Studera på högskola utan tillräckliga kunskaper!

I vilket land "tar man studenten" utan att ta någon examen?  I
vilket land sänks kraven på kunskaper för att "skapa mångfald"? I
vilket land kan man studera på högskola
utan tillräckliga kunskaper? I Sverige, så klart! I Sverige, där
"jämlikhet" betyder att alla ska befinna sig "i mitten", på en lagom
nivå och ingen ska utmärka sig mer än någon annan. I Sverige där man
helst skulle förbjuda hög intelligens och studiebegåvning eftersom inte
alla har det.  Finns det t.ex. något annat land på jorden där det
inte krävs godkänt i landets
eget språk för att man ska vara behörig att läsa på universitet eller
högskola?

Enligt Ekot i går vill regeringen
"inte göra det onödigt svårt att få grundläggande behörighet till
högskolan". Det framgår av  ett lagförslag som presenteras nästa vecka.

En
statlig utredning föreslog förra året att kraven på eleverna skulle
höjas, att studenterna måste ha klarat godkänt i svenska A och B och
engelska A-kursen. Av dagens
studenter som föddes 1980 och går i högskolan hade 666 inte godkänt i
svenska A och 1 300 studenter hade inte godkänt i engelska A-kursen.

Högskoleverket har påpekat att det
brister i baskunskaperna hos många studenter, men det bryr sig inte
regeringen om utan anser bland annat att det
inte är visat att eleverna som idag går på högskolan och kom in utan
godkända betyg klarar sig sämre än någon annan. Det är skrämmande, och
man kan undra hur det står till med regeringens egen begåvning och
förmåga att ta in fakta!

Frågan
om högre (absolut rimliga!) krav eller inte har politiska dimensioner.
Ett av målen
inom högskolan är att öka mångfalden, har regeringen bestämt och då
spelar det tydligen ingen roll att resultatet knappast blir positiv
mångfald som uppnås när kraven på godkända språkkunskaper slopas utan
snarare negativ enfald. Och Sverige kommer att halka ännu längre ner i internationella kunskapsjämförelser…

Tillägg till nedanstående inlägg

När jag på eftermiddagen idag, torsdag den 9 juni, fick möjlighet att se
de kortkorta intervjuer med mig själv och med arbetslivsminister Hans
Karlsson som gjordes efter debatten i Nyhetsmorgon i TV4, förvånades jag storligen över ministerns uttalanden:

"Det är svenska kollektivavtal, inte lagar som ska bestämma vilka löner vi ska ha".

Min kommentar: ingen, uttalande talar för sig självt.

"Konfliktreglerna är heliga".

Min kommentar: Inte för mig!

Ministern talar dessutom om dessa frågor i svenska folkets namn. Hur
kan han göra det, vem har gett honom den rätten? Har han bara
tagit sig den – självsvåldigt?

Hans Karlsson är ju minister i en
regering som långt ifrån har egen majoritet. Och även bland dem som har
röstat på hans parti finns människor som tänker och tycker annorlunda i
vissa frågor – de 37 eller 39 procent som röstade på s i förra valet
sympatiserar naturligtvis med mycket i dess politik, men alla håller
knappast med partiet i allt. Därför är det mycket märkligt att
ministern kan påstå sig veta vad "svenska folket" tycker och påstå att
svenska folket absolut stöder kollektivavtalen och ser dem som
"heliga". Jag tillhör väl förresten också (åtminstone nästan…) "svenska folket", liksom de
övriga 49 personerna från olika branscher och med olika bakgrund, som undertecknade ursäktsbrevet!
Men vi räknas väl inte (liksom inte heller letterna) för att vi inte
håller med regeringen. "Selektiv solidaritet", sa jag i debattinslaget
om fackets syn på solidaritet som för dem innebär att man är solidarisk
med svenska byggnadsarbetare i Sverige som har betalat medlemsavgift
till det svenska facket. "Selektivitet" vad gäller vilka som inräknas i begreppet "svenska
folket", kan jag lägga till efter ministerns uttalanden.

Citera gärna men ange källan!

Arbetslivsministern sätter egna etiketter

Jag medverkade i TV4 Nyhetsmorgon idag, torsdag, i en debatt mot
arbetslivsminister Hans Karlsson. Detta med anledning av att jag,
tillsammans med 49 andra personer, skrivit ett brev och bett letterna
om ursäkt för att de så skamligt jagades ut ur Sverige förra året
(publicerat i den lettiska dagstidningen Diena den 6 juni). Mer om detta kan läsas på två ställen tidigare i bloggen.

Arbetslivsministern upprepade otaliga gånger under de tio minuterna
samma sak, nästan som ett mantra och mycket väl inövat att "en massa
högerpolitiker" har skrivit detta brev och att det är fruktansvärt.
Trots att jag redan tidigt i debatten framhöll att jag absolut inte är
någon "högerpolitiker" fortsatte han att klumpa in mig i ett "blått
kollektiv" som fick honom både att se rött och att bli röd i ansiktet.
Hans etiketterande av mig var oförskämt, men det kanske blir så när
argumenten tryter, att man tar till inlärda retoriska knep? Jag vet
inte eftersom jag aldrig gått i politiska eller andra "talarskolor".

Det var obehagligt att möta en människa som så respektlöst körde över
mig, jag är inte van vid att behandlas på det sättet. Hur letterna
kände sig när stora, starka svenska byggarbetare skrek att de skulle
åka hem, det fick jag en aning om i debatten med Sveriges
arbetslivsminister idag. Och han visade också med all önskvärd
tydlighet att individen inte räknas och att han inte ens tror att en
individ som jag kan tänka fritt utan måste tillhöra en grupp oavsett
vad jag själv säger.

Jag hoppas att Sverige snart inser att Sverige inte är vare sig
världens eller EU:s medelpunkt och att det finns mycket gott att hämta
även i andra medlemsländer och t.o.m. utanför EU. Och att tiderna förändras
och facket också måste göra det.

Citera gärna men ange källan!