• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juli 2014
    m ti o to f l s
    « Jun    
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    28293031  
  • free counters
  • wordpress visitors
  • RSS samtid&framtid

    • Stories from Sweden, the Humanitarian Superpower” # 13 tisdag, 29 juli, 2014
      . . Stories from Sweden, the Humanitarian Superpower” # 13 Anyone with the slightest insight in human behaviour and understanding of what is needed to create a feeling of belonging and “togetherness” understands that if there is nothing to integrate to — nothing “Swedish”, no feeling of pride in being Swedish etc — then it is impossible for the […] […]

Be my guest # 81: Birgitta Elfström, jurist

Birgitta Elfström maj2009_3Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist och Mellanösternexpert samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter. Birgitta Elfström är en flitig debattör i olika tidningar och har medverkat i Sveriges Radios program Klassiskt magasin den 31 oktober 2008 där hon talade om sin stora uppskattning av Daniel Barenboim och hans fredsorkester West-Eastern Divan som samlat musiker från Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien, Tunisien, Palestina och Israel i en unik kombination.

Ett ny sätt för Migrationsverket att spara pengar – låt folk jobba gratis!

Den 25 mars kl. 13-16 var jag inbjuden av asylenheten på Sagåsen i Kållered för att föreläsa om ”Statslösa palestiniers rättsliga ställning”. Det var många asyl-handläggare och beslutsfattare som kom till föreläsningen. Det verkade som alla var mycket nöjda med att höra om statslösa personer i Libanon, Syrien, Jordanien, Gaza och Västbanken och Gulfstaterna, om UNRWA, UNHCR och UNCCP-mandaten, om olika ID-handlingar m.m.

Jag skickade en räkning och begärde ersättning för 3 tim. á 2.760 kronor samt reseersättning med 234 kronor. Enhetschefen Leif Andersson återkom på mail med information om att jag endast kunde få betalt för resekostnaderna  eftersom inget beslut om arvode togs då jag bjöds in. Naturligtvis accepterade jag inte detta. Chefen återkom då på mail med information om att han skulle lämna över det hela till rättsenheten. Jag har ännu inte fått betalt.

För snart två år sedan var jag inbjuden till asylenheten i Gävle för att tala om statslöshet. Då betalade Migrationsverket mig 3.000 i föreläsararvode. Häromdagen berättade en migga att hans chef tyckte att han skulle begära ersättning med 2.500 kronor i timmen för en föreläsning utanför verket.

Det kanske finns en ny policy som säger att vissa av Migrationsverkets föreläsare inte skall ha betalt. Jag är tydligen en av dem. Jag har lagt ner enorma resurser på att, under mycket lång tid, skaffa mig gedigna kunskaper om statslösa personers rättsliga ställning, bland annat genom otaliga resor i Mellanöstern, genom att delta i internationella seminarier och debatter m.m. När jag själv arbetade på verket var det en självklarhet att föreläsare fick betalt. Men tiderna förändras…

Här är min räkning. Min kompetens och mina unika kunskaper torde utan vidare och absolut vara värda lika mycket som Migrationsverket betalar till sina konsulter från McKinsey & Co, varför det är exakt samma timarvode jag fakturerat.

Läs fler gästbloggningar här.

Be my guest # 80: Lars Odrup, Pälkäne, Finland

lars-odrupGästbloggning från Lars Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

Han jobbar periodvis hårt med att lära sig finska och får mycket stöd av folket i byn men möter ofta ”folkskollärare” då han öppnar munnen och börjar misshandla det finska språket.

Apropå misslyckad integration i Sverige

Det är en intressant och viktig sak du tar upp på din blogg (läs här), nämligen den misslyckade integrationen i Sverige. En orsak till detta kan vara att den svenska självbilden är så groteskt uppblåst och innebär en barnatro på att alla människor innerst inne är som svenskarna och om de mot all förmodan inte skulle vara det så vill de i alla fall bli som vi. Därför är förvåningen stor när invandrare inte beter sig som vi svenskar gör och förklaringen blir då att vi betett oss ”rasistiskt” och inte varit tillräckligt ”inkluderande”.

Att en invandrare eller en vilken utlänning som helst skulle tycka att hans kultur är jämställd eller t o m överlägsen, det  har vi svenskar väldigt svårt att ta till oss. Man kan tydligt se det när resten av Europa inte utan vidare accepterar den svenska synen på sexköp, droger, aborter, vapenexport, invandringspolitik eller säkerhetspolitik. Förvåningen är stor i svenska medier, men brukar förklaras med att patriarkala reaktionära högerkrafter varit i farten.

Det skulle vara mycket spännande om du någon gång skulle vilja krafsa litet på den svenska självgodheten och dess uttryck. Jo, jag vet att du regelbundet gisslar svenska myndigheter och deras stundom bisarra påhitt, men den svenska mentaliteten som vi vanliga människor dras med skulle må bra av en liten uppsträckning. Merparten av jordens människor bryr sig knappast om Olof Palme, Dag Hammarskjöld, svensk jämställdhet och den heliga Svenska Neutraliteten även om vi faktiskt tror det.

Läs mer av Lars Odrup:
Be my guest #63
– 30 april 2008
Be my guest # 65 – 11 juni 2008
Be my guest # 73 – 23 november 2008

Be my guest # 79: Birgitta Elfström, jurist

birgitta-elfstromGästbloggning från Birgitta Elfström, jurist och Mellanösternexpert samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter. Birgitta Elfström är en flitig debattör i olika tidningar och har medverkat i Sveriges Radios program Klassiskt magasin den 31 oktober 2008 där hon talade om sin stora uppskattning av Daniel Barenboim och hans fredsorkester West-Eastern Divan som samlat musiker från Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien, Tunisien, Palestina och Israel i en unik kombination.

Har verkligheten kommit ifatt Migrationsverket?

Det verkar så när jag läser artikeln i Svenska Dagbladet den 8 mars med en intervju med Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson som är på kvotuttagningsresa till tältlägret Al Tanf som ligger i ett ökenområde mellan Syrien och Irak. ”Jag har sett mycket, men aldrig något värre än detta”, säger generaldirektören. SvD rapporterar att det i lägret finns 800 flyktingar från Bagdad: statslösa palestinier som inte är välkomna någonstans.

Av artikeln framgår även att Migrationsverket har intervjuat 330 andra flyktingar från Irak som UNHCR bedömt som särskilt ömmande fall. Vidare framgår det att de som lever upp till utlänningslagens kriterier på skyddsbehövande skall få komma till Sverige på flyktingkvoten.
Vem är kvotflykting? Flyktingkvoten är i första hand avsedd för flyktingar och andra personer i behov av skydd. FN:s flyktingorgan (UNHCR) presenterar sådana ärenden när andra möjligheter är uttömda. Med flykting avses en utlänning som befinner sig utanför det land som han/hon är medborgare i därför att han/hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning, sitt kön eller sin sexuella läggning och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av detta lands skydd. Även andra skyddsbehövande kan tas ut på kvoten.
Källa: http://www.migrationsverket.se

Jag vill framhålla att vad som sägs ovan också gäller statslösa och som befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare haft sin vanliga vistelseort, och inte kan, eller på grund av fruktan inte vill, återvända dit.

Det är bra att Dan Eliasson har vaknat upp och vågar se att statslösa palestinier från Irak är i behov av internationellt skydd. Alltsedan Saddamregimen störtades har statslösa palestinier utsatts för förföljelse, omänsklig eller förnedrande behandling i Irak. Detta har otaliga gånger rapporterats av media, människorättsorganisationer och inte minst av de asylsökande själva. Redan i augusti 2003 rapporterades om situationen i Al Tanf. Samtidigt som Migrationsverket tar ut statslösa palestinier på flyktingkvoten utvisar samma verk statslösa palestinier till Irak trots att det finns otaliga rapporter om att palestinierna där utsätts för gripanden, tortyr, kidnappning eller fördrivning. I Irak finns ingen som vill ge de statslösa det skydd som den som är flykting eller statslös är i behov av. Detta blundar Migrationsverket för. Vilka andra från Irak kan anses tillhöra dem som skall tas ut på kvoten? Migrationsverket utvisar ju irakier på löpande band numera . T.o.m. kristna utvisas trots all rapportering om fördrivning och omänsklig behandling. Men Dan Eliasson kanske nu har fått insikt om vilka som behöver skydd så att processen kan gå relativt snabbt och bli mer rätssäker.

Många av de statslösa palestinierna som finns i bl.a. Irak – i flyktinglägret Al Tanf och i andra flyktingläger – är redan av FN registrerade som flyktingar. De kommer ursprungligen från dagens Israel, Gaza eller Västbanken och kan inte återvända dit och inte heller till Jordanien, Syrien eller Libanon där FN:s flyktingorgan för palestinier har kontor (UNRWA). Eftersom deras flyktingskap inte har upphört skall de även i fortsättningen betraktas som flyktingar. Men detta blundar Migrationsverket för och utvisar dem till länder som inte har skrivit under flyktingkonventionen och till länder där UNRWA inte opererar. Exempel på detta är utvisningarna av statslösa palestinska flyktingar till Irak och Saudiarabien. Migrationsverket bryr sig inte ens om de tillhör gruppen statslösa palestinska flyktingar eller gruppen statslösa palestinier. Samtliga behandlas som om de är medborgare i det land dit utvisning sker.

Res och lär kanske kommer att gälla på Migrationsverket. Jag erbjuder anställda att följa med mig på en resa till flyktingläger i Libanon. Där är situationen inte heller särskilt angenäm.

Be my guest # 78: Birgitta Elfström, jurist

birgitta-elfstromGästbloggning från Birgitta Elfström, jurist och Mellanösternexpert samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter. Birgitta Elfström är en flitig debattör i olika tidningar och har medverkat i Sveriges Radios program Klassiskt magasin den 31 oktober 2008 där hon talade om sin stora uppskattning av Daniel Barenboim och hans fredsorkester West-Eastern Divan som samlat musiker från Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien, Tunisien, Palestina och Israel i en unik kombination.

Mänskliga rättigheter i Irak och Sverige

Det hörs allt oftare från politiker och myndighetspersoner att det råder demokrati i Irak. Detta har lett till att Migrationsverket utvisar och numera även verkställer beslut till Irak. Beslutsprocessen går snabbare och snabbare. Det är bra med en snabb, enkel och rättssäker process. Men nu har beslutsfattarna och även våra politiker blivit fartblinda. De blundar för verkligheten. De vill inte se

att kristna förföljs i Irak just för att de är kristna och att många av dem inte fick möjlighet att rösta i det senaste valet. Valförrättarna upplyste dem om att deras namn inte stod upptagna i röstlängderna. Kristna kvinnor söks upp på sina jobb och på offentliga platser och beordras ikläda sig slöja eller lämna landet.

Två kristna kvinnor i 60-årsåldern sköts nyligen ner på öppen gata i Bagdad. Kristna skolbarn vågar inte regelbundet gå till skolan. De stannar hemma om den kristna grannfamiljen utsatts för hot. De vågar inte gå om de blivit ombedda att ta på sig slöja eller om de ser att flygblad satts upp om att bära slöja. Om de ändå vågar sig ut så måste de alltid kontrollera att ingen skuggar dem. Många kyrkor har bombats sönder och andra har stängts för kyrkobesökare. Shiamuslimer ockuperar kristna hem. Kurdisk milis – peshmergasoldater – jagar bort kristna från Nineveprovinsen.

att sunnimuslimer som söker jobb inom offentlig sektor oftast får avslag. Jobben är avsedda för shiamuslimer. De sunnimuslimer som redan har jobb inom offentlig sektor får ingen löneförhöjning, ingen högre befattning eller så beordras de sluta sin anställning. Hörsammas inte ordern om att sluta anställningen kan det leda till döden. Sunnimuslimer som söker sjukhusvård vägras vård.

att hat mellan shia, sunni, och kristna irakier breder ut sig i Irak.

att hatet även har spridit sig till Sverige. Det känns fruktansvärt. Vi blundar för att vi inte vill se och höra denna sanning. En ung irakisk kvinna här i Sverige berättade för mig att hon inte vågar uppge att hon är sunnimuslim när hon får frågan om vem hon är. Hon svarar alltid ”jag är irakier”. Hon sa att det råder stor oro bland många irakier i Sverige idag då frågorna om vem man är har ökat markant. Det står helt klart att den som frågar vill veta om personen är shia- eller sunnimuslim. Många irakier i Sverige är också oroliga när det kommer okända personer till skolan och frågar ”vem är X, vem är Y”.  Det kan vara en fråga om vem som är den som har ett visst yrke, ett visst namn, en viss religion o.s.v. De irakier som fått dessa frågor bedömer att det är någon som vill inhämta information om asylsökande.

Nu är det Iran som med hjälp av USA styr Irak. Det bådar inte gott för demokratin. Vi har religionsfrihet i Sverige. Den mänskliga rättigheten kan ingen sätta sig emot. Vi som bor och lever i Sverige har en tradition att värna mänskliga rättigheter. Det skall vi fortsätta med. Det är viktigt att nya invandrare, skyddsbehövande och andra, som får rätt att bosätta sig här förstår och anammar dessa rättigheter. Något annat är oacceptabelt.

Be my guest # 77: Birgitta Elfström, jurist

birgitta-elfstromGästbloggning från Birgitta Elfström, jurist och Mellanösternexpert samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter. Birgitta Elfström är en flitig debattör i olika tidningar och har medverkat i Sveriges Radios program Klassiskt magasin den 31 oktober 2008 där hon talade om sin stora uppskattning av Daniel Barenboim och hans fredsorkester West-Eastern Divan som samlat musiker från Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien, Tunisien, Palestina och Israel i en unik kombination.

Om att Migrationsverket inför ett ”nytt arbetssätt”.

Det nya arbetssättet innebär att det skall ta två månader att avgöra ett asylärende genom att kompetent personal sätts in i början av processen. Migrationsverkets generaldirektör säger i radions P1 den 6 februari att ”alla som har tittat på det här tror faktiskt väldigt mycket på det och det gör att jag själv kan sticka ut hakan lite grann.”

För att komma fram till detta ”nya arbetssätt” behövde verket ge Mc Kinsey 1,2 miljoner kronor. Det är mer än skamligt att hantera statliga medel på detta sätt istället för att lyssna på erfaren personal!

Otaliga gånger under mina 17 år på Migrationsverket framfördes att ”nu måste vi vända på skutan” och sätta duktiga och erfarna beslutsfattare i början av processen. När ingen chef ville lyssna tog en beslutsfattare saken i egna händer. Under en sommar genomförde hon asylutredningarna samma dag som asylansökan gjordes. Innan dagen var slut hade hon förordnat offentligt biträde till dem som bedömdes ha behov av biträde. Samma dag skickades samtliga handlingar till de offentliga biträdena som hade tre veckor på sig att inkomma med inlaga. Då inlaga inkom lämnade hon förslag till beslut. Efter sommaren överlämnade hon statistik och kommentarer till sitt arbetssätt till ledningen. Det är många andra handläggare/beslutsfattare som har framfört fördelar med nämnda arbetssätt. Ledningen lyssnade inte…

Otaliga gånger framförde vi att vi måste få arbeta i länderteam och så långt som möjligt få nyttja befintlig kompetens. Ledningens princip var ”alla skall arbeta med alla länder för det blir mindre sårbart”.

Otaliga gånger framförde vi att vi inte kan förordna ett offentligt biträde förrän vi genomfört en asylutredning eftersom det är först då som behovet av biträde kan bedömas. Vi framförde att detta också var i överensstämmelse med gällande lag. Ledningen lyssnade inte…

Otaliga gånger framförde vi att asylprocedurdirektivet i art. 15.2 säger att offentligt biträde skall förordnas först då ett beslut har fattats som går den sökande emot, varför skulle vi då ge uppdrag åt offentliga biträden att genomföra så gott som fullständiga asylutredningar? Ledningen ville inte lyssna…

Otaliga gånger framförde vi att det i art. 13.3 i asylprocedurdirektivet anges att asylintervjuaren skall ha tillräcklig kompetens för att utföra sitt jobb. Ledningen lyssnade inte heller på detta…

Otaliga gånger framförde vi behovet av kompetensutveckling. Ledningen lyssnade och svarade att det saknades medel.

Otaliga gånger framförde vi behov av uppdatering i LIFOS och handboken, distinktare nätverks- och praxismöten, uppföljning av rutiner, högre i tak, länderkunskapsinventering, aktivare chefer, samarbete över gränserna, seminarium och utvecklingsresor. Ledningen lyssnade och log…

Otaliga gånger framförde vi att många asylsökande lämnade oriktiga uppgifter om sin identitet och om sin hemvist. Ledningen lyssnade och stängde därefter öron och ögon för hur vi skulle tackla detta problem som bara växte och växte.

Generaldirektören Dan Eliasson säger att han vågar sticka ut hakan eftersom han tror på det nya arbetssättet. Han borde dra in hakan i stället och skämmas för att han inte lyssnar på sin personal. Och den förra generaldirektören Janna Valik borde be personalen om ursäkt för att hon aldrig var lyhörd för personalens förslag.

Det är regeringen som borde sticka ut hakan och börja kräva…..

© Denna blogg! Vid citat: ange källan!

Be my guest # 76: Tommy Hiller, småföretagare

tommy-hillerTommy Hiller har ett brokigt förflutet: från FN-soldat via telekombranschen till småföretagare inom en så ovanligt bransch som elektromedicinsk utrustning. Tommy är gift och har två barn som han gärna vill lära att inget är omöjligt. Men nu har han själv stött på patrull.

Med sitt företag, Scientific Medical Systems Scandinavia AB, medverkar han just nu i ett intressant projekt i Indien. Man skulle kunna tro att de problem projektet stöter på finns i Indien. Så är dock inte fallet. Läs hans berättelse.

Elegi över svårartad visumhandläggning

I India land bak Himalayas rand där händer det konstiga saker ibland… Året var 1964 och min skolfröken Gerd hade sekunderna innan släppt ut trycket ur tramporgeln i en kaskad av toner som inte stod den amerikanska hammondorganisten Ethel Smith långt efter. Vi förstaklassare sjöng med den frenesi som blott det årets sensation, populärmusikorkestern The Beatles, kunde exekvera. Sångtexten lockade förföriskt tanken. India land bak Himalayas rand. Snacka om mystik för en vetgirig sjuåring!
——
Med mycket positiva känslor samt med stolthet över ministerns utspel i
Indien lämnades tolv visumansökningar in till svenska ambassaden. Döm om allas förvåning när alla ansökningarna avslås.

Läs hela historien om mixed messages och om hur den svenska ambassaden i New Delhi verkar ha en annan syn på det där med utbyte mellan länderna än migrationsministern.

Be my guest # 75: Michael Cronier, fotograf och pappa

michael-cronierDen här gästbloggningen är skriven av Michael Cronier som delvis jobbar som fotograf, delvis även har jobbat inom vården. Han bor i Karlshamn, Blekinge och är ensamstående pappa till en 13-årig son och har under drygt 20 år studerat psykologi, filosofi samt olika samhällsfenomen främst ur sociologiska och ekonomiska perspektiv.

Var barnet för henne bara en sak?

Min text är en iakttagelse av en vardagshändelse i en vanlig svensk småstad för några dagar sedan. Det är på tal om varför vi svenskar verkar vara så rädda, ängsliga och osäkra inför det mesta i tillvaron. Något som jag tror delvis beror på bl a bristande självkänsla.

När jag häromdagen satt på fiket med några kompisar lade jag märke till en ung mamma som satt en bit ifrån oss. Hon satt även hon och fikade. Hon hade sin ena hand på barnvagnen som hon konstant gungade. I sin andra hand höll hon i en bok som hon läste.

Någon stund senare tittade jag igen; barnet hade börjat skrika. Innan hon tar upp sitt barn lägger hon boken ifrån sej, reser sej och hämtar en barnstol som ställs intill deras bord.

Både förstulet och intresserat tittar jag vidare. Hur ska hon göra nu? Verkar hon vara en varm och älskande mamma eller är hon kanske en distanserad, självupptagen och känslomässigt förkrympt människa.
Ja, jag är medveten om att jag nu grovt förenklar min iakttagelse. Verkligheten är ju naturligtvis inte så svart eller vit.

Nå. i alla fall. Nu sitter hennes barn i barnstolen. Kvinnan matar det mycket lilla barnet med medhavd mat ur en medhavd burk. Det går en liten stund till och plötsligt börjar hennes barn att skrika igen. Matningen verkar nu vara över. Andäktigt tittar jag och undrar om hon nu äntligen ska lyfta upp barnet; det skriker hjärtskärande! Också mina fikavänner har nu börjat titta i samma riktning.

Äntligen böjer hon sej över sitt barn och lyfter upp det ur sin stol. Men istället för att lägga barnet mot sin bröstkorg och med en lugn och kärleksfull blick få det att känna sej älskat, sett och bekräftat håller hon barnet på en halv armlängds avstånd från sin kropp. Därefter lägger hon ner barnet i vagnen igen. Barnet skriker hela tiden och kvinnan samlar stressat ihop sina pinaler från bordet och lämnar lokalen med sitt skrikande barn.

Lite sorgset tänker jag då och då på händelsen och frågorna radar upp sej i mitt huvud. Varför höll hon inte barnet intill sej? Varför tycktes hon inte kunna känna barnets förtvivlan över att inte bli hållen i famnen och bli lugnat? Var barnet för henne bara en sak, en accessoar man har med sej, liksom för att fullständiga bilden av en modern mamma? Varför tycktes hon inte förstå?

Risken med ett sådant handlingsmönster hos föräldrar kan vara att barn växer upp med en stukad eller i värsta fall skadad självkänsla. Och därmed danas ytterligare en rädd medborgare.

Be my guest # 74: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist och Mellanösternexpert samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter. Birgitta Elfström är en flitig debattör i olika tidningar och har medverkat i Sveriges Radios program Klassiskt magasin den 31 oktober 2008 (finns i sändningsarkivet), där hon talade om sin stora uppskattning av Daniel Barenboim och hans fredsorkester West-Eastern Divan som samlat musiker från Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien, Tunisien, Palestina och Israel i en unik kombination.

Den nya rättschefen på Migrationsverket, är han en handlingens man?

Jag hoppas att det är med uppkavlade skjortärmar som Mikael Ribbenvik, den nya chefen på Migrationsverkets rättsenhet, börjar sitt jobb. Det finns många intressanta och svåra frågeställningar att sätta tänderna i och det behövs en chef som vågar föra en öppen dialog, vågar möta oliktänkande, vågar fatta vägledande beslut som är rättssäkra, förutsebara och snabba, vågar tänka nytt och stort. Mikael Ribbenvik har fått möjligheten att visa den väg som leder till att alla asylsökande får en ”rättvis rättegång”. Så är det inte idag.

Under min tid på verket kämpade jag i total motvind för en rättssäker prövning vari identitetsfrågor skulle ha en framskjuten plats. Det tycks nu som om var och en gör som den vill. Ju snabbare ett beslut kan fattas desto bättre. Budgeten får inte överskridas. Kvalitén har ingen betydelse för ”den som får ett negativt beslut kan ju alltid överklaga” och ”vi chansar med ett negativt beslut så får vi se vad Migrationsdomstolen säger”.

Asylprocessen är i mångt och mycket en lotterimaskin. Den som har tur får sitt ärende handlagt av duktiga handläggare och beslutsfattare. Jag är själv just nu ombud för en handfull asylsökande som kommer från Mellanöstern och jag möter också många andra asylsökande. Jag är mer än bekymrad över de rättsvidriga beslut som fattas och hur dålig kunskapen är, särskilt vad gäller statslösa personers rättsliga ställning i Mellanöstern. Migrationsverket har inte ens viljan att sätta sig in i de statslösas situation trots att Sverige har ratificerat konventionen om statslösa personers rättsliga ställning och konventionen om att reducera antalet statslösa personer! Migrationsverket blundar för vad som sägs i Casablancaprotokollet eller känner kanske inte ens till det.

Otaliga gånger har jag försökt att få en dialog med ansvariga på verket. För mindre än ett år sedan fick jag ett möte med ansvariga för Mellanösternpraxis. De lyssnade. Vad ledde det till? Ännu inget konkret.

Nu sätter jag ett hopp till att den nya rättschefen är en handlingens man och att han tar itu med de statslösa personernas rättsliga ställning och situationen för andra minoriteter i Mellanöstern innan alltför många kommer att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.

Jag hoppas att rättschefen särskilt funderar på följande.

* är det i linje med mänskliga rättigheter att utvisa statslösa personer till Gaza som styrs av en terroristorganisation? Behöver statslösa personer inte ens grundläggande mänskliga rättigheter i landet/området dit de skall verkställas?
* varför beviljar vissa asylenheter ett års anstånd eller kortare tid med verkställigheten till Gaza medan andra enheter inte gör det?
* varför ställer verket mer eller mindre krav på Saudiarabien att ta emot statslösa personer vars arbetstillstånd gått ut? Är det i linje med mänskliga rättigheter att kräva av en statslös flykting eller en statslös person att söka ett jobb i ett land där han inte ens åtnjuter grundläggande mänskliga rättigheter?
* varför likställer verket en statslös person eller en statslös flyktings rättsliga ställning med en medborgares i det land dit verkställighet skall ske?
* om det inte är nödvändigt att verket anordnar ett seminarium om ”Statslösa personers rättsliga ställning”
* är det inte nödvändigt med en utbildning för verkets personal om ”barnets bästa”?
* får en utlänning som är stämplad som en säkerhetsrisk en rättssäker prövning om ärendet handläggs enligt utlänningslagen?
* är det i linje med mänskliga rättigheter att utvisa statslösa barnfamiljer till Bagdad, Libyen, Libanon och en ensamkommande statslös minderårig vars mor och syskon är registrerade flyktingar på gränsen mellan Irak och Syrien till ett visst område i Bagdad?

Be my guest # 73: Lars Odrup, Pälkäne, Finland

Gästbloggning från Lars Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

Han jobbar periodvis hårt med att lära sig finska och får mycket stöd av folket i byn men möter ofta ”folkskollärare” då han öppnar munnen och börjar misshandla det finska språket.

Reflektioner kring kulturella skillnader mellan Sverige och Finland från en svensk som utvandrat till Finland

Nu har jag levt som svenskfinlandssvensk i över ett år och upptäcker nästan varje dag nya små saker. De största skillnaderna mellan Finland och Sverige finns kanske i trafiken eftersom det är där vi ganska anonymt kan leva ut våra nationalkaraktärer, hämningar och aggressioner.

I Sverige är det inte så noga med att hålla hastighetsbegränsningarna men finländarna är  duktiga på det. Om man på någon av vägarna i sydvästra Finland blir omkörd av en bil i svårt olaglig hastighet så är den nästan säkert svenskregistrerad.

Skälet till finländarens laglydighet kan vara att polisen rör sig på vägarna och att hastighetskamerorna inte bara finns som prydnad. Sedan finns också en allmän inställning om att lagar skall efterlevas även om den genomsnittlige finländaren också gärna vill se sig som rebell av modell Antero Rokka i boken Okänd soldat. Fast Rokka hade nog inget körkort så det behöver ju  inte innebära någon motsägelse.

Överhuvudtaget flyter trafiken mycket lugnare i Finland och för den som är van med den finska makliga trafikrytmen kan returmötet med svensk trafikkultur bli lite nervöst. Redan när man kommit några kilometer i Stockholm och kör på en flerfilig 90-väg så känns det som att köra i Kairo. Bilar kör om på fel sida, tvärbromsar framför och byter filer som slalomåkare.

Är verkligen svensken så hämmad att han eller hon måste bli mr (mrs) Hyde så fort han får en bilratt i handen?

Numera är jag ganska nervös när jag kör bil i Sverige. Har jag blivit för van vid hänsyn och klara regler i trafiken? Har jag med andra ord blivit ”finlandiserad”?

I Sverige saknar de flesta bilarna blinkers men svenskarna är ändå ganska duktiga på att gissa sig till åt vilket håll den andra bilen tänker svänga eftersom det oftast framgår av hastighet och placering i körfältet. Finländaren använder däremot alltid blinkers i alla situationer (utom vid infarten till en cirkulationsplats) och blir väldigt brydd när svensken ger sig in i trafiken med sitt subtila och rikssvenska beteende. En svensk, lagstridig, specialitet är nämligen att blinka sig in i en cirkulationsplats men inte att blinka sig ut.

En intressant sak är den manlige finländske bilförarens reaktion när han ser en svensk registreringsskylt. Vi kan i kolonn köra mil efter mil men då den finländske manlige bilisten t ex i samband med ett trafikljus ser att bilen framför är svenskskyltad så vet man att nu blir det en omkörning. Min hustru och jag har roat oss med att föra statistik och runt 75 % av finländska manliga bilister känner tydligen djup motvilja mot att köra bakom en hurri. På något sätt gör detta ändå att finska bilister känns lite mer mänskliga.

I min nästa gästbloggning ska jag berätta om finländarens oblyga vanor att köpa mellanöl i butiker på söndagsmorgonen och vill även då passa på att göra upp med myten om finnens påstådda tystlåtenhet.

Intressanta tidigare gästbloggnngar av Lars Odrup finns här och här.

Be my guest # 72: Kati Leskinen

kati-leskinen-11Kati Leskinen är journalistikstuderande från Tammerfors. Hon har jobbat som reporter i Finland, bland annat hos FNB (som TT) och Yleisradio (Finlands radio). Sommaren 2008 jobbade hon som reporter på Sveriges Televisions finska redaktion, för nyhetsprogrammet Uutiset.

Kati är en livlig, levande, smart och trevlig människa som jag är glad att jag har fått träffa. Hon är förresten också en lysande sångerska, det kan jag och andra som har hört henne sjunga rock intyga!

OBS! Kati Leskinens text Kansallisuustunne, suvaitsevaisuus, Pohjola? kan också läsas på originalspråket, finska.

Nationalkänsla, tolerans, Norden?

Jag måste medge att min nationella känsla aldrig varit starkare än när jag bodde i Sverige. Förutom att folk i Sverige inte är ett enda dugg intresserade av Finlands affärer (med undantag för utrikes- och säkerhetspolitiken) jämfört med att Helsingin Sanomat skriver en helsida om ett bankrån i Göteborg, så irriterar svenskarnas oförtröttliga tro på sin egen storhet ännu mer.

Schlagerfestivalen, EM i fotboll. OS, karaoke på Kungsgatan. Oavsett gren tror sig svenskarna vara framgångsrika. Det spelar ingen roll att man inte kan sjunga, det viktigaste är att det är show och att man är snygg. Självsäkerhet är sexigt. Ödmjukhet är en anomali.

När man bor i Sverige är kan man i hemlighet skratta åt landets förluster och till och med ibland hoppas att de någon gång ska dämpa de västliga grannarnas självsäkerhet en aning. Fiaskorubrikerna som skrevs om Perelli var jag bara tvungen att spara!

Tänk att nationalhymnen Vårt land för en ung människa som vuxit upp som internationalist och korsat många geografiska gränser kan låta så oerhört varm och underbar när hon hör den i Sverige! Å andra sidan – det är mycket ovanligt att höra den i Sverige. Östgrannens guld i OS får ju inte plats i svenska mediers nyhetsagendor.

När man i Finland för länge sedan bara pratade om asylsökande, tog man redan i Sverige emot en enorm mängd invandrare. Jag såg Sverige som ett mönsterland, som toleransens vagga där alla människor hade lika värde och dit alla får komma. Men sanningen är den att Sverige bara är skenbart tolerant. Sverige tar, men Sverige ger inte. Svensken talar gärna om jämlikhet och demokrati och ser sig själv som den främste främjaren av ädla människovärden.  Och sedan: invandrarna bor i sina egna Bagdad-samhällen i Rinkeby och en universitetsutbildad iranier kör i taxi på natten hem berusade pojkar till Östermalm. Och: kvinnor syns inte till på chefsposter i företagen. Och: avdraget för hushållsnära tjänster kallas ”pigavdrag”? Det är alltså bättre att använda till exempel billig filippinsk arbetskraft svart? Och: monarkin lever och frodas i demokratins mönsterelevland. Paradoxalt? Absolut, skriker jag här i den östliga provinsen!

När jag kom till Sverige trodde jag att jag kom till ett liknande samhälle som jag lämnade. Här står ju till och med texterna på livsmedelsförpackningarna på både svenska och finska, så här kan det inte vara så illa, tänkte jag. Sanningen är den att det svenska samhället är helt annorlunda än samhället i öst, det finländska. Ingen annanstans där jag har bott eller varit har jag tänkt så mycket på mig själv, mina rötter, min finskhet, som jag gjorde under de åtta månader jag bodde i Sverige.

Jag började finna många svar på saker som i och för sig var självklara. Våra länders och samhällens historia har under 1900-taket varit synnerligen olika. Sverige har vuxit stabilt, man skapade folkhemmet. ”Finland krigade”, som man har för vana att säga hos oss.

Sverige ser sig fortfarande som Nordens härskare, som en stormakt. Finland är en provins som man är tvungen att tänka på då och då när Moder Ryssland kommer in i bilden. Naturligtvis är man i Sverige oroliga över situationen för de mänskliga rättigheterna och för demokratin i Ryssland. Och Sverige är säkert en bättre kännare av Ryssland än Finland är (!).  Sverige vet allt och kan hjälpa alla. Eller snarare diskutera det, hur mycket som helst. Det kan svenskarna: diskutera och debattera och värna den skenbara jämlikheten.

En pulkatävling som arrangerades i Åre skidcenter komprimerade den svenska nationalmentaliteten: alla som deltog vann! Märkligt, tänker finländaren. Alla kan ju inte vinna. Ett samhälle är inte ett pusspuss- och kramkramland. Någon måste vara segrare, någon måste ta ansvar.

Dagens ungdom känner inte Norden, däremot det utvidgade Europa. Norden är dock vi och därför måste vi vara och leva i Norden för att lära känna oss själva, tidigare härskare (!) och våra samarbetspartners. Innan man tar ett Ryanair-plan till Berlin borde man ta båten till Stockholm och därifrån kanske tåget till Oslo. Eftersom resorna är långa så finns det åtminstone gott om tid att tänka. Och det är mycket, det!

Be my guest 71: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist och Mellanösternexpert samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter. Birgitta Elfström är också en flitig debattör i olika tidningar, nu senast i tidningen Dagen där hon intervjuas under rubriken Ingen ska behöva hålla låg profil om sin tro.

Migrationsverket är ute och reser ifört ögonbindel och hörselskydd

Migrationsverket är ute och reser ifört ögonbindel och hörselskydd och det kan bara sluta på ett sätt: det går åt helvete. Men det drabbar inte någon i Migrationsverkets ledning och inte heller personer i verkets praxisbildande enhet. De som drabbas är framför allt de asylsökande som nu utsätts för en handläggning av sina ansökningar som saknar koppling till mänskliga rättigheter.

Även Migrationsverkets handläggande personal drabbas då det står klart för dem att många av besluten är rättsvidriga. Men de flesta reagerar med tystnad och följer besluten. För att klara av jobbet måste också de ha på sig ögonbindel och hörselskydd.

Migrationsverket har fattat ett vägledande beslut om att utvisa en statslös palestinier till Gaza. Vilka mänskliga rättigheter får den personen av de terrorister som styr området? UD skriver i en rapport av den 25 juni 2008 följande. EU-ländernas regeringar har nått en politisk överenskommelse om att tills vidare inte ha några politiska kontakter med Hamasmedlemmar som har politiska funktioner.

Hur kan det vara möjligt att Migrationsverket bedömer att en statslös person inte är i behov av skydd när han/hon inte har en myndighet eller en erkänd administration att vända sig till utan endast en terroristorganisation? Jag har ställt frågan till Migrationsverket men inte fått något svar. De har valt tystnad.

Flera rättsvidriga vägledande beslut har tagits. Ett av dem är att utvisa en kristen irakier till Bagdad. Ett annat är att utvisa en statslös palestinier till Irak och såsom det sägs i beslutet: ”i vart fall till Karrada” (stadsdel av Bagdad). De flesta minoritetsgrupper – mandéer, kristna grupper, jezidier, shabak, judar och palestinier – i Irak utsätts för förföljelse. Det är väl dokumenterat av bl.a. UNHCR som bedömer att minoritetsgrupper är i behov av internationellt skydd. UNHCR har i rapporten ”Protecting Palestinians in Iraq and Seeking Humanitarian Solutions for Those Who Fled the Country” dokumenterat att statslösa palestinier saknar skydd och andra fundamentala mänskliga rättigheter i Irak. Den rapporten finns inte att läsa på LIFOS (Migrationsverkets länderdokumentation), men kan läsas här.

Det är klart och tydligt att Migrationsverket väljer ut från olika rapporter sådant som kan tala för en utvisning och tar på sig skygglappar inför det som talar emot en utvisning. Att det är så visas klart och tydligt i besluten att utvisa en kristen barnfamilj till Mosul, en sunnimuslim till ett område i Bagdad som ligger utanför Sadr City och en statslös person till Bagdad.

Heder åt den processförare på Migrationsverket i Göteborg som öppet har valt att visa att han inte kommer att följa rättsvidriga praxisbeslut. Detta kommer man snart att få läsa om i Dagens Nyheter som lovat publicera hans ståndpunkt.

Finns det flera på Migrationsverket som har civilkurage eller har alla för gott tagit på sig hörselskydd och ögonbindlar? Hur mycket de än värjer sig så kan de ändå aldrig säga: ”Det förstod jag inte” eller ”det visste jag inte”.

Be my guest # 70: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist och Mellanösternexpert samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter.

Statslösa palestinier behandlas inte korrekt av Migrationsverket

Migrationsverkets ledning fattade nyligen ett praxisbildande beslut om att utvisa en statslös palestinsk man tillbaka till Irak. Minst en av dem som varit med om att fatta detta beslut har, enligt min mening, ingen som helst kunskap om situationen för statslösa palestinier… Dessutom: Migrationsverket fattar sitt beslut samtidigt som UNHCR vädjar till omvärlden att ta emot flyende palestinier från Irak. Sudan har nu accepterat att ta emot 2000 palestinier från Irak, uppgav Sveriges Radio den 18 juli.

Det är klart och tydligt att Migrationsverket genom sina praxisbeslut visar att Sverige inte längre bryr sig om det där med mänskliga rättigheter. Hur kan det finnas så olika uppfattningar om situationen för statslösa palestinier i Irak att Migrationsverket anser att det går bra att utvisa dem dit medan UNHCR samtidigt vädjar till länder att ta emot dem?

De statslösa palestinierna i Irak utsätts för förföljelse. UD skriver i sin senaste rapport om situationen i Irak att den för många etniska och religiösa minoriteter har fortsatt att försämras under år 2007 och att den utbredda korruptionen i Irak försvagar rättssäkerheten. Vidare sägs i rapporten att Irak inte har ratificerat 1951 års flyktingkonvention. Rapporten anger att Irak inte heller har ratificerat 1954 års konvention om statslösa personers rättsliga ställning.

Enligt Minority Rights Group International hotas flera minoriteter i Irak av utrotning och då bl.a. ett antal kristna grupper, jezidier, judar och palestinier. Amnesty har i en rapport från 2007 skrivit om den svåra situationen med omfattande överträdelser av mänskliga rättigheter för palestinier i Irak.

Under min tid som beslutsfattare på Migrationsverket tyckte jag att jag kunde skönja en öppning och en gryende förståelse för vilken utsatt situation en statslös – alltså medborgarskapslös – människa befinner sig i. Men jag hade helt fel. Migrationsverket förstår inte att den som en gång är flykting förblir flykting tills flyktingskapet upphör. De palestinska flyktingarna behöver få skydd någonstans. Det kan de inte få i Irak. Migrationsverket utvisar också statslösa palestinier till Gaza som enligt EU – som ju inkluderar Sverige – styrs av en terroristorganisation. Vidare utvisar Migrationsverket statslösa palestinier till Saudiarabien där de är i total avsaknad av mänskliga rättigheter.

Det är klart och tydligt att statslösa palestinier enligt Migrationsverket inte har ett mänskligt värde. De kan tydligen behandlas totalt utan respekt för de grundläggande mänskliga rättigheterna som varje individ i ett rättssamhälle skall kunna åtnjuta.

Migrationsverkets generaldirektör borde omedelbart sätta in resurser så att personalen får kunskap om vilka mänskliga rättigheter som statslösa personer har rätt att få tillgång till och i synnerhet hur statslösa palestinska flyktingar skall behandlas enligt 1951 års flyktingkonvention.

Jag undrar hur Migrationsverkets personal klarar av att jobba utan att reagera när verket självt kränker mänskliga rättigheter? Var är civilkuraget? Inte kan alla vara ”mesproppar” utan ryggrad?

PS. Det har kommit till min kännedom att Migrationsverket tagit ut 140 statslösa palestinier på flyktingkvoten för år 2008. Eftersom uppgifterna är obekräftade har jag ställt en fråga till Migrationsverket om de tagit ut statslösa palestinier från Irak på flyktingkvoten. Följande information från den 11 april 2008 läsas på Migrationsverkets hemsida:
Planen klar för uttagning av kvotflyktingar under 2008
Det är nu klart hur årets 1 900 platser inom den svenska flyktingkvoten ska fördelas. Migrationsverket har samrått med FN:s flyktingorgan UNHCR och Justitiedepartementet om detta.
Verket kommer att ta ut 950 kvotflyktingar genom att delegationer reser till flyktingläger i olika länder. Där kommer verkets personal att intervjua personer som UNHCR anser har behov av skydd i Sverige. Delegationerna beslutar vilka som ska få bosätta sig i Sverige. I år kommer vi i första hand att ta ut afghaner, irakier, palestinier, burmeser och flyktingar från Kongo-Kinshasa.
Dessutom kommer verket att ta ut 800 flyktingar med hjälp av skriftlig dokumentation från UNHCR. Av dessa platser är 300 reserverade för akuta ärenden.
Av de kvotflyktingar som verket tog ut under 2007 kunde 250 inte resa hit före årsskiftet och de kommer därför att resa hit i år i stället.
Eftersom det brukar vara svårt att rent praktiskt föra över alla uttagna kvotflyktingar före årsskiftet planerar verket att fatta beslut för fler personer än det finns platser i kvoten. Det är nödvändigt för kunna nå målet för hur många kvotflyktingar som ska vidarebosättas i Sverige under året.

Be my guest # 69: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist och Mellanösternexpert samt medlem i Internationella juristkommissionen. Hon har tidigare arbetat i 18 år på Migrationsverket, bland annat som beslutsfattare, och lät sig aldrig stoppas av låga tak eller rädsla för repressalier utan uttalade sig även då högt och tydligt när hon upptäckte felaktigheter.

Nu får det vara nog med övertramp!

Återigen har Migrationsverket fattat ett utvisningsbeslut som lett till ett fruktansvärt slut. En asylsökande man från Libyen fick avslag på sin ansökan och verkställighet skedde till Libyen där mannen fängslades och torterades till döds.

De flesta känner till de två egyptierna som av CIA transporterades från Sverige till Egypten. Där utsattes de för tortyr. Sverige litade på de diplomatiska garantierna som Egypten lämnat om att inte utsätta männen för tortyr. De flesta som värnar om mänskliga rättigheter skulle aldrig ha gått med på ett sådant avtal. Utgången kunde med största sannolikhet bara bli en, tortyr.

Utvisningen av iranska medborgaren Shohreh och hennes son Arvin ska verkställas till Iran. Där kommer de att utsättas för vad som i den svenska utlänningslagen omtalas som ”omänsklig eller förnedrande behandling”, helt enligt landets sharialagar. Men det bryr sig Migrationsverket inte om. Det går inte ens att förstå hur Migrationsverket har resonerat då de kommit fram till sitt beslut om utvisning. Klargörande har begärts av verket, men svar har inte kommit.

Flera kristna irakier har fått utvisningsbeslut till Irak. Där kommer de att utsättas för ingripanden och fängslanden med tortyr och annan förnedrande behandling som följd. De får inte skydd av de irakiska myndigheterna och inte heller av ockupationsmakten USA. Vilka källor grundar verket egentligen sina beslut på?

Minst 24 statslösa palestinier från Gaza väntar på att bli utvisade dit. Det är allmänt känt att Gaza enligt EU och då inklusive Sverige styrs av en terroristorganisation. Myndigheten Migrationsverket anser att statslösa personer inte förtjänar bättre liv än att styras, dömas och utbildas av en terroristorganisation som staten Sverige vägrar att ha förbindelser med. Statslösa har långtgående rättigheter enligt 1954-års konvention om statslösa personers rättsliga ställning. Det är en konvention som Sverige har ratificerat. Det framgår av konventionen att en statslös som befinner sig lagligen i landet inte må utvisas annat än på grund av skäl hänförliga till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen. Migrationsverkets rättschef Henrik Winman har svarat mig att en person inte längre befinner sig lagligen i Sverige då han/hon fått ett utvisningsbeslut. Men det är just ett utvisningsbeslut som inte Migrationsverket kan fatta eftersom en asylsökande befinner sig lagligen i landet. Rättschefen talar om verkställighet av ett utvisningsbeslut men konventionen talar om utvisning. Det är två helt skilda begrepp. (Migrationsverket har nu svarat på mina frågor. Läs här).

Migrationsverket utvisar statslösa personer till Saudiarabien trots att de vet att det är omöjligt för dem att få uppehållstillstånd i landet.

Sverige har fällts i CAT-domstolen (Committee Against Torture) åtskilliga gånger för brott mot tortyrkonventionen.

Vad har hänt med rättssäkerhetsfrågor på Migrationsverket? Kravet på att upprätthålla höga krav på rättssäkerhet är något som generaldirektören Dan Eliasson hyllar i ord. Men orden omsätts inte i handling. Högsta chefens inställning sipprar förstås ner till personalen och risken finns att det blir ett slentrianmässigt tänkande och agerande bland dem: ”Ett liv mer eller mindre har väl ingen betydelse”. Eller kan det vara så att personalen helt enkelt inte vågar höja sina röster när de finner att länders ingripanden mot oliktänkande avviker från verkets praxis? Migrationsverket är en tyst myndighet. Trots allt fagert tal om ”öppenhet” och ”högt i tak”. Ingen verkar öppet våga föra en seriös debatt om viktiga principer som berör asylrätten. Personalen tycks helt klart vara rädd för repressalier.

På Migrationsverket gör personalen som chefen säger utan att tänka själva. Det är känt att några anställda på Migrationsverket klär av sig mer eller mindre nakna och går i säng med chefen och sippar på vin. Ett sånt handlande kanske kan leda till högre lön och intressantare uppdrag. Att rapportera om det kan kanske leda till motsatsen. Men vem tänker på rättssäkerheten?

Nu får det vara nog med övertramp!

Be my guest # 68: Jan Andersson, Joutseno i östra Finland

Jan Andersson sitter i Joutseno
och läser min blogg.
Jag sitter i Stockholm
och läser hans tidning, se info nedan.

Jan Andersson är en svensk man med en spännande levnadshistoria. Han har bland annat haft ett konstgalleri i Helsingfors och träffat många intressanta personligheter genom åren, bland dem den egensinnige och originelle Robert Jäppinen (mer om det i en bloggning längre fram). Jan Andersson bor med sin finska hustru i Joutseno, vid sjön Saimens strand. Han har bott i Finland i några decennier och ger bland annat ut Swalköpings Allehanda, som jag flera gånger skrivit om här på bloggen, bland annat här, här och här. Jan Andersson har också tidigare skrivit en text på bloggen, läs den här och när jag bad honom gästblogga och berätta om sina öden och äventyr tackade han ja.

Först, när Merit Wager bad mig att gästblogga, så ryggade jag en aning. Men eftersom jag är barnsligt förtjust i att berätta om mig själv, så kan jag ju alltid försöka.

Min bakgrund på fädernet består av arbete, flit och sträng religiositet. Min farfar arbetade i gruvan i Norberg redan som 15-åring. Han blev sedermera banvakt i Ängelsberg, där min far växte upp. Min far var redligheten själv och duktig med sina händer i vad han än tog sig för. Han älskade min mor över allt och hans liv bestod i att ha ett fysiskt tung arbete och alltid vara min mor till lags. I dessa familjekonstellationer fanns inte ordet skilsmässa. Jag ville kort beskriva denna bakgrund innan jag går över till mig själv.

Gick under 50-talet i Södra Latin och sedan något år på handelsskola innan jag började förtjäna mitt uppehälle. Gifte mig 1961 men separerade 1966 och har en son i det äktenskapet. Ny hustru 1967; en son och en dotter i det äktenskapet. En fin och fungerande familj, som bodde i villa i Tullinge till l985, då vi flyttade in i en stor 1700-talsvåning vid Köpmantorget i G:a Stan i Stockholm. Själv hade jag ett bra jobb som finanschef på ett stort börsnoterat fastighetsbolag och tyckte att nu hade jag hamnat i det kulturens hjärta, där jag ville bo för evigt. Jag sa också, vill jag minnas då vi flyttade in, att ”härifrån få jag bäras ut med fötterna först”.

Läs resten – hela – texten här!

Be my guest # 66, del 3: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist, mellanösternexpert och f.d. beslutsfattare på Migrationsverket samt medlem i Internationella juristkommissionen. Läs hennes och Arne Malmgrens rättegångsobservationer från Israel/Palestina här, och hennes tio Mellanösternresebrev publicerade här på bloggen under tiden 9 till 21 december 2006. Läs Birgitta Elfströms artiklar Skyddsbehov för statslösa palestinska flyktingar? publicerad i JUSEK-tidningen i februari 2007, och Ingen rättssäkerhet för Hassan Asad i Hallands Nyheter publicerad i mars 2007

Migrationsverket reser vidare – eller snarare: är ute och cyklar

Idag, den 23 juni, ställde jag i egenskap av juridiskt ombud för en asylsökande en fråga via e-post till Migrationsverkets processförare Claudia Ekström i Göteborg.

Så här svarade hon:

Bästa Birgitta Elfström,
Jag får be dig att på sedvanligt sätt, genom telefax eller skrivelse per post ställa din förfrågan så att den på rätt sätt diarieförs och registreras.

Därefter kommer sedvanlig kontroll ske av behörighet/befogenhet uttala sig i enskilda ärenden av den som handlägger ärendet.
MVH
Claudia Ekström
processförare

Med anledning av svaret ställde jag följande fråga:
”Menar du att ni inte registerar inkommen e-post?”

Då kom detta svar:

Som tidigare anställd på Migrationsverket antar jag att du vet att registraturen registrerar och tillser att allt inkommande diarieförs och översänds på rätt sätt. Enskilda tjänstemän sitter inte och registrerar inkommande post.
MVH
Claudia Ekström
processförare

Från samma processförare kom några minuter senare följande mejl:

Vänligen använd denna mailadress vid kontakt med fvp detta för att säkerställa att all inkommen e-post registreras på rätt sätt: gb-got-forvaltningsprocess@migrationsverket.se
MVH
Claudia Ekström
processförare

Då skrev jag:
Bästa Claudia Ekström!

Som tidigare anställd på Migrationsverket känner jag mycket väl till att all inkommande e-post skall diarieföras oavsett till vilken beslutfattare eller handläggare e-posten kommer. Det är märkligt att det nu är andra rutiner.
Jag kommer inte att skicka min e-postfråga på annat sätt än jag gjort och jag ber att du skall se till att min fråga blir registrerad hos registrator. Jag vill få besked om min fråga kommer att registreras som inkommen handling till verket.
Vänligen
Birgitta Elfström

Jag ringde min man som arbetar som processförare i Göteborg och frågade honom om de på Migrationsverket numera är befriade från att överlämna inkommen e-post till registraturen för registrering. Så var rutinerna på min tid inom verket. Han svarade att all inkommen e-post som berör MIG skall registreras, alltså inte privat post… Det är beklagligt att all personal inom verket inte tycks känna till detta.

Jag rekommenderar Migrationsverkets personal att läsa vad JO skriver om e-post och hanteringen av densamma. Kanske en av Migrationsverkets många förkovringsresor bör gå till Stockholm och ett besök hos JO?

Be my guest # 67: Karin Stensdotter, Paris, Frankrike

Karin Stensdotter, som här gästbloggar från sin horisont i Frankrike, är författare och arkitekt. Hon bor i Paris, i trettonde arrondissemanget, och bloggar i vanliga fall på sin egen blogg, blott sverige, och på Axess mao-blogg.

Karin Stensdotters gästbloggning börjar så här:

Nu ska jag försöka mig på något vanskligt här, ett inlägg från fransk eller närmare bestämt parisisk horisont i invandringsfrågan. Ett inlägg om det självupplevda, ett statistiskt sett irrelevant inlägg. Kanske.

För ett par dagar sen klubbades en något mejkad FRA-lag igenom. Detta efter hård kamp från framför allt bloggosfärens sida. Bloggarna hade diskuterat och vridit och vänt på detta i många veckor innan gammelmedia i sista sekunden hängde på. Alla var emot. Grupper på Facebook hade också bildats. ”Vanliga människor” och journalistkåren samt en hel del organisationer var eniga: lagen var åt helvete.

Läs hela texten här:
be-my-guest-67-karin-stensdotter2 

 

Be my guest # 66, del 2: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist, mellanösternexpert och f.d. beslutsfattare på Migrationsverket samt medlem i Internationella juristkommissionen. Läs hennes och Arne Malmgrens rättegångsobservationer från Israel/Palestina här, och hennes tio Mellanösternresebrev publicerade här på bloggen under tiden 9 till 21 december 2006. Läs Birgitta Elfströms artiklar Skyddsbehov för statslösa palestinska flyktingar? publicerad i JUSEK-tidningen i februari 2007, och Ingen rättssäkerhet för Hassan Asad i Hallands Nyheter publicerad i mars 2007

Migrationsverket fortsätter med sina resor.

Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson har, som jag tidigare skrivit, aviserat att personalen skall ut och resa för att lära. Jag har föreslagit att en resa bör gå till Iran för att se och höra hur landet tillämpar sharialagarna. Då kanske verket inser att en ogift mor inte kan utvisas dit. Personal måste också göra en resa till Kairo med besök på Amerikanska Universitet hos professor Elna Sondergaard, avdelningen för juridikstudier, för att få kunskap om vilka rättigheter en statslös palestinier skall åtnjuta enligt internationella lagar. Då kanske verket inser att det inte är förenligt med mänskliga rättigheter att kräva att en statslös palestinier skall söka jobb i Saudiarabien för att försöka få komma dit på arbetsvisum.

Nästa resa bör gå till EU-parlamentet för att tala med beslutsfattare som varit med om att klassa Hamas som terroristorganisation för att höra efter vilka kriterierna är för att klassas som terroristorganisation. Då kanske verket inser att det inte går att utvisa statslösa palestinier till Gaza som styrs av terroristorganisationen Hamas.

En resa bör också gå till Stockholm med besök på Advokatsamfundet för att få deras syn på hur verket skall behandla en ansökan om inhibition. Då kanske verket inser att de måste ge ett snabbt svar på en begäran om inhibition och inte som nu vara tyst i veckor. Vid samma restillfälle bör personalen gå till Barnombudsmannen i Stockholm för att lära mera om ”barnets bästa”. Då kanske verket inser att ”barnets bästa” ska ha en betydelse i asylärenden samt att en begäran om inhibition i ett barnärende skall besvaras snabbt.

Resandet tar nog aldrig slut. En resa bör gå till Albanien för att se och höra hur landet tillämpar internationella lagar och då särskilt om flyktingkonventionen samt att få insikt i att Albanien inte är ett säkert tredje land för en flykting och särskilt inte för en ugur.

Ytterligare en resa bör göras och då till Uppsala universitet för att lära om hur Sverige skall tillämpa EG-direktiv. Då kanske verket inser att personer som klassas som säkerhetsärenden enligt utlänningslagen inte får en rättvis prövning eftersom de inte får sin sak prövad i domstol. Sverige borde ha ändrat lagen redan den 1 december 2007. Verket blundar för detta, liksomregeringen.

En viktig resa blir sedan till Bagdad i Irak för att se och höra hur den kristna minoriteten behandlas där. Då måste väl ändå verket inse att det inte är förenligt med av Sverige ratificerade konventioner mänskliga rättigheter att utvisa kristna dit.

Nu kanske resebudgeten är slut för i år. Jag återkommer.

Be my guest # 66, del 1: Birgitta Elfström, jurist

Gästbloggning från Birgitta Elfström, jurist, mellanösternexpert och f.d. beslutsfattare på Migrationsverket samt medlem i Internationella juristkommissionen. Läs hennes och Arne Malmgrens rättegångsobservationer från Israel/Palestina här, och hennes tio Mellanösternresebrev publicerade här på bloggen under tiden 9 till 21 december 2006. Läs Birgitta Elfströms artiklar Skyddsbehov för statslösa palestinska flyktingar? publicerad i JUSEK-tidningen i februari 2007, och Ingen rättssäkerhet för Hassan Asad i Hallands Nyheter publicerad i mars 2007.

Migrationsverket är ute och reser.

Migrationsverket skall ut och resa för att lära om hedersrelaterade brott, om allt går som verkets generaldirektör Dan Eliasson planerar. Gedigen kunskap om olika länders kultur, politik och religion borde vara ett måste för att få anställning på Migrationsverket. Även kunskaper i svensk och internationell lagstiftning borde vara ett måste. Tyvärr är det skralt med dessa kunskaper inom verket, vilket inte så sällan leder till rättsvidriga beslut.

Kommer Migrationsverket att resa till Iran för att se och höra hur landet tillämpar sharialagarna? Då kanske verket inser att det är rättsvidrigt att verkställa utvisningen av Shohreh och hennes 5-årige son Arvin till Iran. Det är tydligen inte tillräckligt att verket läser vad som står i UD:s senaste rapport om mänskliga rättigheter i Iran. Där står bl.a. att kränkningar av de mänskliga rättigheterna är omfattande. Landet lever inte upp till kraven på en rättsstat. Den enskildes möjlighet att skydda sig mot kränkningar och övergrepp är små. Polis och religiös milis driver en hård kampanj mot brott mot den islamiska klädkoden och andra moralbrott, vilket lett till massgripanden av främst kvinnor. Misshandel och tortyr i samband med gripanden och häktningar fortsätter i stor omfattning. Grymma bestraffningar förekommer enligt sharialagarnas s.k. hodud-bestämmelser. Dessa tillämpas för brott som anses bryta mot Guds bud. I praktiken rör det sig om brott relaterade till sexualitet och otrohet. Spöstraff verkställs för sedlighetsbrott som fritt socialt umgänge. Dödsstraff kan utdömas för bl.a. sexuella brott. Fritt umgänge mellan ogifta kan resultera i en varning, böter, spöstraff eller i vissa fall fängelse. Islamisk rätt har företräde framför annan lag.

Shohreh är en ogift mor som fött ett barn i Sverige. Sonen Arvin är nu snart fem år gammal. Han talar svenska, går på dagis och leker med svenska kamrater. Migrationsverket bedömer att Shohreh och sonen Arvin kan åka tillbaka till Iran utan problem.

När ett ombud talade med Migrationsverket uttrycktes följande: ”Shohreh kan alltid hävda för de iranska myndigheterna att hon är eller har varit gift”. Då det påpekades att det framgår av hennes iranska identitetskort att hon är ogift menade personen att Shohreh dels kunde visa Migrationsverkets påstående om att man inte uteslöt att hon var gift eller så kunde hon hävda att hon blivit änka. På fråga om dessa uttalanden var allvarligt menade blev svaret att personen bara spånade för att vara Shohreh till hjälp samt att Shohreh skulle kunna ha möjlighet att begära resning om hon ansåg sitt fall vara felaktigt handlagt.

Migrationsverket är ute och reser.

Be my guest # 65: Lars Odrup, Pälkäne, Finland

Gästbloggning från Lars Odrup som efter sin pensionering från den svenska armén beslutade sig för att bli invandrare och flyttade med sin finska hustru till ett purfinskt område utanför Tammerfors, Finland.

Han jobbar periodvis hårt med att lära sig finska och får mycket stöd av folket i byn men möter ofta ”folkskollärare” då han öppnar munnen och börjar misshandla det finska språket.

Jag har börjat jobba som oavlönad guide vid pansarmuséet i Parola. Mitt första uppdrag var 97 svensktalande småttingar från Smedsby skola. Det var mycket spännade och även om jag ibland arbetat som guide i Sverige så har jag aldrig i något sammanhang guidat små barn förut:
– Lasse, kan en människa lyfta en tank?
– Har du varit i krig?
– Vad kostar en tank? Tusen euro?
– Hur gammal är du?
– Varför har inte alla eldrör en mynningsbroms?
Hoppsan, den sista frågan var överraskande men ibland kan de små liven mer om teknik än man vill tro. Fast sedan var vi tillbaka igen:
– Lasse, vem var dummast? Hitler eller Stalin?
– Jag måste kissa…

Jag tyckte mycket om denna guidning. Barn kan vara väldigt trevliga. En flicka kom fram till mig och sade: ”Du är lite tjock. Det är min morfar också!”
Jag tog det som ett stort beröm.

Det här är Lars Odrups andra gästbloggning. Läs den första här.

Be my guest # 64: Christian Irjala

Under den här vinjetten – Be my guest – bloggar denna gång Christian Irjala, inredningsartikekt mitt i livet. Och finlandssvensk. Här finns hans blogg.

Christian on
the Crescent Moon
(namnet på soffan)

Som gästbloggare vill jag gärna återberätta historien om Amos som kom till Finland som flykting och som jag blev god vän med. Det handlar verkligen om mötet mellan två kulturer. Idag är han tillbaka där han började men vi håller kontakten fortfarande och jag har kunnat hjälpa honom och hans familj och det av en orsak. Något varmare och mera upprikitigt väsen än Amos är svårt att hitta.

Historien om Amos
Min afrikanska gäst fixar och trixar i köket. Ett förnöjt gnolande på en i mina öron märklig slagdänga bryts plötsligt av ett hjärtligt skratt. Han kommer ut ur köket med något i handen och från mitt arbetsbord kan jag se två glada svarta gossar med absolut lika perfekta leenden. Den ena på en plåtburk som innehåller lakrits. ”This is so cool Chris” och jag förklarar för honom att den lakritsgubben inte får existera längre eftersom den anses vara mycket rasistisk. Min afrikan blir lite förbryllad och tror att det är ett skämt då jag berättar att förbudet föregicks av långa och ibland hätska diskussioner där även så kallade negerbollar var inblandade. De som vi nuförtiden kallar chokladbollar. ”Strange”, säger han som i åratal varit engagerad i kampen för mänskliga rättigheter i sitt hemland. Han som sett nästan alla sina vänner bli brutalt slaktade i ett mycket grymt och fullständigt orättvist politiskt spel och som till slut tvingats fly för sitt eget liv.

Vi sätter oss tillsammans i soffan med varsin tallrik mat som han tillrett och ser ännu en av alla dessa besynnerliga filmer som massproduceras i Afrikas Hollywood. Plågsamt? Javisst, för mig som mest sett västerländsk film men nigeriansk film tycks vara kult och jag tittar förundrat på Amos som med gester och skratt och tårar lever med i varenda scen.

Chris, I do not understand why you people up here in the north are so quiet?”

Karln hade humor. En lakritsburk tog min afrikanske vän med sig då han lämnade vårt reserverat tystlåtna land och åkte tillbaka till djungelkriget. Efter många oroliga veckor och otaliga vändor till olika läkare blev det stora såret i magen snabbt bättre av något så enkelt som potatisvatten och med de förnyade krafterna kom också hans järnvilja samt beslutsamhet tillbaka. Karln hade verkligen resning som få.

Den sista kvällen hemma hos mig och efter den sedvanliga middagen – ”Your cooking is so sweet, Chris” – och glada samtal om allt och ingenting utbrast han plötsligt: ”And where can I find a woman? I need a woman”. ”Well”, sade jag och pekade ut i den sena kvällen bakom köksfönstret. Du går förbi det där huset med dom fula gula bokstäverna och svänger sedan upp till vänster och uppe vid kyrkan. där hittar du stadens glädjekvarter, dvs krogar. Lämpligt eller hur.

Förväntansfull och glad i hågen strosade han så iväg för att pröva lyckan bland de reserverat tystlåtna här uppe i vår kalla nord. Karln hade verkligen mod. Jag saknar honom enormt mycket nu när han återvänt till sitt hemland men vi håller fortfarande kontakten så gott det går.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 163 andra följare