Under rubriken Färre asylsökande tillåts jobba skriver Svenska Dagbladet – och i stort sett varenda tidning i Sverige – den 28 och 29 november om det faktum att det nu inte går att få AT-UND (undantag får kravet att inneha arbetstillstånd), som om detta vore något märkligt (tyvärr finns inte hela artikeln på nätet utan endast i papperstidningen). I själva verket har två tydliga saker inträffat, och det är inget märkligt med det, tvärtom:

1) För att som asylsökande få ta ett jobb (hur många som nu ens skulle kunna det, utan språkkunskaper eller kännedom om landet…), måste man ha styrkt sin identitet.

2) Enligt lagen ska AT-UND inte ges om asylprocessen beräknas ta kortare tid än fyra månader.

Kommentarer till krav 1:
Massor av asylsökande (uppemot 96 %!) visar inga eller falska identitetshandlingar när de söker asyl i Sverige. Därmed har de givetvis inte styrkt sin identitet.

Kommentar till krav 2:
Det har i åratal, från alla möjliga håll (inte minst riksdagsledamöters…), skrikits i högan sky om att det är omänskligt med långa asylprocesser och att de måste kortas. Nu, när de äntligen börjat kortas, finns det ingen anledning att ifrågasätta lagen som säger att om det beräknas ta kortare tid än fyra månader ska AT-UND inte beviljas. Det finns ingen anledning att någon, som ändå inte får stanna i Sverige utan ska återvända till sitt hemland, ska börja arbeta här om beslutet kommer inom fyra månader!

Journalisten som skrivit artikeln i Svenska Dagbladet (som alltså endast finns i sin helhet i papperstidningen), verkar tro att lagen om arbetskraftsinvandring har tillkommit för att asylsökande ska kunna komma in i Sverige s.a.s. bakvägen. Det är helt fel. Lagen är till för dem som söker och får arbete i Sverige och själva skaffar sig bostad och som får tillstånd innan han kommer hit. Den ytterst lilla undantagsparagrafen som, i mycket speciella undantagsfall gör det möjligt för enstaka asylsökande att ”byta spår”, är alltså ingen lag som är till för att man ska kunna komma till Sverige utan att ha ordnat jobb och bostad och påstå sig vara asylsökande och sedan kräva att få arbetskraftsinvandra. Söker man asyl och säger sig ha skyddsbehov så är huvudregeln i lagen att det är det som ska utredas och beslutas om, inget annat.

Att journalister som skriver om asylområdet har åtminstone baskunskaper om vad de skriver om, borde vara ett oavvisligt krav. Annars riskerar deras tidningar att vilseleda sina läsare. Det är fel att skriva: ”Nu riskerar den dörren att stängas för många”. Det har aldrig varit en självklarhet att människor som sökt asyl har gått igenom undantagsnålsögat eftersom det endast (från 15 december 2008) gäller dem som fått avslag på sin asylansökan efter att ha haft ett fast, vitt arbete i minst sex månader innan dess, har löfte om vitt arbete minst 12 månader ytterligare och ansöker om att få byta spår inom två veckor efter att avslaget kommit.

Migrationsverket är också – igen! – ute och cyklar när verkets verksamhetschef Caroline Henjered till Svenska Dagbladet.

Nu ska Migrationsverket se över om kraven för att få arbeta har blivit för hårda.

Det finns inget för Migrationsverket att ”se över”. Det är ju inte Migrationsverket som stiftar lagar, även om det ibland verkar så. Migrationsverket har att följa lagen, precis som alla andra. Migrationsministern kanske borde ta ett samtal med ledningen för verket som tror att de kan ge egenpåhittade råd åt asylsökande samt ”se över” något som riksdag och regering har slagit fast i tydlig lagtext.

Läs gärna inlägget ”De har glömt sina asylskäl och vill inte bli påminda om dessa” där en migga bland annat berättar:

Men nu bor hon här, vill inte prata asyl, vill inte säga vem hon är utan måste få dagis och jobb. Det måste vi hjälpa henne med. Hon ska ha uppehållstillstånd utan att vi frågar vem hon är, sedan måste hon också få främlingspass eftersom hon snart åker utomlands, men framför allt måste hon få dagisplats för sitt barn.

Samt inlägget ”De här historierna blir allt vanligare, samt Autentisk asylutredning i oktober 2009, där också advokaten saknar all kunskap om utlänningslagen och all kännedom om vad asyl” är:

Den sökande: Jag vet inte. Räcker det inte att jag har bott i Sverige i sex år nu och att jag har ett jobb. Jag har talat sanning om nästan allt, utom vad jag heter och varifrån jag kommer. Jag har respekterat alla lagar i Sverige utom den här lagen att man inte får vara kvar utan uppehållstillstånd. Jag mår så dåligt varje gång när jag träffar er.

Advokaten: Den sökande har fått ett trauma av detta. Av alla besök hos Migrationsverket som inte lett någonvart. Han mår dåligt på grund av att han fått vänta så länge på ett definitivt besked om uppehållstillstånd. Och det kan inte läggas honom till last att han först nu vågar komma ut med sin rätta identitet. Även om han inte riskerar förföljelse i sitt hemland D så har han bott så länge i Sverige att det blir svårt för honom att anpassa sig till livet i D. Det var smugglaren som gav honom rådet att ljuga att han kommer från landet C. Det kan inte läggas honom till last. Nu har han i alla fall varit på ambassaden, skaffat ett pass och ett även fått ett jobb. Han måste få asyl.

Sverige är en bananmonarki, det har jag också sagt otaliga gånger. Och det blir mer och mer uppenbart för varje dag som går. Riksdagsledamöter vill gå emot av dem själva stiftade lagar och opponerar sig därmed mot sig själva. Migrationsverkets generaldirektör ger vad som på alla sätt ter sig som lagstridiga råd åt en enskild asylsökande (!!!), Polisen förmår inte ta krafttag och se till att de som fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd lämnar landet med dess hjälp om de inte gör det frivilligt. Att tillåta en stor koloni illegala (illegal = olaglig) invandrare etablerar sig i samhället, jobbar svart och/eller ägnar sig åt kriminalitet och kräver rättigheter som den allt mindre delen av befolkningen som arbetar vitt genom sina skatter skapat, är helt befängt.

Mest befängt är att riksdagsledamöter och delar av regeringen tramsar med i stället för att slå näven i bordet och säga att lagar ska gälla alla. Punkt. Slut. Det är inte hållbart att ha parallella samhällen där människor tillåts välja att stanna kvar i Sverige och kräva rättigheter trots att rättsprocessen kommit fram till att de ska lämna landet.

© Vid citat ur texter på min blogg,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Apropå inlägget Idag är det äntligen någon annan än jag… så är det ju inte bara riksdagsledamöter (vilket är illa nog) som verkar sabotera lagar och bestämmelser. Läs även dessa inlägg:

Ger Migrationsverkets generaldirektör lagstridiga råd till asylsökande – 26.11 2009
”Vår GD verkar ha glömt flera saker när han tipsade den asylsökande kvinnan om möjligheterna att få tillstånd som arbestagare” – 26.11 2009

© Vid citat ur texter på min blogg,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

…som offentligt, i skrift förundras över politikernas märkliga agerande på asylområdet. Jag har skrivit om det otaliga gånger här på bloggen men också i artiklar i andra medier: man kan inte lagstifta på ett sätt och sedan skapa regler som går stick i stäv med de stiftade lagarna. Detta har nu också – som sagt: äntligen! – någon annan ”vågat” (?) säga/skriva, nämligen Sanna Rayman i Svenska Dagbladet. På ledarsidan den 29  november, under rubriken När man inte vill stå för sin egen politik, skriver hon bland annat:

Gruppen gömda/papperslösa är före detta asylsökande som har fått avslag samt personer som inte sökt uppehållstillstånd och fått sin sak prövad. De är ålagda att lämna landet men väljer istället att gå under jorden. Man kan förstå beteendet i det enskilda fallet – jag hade säkert gjort samma sak. Men en lagstiftare måste skapa fungerande principer, och då bör man tänka ett varv innan man lutar sig mot just rätten till sjukvård. Detsamma gäller frågan om barn till gömdas rätt till skolgång. Visst kan man även här åberopa FN-deklarationen, men det är inte rätt sätt att angripa frågan.

Dilemmat handlar snarare om ett vanligt politiskt problem: lagstiftarnas ovilja att stå för sin politik. Vad vi har är ett antal regerande och lagstiftande partier som beslutar om regler för asyl- och invandring, men som obekvämas av resultatet av dessa regler. För att lindra samvetet föreslår dessa lagstiftare att välfärd ska omfatta även de gömda. Den inkonsekvensen vill FP toppa med att – genom förbud – se till så att lagstiftarna slipper höra talas om det hela.

Det är, som jag påpekat i åratal, helt uppåt väggarna att riksdagsledamöter går i opposition mot lagar stiftade av dem själva. Den osäkerhet och vilsenhet ett sådant beteende väcker hos dem som dessa människor fått förtroendet att representera är enorm, och vreden och ilskan som kommer sig av maktlöshet mot all denna dumhet tar sig uttryck i knutna nävar i byxfickor och i ilska runt ”verklighetens folks” köksbord hemma och lunchbord på arbetsplatserna. Och den ilskan och känslan av svek kanaliseras så småningom i att man låter bli att rösta på människor som inte tycks klara sina uppgifter i Sveriges riksdag.

En kommentar av signaturen ”Olyckligt” till Sanna Raymans artikel fångar det hela i ett nötskal. Liknande välformulerade och välgenomtänkta kommentarer får jag också ofta när jag skriver om asyl- och migrationsfrågor:

Det är en olycklig kombination av okunnighet (om förhållanden i världen), godtrogenhet, konflikträdsla och moralism parad med svårigheter att rekrytera kvalificerade människor till politiken som lett fram till nuvarande olyckliga situation.

Riksdagsledamöterna och regeringen ska inte sitta i en egen bubbla med höga löner och mängder av förmåner. De ska sitta där för att styra landet, för att se till att medborgarna har det så bra som möjligt och att det hushållas på rätt sätt med skattemedel. De ska sitta där för att stifta lagar och se till att rättssäkerheten upprätthålls genom att man kan lita på att de lagar som stiftats efterlevs (och inte saboteras av riksdagsledamöterna och regeringen själva!), att det skapas kontinuitet och att lagarna inte ständigt ändras. Eftersom många bevisligen inte klarar det så måste folket, om de vill ha en förändring, visa sitt missnöje i kommande val.

Tyvärr tyder allt på att de personer, som ser riksdagen som sin egen lekstuga dit ”pöbeln” inte har tillträde och där samma ”pöbels” åsikter inte ges någon betydelse, så gravt skadat tilltron till hela systemet att detta kommer att märkas i nästa val. Sverige är inte längre en trygg demokrati och självsvåldiga och inte sällan okunniga eller direkt obegåvade politiker har, tillsammans med likaledes självsvåldiga och inte sällan okunniga journalister, starkt bidragit till att skapa den situation vi har idag.

Apropå riksdagsledamöterna, läs min artikel I Sverige är valet inte fritt på SVT Debatt om hur ett valsystem med äkta personval också skapar en helt annan typ av riksdagsledamöter – är man ”äkta personvald” så har man i första hand ett starkt personligt (inte ”partistiskt”) ansvar för vad man gör.

Läs mer under kategorirubriken Asyl&Migration, bland annat:
Förvånande uttalanden av en riksdagsledamot – 19.2 2008
Är inte frågan ställd till fel person? – 18.8 2008
”Sverige har inte fri invandring” - 6.1 2009
Det är Polisens och rättsväsendets uppgift att se till att lagar följs i Sverige - 17.4 2009
Apropå en journalistiska dramaturgin i asylfrågor – 22.7 2009
Moderaternas nya förslag på asylområdet är ”ojuridiskt” – 29.8 2009
Vilka andra lagar ska vi stifta ”motlagar” mot? – 4.10 2009
Ska vi ha folkdomstolar på asylområdet? – 3.11 2009

© OBS! Vid citat ur texter på min blogg,
var vänlig länka hit så att hela texten
kan läsas,inte bara lösryckta ord
eller meningar.

På begäran av SVT Debatt har jag skrivit en artikal om valsystemet i Finland, jämfört med i Sverige. Texten har getts rubriken I Sverige är valet inte fritt.

Så här skriver juristen och f.d. beslutsfattaren vid Migrationsverket, Arne Malmgren:

Om utvisning av statslösa palestinier till Irak.

Efter att många asylsökande statslösa palestinier hört av sig till mig och uttryckte mycket stor oro och ängslan over att ha fått utvisningsbeslut till Irak bestämde jag mig för att analysera Migrationsverkets klargörande beslut om att utvisa en statslös palestinier till Bagdad.

Mycket klart såg jag att Migrationsverket till stor del endast tagit upp det som talade för en utvisning och inte alls det som talade emot en utvisning. Mycket noggrant gick jag igenom alla de dokument som Migrationsverket hänvisade till i det klargörande utvisningsbeslutet. Jag skickade min analys till Migrationsverkets rättsenhet och svaret därifrån blev enligt nedan. Den som ar intresserad av min analys kan ta kontakt med mig via epost: arne.fn@hotmail.com

Jag befinner mig just nu (28 november 2009) pa en internationell konferens i Jeriko. Då jag kommer åter till Sverige skall jag gora en analys av Migrationsverkets praxisbeslut att utvisa statslösa palestinier till Gaza.

Arne Malmgren

Svar från Migrationsverkets rättsenhet:

Rättschefen har tagit del av ditt e-postmeddelande angående skyddsbehovet för statslösa palestinier hemmahörande i Irak. Han har bett mig framföra att han har stor respekt för ditt stora engagemang för den berörda gruppen. Även jag har tagit del av skrivelsen och vi har diskuterat frågorna. Synpunkterna du för fram är beaktansvärda. Även rättschefen har noterat att det klargörande beslut beträffande en statslös palestinier från Bagdad som finns publicerat i Lifos, inte tydliggör den stora försiktighet som bör iakttas när det gäller prövningen av statslösa palestiniers från Irak skyddsbehov.

Beslutet kan inte anses representativt för den praxis som vi i olika sammanhang har uttalat bör råda i dylika ärenden. Rättschefen har därför beslutat att bereda ett rättsligt ställningstagande rörande prövningen av statslösa palestinier från Irak för att på så sätt ge tydligare vägledning och instruktioner i frågan. Dina synpunkter och de rapporter du hänvisar till i din skrivelse kommer då naturligtvis att beaktas.

Med vänlig hälsning,
Magnus Rosenberg
Expert

© Vid citat ur texter på min blogg,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Med anledning av inlägget Ger Migrationsverkets generaldirektör lagstridiga råd till asylsökande skriver en migga följande:

Vår GD (generaldirektör) verkar ha glömt flera saker när han tipsade den asylsökande kvinnan om möjligheterna att få tillstånd som arbetstagare

Byter man spår från asylsökande till arbetskraftsinvandrare, måste man ha ett jobb. För att få ett jobb måste man ha AT- UND undantag från kravet att inneha arbetstillstånd). Även om man skulle ha haft AT-UND förfaller det när man fått definitivt besked om utvisning från domstolen.  Vilket jag utgår från att kvinnan i det aktuella fallet fått, enligt tidningsartikeln. Något nytt AT-UND kan man inte få hur många nya ansökningar man än lämnar in. Först om man ansöker asyl igen efter att det tidigare lagakraftvunna beslutet/domen preskriberats (det tar fyra år) kan man få AT-UND på nytt.

Enligt de nuvarande reglerna måste man klargöra sin identitet innan något AT-UND beviljas. För att kunna få tillstånd som arbetstagare måste man visa upp ett giltigt pass. Jag är inte insatt i det enskilda ärende som vår GD nu agerar i, men jag gissar att kvinnan saknar identitetshandlingar. eller att hon åtminstone har påstått detta. Kongo har ingen ambassad i Sverige såvitt jag vet så det är kört för henne om hon saknar pass eller om hennes pass har gått ut, vilket kanske är det mest sannolika alternativet. Men det är nog svårt att resa hit från Kongo utan pass och visering…

Jag tror nog att  kvinnan hade pass och en visering till någon Schengenstat när hon kom hit. Att någon smugglare först skulle förse en asylsökande med ett falskt pass och sedan följa honom eller henne hela vägen till Sverige bara för att ta tillbaka det falska passet är osannolikt. Därför skulle det vara bra att de asylsökande som hävdar att de reste hit på falska pass visade det passet för oss på verket. Men det händer aldrig. Ibland får vi ändå in kopior av sådana pass när gränspolisen som upptäckt personen. Men gränspolisen har inte upptäckt någon medföljande smugglare som ”håller i passet”.

Den vanligaste berättelsen som vi på Migrationsverket hör är att en vuxen person, kvinna eller man, ibland även med småbarn, ska ha ledsagats till Sverige med en smugglare som vid varje kontroll visat upp passet/passen och de sökande har aldrig ens sett dessa pass. Det är rena rama tramset. Flygplatspersonal i hela världen kräver givetvis att varje resenär checkar in personligen, ibland kan man även få frågor om något verkar misstänkt. Det skulle verligen väcka misstankar om en vuxen person lät någon annan sköta incheckningen. I vissa muslimska länder kräver man även att kvinnor och män checkar in separat, de har separata väntrum etc. Att en kvinna i det läget hävdar att ”mannen som smugglade ut mig, visade upp ett pass som jag inte fick se” är naturligtvis lögn.

Man brukar även uppge att man inte känner en enda person i Sverige -  tills det kommer fram att man har sju syskon här. När sanningen om en visering eller annat så småningom uppdagas är förklaringen alltid att” jag följde dåliga råd från en släkting, jag blev tillsagd av smugglaren att ljuga” etc.

Det handlar om vuxna personer som påstått att de har asylskäl och som vid ett flertal tillfällen fått information av oss via tolk att det är straffbart att ljuga inför en myndighet i Sverige. Att in det sista vidhålla lögnen, tills man blir överbevisad och då komma med dessa ursäkter visar en fullkomlig brist på respekt för svenska myndigheter.

Fast nu är det inte resvägen eller familjebilden som avgör ärendet utan asylskälen. De som har hållbara asylskäl behöver inte ljuga om vare sig resvägen eller familjebilden. Man kan visa upp sitt pass, med svensk visering, berätta vilka släktingar man har i Sverige och ändå få asyl. De flesta flyktingar (alltså som haft flyktingskäl) som jag träffat har faktiskt haft pass, med svensk visering. De har också haft andra dokument som varit äkta och som bekräftat deras berättelse.

Så långt en luttrad migga.

Till slut: om Migrationsverkets GD i ett enskilt asylärende lämnar felaktig och, som det ter sig: lagstridiga uppgifter och ger råd som inte har stöd i lagstiftningen, är det mycket märkligt. Och ännu märkligare är det om ingen på justitiedepartementet reagerar.

© Vid citat ur texter på min blogg,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Enligt en artikel i Söderhamnskuriren med rubriken Dan Eliasson i Söderhamn, har Migrationsverkets generaldirektör agerat rådgivare i ett enskilt asylärende vilket är ovanligt men givetvis inte förbjudet. Men det råd han gett – om det är korrekt återgivet i Söderhamnskuriren – är lagstridigt.

Hur synd det än må vara om den asylsökande så kan hon inte övergå från att vara asylsökande med ett otal avslag på sin ansökan, till att arbetskraftsinvandra på det sätt Dan Eliasson förespeglar henne. Lagen om arbetskraftsinvandring (för personer från länder utanför EU) är inte en lag för asylsökande, utan just en lag för den som vill arbetskraftsinvandra. Alltså för den som har ordnat med jobb och bostad själv och har fått tillstånd innan han kommit hit. I den lagen finns ett litet undantag från huvudreglerna, och det undantaget ger en möjlighet för en asylsökande att ”byta spår”, men endast om vissa strikta kriterier är uppfyllda. I korthet att man har haft legalt arbete i minst sex månader när man får avslag på sin asylansökan, att man har garantier om att få arbeta kvar i  minst ett år till och att man ansöker om att få ”byta spår” inom två veckor från det att avslag på asylansökan meddelats.

Den asylsökande som Dan Eliasson nu ger helt annan information till uppfyller inte kravet på att ha haft ett legalt arbete i sex månader. Huruvida hon fått avslag på sin asylansökan så att hon uppfyller rekvisitet ”inom två veckor” framgår inte av artikeln i Söderhamnskuriren, men oavsett det så uppfyller hon ju ändå inte kravet på att ha haft ett legalt arbete i sex månader.

Har migrationsministern gett Migrationsverkets generaldirektör rätt att omformulera den lag som migrationsministern presenterade i december 2008 utan att det kommunicerats till andra än Migrationsverkets generaldirektör? Finns det nya föreskrifter som säger att generaldirektörer kan sätta sig över stiftade lagar och skapa egna, nya? Och i så fall: ska det som generaldirektören sagt till en asylsökande i Söderhamn gälla endast henne, eller ska den gälla alla asylsökande?

© Vid citat ur texter på min blogg,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Finland är det enda landet som uppnått de utbildningsmål som EU:s medlemsländer slog fast 2000.

Det framgår av en utredning som EU-kommissionen publicerade den 25 november.

EU-länderna satte år 2000 upp fem mål, bland annat att öka antalet examina inom matematik, naturvetenskaper och teknik. Dessutom skulle antalet ungdomar som hoppar av skolan minskas och läskunnigheten bland 15-åringar ökas.

Av de fem målen har bara ett uppnåtts – att utöka antalet examina inom matematik, naturvetenskaper och teknik. På de tre övriga punkterna har målen inte uppnåtts.

På den sista punkten, läskunnighet bland 15-åringar, har utvecklingen gått mot det sämre. Numera är läskunnigheten på svag nivå bland 24 procent av 15-åringarna i EU, mot 21 procent i början av decenniet.

”I fråga om läskunnigheten är läget alarmerande”, säger EU:s utbildningskommissionär Maros Sefcovic.

De finländska 15-åringarna är i en klass för sig, endast 4,8 procent av dem har problem med läskunnigheten. I  Sverige har hela 15 procent av 15-åringarna problem med läskunnigheten.

Grattis, Mohammed och Inna!

Under många, svåra år satt mina dåvarande klienter (numera vänner) på en flyktingförläggning. De fick inte uppehållstillstånd men kunde inte heller utvisas till samma land. Polisen kom två gånger för att hämta Inna och barnen och utvisa dem till hennes hemland (där barnen inte ens var medborgare…), medan Mohammed varken fick uppehållstillstånd eller kunde utvisas någonstans eftersom han är statslös och det inte fanns något land på jorden som tog emot honom.

Efter sex år fick de och deras två barn uppehållstillstånd. Mohammed utbildade sig i ett hantverksyrke, fick jobb med sex månaders provtjänstgöring som blev en fast anställning för ett år sedan. Och idag ringde han och berättade att de köpt ett hus! Med renoveringsbehov. Allt som behöver göras ska Mohammed göra själv och det ser han fram emot.

Inna har lärt sig både arabiska och svenska under sin tid i Sverige och hoppas snart få jobb. Barnen är öppna, glada och frimodiga och hela familjen mår bra och trivs. Och klarar sig helt själva, på egna inkomster. Jag är både glad och stolt över hur väl de har anpassat sig och tagit sig in i samhället trots att de hade så mycket emot sig.

Så här kan en tragisk och mycket jobbig asylsökarhistoria också, efter många om och men, sluta!

Är svenskar (inte minst journalister) okunniga i sitt eget språk eller är de medvetet oklara och otydliga? Eller lite av båda?

”Föräldrar, betala för barns brott”, skrev Metro den 6 oktober. Men det handlar inte om att betala för brott, det handlar om att föräldrar ska ersätta vad deras barn förstört, enligt regeringens förslag, som kanske inte är ett paradexempel på tydlighet, det heller. Metro skriver också om en mor och en dotter som är överens om att ”föräldrarna bör betala för sina barns böter”. Men det heter ”betala böter”, inte ”betala för böter”…

I ett program i TV4 talade man om ”världshuset” när det handlade om ett värdshus.

Journalister talar nästan alltid om ”gömda flyktingar” trots att det handlar om f.d. asylsökande som inte lämnat landet sedan de fått avslag på sina asylansökningar eller personer som kommit på besöksvisering och stannat kvar efter att deras visa gått ut.

Medierna rapporterar också att ”A riskerar att utvisas”, när det inte alls handlar om riskerar utan att ”A ska utvisas”. Det är stor skillnad.Man kan riskera att utvisas innan man fått svar på sin asylansökan, men medierna använder begreppet när det handlar om dem som redan har fått avslagsbeslut och som därmed alltså ska utvisas.

En del av dem som läser nyheter i Sveriges Radios Ekot eller läser upp texter i andra samhällsprogram behärskar inte svenska tillräckligt väl för att kunna betona det de läser på ett korrekt sätt. OBS! Detta gäller inte bara människor med annan bakgrund än svensk utan i lika hög grad (faktiskt!) svensksvenskar. Det är både irriterande och förvirrande.

Stavfel och grammatiska fel liksom syftningsfel är nu så vanliga överallt i samhället att man kan undra hur befolkningen i landet Sverige ska kunna lära sig det svenska språket överhuvudtaget. Alltså lära sig det korrekt och få en rik vokabulär. Personer som inte har svenska som modersmål har inte en chans att lära sig språket om de inte har en enorm tur och kan omge sig med personer som behärskar det i sin helhet, och om de inte läser mycket svensk litteratur av författare som skriver en rik och varierad – och korrekt – svenska.

Som det är idag, tvingas många invandrare läsa sfi (svenska för invandrare) under ledning av icke infödda svenskar som själva inte på långa vägar klarar språket. En synskadad leder en blind, med andra ord. På det sättet befästs och permanentas ett undermåligt språk hos dem som invandrat, vilket är djupt orättvist och fel.

Svenskan har visserligen äntligen – så sent som i år, 2009 – blivit officiellt språk i Sverige. Men någon rejäl språklig uppryckning sker inte i medier och i skolor. Jag ska inte trötta ut er med citat ur svenska lärares uruselt skrivna meddelanden till föräldrar. Det är så bedrövligt att om jag hade barn i skolåldern så vet jag inte vad jag skulle ta mig till! För skriver lärarna så dåligt till föräldrarna, hur ska de då kunna lära ut korrekt svenska till eleverna? Kraven på lärare i Sverige är alldeles för låga, det har ju konstaterats av många. Men vad görs åt det? Hur många barn (generationer!) ska tvingas få undermålig undervisning av dåliga lärare innan det sker en rejäl uppryckning?

Språket är viktigt för att man ska göra sig förstådd och förstå andra. Det är ett sammanhållande kitt. Alla människor borde ha rätt till ett nyansrikt och varierat språk med en stor vokabulär och inte hänvisas till ”språklig analfabetism”, vilket många blir idag. Därför måste myndigheter, skolan, medierna och politiker föregå med gott exempel och inte slarva med språket. En skärpning – språklig kontroll, kurser, seminarier etc – behövs inom medierna, åtminstone den s.k. public service-sektorn, men också på de stora dagstidningarna. Kanske också någon form av tester innan man anlitas som reporter på dessa stora medier: i språklig förståelse, i förmåga att förklara komplexa saker så att de blir begripliga för de flesta, att skriva grammatikaliskt korrekt och inte göra så många syftningsfel som förvirrar samt stava rätt  (inte ”Tallin”, villket ofta förekommer, utan ”Tallinn”) och i förmågan att läsa texter med rätt betoning så att sammanhangen blir klara.

Om språket inte hålls samman och används korrekt i offentligheten och krav inte ställs på att vi alla som bor här ska använda samma, korrekta svenska, gör vi många människor en stor otjänst. Då har vi inte bara en massa olika dialekter i landet (vilket är trevligt men också kan vara lite problematiskt ibland), utan då har vi också en massa olika sorters ”svenska”, där var och en själv bestämmer vad som är ”rätt” och vad som är ”fel”. Och när det inte finns ett enhetligt språk blir det till slut mycket svårt för olika samhällsgrupper att förstå varandra och segregationen och uppdelningen mellan människor blir också språklig, inte bara ekonomisk.

Här är två språklänkar som är mycket användbara:
SAOL - Svenska Akademiens ordlista
Språkvårdsportalen

I Finland kräver Samlingspartiet en strängare linje i asylpolitiken. ”Finland får inte vara ett mer lockande land för asylsökande än de andra nordiska länderna”, skriver riksdagsgruppen i sin rapport om invandrarfrågor.

Samlingspartiet vill framför allt märkbart minska de grundlösa asylansökningarna. Som ett missförhållande i sammanhanget ses att en person som fått avslag på sin ansökan om asyl har rätt till utkomststöd ännu en månad efter det.

Skicka tillbaka barn som söker asyl. När fem barn har skickats tillbaka lär sig föräldrarna att det inte lönar sig och det är bäst också för barnen.

Det säger riksdagsledamoten Ben Zyskowicz. Se inslag från Yle (på svenska).

Källor bl.a. Hbl och Yle

På alla andra samhällsområden redovisas kostnader och vad man får för pengarna utan att någon tycker att det är konstigt. Om skattebetalarnas (via inkomstskatter) och konsumenternas (via moms) pengar används och alla uppgifter är (eller ska vara) offentliga och tydliga, ska medborgarna kunna informera sig om alla statliga och kommunala utgifter som finansieras med deras pengar. Det enda området där det fortfarande anses vara om inte tabubelagt så i varje fall inte riktigt rumsrent att tala om kostnader är asylområdet. Vilket är märkligt eftersom det är ett av de största utgiftsområdena och medborgarna rimligtvis borde kunna diskutera dem öppet – på precis samma sätt som uppgifter om kostnaderna för biståndet, försvaret, barnomsorgen, skolan, vården etc, etc utan att misstänkliggöras och anses ha ”grumliga avsikter” eller rentav vara ”främlingsfientliga”.

”Kunskap är makt” är ett uttryck som verkligen stämmer. Man kan också vända på det och säga: ”okunskap är inte makt” och dessutom ”okunskap skapar rykten och negativitet”. Migrationsverkets egna uppgifter kan dock inte utan vidare avfärdas som vare sig ”grumliga”, ”rasistiska” eller ”främlingsfientliga” eller som retorik som låter som vissa partiers. Tvärtom. Deras uppgifter måste anses vara fakta – särskilt som de presenteras i samarbete med Socialstyrelsen och SKL – även om jag liksom många andra inte precis hyser det allra största förtroende för verket. Men nog skulle väl ansvariga på justitiedepartementet reagera om de tre stora aktörernas siffror och andra fakta var åt skogen? Eller Riksrevisionen? Därför utgår jag från att de uppgifter som lämnats av Migrationsverket stämmer. Den som är intresserad kan läsa på sidorna 6, 7 och 8 under rubriken Ersättningar i informationsskriften Ett gemensamt ansvar för ensamkommande barn och ungdomar från mars 2009.

Och på sidan 4 i samma skrift säger Migrationsverket bland annat följande om sitt ansvar gentemot asylsökande ensamkommande barn och ungdomar; att verket ska:

•    Ta emot och pröva ansökan om asyl
•    I förekommande fall göra åldersbedömningar
•    Efterforska barnens vårdnadshavare.18
•    Handlägga frågor som rör ekonomiskt bistånd till barnen.
•    Arbeta med återvändande för de barn som inte beviljas uppehållstillstånd

Kunskap är makt! Saker och ting har flera sidor. Allt är inte svart eller vitt. Det är svart och vitt. Samtidigt.

© Vid citat ur mina texter,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Enmans- och småföretagarna hör av sig! Bland annat via mejl, varav ett publiceras här:

Hej Merit, och tack för ännu ett insiktsfullt inlägg i SvD idag!

Vi är många som vet vad du talar om. Jag har haft löpande kontakter med näringsdepartementet för att informera om hur man kan säkerställa bl.a kontinuiteten för egenföretagare vad gäller både regelverket men framförallt de olika myndighetspersonernas enskilda tolkning av detsamma.

Jag ser ett demokratiproblem i Sverige idag eftersom varje tjänsteman tolkar regelverket med hjälp av de egna referenserna och värderingarna vilket gör att ingen kan vara säker på likvärdig behandling, vare sig av Skattverket eller andra myndigheter.

Mitt eget ärende har ju varit uppe på Regeringsrätten och vänt vad gäller klassificeringen av mina utbildningslokaler/utbildningsgård. Det var en satsning som jag inte skulle rekommendera någon annan företagare.

Håll ut och kom med fler inlägg, alla insikter behövs!

Vänliga hälsningar Anita Ekwall, Ad Initium

Det handlar min kolumn i Svenska Dagbladet om idag, den 23 november 2009.

Och idag skriver Johan Hedin, som jag nämner i min kolumn, bland annat följande på sin blogg (det blir lite korsrefererande här, eftersom han i sin text länkar till min blogg…):

Hade jag vetat att det skulle ta 7 år innan man kunde börja lita på att kunna betala hyran varje månad hade jag nog faktiskt avbrutit mitt företagandeäventyr och sökt jobb istället. Uthållighet är i minst 9 fall av 10 direkt avgörande om det ska bli något. Man måste vara beredd att offra allt. Verkligen allt.

Hans egna in-på-skinnet-erfarenheter är anledningen till att jag lyfter fram honom som ett hopp för enmans- och mycket småföretagare, när han nu kandiderar till riksdagen för Centerpartiet. Och till alla som undrar: NEJ, jag är inte Centerpartist! Ingen annan ”partist” heller, för den delen. Men jag är för personval! Och Johan Hedin skulle jag kunna tänka mig att rösta på som person. Att han har fattat, att han verkligen vet hur det är och hur det känns med den ständiga oron och osäkerheten när man är helt utan skyddsnät visar också detta stycke i hans text:

Att gå från 3 månadersavtal till ett hyreskontrakt på 3 år, där vi faktiskt förbinder oss att betala över en miljon kronor i hyra totalt är fruktansvärt läskigt! Tänk om våra kunder slutar köpa av oss? Tänk om någon av oss blir sjuk? Tänk om det blir finanskris? Trots att det sistnämnda faktiskt hände har vi glädjande nog klarat hyran med god marginal.

Just precis exakt på pricken så är det! Det behövs folk som Johan Hedin i riksdagen som talar klarspråk och som är beredd att kavla upp ärmarna och driva en fråga som är så viktig för landet: enmans- och pyttesmåföretagandet – basen för vpår välfärd.

Jag är till 100 % för en generös och rättssäker asylinvandring. Och kritisk till mycket inom asylinvandringsområdet.

Det är en rättighet för människor att söka asyl och skydd undan krig och förföljelse. Sverige har förbundit sig genom internationella konventioner och sin egen utlänningslag att ta emot människor som söker asyl och att pröva deras rätt till skydd. Jag har – kontinuerligt – sedan 1996 följt asyl- och invandringsfrågor och arbetat ideellt med och för asylsökande och en rättssäker hantering av dem, på många olika sätt, inte minst som ombud i hundratals fall. Se bl.a. under fliken MFO och kategorin Asyl&Migration med texter från maj 2005 och framåt. Jag har också från första stund välkomnat lagen om arbetskraftsinvandring som kom den 15 december 2008.

Det finns anledning att kritisera Sverige och svenska myndigheter för de många misstag och felaktigheter som begåtts och begås på asylinvandringsområdet. Människor ges inte sällan uppehållstillstånd på felaktiga eller falska grunder samtidigt som människor som borde ha fått stanna utvisas. Att kritiskt granska alla olika aspekter av ett så viktigt område borde vara självklart för alla som intresserar sig för de här viktiga frågorna. Och att presentera så många fakta som möjligt.

Strömmarna av asylsökande förändras över tid beroende på många faktorer. Det som gällde 1996 gällde inte 2001 och det som gällde 2004 gällde inte 2008. Att hårdnackat och enögt se allt på samma sätt hela tiden, trots förändringarna i världen och i den svenska lagstiftningen, går inte.

Jag har aldrig ändrat åsikt när det gäller asyl- och skyddsbehövandes rätt att, efter den lagliga prövning som alltid görs och som följer Sveriges utlänningslag, få uppehållstillstånd om Migrationsverket eller, när beslut överklagas, en migrationsdomstol finner att en person har rätt att få det. Jag har heller aldrig ändrat åsikt om att den som inte uppfyller kriterierna och därmed inte beviljas uppehållstillstånd ska lämna landet.Det har jag alltid tyckt. Att sedan Migrationsverket och, på sin tid utlänningsnämnden och idag  migrationsdomstolarna kan ha fel i sina avgöranden, det är en annan sak. Mot uppenbart felaktiga beslut ska man opponera sig och kräva att felen rättas till. 100 % korrekta beslut går aldrig att få (inte heller inom rättsväsendet i övrigt), men det handlar om människors liv och då måste man vara så säker som någonsin möjligt på att besluten blir korrekta.

Jag är glad över att genom åren ha fått träffa så många fantastiska, enastående människor med så vitt skilda – ofta ganska hemska – öden och historier som alla de hundratals och åter hundratals asylsökande jag mött! En del som utvisats har jag kontakt med ibland. Ingen av dem har råkat ut för något utan de är bara tillbaka i sin vardag i Gaza eller norra Irak etc. Många har fått stanna i Sverige och har blivit mina vänner.

Jag tänker med värme på den unge irakiske läkaren D; vänlige Mohammed A och ambitiöse Mohammed S; framåtsträvande Basem som började jobba dagen efter att han fått PUT; smågnälliga Sadia som alltid hade ont överallt; kosovoalbanska Farida med det tragiska ödet, bosniska Vesna med den svårt sjuke sonen, tjocka palestiniern Samir som bott större delen av sitt liv i Saudiarabien men inte fick återvända dit; fantastiske iraniern Fuad; älskvärde palestiniern Abdulrahman som flyttade till en liten ort i Skåne när han fick PUT; uigurerna Kaiser och Adil, palestinske Mohammed och ryska Inna, palestinska Narriman som nästan tynade bort psykiskt av den sex år långa väntan på flyktingförläggning;  flickan A, 12 år, som var apatisk; ryska Lena som försökte hålla ihop allt och som var gift med palestiniern Akram; ”spattige”och charmige iraniern Mehdi (som jag kallade ”D” i en text om Mehdi som kan läsas här), vietnamesen Thanh; jemeniten Ghassan som tvingats se människor torteras och bl.a. få ögonen utstuckna, gamle palestinske farbror B som slets ut ur sin lägenhet på en flyktingförläggning  av Polisen som tog miste på person och inte ens bad om ursäkt efteråt; azerbajdzanska (eller kanske ryska…) underbara Larissa, Aleksandr, Teimor och Diana; synskadade irakiern Mohammed i Hedemora; Roberto från Peru; kirurgen X och allmänläkaren Y från Kosovo och deras hyperbegåvade barn; smågalna Viktor vars fru och två barn sökt asyl här och polisen till slut inte orkade hålla på och utvisa utan lät honom stanna här trots att han hade PUT i ett annat EU-land – och hundratals andra asylsökande som alla gjort intryck och satt spår hos mig för evigt. De har alla berikat mitt liv och lärt mig mycket. Jag är glad att jag har fått vara ombud eller på andra sätt kunnat hjälpa dem alla!

© Vid citat ur mina texter,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Man ska inte vilseleda människor, det är oschysst och det fungerar inte, folk är inte dumma. Påståendena i Kristianstadsbladets artikel Kostnad för Bromöllas flyktingar: noll kronor (22 november 2009) är ett praktexempel på idiotiska påståenden som får människor som tänker själva att undra varför de behandlas som om de vore totalt intelligensbefriade:

Det belastar visserligen de som betalar statlig skatt, men de är ju inte så många.

Så säger intervjuobjektet till Kristianstadsbladets reporter. Denne låter alltså en pinsamt okunnig person, arbetsmarknads- och integrationsansvarig i kommunen (!), komma till tals och framföra ovanstående dumhet oemotsagd. Hon får vidare tala om ”flyktingar” utan att förklara vad hon menar. När hon säger: ”Skattebetalarna i Bromölla har inte betalat en krona för flyktingarna”, är det osäkert vad hon menar. Det är inte så många som är flyktingar i Sverige, menar hon att det är sådana som finns i Bromölla? Eller menar hon ”asylsökande” som väntar på besked om de får stanna eller måste återvända till sina hemländer? Eller menar hon personer som fått PUT (permanent uppehållstillstånd), d.v.s. före detta asylsökande?

Och tror den här ”ansvariga” personen verkligen att flyktingar, asylsökande och personer som nyligen fått PUT kostar Bromöllas invånare noll kronor? Självklart är statliga bidrag skattepengar från arbetande människor i Sverige, såväl från Bromölla som från resten av landet!

Det är skrämmande att en person som inte förstår så enkla saker kan vara ”ansvarig” för arbetsmarknads- och integrationsfrågor! Vilka krav på kompetens och kunnande – för att inte säga normalt sunt förnuft! – ställer man på en person i en sådan befattning och på vilket sätt har det kontrollerats att den som anställdes förstod sammanhang mellan arbete, skatter och bidrag?

Och varför ifrågasatte reportern inget av vad hans intervjuobjekt sa?

Alla inlägg i på området Asyl & Migration på min blogg (från maj 2005) finns här.

Notera: Det finns bloggare och andra som för egna syften, som inte sammanfaller med mina, förvränger delar av vad som finns att läsa här på min blogg. Det är endast här, på min blogg, som mina, miggornas, asylsökandes, gästbloggares texter kan läsas så som de faktiskt är skrivna och i den kontext de hör hemma. Det borde inte behövas, men jag sätter oftast ut följande text som jag anser bör respekteras eftersom mina texter är mina och ingen annans.

© Vid citat ur mina texter,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.

Svininfluensan avtar i södra Finland
På Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS) bedömer man att om inte patientmängden åter börjar öka under veckoslutet ser epidemin ut vara över åtminstone på sjukhusen i HNS.

Terroristkontakter i Finland
Det finns eller har funnits tiotals personer i Finland som har eller haft anknytningar till internationell terrorism, uppger Helsingin Sanomat.

Finland tar emot mathjälp från EU också nästa år
Finlands andel av summan är 2,6 miljoner euro. För det får Finland 25 miljoner kg spannmål och en halv miljon kg mjölkpulver.

Åland kan lämna helfinskt Finland
Åland är Folktingets hemliga vapen mot svenskhatarna. Folktingets ordförande Anna-Maja Henriksson varnar nu för att Finland kan förlora landskapet om svenskans ställning ytterligare försvagas.

Folkvalda positiva till kärnkraft
De flesta riksdagsledamöter vill bygga ut kärnkraften. Det visar en enkät med 135 ledamöter som Kaleva, Turun Sanomat och en rad landsortstidningar har låtit göra.   83 av de tillfrågade skulle rösta ja till en ny atomreaktor, och 35 skulle säga nej.

Finland betalar mest till asylsökande i EU
Finland är det mest generösa landet i EU när det gäller att hjälpa asylsökande penningmässigt. Det skriver tammerforstidningen Aamulehti och hänvisar till en undersökning som gjorts i Inrikesministeriet.

Finland ser över bidrag till asylsökande?
Migrations- och Europaminister Astrid Thors säger till Yle att Finland kan bli tvunget att se över bidragen till asylsökande. Nu betalar Finland mera stöd till asylsökande än något annat EU-land

Tamiflulager befaras bli gammalt
Ett medicinlager med Taminflu hinner bli gammalt innan det kommer till användning. Det befarar Utrikesministeriet som just nu undersöker om medicinen kan skänkas till fattiga länder. Helsingin Sanomat rapporterar om situationen.

Vi dricker mest i Norden
Finländarna drack i genomsnitt 12,5 liter starksprit per person i fjol. Med den siffran toppade vi statistiken för den nordiska alkoholkonsumtionen och gick därmed för första gången förbi Danmark i alkoholstatistiken.

Vad är det för fel på svenska journalister?

Det är obegripligt vilken jätteapparat som byggts upp kring den eritreanske Dawit Isaak, som flydde från Eritrea, fick skydd i Sverige och svenskt medborgarskap men sedan – frivilligt – återvände och startade en verksamhet som han med säkerhet visste skulle ge honom problem. Alla tidningar skriver och kampanjar och har skapat en logo för Dawit Isaak och Svenska Akademiens ständige sekreterare, Peter Englund, skriver en text och de flesta svenska dagstidningar publicerar den. Och alla dessa tidningar som ”engagerar” sig för Dawit Isaak ska av någon outgrundlig anledning skänka 2.000 kronor var till Dawit Isaaks familj i Sverige (utan tanke på vad stora summor innebär i form av förlorade bidrag etc). Riksdagsledamöter ställs mot väggen av tidningarna som uppfordrande frågar: ”Vad har du gjort för Dawit Isaak???”, som om det vore svenska riksdagsledamöters skyldighet eller uppgift att ”göra något” för en person som valt sin väg i livet själv och som, trots att han fick skydd i Sverige för att han absolut inte kunde leva i Eritrea, lämnade landet och sin familj och reste tillbaka. (Här finns en del av mina tidigare texter i ämnet)

Det har blivit en enorm sak av detta, där journalister och akademiledamöter och andra får känna sig goda och engagerade för att de ”gör” något. Trots att det inte alls är otroligt att det kan vara dessa ivriga och obetänksamma svenska mediemänniskors agerande som bär skulden till att Dawit Isaak fortfarande sitter där han sitter. Om han inte redan är död.

Hade den svenske ambassadören kunnat hålla tyst under de 48 timmar Dawit Isaak var fri år 2005 (Bengt Sparre: Regimen visste inte om att Dawit frigavs), och hade svenska medier kunnat låta bli att sensationslystet skriva om att Dawit Isaak släppts ur fängelset och han hade hunnit lämna landet, då hade han kanske haft fyra lugna år i Sverige sedan dess, istället för att ruttna bort i ett helvete i Eritrea. Men så mycket förstånd, så mycket kunskap och medkänsla fanns inte hos den svenska journalistkåren att man kunde vänta, för alla ville till varje pris vara först med nyheten. Så då publicerade man uppgifterna, utan tanke på vad det kunde innebära för Dawit Isaak. Så nu sitter han där, i en fängelsehåla någonstans i Eritrea. Om han inte redan är död.

Och nu har sensationslystna och obetänksamma svenska journalister bidragit till en ny mänsklig katastrof. De kunde inte låta bli att (återigen Expressen, läs Diplomater fast för smuggling) skriva stort om de nordkoreanska diplomaterna som åkte fast för att ha smugglat in 230.000 cigarretter i Sverige! Nej, korkade journalister rusar ut med kameror i högsta hugg och plåtar dem, berättar att diplomater från Nordkorea stationerade i Ryssland, sitter häktade och riskerar åtta månaders fängelse! De struntade i att de nordkoreanska diplomater som de lyckas jaga fram, som var på väg till Kronobergshäktet för att hälsa på sina landsmän, vädjade om att inte bli fotograferade. Nej, svenska medier ska ha sina scoop till varje pris, även om vilken normalbegåvad människa som helst inser att det innebär att de på grund av sin sensationslystnad och sin sjuka jakt på scoop sätter sina journalistiska offers liv på spel!

Hur tänkte chefredaktören Thomas Mattsson på Expressen när han, som så ivrigt kampanjar för Dawit Isaak, utan att blinka tillät sina reportrar att publicera text och bilder av nordkoreanerna och skriva om cigarettsmugglingen? Är han helt omedveten om att Nordkorea är världens mest slutna diktatur och att det som dessa diplomater gjort (som trots allt inte är något våldsbrott), med stor säkerhet förpassar dem till en liknande tillvaro som den som hans omhuldade Dawit Isaak befinner sig i? Eller värre.

Hur känns det nu, alla medier som vidarebefordrat denna nyhet och som satt samtliga inblandade nordkoreanska diplomaters liv på spel? Ska ni dra igång en kampanj för att de ska få en human behandling när de tvingats tillbaka till Nordkorea? Eller ska ni starta en kampanj för att de Sverigestationerade diplomater ni jagade med era kameror och de Rysslandsstationerades, vilka allas identiteter nu är kända på grund av er, ska ges politisk asyl i Sverige?

Riktiga, tänkande, mänskliga journalister kan rädda liv genom sin rapportering. Svenska journalister ödelägger liv genom sin okunnighet, dumhet och/eller totala brist på inlevelseförmåga och empati. Inte alla, men många. Och de tillåts av sina ansvariga utgivare att göra det.

P.S. 1 På sin blogg skriver Expressens Thomas Mattsson om att en gäst (Annika Leone, som jobbar på Expressen)  i ett program i TV4 vid namn Förkväll hade på sig en t-shirt med texten ”FREE DAWIT ISAAK”. Och han skriver: ”Bra, Annika! Och det här tröjbudskapet har ni nog inte sett för sista gången på en Expressen-medarbetare, vågar jag lova”. Herre Gud vilken lekstuga!

P.S. 2 För säkerhets skull, ifall någon är så dum att den tror att jag inte, precis som alla andra, tycker att Dawit Isaaks öde är grymt, påpekar jag att jag till 100 procent håller med om det och att han borde ha fått lämna fängelset för långe sedan. Därför hade jag, om jag hade fått veta att han släppts ut ur fängelset i november 2005, hållit absolut tyst tills han var i säkerhet.

Birgitta Elfström, jurist och tidigare under 18 år anställd vid Migrationsverket (bl.a. som beslutsfattare), skriver:

Migrationsverket ignorerar statslösa personers skyddsbehov

Fortfarande pågår en rättslös prövning av statslösa palestiniers asylansökningar. Migrationsverket blundar för att många av dem redan är flyktingar och att deras flyktingskap inte har upphört. Om Migrationsverket vid beslut skulle beakta att de redan är flyktingar skulle detta leda till att verket inte skulle kunna fatta beslut om utvisning till exempelvis Irak och Saudiarabien. Dessa länder har varken skrivit under flyktingkonventionen eller ger statslösa palestinier motsvarande skydd. Inte heller finns FN:s organ för palestinaflyktingar (UNRWA) i dessa länder för att bistå palestinska flyktingar.

Jag är ombud för en statslös palestinier med ursprung från Gaza, som fått utvisningsbeslut till Saudiarabien trots att jag tagit fram dokument som visar att Saudiarabien kräver att personen visar att han har ett permanent uppehållstillstånd inskrivet i passet för att kunna återvända dit. Min klient har ett utgånget egyptiskt resedokument utan uppehållstillstånd i något land. Hans mor och far flydde från Gaza 1967. Egypten kan inte förlänga passets giltighetstid eftersom uppehållstillstånd saknas. Han har sökt jobb i Saudiarabien och arbetsgivaren har svarat att denne inte kan stå som sponsor eftersom uppehållstillstånd saknas i passet. Migrationsverket avslog häromdagen på nytt ansökan om verkställighetshinder. Snart är denna person ett nervvrak.

Många klagar på att arabländerna inte tar sitt ansvar och ger statslösa palestinier rätt till jobb och integrering. Sverige vill inte heller ta ansvar. Den enskilde statslöse palestiniern blir en bricka i det politiska spel som pågår.

Migrationsverket utvisar statslösa barnfamiljer till Gaza. De fina orden ”barnets bästa” gäller inte för palestinska barn. De skall nöja sig med att leva under en terroristorganisation (HAMAS) som styr Gaza där mat, vatten, el, hälsovård, byggnadsmaterial, skydd, trygghet och bostäder saknas.

Migrationsverket utvisar statslösa palestinier till Irak och anger i besluten att de kan bosätta sig i området Baladiyat och avhålla sig från att gå till arbetet för att undgå hot. I Bagdad styr den irakiska myndigheten med hjälp av milisgrupper som härjar nattetid med vapen i hand och som fortsätter att göra områden etniskt rena. Palestinierna ses fortfarande som anhängare av Saddam och är därför en grupp som är särskilt utsatt i Irak. De har behov av internationellt skydd. Många av de statslösa palestinierna från Irak som fått utvisningsbeslut är registrerade av flyktingorganet UNHCR i Bagdad. Detta ignoreras av Migrationsverket. Likaså ignorerar Migrationsverket att UNHCR i ett dokument nyligen har angett att statslösa palestinier inte får ett effektivt skydd i Irak.

Jag har bett att få ett möte med Migrationsverkets generaldirektör angående statslösa personers skyddsbehov, men han svarar inte. Jag har också tillfrågat rättsenheten på Migrationsverket om vad den anser om UNHCR:s dokument om att statslösa inte får ett effektivt skydd i Irak. Inget svar.

Varför är alla ansvariga så tysta? Finns det inte ens en enda politiker som vågar höja rösten? Nu sitter en statslös palestinier i polisens förvar för att verkställas till Irak. Det är en skam.

© Vid citat ur mina texter,
var vänlig länka hit så att
hela texten kan läsas, inte bara
lösryckta ord eller meningar.