Med makt följer ansvar

Ibland
tycker jag att det känns oerhört tungt att vara Medborgarnas
flyktingombudsman. Ibland har jag funderat över om det är värt att
fortsätta, trots att jag har stöd av en  bra och kunnig kommitté
och trots
att jag också når framgångar i vissa stycken, framgångar som gäller
enskilda individer i ett nästintill groteskt system. Men varje gång
tvivlen drabbar mig (det är inte så ofta…), så händer saker som gör
att jag inser att det inte går att lämna det här viktiga området. För
det finns ingen annan som idkar tillsyn och rapporterar hur det går
till inom Migrationsverkets olika delar där de asylsökande finns – på
förläggningarna och i förvaren. Förvaren, för den som inte känner till
det, är låsta anläggningar där icke-kriminella asylsökande kan hållas
inlåsta på obestämd tid: fyra månader, åtta månader, 19 månader… 19
månader har en man suttit inlåst totalt med tiden uppdelad på förvaret
och häktet, dit pesonal kan se till att jobbiga personer förpassas när
den inte klarar av att handskas med dem.

Som sagt: det är inte många som besöker de asylsökande direkt där de
finns, lyssnar på dem, läser deras handlingar och rapporterar till
ansvariga när felaktigheter kommer i dagen. Människor från
frivilligorganisationer som också finns ute på de olika verksamheterna
gör många gånger viktiga insatser för de enskilda, men det räcker inte
och det förändrar oftast inte sådant som är fel.

På min hemsida som Medborgarnas flyktingombudsman
har jag lagt ut rapportert från besök på förläggningar och förvar och
en massa annan information – och allt är inte negativt! Det är det som
gör att jag orkar  och kommer att orka fortsätta, att det också
sker förändringar i positiv och rättssäkrande riktning. Om det berättar
jag under rubriken "Den 16 maj: Stora förändringar på Migrationsverkets
förvarsenheter".

Citera gärna men ange källan.

Jasse och Hanoi Bar

På lördag kväll samlades vi, ett femtiotal personer, till avskedsfest för vår vän och kollega Kai Jaskari, nyhetschef och reporter på finska nyheterna Uutiset på Sveriges Television. Han ska under en tid arbeta som korrespondent för finska media i Budapest i Ungern. Jasse, som han kallas, är en härlig människa med stor social kompetens och ett fantastiskt språköra som gör att han lär sig språk snabbt och med rätt uttal. Svenska lärde han sig utan att vi hann märka det, tyska, engelska och t.o.m. en del ryska klarar han galant. Dessutom svänger han sig gärn med fraser på alla möjliga och omöjliga språk som thailändska och gaeliska och… ja, och nu blir ungerska hans nästa språk.

I går kväll överraskade Jasse oss igen, som så många gånger förr: Han sjöng en smäktande balladliknande sång på vietnamesiska! Och det med mer än godkänt uttal. Det vet vi eftersom vi hade samlats på Hanoi Bar på Birger Jarlsgatan 121 och det fanns flera vietnameser på plats som kunde intyga det.

Som vanligt – och så typiskt Jasse – hade han blivit god vän med ägarna till den här restaurangen som ligger ganska långt från allfarvägen, alldeles i slutet av Birger Jarlsgatan, alldeles vid Norrtull, och gjort krogen till ett av sina stamställen. Nu hade han abonnerat restaurangen – som är ganska liten – och ordnat buffé för sina gäster: tunna ofriterade vårrullar med grönsaker och ris som doppades i stark sås, tofu, nudlar, ris, sallad, kyckling m.m. Stämningen blev fint finsk-vietnamesisk (med inslag av svenskt och tyskt m.m.) och finnarna sjöng, som vanligt, som de alltid gör när de kommer samman i lite större sällskap. Marjaana kan ju alla texter till alla sånger och Hannu var inte mycket sämre och när de ledde sången så föll alla andra in.

Jasse var i sitt esse, kvällen blev trevlig och maten var god. Den som blir nyfiken på vietnamesisk mat och kanske vill göra ett besök på Hanoi Bar, kan läsa DN:s krogkommissions recension av Hanoi Bar från den 30 mars 2005. Ni får dock tyvärr roa er utan Jasse och hans vänner…

Tilulii, Jasse, vi kommer att sakna dig jättemycket! Men när du kommer tillbaka så firar vi igen på Hanoi Bar!

Behöriga respektive icke-behöriga lärare

De flesta vet att Sverige ligger illa till i internationella
jämförelser av skolelevers kunskaper. Långt ner på listan bland ett
40-tal länder kommer Sverige, medan grannlandet Finland ligger etta.
Att Finland har hög standard på utbildningen och goda resultat i
skolorna har nog varit känt i Sverige, men av någon outgrundlig
anledning har det inte funnits särskilt stort intresse att inhämta
information om varför det är så och hur det går till, från det
östra grannlandet. Kanske är det emot den svenska självbilden av ett
land där det mesta är bäst, störst och vackrast och där en del
fortfarande tror – eller vill att folk ska tro – att "folkhemmet" är
ett paradis på jorden och att där finns så gott om kunskapsäpplen att
man inte behöver gå och plocka dem någon annanstans.
Men det visar  sig ju med allt större tydlighet att detta är fel.
Nu känner också folket till att det är åt helsike med den svenska
skolan, det går inte att luras längre, med floskler som "världens bästa
skola" etc. Sådant struntprat har folket äntlgen genomskådat.

För flera år sedan skrev jag en kolumn i Metro som handlade om
"behöriga" respektive "icke behöriga" lärare. det blev ett ramaskri och
en ilska och närmast ett hat utan like vällde över mig. Men jag tror
fortfarande, precis som jag trodde då, att en springande punkt ligger
just här. En förändring i synsätt måste till och det snabbt:
"behörig" är den person som har djupa ämneskunskaper och förmåga att
lära ut dem – oavsett hur han/hon har skaffat sig dessa! "Behörig" är inte
en peson som genomgått den hårt kritiserade Lärarhögskolan och som
efter det inte klarar att lära lågstadieelever att läsa och skriva
svenska. Monopolrätten att definiera innebörden av ordet "behörig" i
lärarsammanhang, som lärarfacken tagit sig, måste brytas. "
På ledarsidan i dagens Nyheter idag, under rubriken "En minister på de
anklagades bänk" står att läsa: "Trenden i internationella jämförelser
av elevernas kunskaper är negativ för Sverige. Stor andel av lärarna är
obehöriga (har inte gått Lärarhögskolan, min anm.) och den nya
lärarutbildningen har vid en utvärdering nyligen visat sig ställa låga
krav."

Hur tydligt måste de visas att lärare som går en  konstaterat för
dålig utbildning knappast kan kallas "behöriga"? Samtidigt finns det
mängder av människor med gedigna kunskaper i olika ämnen som aldrig
varit i närheten av den utbildning på Lärarhögskolan som ställer så
låga krav att de skulle ha varit starkt överkvalificerade och som är
väl meriterade och "behöriga" att ge våra barn absolut nödvändiga
kunskaper för att de ska klara sig i en allt mer krävande värld.
Begreppet "behörig" måste ses i verklig betydelse, inte i en
av lärarfackliga termer definierad sådan.

Tänk om nu, det är redan nästan
för sent!

Citera gärna men ange källan.