för att kröna en segrare som kan tillträda 1 mars.  Dessutom har många av våra vänner och grannar här hemma i Sverige ett särskilt intresse för presidentvalet. I Sverige bor många som har rösträtt i Finland och enligt Finlands ambassad i Stockholm har över 12000 personer röstat i detta val – en ökning med ca 30 % jämfört med förra presidentvalet.

Finland och Sverige är sannolikt mest lika varandra i näringslivsstruktur av de länder Sverige handlar med. Stora basindustrier inom skog, malm och stål ger betydande intäkter till våra länders ekonomier och är i sin tur intimt sammanflätade och beroende av varandra. Finland är vårt fjärde största exportland och har stor betydelse för sysselsättningen i Sverige.

Det som nu sker i Finland är oerhört intressant att följa ur ett svenskt perspektiv då presidentvalet främst handlar om två stora frågor med betydelse för Sverige. Dels hur samarbetet med Europa ska formas och dels hur en ny försvars- och säkerhetspolitik ska se ut. Nato-medlemskap stöttas egentligen av flera kandidater, men i och med att det folkliga stödet är svagt så uttalas det inte. Med den förändring USA gör globalt där trupper och resurser flyttas från Europa till framförallt Asien måste européerna själva ta större ansvar för en ny försvars- och säkerhetspolitik. Om detta handlar bl.a. det finska presidentvalet och inriktningen av politiken kommer onekligen att påverka Sverige.

Det är också intressant att följa valet ur ett annat perspektiv och det gäller partiernas utveckling. Finsk politik har på liknande sätt som i övriga Norden dominerats av Socialdemokraterna och socialdemokratiska politiker under stor del av 1900-talet. Men nu sker ett skifte i Finland. Efter 30 år med presidenter som har bakgrund inom Socialdemokraterna, och som verkat under i huvudsak S-ledda regeringar, ser nu Samlingspartiets kandidat Sauli Niinistö ta över som president. Detta samtidigt som Finlands regering leds av Samlingspartiets Katainen. En helt ny situation med andra ord där Socialdemokraterna också i Finland tappar sin tidigare starka position och motsvarigheten till Moderaterna tar över.

Vad konsekvenserna av presidentvalet blir för finsk politik, för Finland och vilka slutsatser vi kan dra i Sverige får vi återkomma till när valet är över, men tills dess förtjänar Finland mer av vår uppmärksamhet inför presidentvalet på söndag.

© Denna blogg.

Be my guest # 94: Markus Lyyra, generalsekreterare i Sverigefinska ungdomsförbundet

Gästbloggning av Markus Lyyra,  född i St. Michel i östra-Finland och generalsekreterare i Sverigefinska ungdomsförbundet. Han är fil. mag. (Uppsala universitet) med huvudämne i pedagogik. Han skrev sitt examensarbete om språkbadsprogram i Finland. Lyyra är engagerad i minoritetsspråkfrågor och sitter bl a i styrelsen för Network to Promote Linguistic Diversity och är ordförande i Sverigefinländarnas arkiv. På fritiden spelar han golf, reser och är nyfiken för nya kulturer och språk.

När jag frågade Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm när Stockholm kommer att ta sitt ansvar och öppna nya finska förskolor hänvisade hon mig till stadens hemsida för att söka information!

”Det finns inget intresse”, har blivit ett slitet uttryck i många svenska kommuner. Alltför ofta används det för att undvika att ta ansvar och  följa de lagar som finns, lagar som säger att kommuner har särskilda skyldigheter att anordna barnomsorg helt eller delvis på det nationella minoritetsspråket finska om någon önskar detta. Istället för att kartlägga det egentliga behovet och informera kommuninvånarna om deras rättigheter dammas ”det finns inget intresse” av så fort ämnet kommer på tal.

Sverige har fått sin tuffaste bakläxa någonsin från EU-kommissionen angående avsaknaden av utbildning för minoritetslärare. Samtidigt har Sveriges kommuner fått hård kritik från Skolinspektionen för att de inte har skött sitt ansvar för att kartlägga behovet av finskspråkig barnomsorg. Kommunerna har fått bidrag av staten för detta men istället för att utföra sin uppgift vidarebefordrar de ansvariga kommunerna skyldigheten för kartläggningen till föräldrar!! Kommuner bryter i detta fall tydligt mot lagen.

Vid Slussen står över 60 barn i kö till finskspråkig barnomsorg och det finns två års kö i dagsläget. I Sundbybergs kommun nekades finskspråkig barnomsorg. Kommunen bad istället föräldrarna att söka finskspråkig service från grannkommuner. När jag frågade Stockholms skolborgarråd Lotta Edholm när Stockholm kommer att ta sitt ansvar och öppna nya finska förskolor hänvisade hon mig till stadens hemsida för att söka information!

Det finns många kommuner samt stadsförvaltningar som har överfört ansvar för kartläggningen av behovet för finskspråkig barnomsorg till föräldrar. Kommunen har fått bidrag av staten för kartläggningen. Varför överför kommunen ansvaret till föräldrar?

När äntligen föräldrarna har gjort kartläggningen som bevisar att det finns behov så visar kommunen plats för finskspråkig barnomsorg i mitt i skogen utan rimliga kommunaltrafik (dvs. tunnelbana/buss/pendeltåg). När
de intresserade föräldrarna får veta var förskolan ligger måste de byta förskolan pga. orimliga trafikförbindelser. Efter detta kan kommunen säga att ”det inte finns intresse”…

Dessa är bara några exempel på hur verkligheten ser ut. Man kan ju fråga sig om vissa lagar är viktigare än andra? Är alla likställda inför lagen?

Tämä on niin raivostuttavaa, miten poliitikot väheksyy tätä asiaa! Lisäksi asialla on kiire, koska ei vanhemmat voi odottaa vuosikausia päiväkotijonossa. Vuoden päästä tilanne on täysin toinen, koska nämä 60 lasta Slussenin jonossa ovat siirtyneet taatusti ruotsinkieliseen päiväkotiin!!!

Översättning:
Det är starkt irriterande hur politikerna nedvärderar den här frågan! Dessutom: det är bråttom. Föräldrarna kan inte vänta i åratal i dagisköer. Om ett år är läget ett helt annat eftersom de 60 barn som står i kö till förskolan vid Slussen då garanterat har gått över till svenskspråkiga förskolor!!!

Be my guest # 93: Pentti Salmenranta

Pentti Salmenranta i SVT Debatt 5 maj 2011

Pentti Salmenranta är en mångsysslare som i skrivande stund ägnar sig åt att undervisa i finska som modersmål samt spela countrymusik. Och skriva inlägg på sin blogg, Ljuramannen.

Pentti har även arbetat på Sveriges Radios finska redaktion Sisuradio under flera år med barnprogram. Då och då drabbas han av en släng av arbetslöshet, vilket leder till nya upptäckter inom den svenska demokratin och dess innersta väsen. Han har också skrivit ett gästinlägg här på bloggen tidigare.

Demokratiblues
Av Pentti Ljuramannen Salmenranta

Om dom vräker dej från bostaden och stänger av din el
Då tänker du måhända att nånting har blivit fel
Ta mod till dig i ljuset av en gaständare
Och sätt i gång och skriv ihop en insändare

Demokrati
Yttrandefrihet och lite till
Det är vår stora lycka
Att vi alla här får tycka
Vad vi vill

När du brutit alla benen du har på ditt skelett
Och friskförklarats av en doktor som dig aldrig sett
Deppa inte, undvik att gå in i en vägg
Sätt dej ner i stället och skriv ett blogginlägg

När du arbetslös har gått så kan du enligt lag
Tvingas jobba gratis för oöverskådligt tag
Att ta dej därifrån går inte alls så vitt jag vet
Men att tycka skit om det, det är din rättighet

Folk i riksdag och regering och departement
Kommunfullmäktige och landsting och vårt parlament
Till dessa kan du skriva e-post om du frågor har
Om du har en riktig tur så kan du få ett svar

Tidigare produktion, bland annat Vals om Fas3:

Be my guest # 92: Lars Odrup, Pälkäne, Finland

Gästbloggning från Lars Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

Han jobbar periodvis hårt med att lära sig finska och får mycket stöd av folket i byn men möter ofta ”folkskollärare” då han öppnar munnen och börjar misshandla det finska språket.

Jag är glad och tacksam över att bo i Pälkäne. Den enda mångkultur som finns är jag, en skotsk vän till oss, två slovener på pizzerian (som talar bättre finska än jag) plus den finlandssvenska äldre damen på S-Market som envisas med att kalla mig ”Lasse liten”.

Att vi utlänningar är så få är naturligtvis en förutsättning för harmonin. Om det samtidigt kommit tusen rikssvenskar till Pälkäne hade integrationen inte blivit så lyckad. En lagom invandring under längre tid hade däremot varit mer framgångsrik men försök säga det till en rikssvensk politiker eller journalist!

Eljest har jag märkt att många ”infödingar” har tämligen goda kunskaper i svenska och gärna försöker använda språket, kanske av artighet men ändå. Vissa ber t o m om grammatiska råd. Om man följer webbdebatten i HS och Husis så får man lätt intrycket att det svenska språket borde utrotas men i vardagslivet har jag aldrig mött en sådan inställning. Tvärtom har jag aldrig mött en enda person som varit negativ till mitt svenska språk och min svenska härstamning. Därför tror och hoppas jag att det svenska språket, trots allt tal om pakkoruotsi (tvångssvenska), ändå har en framtid i Finland.

Ändå är jag mycket misstänksam mot sannfinnarna. Vad säger att de nöjer sig med att avskaffa ”tvångssvenskan”? Blir nästa steg att avskaffa vår rätt att tala med myndigheterna på svenska? Tyvärr blir jag inte lugnare när jag läser vad sannfinnarnas sympatisörer skriver på nätet. Fast kanske ligger det trots allt något i uttrycket ”nätmobben” som gärna gör att debatten blir svart och vit. Nyanserna och det lugna och eftertänksamma samtalet har tyvärr ingen plats på webben.

Jag hoppas ändå att svenskheten har en framtid i Finland.

© Denna blogg.

Be my guest # 91: Lars Odrup, Pälkäne, Finland

Gästbloggning från Lars Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

Han jobbar periodvis hårt med att lära sig finska och får mycket stöd av folket i byn men möter ofta ”folkskollärare” då han öppnar munnen och börjar misshandla det finska språket.

Här finns tidigare inlägg av Lars Odrup.

Skillnader i mentalitet

Efter fem år i Finland börjar jag märka skillnader i mentaliteterna mellan våra folk och länder och det är tyvärr inte alltid till svenskarnas fördel. I början trodde jag att det bara fanns ytliga kulturella skillnader. Vi har ju liknande matkulturer, helgdagar m.m., men det som skiljer är, att man här litar mer på sig själv än på att staten skall ordna allt när det kniper.

Förmodligen kommer en finländare vid strömavbrott att försöka ordna sin egen värme och belysning, till skillnad mot svensken som kommer att försöka ringa 112 och klaga.

Nå, det var lite elakt och förstås finns det rikssvenskar som också rusar ut och samlar ved. men den genomsnittlige svensken är inte så benägen att ta egna initiativ när staten inte klarar sin uppgift. Man klagar hellre…

Vädret har varit besvärligt i både Sverige och Finland och främst tågtrafiken har fått problem. I Sverige har upprördheten varit stor över att tågen inte gått som planerat och man har skyllt på allt och alla, inklusive regeringen.

I finska TV-nytt i Yle  intervjuades den 26 december en kvinna på centralstationen som helt kallt konstaterade att eftersom det är ett exceptionellt väder så hade hon tagit med sig en extra kappa och några smörgåsar. Hon förväntade sig att så småningom komma fram men ”vädret bestämmer”.

Jämför henne med de svenskar som inte vill acceptera att vädret är extremt utan istället skriker i högan sky om regeringens oduglighet i allmänhet och bristen på information i synnerhet.
Det är två skilda världar, där den ena accepterar det som inte kan ändras utan förbereder sig för det och den andra som tror att någon annan alltid är ansvarig för alla problem.
Ibland blir jag så trött på svenskarna.

Be my guest # 90: Karl-Olov Arnstberg

Här skriver Karl-Olov Arnstberg,  pensionerad professor i etnologi, som emellanåt fortsätter att lägga sig i samhällsdebatten. Skrivit och givit ut många böcker, bland annat: Sverige och invandringen, Studentlitteratur 2008 och Mera Svenskt, Carlsons förlag 2010.

Betr. begreppet Värdegrund

Se till exempel Svenska Dagbladet den 24 november, där man under rubriken Kultursverige agerar mot SD bland annat kan läsa att Riksteatern startat ett internt arbete för att komma fram till hur de ska förhålla sig till Sverigedemokraterna som riksdagsparti. Verksamhetschefen Mia Larsson säger att de måste acceptera att Sverigedemokraterna blivit demokratiskt valda men att det inte hindrar Riksteatern från att bestämma hur dialogen med dem ska se ut. Hon säger: ”Vår värdegrund är allas lika värde och Sverigedemokraterna delar inte den värdegrunden”.

Detta är ett konstaterande som jag är övertygad om att många institutioner, myndigheter och även företag skulle kunna skriva under på. Jag skulle vilja tillägga ”tyvärr” därför att värdegrund är ett skitbegrepp. Påståendet att Sverigedemokraterna inte delar värdegrunden ”allas lika värde” är inte ett sakligt konstaterande utan en beskyllning. Lika lite som andra partier är Sverigedemokraterna så dumma att de serverar sina motståndare den typen av påståenden på ett fat. Det är istället en slutsats som Mia Larsson och andra på Riksteatern drar utifrån en mer eller mindre, förmodligen det senare, djup insikt i Sverigedemokraternas politiska budskap.

För att börja i den ände som jag är övertygad om att Riksteaterns företrädare inte skänkt en tanke, så bevisar de redan i detta korta påstående att de inte alls tillämpar värdegrunden om ”allas lika värde” därför att i så fall hade de givetvis inte ifrågasatt Sverigedemokraterna. Genom att vilja utesluta dem markerar de ju att Sverigedemokraterna inte har samma värde som andra demokratiskt valda politiska partier.

Skälet till att de gör ett så uppenbart tankefel är att det här inte i första hand handlar om lika värde utan om motsatsen: repressalier gentemot oliktänkande. Värdegrund är ett begrepp som smugit sig in bakvägen i det politiska landskapet. Den eller de som inte har rätt värdegrund är det legitimt att mobba. Värdegrund är med andra ord ett begrepp som vänder sig mot rätten att tycka och tänka fritt. Visst, tänk fritt du, men då får du inte leka på våran gård. Har du inte rätt värdegrund så kommer vi inte att anställa dig och heller inte ta dina tjänster i anspråk.

Om vi från detta går vidare till frågan om allas lika värde, så är det en retorisk fras som låter bra men inte har någon som helst verklighetsanknytning. Människor har aldrig varit lika värda, inte i dagens Sverige och inte i gårdagens och inte heller någon annanstans. De kommer heller aldrig någonsin att bli det. Människor är olika värda men låtsas inte om det. Filosofen Slavoj Žižek betecknar ”allas lika värde” som en ideologisk fantasi. Begreppet har därför ingen politisk representativitet utan fungerar enbart som ett sorteringsverktyg.  Och därmed är vi tillbaka där den här kommentaren började, nämligen i konstaterandet att Riksteatern använder frasen ”allas lika värde” för att upprätthålla vad de själva anser är en politiskt angelägen värdeskillnad.

© Karl-Olov Arnstberg och denna blogg!

Be my guest # 89: Pentti Salmenranta

Pentti Salmenranta är mångsysslare som i skrivande stund ägnar sig åt att undervisa i finska som modersmål samt spela countrymusik. Och skriva inlägg på sin blogg, Ljuramannen. Han har även arbetat på Sveriges Radios finska redaktion Sisuradio under flera år med barnprogram. Då och då drabbas han av en släng av arbetslöshet, vilket leder till nya upptäckter inom den svenska demokratin och dess innersta väsen.

Jag känner mig både hedrad och glad över att Merit bad mig att skriva ett gästinlägg på hennes blogg. Detta efter att vi på annat håll på nätet hade grubblat över denna nation och dess mentala hälsa. Ämnet vi diskuterade var jobb- och utvecklingsgarantins fas 3, och eftersom jag har relativt färska erfarenheter av detta nyskapande inom Alliansens arbetslinje, tyckte Merit att jag kunde skriva en liten historia.

Lite fakta för den oinvigde:
När man har gått arbetslös en lång tid hamnar man i något som heter Jobb- och Utvecklingsgarantin, i vardagligt tal kallad JUG. Denna åtgärd består av tre olika ”faser”, de första två går ut på att söka jobb med olika medel, har man inte lyckats hitta något efter 450 dagar placeras man till slut i fas 3. Detta innebär att man ska sysselsättas i någon form av åtgärd som inte får konkurrera med ett vanligt arbete. Men sysselsatt ska man vara! Med vad som helst, bara man inte är till någon som helst nytta för någon. Det låter som om jag ironiserar, men detta måste ju resultatet bli av en åtgärd som inte får konkurrera med ett arbete.

Att bli aktör är ganska lätt, en förening eller ett bolag av vilket slag som helst kan ta emot fas3-deltagare. Inga som helst krav ställs, ingen tycks ens kontrollera dessa aktörers verksamhet särskilt noga. Men pengar kostar det: för varje deltagare får anordnaren 225:- i handledararvode.

Jag själv hamnade i fas 3 i februari, dagen före min 50-årsdag. Jag hade läst igenom AF:s regler och pratat om en eventuell praktikplats i en liten kulturförening. Men se, det gick inte alls, det. Istället placerades jag på ett ställe som heter Jobbfabriken som har gjort fas 3 till en affärsidé. Då jag frågade om mitt eget förslag, kom detta inte på fråga, man skulle placeras i den åtgärd som AF föreslog, därefter kunde man efter hand söka efter andra platser.

Jobbfabriken drivs av entreprenören Ivan Daza. Hans mest kända projekt lär vara Blatteförmedlingen, där idén från början var att hitta jobb åt välutbildade invandrare. Ett vällovligt syfte kan tyckas, fast med facit i hand tycks Dazas tanke vara att tömma statskassan på bidrag som i sin tur kan generera nya projekt som kan tömma statskassan på ännu mer bidrag som generar nya projekt som…

Här griper blogginnehavaren in mitt i texten och lägger ut en länk till ett inslag med Pentti från SVT Östnytt, april 2010. Det finns kvar till 14 april 2011. Titta på det och lyssna på Penttis underfundiga sång!

Ivan Daza har hittat en nisch i den svenska idiotbyråkratin. Mannen har ett extremt välsmort munläder och den som hittar lösningar för långtidsarbetslösa välkomnas av myndigheterna likt en väckelsepredikant som kan bota cancer med handpåläggning.

När jag efter min första dag gick hem från Jobbfabriken kändes det som om jag hade medverkat i en teaterrepetition med Killinggänget som parodierade DDR! Men så var tyvärr inte fallet. Lokalen var en övergiven del av elbolaget Eons fastighet. Grå industrilokal, massor av tomma korridorer med lika tomma rum utan möbler. De första två veckorna satt vi i en stor hall på kontorsstolar och lyssnade på föreläsningar, bland annat om vad ett projekt är. En föreläsare visade PowerPointbilder med pilar, diagram, och kurvor samtidigt som han vecklade in sig i mer och mer konstruerade teorier om produktmallar och planeringsscheman för att förklara hur man skulle ansöka om ett projekt hos Ivan Daza för att få det godkänt. Jag kan förklara ordet projekt på 15 minuter för en som inte har hört det. För denne föreläsare tog det två heldagar, varefter INGEN förstod ett jota. Jag brukar inte ha svårt för teoretiska analyser men detta övergick mitt och alla andras förstånd.

Därefter skulle man välja grupp, starta projekt och få det godkänt. Det ena flummiga projektet efter det andra erbjöds, ”Livsboken”, där deltagaren skulle intervjua en äldre människa och göra en bok av dennes liv. Hur mycket jobb generar det? Eller alla turismvarianter. Eftersom vi bor i Norrköping, skulle en grupp utveckla sociala medier, bland annat Facebook, åt Kolmårdens Djurpark. Vilken idiot tror på fullt allvar tror att en av Sveriges största turistmagneter, som i decennier har sysslat med professionell marknadsföring, helt plötsligt skulle behöva ett gäng långtidsarbetslösa till att öppna en Facebook-grupp.

Behöver jag ens nämna att flera av projekten handlade om miljö och integration?

Det enda som var viktigt var närvaron som två gånger om dagen skulle skrivas på en lista. De som kontrollerade närvaron var själva gamla fas3-deltagare utan någon som helst erfarenhet av ledarskap. Antagligen för att människor av den här typen gör som man säger. Tankarna gick ofta till lägervakter man har hört talas om i koncentrationslägren, eller till en skum sekt med hjärntvättade undersåtar som får sin belöning genom att få sitta vid samma bord som Den Store Vise Ledaren.

Själv försökte jag komma därifrån, var i kontakt med AF, men fick aldrig tala med någon beslutsfattare. Den första tiden hade vi inte ens en dator, vi satt och glodde på varandra och pratade strunt. När jag väl fick en, såg jag till att få ett eget rum och ett eget projekt för att vara i fred.

Eftersom jag skriver krönikor en gång i månaden i vår lokaltidning Folkbladet, skrev jag den här en förmiddag i brist på annan sysselsättning.

Av någon underlig anledning blev mitt andra projekt beviljat samma dag som detta sändes och jag slapp att gå till Jobbfabriken mer. Reportaget följdes upp nästa dag med ett till, denna gång hade de varit på Jobbfabriken och låtit Ivan Daza avslöja sitt verkliga jag. Det inslaget kan man se här till den 15 april 2011. Daza är med från ca 2:25. När han inte lät reportrarna prata med vilka de ville, utan hade han ett eget ”filmteam” som filmade Östnytt med en amatörkamera, insåg förhoppningsvis allmänheten att detta projekt inte är riktigt som det ska. Detta i sin tur ledde till att vår lokala nyhetsredaktion Östnytt på SVT gjorde den lilla filmsnutt som lagts ut tidigare i texten.

Efter vad jag senare hörde hade Jobbfabriken ett flertal möten efteråt då man från ledningens sida förklarade folket från SVT Östnytt som ”falska reportrar som förvrängde sanningen. Enligt vissa källor lär jag själv inte heller stå högt i kurs hos ledningen… Det konstiga är att Jobbfabriken, som ska jobba med sociala medier, helt plötsligt stängde sin egen Facebookgrupp för allmänheten, ingen debatt fördes om förhållandena på deras egna hemsidor. Min egen, annars rätt så tysta och anonyma blogg blev plötsligt en tummelplats för debattörer från Jobbfabriken, Ivan Daza förklarade sig flera gånger, några av hans närmaste underställda lika så, en av dem tyckte att jag ”skvallrade” och hotade att jag aldrig mer skulle få plats i ett fas 3-projekt… Samme man kandiderar för övrigt för Moderaterna i Stockholms landsting. En moderat som är emot yttrandefrihet? Ja, de finns tydligen.

Den långa tråden på bloggen kan den som orkar bekanta sig med här.

För min del har jag svårt att förstå den svenska arbetsmodellen år 2010. ”Alla ska arbeta”, heter det. Alliansen klagar på skattetrycket. Varför skänker man då bort skattebetalarnas pengar till lycksökare som vill ha dem, utan någon som helst kontroll på verksamheten? Det är inga småsummor vi talar om. Denna Jobbfabrik i Norrköping sysselsätter 200 människor. För varje individ får man 225:- per dag i handledararvode. För en handledning som inte existerar. Detta gör alltså en summa på 45 000:-. NETTO PÅ EN DAG!

Förutom i Norrköping finns Jobbfabriken åtminstone i Stockholm, Helsingborg och Göteborg – stora städer vilkas arbetsförmedlingar fortsätter att fylla Ivan Dazas plånbok. Och Jobbfabriken är bara ett av många exempel på fas3-anordnare som har gjort arbetslöshet till lönsam business.

Varför är det så viktigt att förvara människor i detta land? Om alla av olika anledningar inte kan få jobb, måste man då lägga ut en massa skattemedel för att dessa ska sitta i fångenskap? ”Ska dom bara gå hemma då?” är den vanliga motfrågan. Jag säger bestämt ja, om inget meningsfullare erbjuds. Det handlar om statistiskpanik, inget annat.  Gösta Landgren, chef för arbetsförmedlingen i Norrköping, säger i Östnytt:

Har man gått arbetslös ett par år och kommer längre och längre från arbetsmarknaden får man börja träna det vanliga att gå upp klockan åtta och gå hem halv fem och vara i grupp…

Sådant tränade jag med mina barn när de skulle börja förskolan. När jag blev arbetslös blev jag automatiskt inte handikappad. Vad har denne Landgren för syn på arbete, människor, ja, vad gör han på sitt jobb egentligen? Inte konstigt att hans myndighet inte hittar jobb åt utbildat folk om hans förmedlare följer hans normer. ”Jaha, ni söker en dataingenjör? Vi har en här, han går upp kl 7, äter frukost och har nyss lärt sig att tvätta händerna också…”

Sverige är ett roligt land!

© denna blogg. Vid korta citat, var vänlig länka till detta inlägg.

Be my guest # 88: Tapani Rossi, finskt krigsbarn

Här skriver Tapani Rossi, efter att ha läst mina texter på bloggen om ensamkommande minderåriga asylsökande (bland annat här).  Tapani Rossi föddes i Karelen. Han kom till Sverige som krigsbarn den 1 okt 1941. Flera års forskning parad med egna och andras erfarenheter har gett honom både djup och bred kunskap om krigsbarnens historia. För två år sedan gav han ut en bok – Räddade till livet – om vården av finska krigsbarn på barnhem och sjukhus i Sverige. Här finns hans  hemsida och blogg.

Jag är född i Sortavala 1937 och vi bodde i Hämekoski, en liten by norr om Ladoga. Vår familj – liksom tusentals andra – tvingades bort från våra hem i Karelen vid Vinterkrigets utbrott. Jag var två år gammal och har inga egna minnen av det. Följande två år i Kuopio minns jag inte heller. Det var här vi bodde när jag och två syskon skickades till Sverige som krigsbarn.

Detta blev min första separation från familjen. Jag fick en ny familj i Sverige. Under åren som följde fick jag bryta upp från respektive familj ett par gånger till. Det blev allt svårare, bland annat att byta språk. Eftersom perioderna i Sverige blev längre med kamrater, lek och skola blev svenskan till slut mitt enda språk.

Efter avslutad folkskola följde arbete, varvat med olika skolor. Med en socionomutbildning som grund gjorde jag ett slags karriär som personalman inom landsting och statsförvaltning. Som administratör i ett dansktägt företag avslutade jag lönearbetet för några år sedan.

Någon gång mitt i livet ville jag veta mera om min finska bakgrund. Det blev som en mani att söka böcker och läsa om Finland och landets historia. Släktforskning blev ett annat intresse. Och det var överraskande lätt i Finland. Jag vet nu att jag tillhör den välutforskade Sursill-släkten. Av en tillfällighet fick jag som nybliven pensionär kännedom om att finska krigsbarn i Sverige var organiserade i ett antal föreningar. Anslutningen till den sydligaste blev inkörsporten till många kontakter och ny forskning.

Först tog jag reda på diverse data om mina egna resor. Sedan sökte jag svar på när, hur och varför det skickades så många barn till Sverige. Svaren finns på Riksarkivet som förvarar alla dokument om detta. Tidningsartiklar från 40-talet gav också massor av ny kunskap. Svar finns också i den litteratur som har skrivits – och skrivs – om och av krigsbarn, såväl vetenskapligt som rent privat. Mycket av det har jag läst och därmed ökat mina kunskaper, även rörande detaljer i vår historia.

Jag förmedlar gärna mina kunskaper vidare till mina kamrater, men också till allmänheten. Därför har jag dels skapat en egen hemsida, en blogg och dels skrivit en bok. Jag skriver också artiklar i våra medlemstidningar. Efterhand har jag blivit allt mer anlitad som föreläsare i ämnet, vilket jag finner stort nöje i.

© denna blogg

Be my guest # 87: Lars Odrup, Pälkäne, Finland

Gästbloggning från Lars Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

Han jobbar periodvis hårt med att lära sig finska och får mycket stöd av folket i byn men möter ofta ”folkskollärare” då han öppnar munnen och börjar misshandla det finska språket.

Här finns tidigare inlägg av/om Lars Odrup!

Det är ett intressant inlägg här på bloggen – På Facebook: ”Det finns ett förmätet pompöst drag som man inte ser själv om man är svensk” – och jag kan instämma i det mesta. Jag har nu bott 2,5 år i Finland och har fått ett lite annat perspektiv på Sverige än vad jag hade förut!

Att vi svenskar är enormt självcentrerade är inget nytt och frågan är om inte Sverige på flera vis är det mest chauvinistiska landet i världen. Vi tror fortfarande att den svenska modellen är något de flesta drömmer om och att de flesta människor i världen helst vill komma till Sverige och bli svenskar.

Den som brukar läsa kommentarerna i tidningarna när Sverige misslyckats med att sälja t ex Gripen till utlandet inser snabbt att de flesta tror att Gripen är bäst men p.g.a. mutor så knep ett annat land affären mitt framför nosen på de hederliga svenskarna. Likaså är Volvo bäst, svensk trupp i utlandet är bland de bästa i världen trots att svensk trupp aldrig varit i strid med jämbördiga styrkor eller utsatta för artillerield och flyganfall; svenskar är friskast i världen (trots jämförelsevis höga sjukskrivningstal) och ifråga om att tala främmande språk, särskilt engelska, slås svenskar bara av engelsmän och möjligen amerikaner.

I Finland verkar man vara mer kritisk till det egna landet. I början tog jag det som gnäll men det är inte så enkelt. Man är ofta mer realistisk i sin syn på livet, de styrande och de egna möjligheterna. Där en vanlig svensk innerst inne tror att staten kommer att fixa allt från att tillse att varje hushåll har en platt-TV till att tågen går enligt tidtabell även i snöstormar, så anser Medel-Virtanen att livet kan vara besvärligt och att man kanske måste hugga i lite själv också. Det är en av de största kulturella skillnader jag sett, frånsett den genomsnittlige finländarens vana att kila ut från Alko med vinflaskan i högsta hugg istället för i en döljande och diskret påse.

Nu har jag generaliserat å det våldsammaste men jag tror ändå det ligger en hel del i mina funderingar.

© denna blogg

Be my guest # 86: Rurik Holmberg

Gästbloggning från Rurik Holmberg, som är fil. dr. och forskare med energipolitik som specialitet, men är en allätare av kultur- och samhällsfrågor. Finlandssvensk med flera års arbetserfarenhet från Östeuropa. Denna kombination är intressant nog föga unik, vilket kanske vittnar om en finlandssvensk kulturell underström. Rurik Holmberg har bland annat skrivit artikeln Håller Sverige på att finlandiseras? den 11 december 2009 på Newsmill

Jag brukar med jämna mellanrum läsa din blogg, som är oerhört intressant, men samtidigt betungande att läsa. Det är därför jag läser den med jämna mellanrum – jag tar den i doser.

Låt mig säga att jag är finlandssvensk liksom du, så vi delar väl vissa erfarenheter. Jag är forskare (inom energipolitik) här i Sverige och därför långt ifrån fullt insatt i den här typen av frågor, men tidvis kan jag känna en viss frustration över att det ska vara så svårt att skilja mellan sunda och osunda fenomen i invandringsfrågan.

Jag har inget till övers för den främlingsfientlighet som är så vanlig i Finland. Jo, jag råkar veta ett och annat om den saken – min hustru som är från ett östeuropeiskt land hade svårt att bli tagen på allvar i Finland, hon ansågs alltid intellektuellt vara i något slags B-lag, trots sin påfallande begåvning. Här i Sverige har hon aldrig behövt uppleva något sådant. Det här är väl den främsta orsaken till att en återflytt till Finland ter sig ytterst osannolik för vår familj.

Men vad som pågår i Sverige är bortom min förståelsehorisont. Du efterlyser i ett färskt inlägg att man skulle utkräva ansvar av politikerna för den havererade invandringspolitiken. Jag tror inte att så kommer att ske. Gemene svensk är nämligen inte beredd att göra det. Skulle något parti faktiskt börja ta itu med frågan så skulle väljarna fly det (okej, FP gjorde succé på något liknande 2002, men har sedan fått backa. Och så var deras utspel sällan helt genomtänkta).

I min yrkesverksamhet vid högskolan har jag ofta kommit i kontakt med en bred grupp unga svenska vuxna och gjort den besvärande upptäckten är att de inte förmår tänka i de termer t.ex. du talar i. De allra flesta kommer från renodlat svenska miljöer och tar inte till sig existensen av ett problem. Minsta avvikelse från gängse åsiktspaket stämplas obönhörligen som rasism. Ingenting får problematiseras.

Det här handlar inte om enstaka individer, utan stora grupper – företrädesvis faktiskt kvinnor – som sluter upp i ”tankekollektiv” där det nästan blir en dygd att tänka och tycka som andra. Jag fruktar att detta fenomen också finns utanför högskolan. Av denna anledning kommer inte en balanserad invandringspolitik att komma upp på den politiska dagordningen – den som gör det blir genast utdömd av dessa ”tankekollektiv”. Om det fanns någon politisk vinning i att säga att kejsaren är naken, så skulle det sägas. Men det finns inte.

Jag har flera gånger varit i samspråk med företrädare för två mellanstora svenska städer (i frågor om annat än invandringspolitik) och ständigt återkommer dessa till den fullkomligt ohållbara ”flyktingsituationen”. Problemet är känt, men åtgärden skulle kräva att man avviker från trygga banor. Och då avstår man helst.

Låt mig dra fram en politiskt fullkomligt inkorrekt jämförelse, nämligen förfinskningen av Svenskfinlands kommuner. Som politiskt aktiv finlandssvensk insåg jag snabbt att kritik av den finskspråkiga inflyttningen var tabu. Jag har åtskilliga gånger (som vice ordförande i Svensk Ungdom i början på 1990-talet) blivit kallad intolerant, eftersom jag inte ser något värdefullt i att det svenska språket sätts på undantag i finlandssvenska områden. Jag har naturligtvis ingenting emot finnar, snarast tvärtom, men när proportionellt sett stora mängder finskspråkiga som utan några som helst förväntningar att anpassa sig språkligt fullständigt kan ta över finlandssvenska kommuner borde varningsklockorna klämta. I stället har vi finlandssvenskar anpassat oss och börjat montera ner gatuskyltar och hitta på löjeväckande finska parallelformer på urgamla svenska ortsnamn. För att inte behöva se verkligheten i vitögat stämplar vi dem som säger ifrån. Vi har vårt ”tankekollektiv”, precis som svenskarna. I bägge fallen handlar det kanske ytterst om en kulturell dödslängtan.

Jag läste nyss en essä av den polske nobelpristagaren Czeslaw Milosz. Han skrev i början av 1950-talet om balternas situation och konstaterade uppgivet att situationen var så hopplös att all verksamhet till deras förmån innebar att man kastade bort sitt liv. Jag hävdar förstås inte att det skulle finnas andra likheter med Sverige och 1950-talets Baltikum, enbart att vissa frågor är sådana att man lätt slösar bort sitt liv på dem. Å andra sidan gav historien Milosz fel, så den som lever får se.

Jag önskar dig dock lycka till med ditt Sisyfos-arbete!

Be my guest # 85: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist med intresse för Mellanöstern och mänskliga rättigheter samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter. Birgitta Elfström är också en flitig debattör i olika tidningar .

På Migrationsverkets hemsida står att läsa

”Nyheter. Migrationsverket vill motverka att familjer splittras.

Migrationsverket skyller ofta på att lagen inte tillåter verket att bevilja uppehållstillstånd på anknytning då personen befinner sig i Sverige. Generaldirektören Dan Eliasson far med osanning när han säger att verket vill motverka familjesplittring. Migrationsverket verkar istället för att familjer splittras.

Jag är ombud för en statslös palestinier som tillhör den oregistrerade gruppen statslösa i Libanon, men han kommer ursprungligen från Västbanken dit han inte kan återvända. Det är snart fyra år sedan mannens beslut om utvisning till Libanon vann laga kraft.

Det är ett omänskligt lidande som mannen utsätts för medan Migrationsverket fortsätter att försöka förmå Libanon att ta tillbaka denna oregistrerade person. Och om han mot förmodan skulle beviljas inresa i Libanon finns det ingen som kan garantera att han får ett pass för att kunna lämna landet gen. Han riskerar istället att bli separerad från sina två barn och sin fru under lång tid vilket inte står i överensstämmelse med ”barnets bästa”.

Det är en skam att Migrationsverket behandlar en statslös person på detta sätt. Migrationsverket skulle mycket väl inom lagens ramar kunna bevilja uppehållstillstånd på anknytning och då väga in både ”barnets bästa” och ”synnerligen ömmande omständigheter”.

Jag lämnade in en ny ansökan för mannen i december 2008 och hänvisade bl.a. till ”barnens bästa” och att det i detta fall måste bedömas finnas verkställighetshinder till Libanon. Mannen har väntat i över tre och ett halvt år på att få komma till Libanon för att lämna in en ansökan på anknytning till fru och barn i Sverige. Själv kan han inte påverka myndigheterna i Libanon för han har inga rättigheter som oregistrerad och inga identitetshandlingar från Libanon endast från Västbanken.

Gruppen oregistrerade i Libanon är mycket utsatt, men Migrationsverket bryr sig inte. Idag upplyste handläggaren i Malmö mig om att de inte har tillräckligt med underlag för att kunna fatta beslut i den nya ansökan. De väntar på svar från svenska ambassaden i Damaskus som i sin tur väntar på svar från libanesiska inrikesministeriet som har svarat mannens hustru att de inte fått någon förfrågan från Sverige. Varför skulle Libanon ta emot en oregistrerad person som varit utanför landet i snart fyra år? Skulle vi göra det i Sverige?

Det här är ett rättsvidrigt handlande av Migrationsverket. Generaldirektören är tyst, rättschefen är tyst men det är inte jag. Mannen är snart totalt nerbruten av den här processen.

Be my guest # 84: Lars Odrup, Pälkäne, Finland

Gästbloggning från Lars Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

Han jobbar periodvis hårt med att lära sig finska och får mycket stöd av folket i byn men möter ofta ”folkskollärare” då han öppnar munnen och börjar misshandla det finska språket.

Blev så inspirerad av din kolumn i Svenska Dagbladet den 28 september om ministern som lät sig bjudas på födelsedagsfest hos en god vän att jag inte kunde låta bli:

Kommunalrådet tittade dystert på ett prydligt brev som han fått med dagens post:
- Nu har den förb-e direktören vid Åvikens sågverk bjudit oss till sin dotters bröllop!
- Ja men, det var väl trevligt, kvittrade kommunalrådskan och såg sig redan sväva ut i dansens virvlar med någon stilig kavaljer från Åvikens societet.
- Trevligt? Det är ju bara ett oblygt försök att muta oss. Tänk om pressen får nys om det här?
- Muta? Ni umgås ju redan i Rotary, spelar golf ihop och sedan har vi ju haft dem på middag hos oss flera gånger.
- Men han bjuder! Förstår du, b-j-u-d-e-r!
- Och?
- Om han ändå haft den goda smaken att under o.s.a. skriva ”politiker och andra förtroendevalda betalar en kuvertavgift om 750 kronor vilket även inkluderar hämtning med limousin” men inte då…
- Det är ju bara ett bröllop.
- ”Bara”? Det är inte bara det att han bjuder. Tänk om han vid något senare tillfälle säger något om muslimer? Då kommer det att heta att vi ”umgås i främlingsfientliga kretsar!” Jag ser bara två utvägar ur det här dilemmat. Antingen anmäler jag honom för bestickning eller också tackar vi nej på grund av sjukdom men att falskeligen säga sig vara sjuk är oärligt och då återstår bara att anmäla honom. Det är på tiden att någon visar lite civilkurage.
- Vore det inte ärligare att bara tacka nej?
- Nej, sådant här måste fram i ljuset. Det bästa är att ringa anonymt till Bygdenytt och påtala mutförsöket men också att det rakryggade kommunalrådet med avsmak avböjt mutan från den sannolikt främlingsfientlige direktören. Sedan får rättvisan ha sin gång och den där smygmoderate direktören blir en paria i vårt samhälles toppskikt.

Kommunalrådet kommer förmodligen att gå långt inom den svenska politiken. Och innan kommunalrådet belåtet somnade in på kvällen tänkte han bekymrat på hur svårt det måste vara för många invandrare att förstå de subtila svenska sociala koderna.

Läs fler av Lars Odrups texter!

Be my guest # 83: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist med intresse för Mellanöstern och mänskliga rättigheter samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter. Birgitta Elfström är också en flitig debattör i olika tidningar .

En raketsnabb asylprocess
En snabbare asylprocess är vad många har krävt under lång tid. Vissa har även haft modet att krävt en mera rättssäker process. Nu går det raketfort i asylprocessen, ibland så fort att handläggare och beslutfattare blivit fartblinda. Jag är ombud för många statslösa personer. De får nu utvisningsbeslut på löpande band till Irak.

Migrationsverket skriver bl.a. i besluten

- du är medborgare i Statslösa- statslösa palestinier tillhör en av de mest sårbara och utsatta grupperna  i Irak- genom att inte gå tillbaka till ditt arbete synes du har eliminerat hotet mot dig. Du borde således kunna återvända till din bostad i X-område- du kan i vart fall återvända till ditt bostadsområde
- du kan i vart fall  återvända till området Karrada i Bagdad

Länsrätten skriver

Det finns inga praktiska hinder för X att återvända, framför allt inte till det område där han tidigare bodde, ett område som i stor utsträckning befolkas av palestinier

I många av besluten säger de asylsökande att olika shiamilisgrupper attackerat dem med hot och kidnappning och även utsatt dem för misshandel och förnedrande behandling just för att de är statslösa palestinier. Det är den grupp som Migrationsverket bedömer vara en av de mest sårbara och utsatta grupperna i Irak. Men Migrationsverket drar ofta slutsatsen att palestinierna inte personligen är utsatta för det påstådda våldet utan istället har de blivit utsatt för en brottslig handling.

UNHCR har i ett dokument av den 13 augusti 2009 bl.a. skrivit ”…önskar UNHCR med detta brev bekräfta sin ståndpunkt att statslösa palestinier från Bagdad inte kan anses åtnjuta effektivt skydd i Irak”.

De statslösa palestinierna som vi träffade i Växjö i går berättade om situationen i området Baladiyat där många palestinier bor och tvingats beväpna sig för sin egen säkerhet. De försöker att själva fungera som vakter inom området för att minimera hoten mot sig. De flesta palestinier vågar inte lämna området om de inte har en irakisk vän med sig som bl.a. förser dem med irakiska identitetshandlingar mot betalning.

Häromdagen sköts en palestinsk familj ihjäl strax utanför området. Palestinier tidigare bosatta i andra områden i Bagdad har på grund av säkerhetsläget flyttat till Baladiyat. Det är ingen som skyddar palestinierna i Irak, inte ens den irakiska sunnigruppen. Personerna som tillhör Mehdimilisen och Badrmilsien är statsanställda poliser på dagtid och på kvällen röjer de runt, kidnappar och hotar palestinier och kristna.

Många av de statslösa palestinierna som vi träffade är registrerade som UNHCR-flyktingar. Men det bryr sig Migrationsverket inte om. För dem gäller inte ”en gång flykting alltid flykting tills flyktingskapet upphör”. För Migrationsverket skall en flykting alltid på nytt bevisa skäl för detta. Migrationsverket ville inte under min tid vid verket kännas vid art. 1 D i flyktingkonventionen. På fråga till Migrationsverket helt nyligen ansåg verket att de inte har behov av utbildning vad beträffar statslösa personers rättsliga ställning.

Jag vädjar om hjälp innan dessa människor skickas till Irak där de inte får det rättsliga skydd de har rätt till. Vem har civilkurage att stå upp för denna utsatta grupp? Eller är det detta som är Migrationsverkets vision om ”den globala migrationens möjligheter”?

Be my guest # 82: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist och Mellanösternexpert samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter. Birgitta Elfström är en flitig debattör i olika tidningar och har medverkat i Sveriges Radios program Klassiskt magasin den 31 oktober 2008 där hon talade om sin stora uppskattning av Daniel Barenboim och hans fredsorkester West-Eastern Divan som samlat musiker från Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien, Tunisien, Palestina och Israel i en unik kombination.

Birgitta Elfström skriver här med anledning av min artikel på Newsmill med rubriken Anmälan om slöjor ett sätt att tjäna pengar.

Ta seden dit du kommer och gilla läget

Birgitta har tagit seden dit hon kommit. Här i plagg som hon köpt i Kerbala, Irak.

Det kostar på ibland, men det är bara att gilla läget. Mina första möten med Mellanöstern väckte många starka känslor. I början hade jag svårt att acceptera att vissa arabiska män inte ville skaka hand med mig. Det var också svårt att inte få ligga halvnaken på en badstrand och sola och att inte få gå i kortkort på de långa, härliga sandstränderna i Gaza.

När jag för några år sedan i Libanon fick tillstånd att möta Hizbollahledaren Hassan Nasrallah var jag tvungen att täcka mitt hår med en schal och likaså när jag i Israel fick ett möte med sheikh Raed Salah från den arabiska byn Umm el Fahm. Jag gillade läget.

Förra året reste jag med en grupp svenskar till Israel och Västbanken. Vi besökte bl.a. en synagoga i staden Safed i norra Israel. De svenska männen var då tvungna att sätta på sig en liten hätta/mössa medan rabbinen talade. Alla i gruppen gillade läget.

Muslimska kvinnor måste lära sig att ta sedan dit de kommer. De måste också gilla läget. I Sverige klär vi oss inte helt i svarta tygstycken så att bara ögonen syns. När jag var liten skrämde äldre personer oss med spöken. Dessa spöken kom springande iklädda stora vajande svarta skynken med två hål vari ögonen knappt kunde skönjas.

Det är dags för oss i Sverige att säg nej till burka- och niqabklädda kvinnor på svenska gator och torg! Det är helt oacceptabelt med burka- och niqabklädda kvinnor på svenska utbildningsplatser och arbetsplatser. I Sverige skall vi överhuvudtaget aldrig få gå omkring och gömma oss under svarta skynken.

Det får vara nog med fega svenska politiker som inte vågar säga ifrån. Sverige är inget fundamentalistiskt muslimskt land och får heller aldrig bli det. Fundamentalism i alla dess former är av ondo. Och på offentliga platser ska man kunna se vem man möter.

Be my guest # 81: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist och Mellanösternexpert samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter. Birgitta Elfström är en flitig debattör i olika tidningar och har medverkat i Sveriges Radios program Klassiskt magasin den 31 oktober 2008 där hon talade om sin stora uppskattning av Daniel Barenboim och hans fredsorkester West-Eastern Divan som samlat musiker från Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien, Tunisien, Palestina och Israel i en unik kombination.

Ett ny sätt för Migrationsverket att spara pengar – låt folk jobba gratis!

Den 25 mars kl. 13-16 var jag inbjuden av asylenheten på Sagåsen i Kållered för att föreläsa om ”Statslösa palestiniers rättsliga ställning”. Det var många asyl-handläggare och beslutsfattare som kom till föreläsningen. Det verkade som alla var mycket nöjda med att höra om statslösa personer i Libanon, Syrien, Jordanien, Gaza och Västbanken och Gulfstaterna, om UNRWA, UNHCR och UNCCP-mandaten, om olika ID-handlingar m.m.

Jag skickade en räkning och begärde ersättning för 3 tim. á 2.760 kronor samt reseersättning med 234 kronor. Enhetschefen Leif Andersson återkom på mail med information om att jag endast kunde få betalt för resekostnaderna  eftersom inget beslut om arvode togs då jag bjöds in. Naturligtvis accepterade jag inte detta. Chefen återkom då på mail med information om att han skulle lämna över det hela till rättsenheten. Jag har ännu inte fått betalt.

För snart två år sedan var jag inbjuden till asylenheten i Gävle för att tala om statslöshet. Då betalade Migrationsverket mig 3.000 i föreläsararvode. Häromdagen berättade en migga att hans chef tyckte att han skulle begära ersättning med 2.500 kronor i timmen för en föreläsning utanför verket.

Det kanske finns en ny policy som säger att vissa av Migrationsverkets föreläsare inte skall ha betalt. Jag är tydligen en av dem. Jag har lagt ner enorma resurser på att, under mycket lång tid, skaffa mig gedigna kunskaper om statslösa personers rättsliga ställning, bland annat genom otaliga resor i Mellanöstern, genom att delta i internationella seminarier och debatter m.m. När jag själv arbetade på verket var det en självklarhet att föreläsare fick betalt. Men tiderna förändras…

Här är min räkning. Min kompetens och mina unika kunskaper torde utan vidare och absolut vara värda lika mycket som Migrationsverket betalar till sina konsulter från McKinsey & Co, varför det är exakt samma timarvode jag fakturerat.

Läs fler gästbloggningar här.

Be my guest # 80: Lars Odrup, Pälkäne, Finland

Gästbloggning från Lars Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

Han jobbar periodvis hårt med att lära sig finska och får mycket stöd av folket i byn men möter ofta ”folkskollärare” då han öppnar munnen och börjar misshandla det finska språket.

Apropå misslyckad integration i Sverige

Det är en intressant och viktig sak du tar upp på din blogg (läs här), nämligen den misslyckade integrationen i Sverige. En orsak till detta kan vara att den svenska självbilden är så groteskt uppblåst och innebär en barnatro på att alla människor innerst inne är som svenskarna och om de mot all förmodan inte skulle vara det så vill de i alla fall bli som vi. Därför är förvåningen stor när invandrare inte beter sig som vi svenskar gör och förklaringen blir då att vi betett oss ”rasistiskt” och inte varit tillräckligt ”inkluderande”.

Att en invandrare eller en vilken utlänning som helst skulle tycka att hans kultur är jämställd eller t o m överlägsen, det  har vi svenskar väldigt svårt att ta till oss. Man kan tydligt se det när resten av Europa inte utan vidare accepterar den svenska synen på sexköp, droger, aborter, vapenexport, invandringspolitik eller säkerhetspolitik. Förvåningen är stor i svenska medier, men brukar förklaras med att patriarkala reaktionära högerkrafter varit i farten.

Det skulle vara mycket spännande om du någon gång skulle vilja krafsa litet på den svenska självgodheten och dess uttryck. Jo, jag vet att du regelbundet gisslar svenska myndigheter och deras stundom bisarra påhitt, men den svenska mentaliteten som vi vanliga människor dras med skulle må bra av en liten uppsträckning. Merparten av jordens människor bryr sig knappast om Olof Palme, Dag Hammarskjöld, svensk jämställdhet och den heliga Svenska Neutraliteten även om vi faktiskt tror det.

Läs mer av Lars Odrup:
Be my guest #63 – 30 april 2008
Be my guest # 65 – 11 juni 2008
Be my guest # 73 – 23 november 2008

Be my guest # 79: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist och Mellanösternexpert samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter. Birgitta Elfström är en flitig debattör i olika tidningar och har medverkat i Sveriges Radios program Klassiskt magasin den 31 oktober 2008 där hon talade om sin stora uppskattning av Daniel Barenboim och hans fredsorkester West-Eastern Divan som samlat musiker från Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien, Tunisien, Palestina och Israel i en unik kombination.

Har verkligheten kommit ifatt Migrationsverket?

Det verkar så när jag läser artikeln i Svenska Dagbladet den 8 mars med en intervju med Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson som är på kvotuttagningsresa till tältlägret Al Tanf som ligger i ett ökenområde mellan Syrien och Irak. ”Jag har sett mycket, men aldrig något värre än detta”, säger generaldirektören. SvD rapporterar att det i lägret finns 800 flyktingar från Bagdad: statslösa palestinier som inte är välkomna någonstans.

Av artikeln framgår även att Migrationsverket har intervjuat 330 andra flyktingar från Irak som UNHCR bedömt som särskilt ömmande fall. Vidare framgår det att de som lever upp till utlänningslagens kriterier på skyddsbehövande skall få komma till Sverige på flyktingkvoten.
Vem är kvotflykting? Flyktingkvoten är i första hand avsedd för flyktingar och andra personer i behov av skydd. FN:s flyktingorgan (UNHCR) presenterar sådana ärenden när andra möjligheter är uttömda. Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land som han/hon är medborgare i därför att han/hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning, sitt kön eller sin sexuella läggning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Även andra skyddsbehövande kan tas ut på kvoten.
Källa: http://www.migrationsverket.se

Jag vill framhålla att vad som sägs ovan också gäller statslösa och som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare haft sin vanliga vistelseort, och inte kan, eller på grund av fruktan inte vill, återvända dit.

Det är bra att Dan Eliasson har vaknat upp och vågar se att statslösa palestinier från Irak är i behov av internationellt skydd. Alltsedan Saddamregimen störtades har statslösa palestinier utsatts för förföljelse, omänsklig eller förnedrande behandling i Irak. Detta har otaliga gånger rapporterats av media, människorättsorganisationer och inte minst av de asylsökande själva. Redan i augusti 2003 rapporterades om situationen i Al Tanf. Samtidigt som Migrationsverket tar ut statslösa palestinier på flyktingkvoten utvisar samma verk statslösa palestinier till Irak trots att det finns otaliga rapporter om att palestinierna där utsätts för gripanden, tortyr, kidnappning eller fördrivning. I Irak finns ingen som vill ge de statslösa det skydd som den som är flykting eller statslös är i behov av. Detta blundar Migrationsverket för. Vilka andra från Irak kan anses tillhöra dem som skall tas ut på kvoten? Migrationsverket utvisar ju irakier på löpande band numera . T.o.m. kristna utvisas trots all rapportering om fördrivning och omänsklig behandling. Men Dan Eliasson kanske nu har fått insikt om vilka som behöver skydd så att processen kan gå relativt snabbt och bli mer rätssäker.

Många av de statslösa palestinierna som finns i bl.a. Irak – i flyktinglägret Al Tanf och i andra flyktingläger – är redan av FN registrerade som flyktingar. De kommer ursprungligen från dagens Israel, Gaza eller Västbanken och kan inte återvända dit och inte heller till Jordanien, Syrien eller Libanon där FN:s flyktingorgan för palestinier har kontor (UNRWA). Eftersom deras flyktingskap inte har upphört skall de även i fortsättningen betraktas som flyktingar. Men detta blundar Migrationsverket för och utvisar dem till länder som inte har skrivit under flyktingkonventionen och till länder där UNRWA inte opererar. Exempel på detta är utvisningarna av statslösa palestinska flyktingar till Irak och Saudiarabien. Migrationsverket bryr sig inte ens om de tillhör gruppen statslösa palestinska flyktingar eller gruppen statslösa palestinier. Samtliga behandlas som om de är medborgare i det land dit utvisning sker.

Res och lär kanske kommer att gälla på Migrationsverket. Jag erbjuder anställda att följa med mig på en resa till flyktingläger i Libanon. Där är situationen inte heller särskilt angenäm.

Be my guest # 78: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist och Mellanösternexpert samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter. Birgitta Elfström är en flitig debattör i olika tidningar och har medverkat i Sveriges Radios program Klassiskt magasin den 31 oktober 2008 där hon talade om sin stora uppskattning av Daniel Barenboim och hans fredsorkester West-Eastern Divan som samlat musiker från Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien, Tunisien, Palestina och Israel i en unik kombination.

Mänskliga rättigheter i Irak och Sverige

Det hörs allt oftare från politiker och myndighetspersoner att det råder demokrati i Irak. Detta har lett till att Migrationsverket utvisar och numera även verkställer beslut till Irak. Beslutsprocessen går snabbare och snabbare. Det är bra med en snabb, enkel och rättssäker process. Men nu har beslutsfattarna och även våra politiker blivit fartblinda. De blundar för verkligheten. De vill inte se

att kristna förföljs i Irak just för att de är kristna och att många av dem inte fick möjlighet att rösta i det senaste valet. Valförrättarna upplyste dem om att deras namn inte stod upptagna i röstlängderna. Kristna kvinnor söks upp på sina jobb och på offentliga platser och beordras ikläda sig slöja eller lämna landet.

Två kristna kvinnor i 60-årsåldern sköts nyligen ner på öppen gata i Bagdad. Kristna skolbarn vågar inte regelbundet gå till skolan. De stannar hemma om den kristna grannfamiljen utsatts för hot. De vågar inte gå om de blivit ombedda att ta på sig slöja eller om de ser att flygblad satts upp om att bära slöja. Om de ändå vågar sig ut så måste de alltid kontrollera att ingen skuggar dem. Många kyrkor har bombats sönder och andra har stängts för kyrkobesökare. Shiamuslimer ockuperar kristna hem. Kurdisk milis – peshmergasoldater – jagar bort kristna från Nineveprovinsen.

att sunnimuslimer som söker jobb inom offentlig sektor oftast får avslag. Jobben är avsedda för shiamuslimer. De sunnimuslimer som redan har jobb inom offentlig sektor får ingen löneförhöjning, ingen högre befattning eller så beordras de sluta sin anställning. Hörsammas inte ordern om att sluta anställningen kan det leda till döden. Sunnimuslimer som söker sjukhusvård vägras vård.

att hat mellan shia, sunni, och kristna irakier breder ut sig i Irak.

att hatet även har spridit sig till Sverige. Det känns fruktansvärt. Vi blundar för att vi inte vill se och höra denna sanning. En ung irakisk kvinna här i Sverige berättade för mig att hon inte vågar uppge att hon är sunnimuslim när hon får frågan om vem hon är. Hon svarar alltid ”jag är irakier”. Hon sa att det råder stor oro bland många irakier i Sverige idag då frågorna om vem man är har ökat markant. Det står helt klart att den som frågar vill veta om personen är shia- eller sunnimuslim. Många irakier i Sverige är också oroliga när det kommer okända personer till skolan och frågar ”vem är X, vem är Y”.  Det kan vara en fråga om vem som är den som har ett visst yrke, ett visst namn, en viss religion o.s.v. De irakier som fått dessa frågor bedömer att det är någon som vill inhämta information om asylsökande.

Nu är det Iran som med hjälp av USA styr Irak. Det bådar inte gott för demokratin. Vi har religionsfrihet i Sverige. Den mänskliga rättigheten kan ingen sätta sig emot. Vi som bor och lever i Sverige har en tradition att värna mänskliga rättigheter. Det skall vi fortsätta med. Det är viktigt att nya invandrare, skyddsbehövande och andra, som får rätt att bosätta sig här förstår och anammar dessa rättigheter. Något annat är oacceptabelt.