Vickys Livs – bröderna Olsson

Affe och Janne, Bröderna Olsson! Ni har alltid funnits, ni måste alltid finnas!

Först, när vi lärde känna varandra, jobbade ni båda (sedan urminnes tider) på AGE Lindströms Kontorsgross på Bondegatan. När jag blev liten enmansföretagare i januari 1991, då fanns ni där och tog emot mig med öppna armar trots att jag säkert var er minsta kund, en sådan där som bröt upp tejpförpackningarna och köpte en tejprulle och alltid frågade om ni hade några ”kantstötta” saker som jag kunde få köpa lite billigare…

När jag kom gjorde ni två vågen och skrek så alla andra kunder vände sig om och stirrade på mig: ”Åh, KONCERNCHEFEN, så trevligt!”. Ni släppte in mig i det allra heligaste för att titta på era skatter i ett ”hemligt rum”. Där fanns det gamla reservoarpennor av märket Pelikan och etiketter som man klistrade på skolhäften. Och gamla kvittoblock från 1940-talet, papper och kuvert som gulnat, små pärmar och askar och allt möjligt roligt som ni grävt fram på lagret och  ville göra en utställning av, och samtidigt sälja prylarna. Jag köpte jättetunt (60 eller 70 gr) hålat papper att ha i min manuella bokföring och klistra kvitton på och så fick jag väl någon penna här och några etiketter där, som det föll sig. Och ni gjorde reklam för min bok när den kom i oktober 1999, ni satte upp recensioner och hade en hög böcker på disken ifall någon blev intresserad.

Så slutade ni efter många, många års anställning hos AGE och kastade er ut i småföretagarbranschen. Ni hade alltid haft en massa mer eller mindre vilda planer och nu gjorde ni slag i saken och köpte kiosken vid Vitabergsparken, den med den lilla serveringen, precis intill koloniträdgårdsområdet. Det var år 2002, om jag minns rätt. Nu fick jag masa mig iväg dit om jag ville ta del av era små korn av visdom och er stillsamt vansinniga humor. Det blev inte av så ofta, men året därpå utökade ni Bröderna Olssons Imperium när ni slog till och köpte Vickys Livs i hörnet Nytorgsgatan / Skånegatan och ni kom närmare mig rent geografiskt. Och nu, NU hade ni ”hittat hem”! Affe flyttade från Järfälla till Bondegatan (nästan granne med mig) och bara en minut från Vickys Livs och fick jättenära till sina ”näringsidkarställen” och kan jobba hur mycket och när han vill. Och Janne jobbar lika mycket han, trots att han bor kvar där han bott i många år nu, i Gustavsberg.

Vickys Livs kan inte beskrivas, det måste ses och upplevas! Den som har lyssnat på Konflikt i P1 på lördag morgnar och hört kortteaterserien Bens Livs får ett litet hum om hur det är. Fast ändå annorlunda. Annorlunda därför att Vickys Livs så starkt präglas av personerna och personligheterna Affe och Janne (och Affes fru och dotter och några till), men främst ändå dessa sinsemellan så väldigt olika bröder.

Vickys Livs är Affes och Jannes utökade hem – deras liv, helt enkelt. Butiken är liten, i princip bara ett hål i väggen, men fullsmackad med allt mellan himmel och jord. Lite udda produkter som inte finns överallt, sådant som Affe och Janne själva gillar. Och när det är kantarellsäsong så kommer trogna plockare och bär  in de gula läckerheterna till Skånegatan och så får vi inbitna stadsbor köpa dem pinfärska direkt från skogen!

På Vickys Livs har bröderna arrangerat ett eget litet Söder- och Bajen-museum uppåt väggarna. Hyllorna klättrar nästan upp till taket och på dem står pokaler och fotografier och prylar och så hänger det Bajen-tröjor på väggarna. Det är bara att gilla läget vare sig man gillar Bajen eller inte. Affe låter virka mössor i grönt och vitt och bär själv så gott som alltid sin Bajen-mössa. Här är det Bajen som gäller, det här är Bröderna Olssons domäner och här regerar de. Och då blir det som de vill.

Kunderna blir stammisar, Affe och Janne känner alla och tonen är ofta mycket familjär. För stressade storstadsbor är Vickys Livs en oas vars betydelse inte kan mätas, knappt ens förstås. En träffpunkt, ett ställe dit man går och handlar lite och slänger käft eller har ett allvarligt samtal med antingen Affe och Janne & Co eller med andra kunder. Det är ett ställe där man är igenkänd och känner att man är bland vänner. Och kan titta på tv:n där en video rullar oavbrutet och visar hundratals, kanske tusentals ögonblicksbilder från Vickys Livs och händelser på gatan utanför  och av butikens kunder. Man kan lägga en tia i en cigarrask, till en insamling för fattiga barn som Affe dragit i gång. Eller delta i en tävling som bröderna hittat på och som går ut på, tja, att gissa vilken gata ett gammalt Söderfoto föreställer, eller så.

Affe och Janne är inte bara butiksägare och handelsmän, de är inte bara bröder och inte bara trevliga – Affe och Janne är kultur i ordets genuinaste och bästa bemärkelse. För deras skull kan jag t.o.m. tänka mig att, dock mycket tyst, säga: ”Go Bajen, go!” Men ännu hellre: ”Go, Affe & Janne, go”!

Avidentifierade ansökningshandlingar

Den tämligen okände kommun- och
finansmarknadsministern Sven-Erik Österberg gör sig påmind  och
visar att han finns när han nu utser en särskild utredare som ska ”se
över förutsättningarna att
använda avidentifierade ansökningshandlingar vid rekrytering inom den
offentliga sektorn”. Han säger: ”Att alla som bor i Sverige har samma
chans att söka arbete är en fråga om rättvisa villkor. För oss i
offentlig sektor handlar det dessutom om möjligheten att attrahera
kompetens för viktiga arbetsuppgifter i framtiden”.

Suck! Ännu en utredning, ännu en minister som ska göras känd genom ett
”utspel”. Det vimlar av ministrar på nypåhittade ministerposter, det
går inte att hålla reda på dem alla. Regeringen bara sväller och
sväller när det gäller antalet statsråd men också när det gäller antalet anställda tjänstemän
som ska serva ministrarna – och där är svällandet att betrakta närmast
som elefantiasis! Regeringen har blivit en ofantligt stor ”stat i staten”.

Och nu ska då  en av alla de många ministrarna låta utreda ett motsägelsefullt påhitt: motsägelsefullt för att
det ju är redan är så att alla i Sverige har samma chans, rätt och skyldighet att söka
arbete! Det finns inget som hindrar någon från att söka vilket arbete
han eller hon än är kvalificerad för. Varför vi ens ska fundera i banor
av ”avidentifierade ansökningshandlingar” är svårt att förstå.

Om vi leker med tanken att det här pseudoförslaget går igenom så
betyder det att den som söker arbete inom offentliga sektorn får lov
att fejka sin ansökan. Detta för att, om jag förstår det hela rätt, en
av meningarna med avidentifieringen är att det inte ska framgå om den
sökande har utländsk bakgrund eller inte. Då kan en utländsk sökande
alltså inte åberopa sin utbildning och sina betyg från hemlandet och
inte heller att han/hon behärskar arabiska eller vietnamesiska eller
persiska. För då är ju avidentifieringen meningslös, då framgår det ju
i alla fall att  den avidentifierade ”Sökande XYZ123” inte är
etnisk svensk.

Ju mer Sven-Erik Östberg och andra håller på och krånglar till det,
desto mer avogt och misstänksamt inställda blir folk. ”Rom byggdes inte
på en dag” och total integration sker inte under en – eller ens två –
generationer. Men med tiden kommer allt fler arbetsgivare att bli allt mer positivt
inställda till personal med andra bakgrunder och språkkunskaper och
delvis annorlunda kompetens. De vill bara inte få skrivet på näsan av regeringen och
facket vilka de ska anställa.

Sluta upp med all konstgjord andning
och alla märkliga kvoterings- och avidentifieringspåhitt och låt allt
ha sin naturliga gång, även om det tar tid! Ministrarna kan väl hitta
på vettigare saker för att bli kända, om nu det är ett av syftena med
att vara minister.