Be my guest 2: Birgitta Elfström, Migrationsverket

Under
vinjetten "Gästblogg" kommer jag då och då att bjuda in människor att
skriva, som
inte själva bloggar men som jag tror eller vet har något att säga. Här
är en blogg från Birgitta Elfström, beslutsfattare på Migrationsverket
och medlem i Internationella juristkommissionen. Läs hennes och Arne
Malmgrens rapporter från Israel/Palestina här.
Klicka på "Publikationer" och sedan på "Rättegångsobservatörer". (499
träffar på Birgitta Elfström på Google – men det verkar finnas fler med
samma namn…):

"Det är aldrig för sent – en liten hyllning till mor"

Både i mitt arbete och på min fritid hör jag ofta personer som säger : "Det är ingen idé, loppet är kört, det är för sent".
Själv vill jag tillhöra den skara som anser att det aldrig är för sent
med någonting. Men jag har inte kommit dit ännu men borde ha varit där
för länge sedan om jag lyssnat mera på min mor som idag är fyllda 84 år.

Häromdagen ringde hon mig och berättade att hon var på väg till polisen
för att söka nytt pass för hon planerar att resa till Vitryssland och
besöka barnhem. Oj, tänkte jag, hur skall detta gå med tre
hjärtinfarkter? Men, men om Gud så vill, Insh’ Allah. Hon berättade att
hon skulle inhandla sig en fin blus och väska inför resan. Sen frågade
hon mig om resan blir av som jag håller på att planera till Västbanken
i oktober.

"Du vet väl att jag vill följa med på den", sa hon.

Jag drog till med en vit lögn och sa att det bara är aktiva kulturarbetare som får följa med på resan denna gång.

"Då antecknar du mig så att jag får följa med på nästa resa dit", sa mor.

Då hon nyss hade fyllt 80 år följde hon med mig på en kulturresa till
Irak. Hon pratar om den resan än idag. Då fick hon se Edens lustgård,
Hängande trädgårdarna i Babylon, Syndafallet, delar av det assyriska
riket vid Mosel, besök i olika kyrkor och museér. Inte en enda gång
tvekade hon att följa med på den resan trots 90 mil genom öknen i en
gammal buss utan air-condition. Hon sa istället:

"Det kanske aldrig mer blir ett tillfälle att åka dit". 

En natt i Mosel fick jag ta henne till sjukhuset. Hjärtinfarkt, trodde
mor. Skulle hon dö i Mosel? Ve och fasa. Det visade sig att det bara
var en akut magförgiftning. Hon piggnade till och färden gick vidare
ner till Basra.

Min mor säger aldrig att: "Det är för sent". Hon lever
livet. Hon har tid till allt. Hon är kyrkovärd, jobbar i kyrkans
barntimmar, ringer sina fem högljudda barn, spelar bridge, besöker
sjuka, bakar bullar, sköter hemmet, klättar på stege för att städa
översta hyllorna i köket, putsar fönster,

sköter bankärenden och går långa promenader.

Gör som min mor. Lev livet. Känn efter i magen. Skjut inte upp något
som du kan göra idag. Senare idag skall jag skriva ner mina synpunkter
på ett förslag om hur rutinerna bör vara när vi på Migrationsverket gör
en s.k. åldersbestämning. Det är aldrig för sent att skriva en sådan
rutin men det hade varit bättre om det inte skjutits upp i 12 år. Men "det är aldrig för sent", som min mor säger.

Birgitta Elfström

Citera gärna men ange källan!

Mer om Migrationsverket i Söderhamn/Hofors

"Ännu en skammens gräns har passerats" var rubriken på Dagens
Nyheters huvudledare i dag, den 23 juni (se tidigare i denna blogg).
Den handlade bl.a. om det som flyktingprästen Håkan Sandvik, CUF:s ordförande
Fredrick Federley och jag såg och rapporterade om vid vårt besök i
Söderhamn den 15 juni.

Idag, den 23 juni, har vi träffat tre representanter för
Migrationsverket och gått igenom vår fyra sidor långa rapport om
missförhållanden och felaktigheter. Enhetschefen redovisade sina (och
verkets) synpunkter och "försvar" i en sjusidig skrivelse. Allt detta
gick vi igenom.  Läs här, under rubrikerna: "15
juni 2005: besök på flyktingförläggningen i Söderhamn" och "23 juni
2005: Möte med representanter från Migrationsverket med anledning av
vår rapport från Söderhamn".

Nu börjar allt fler våga upphäva sina kritiska röster. Flera
personer med anknytning både till Söderhamn och Hofors men också Säffle
(som vi besökte för några år sedan), har hört av sig med  arga,
förvånade och genuint förtvivlade berättelser och gett sin syn på hur
illa det bekommer dem att se hur asylsökande – många gånger barn –
behandlas av Migrationsverkets personal.

"Okänsligt, helt annorlunda än de skulle behandla svenska barn", säger någon.

"Som boskap", säger någon annan.

"Har de inga rättigheter alls bara för att de sökt asyl här?"
frågar en tredje.

Det jäser, folk är förbannade. Migrationsverket – och
andra aktörer i asylhanteringen – måste inse att ju fler svenskar som
kommer i kontakt med asylsökande och själva med egna ögon ser och med
egna öron hör hur dessa behandlas, desto större blir den grupp
människor
som inte accepterar den inhumana inställningen till våra medmänniskor.
Jag har varnat och försökt föra fram det jag sett och hört under många
år. Nu höjer alltså allt fler sina röster, snart så många att de inte
går
att ignorera längre: präster, skolelever, diakoner, mediefolk, lärare,
politiker, "vanligt folk" – allt fler kommer i kontakt med asylsökand. Regeringen, migrationsministern,
Utlänningsnämnden (så länge den finns kvar) och Migrationsverket måste lyssna!

Citera gärna men ange källan!

DN:s ledarsida idag:

Texten i  Dagens Nyheters huvudledare
idag är stark. Den är också sann. Det kan vi intyga, vi som sett och
följt "hanteringen" av människor som sökt sig hit som flyktingar,
asylsökande av skyddsskäl och på flykt undan förföljelse och omänskliga
förhållanden under lång tid.

Anita Dorazio, en eldsjäl utan like, har varit aktiv och engagerad i de här frågorna i – tror jag – snart 20 år. Advokaten Sten de Geer
likaså. Båda två säger att det bara blir hårdare och hårdare, värre och
värre – att det sätt som Sverige behandlar dessa människor på i sanning
är en skam. Många enskilda människor
runt om i Sverige har arbetat i det tysta, i förtvivlan, mot det de
upplever som en stark inhumanitet och något de inte vill förknippa med
sitt land: den omänskligt hårda tillämpningen av utlänningslagen. Lisbeth Holmblad och Susanne Lindholm är två av dem. Ulrika Hultberg och hennes syster två andra. Och Lotta Meurling och en massa andra i Norrland. Och Elisabeth Hallas. Och flyktingprästen Håkan Sandvik.

Att rada upp namnen på alla fantastiska människor som engagerar sig och
gör vad de kan för att visa asylsökande att det finns godhet,
medmänsklighet och värme också i Sverige går tyvärr inte. Jag säger bara: tack och lov att ni finns!
Och tack och lov att media, som Dagens Nyheters ledarsida i sin huvudledare, SVT:s nyhets- och samhällsprogram, TV4 Nyheterna, tidningarna Dagen och Världen idag
och oräneliga andra orkar skriva och beskriva det som sker i vårt land
och som – det vet jag till 100 % – kommer att konfereras om, debatteras
och diskuteras om 20-30 år – kanske under nästan samma rubrik som Dagens Nyheters huvudledare har idag: "Skammens gräns passerades".
Tänk om våra barn och barnbarn kunde slippa det, tänk om vi kunde få
till stånd en attitydförändring som gör att vi slipper befinna oss på
andra sidan denna "skammens gräns"! För detta arbetar alla de
dedikerade människor jag nämnde tidigare och hundratals, tusentals
andra. Makthavarna på alla nivåer borde lyssna…

Citera gärna men ange källan!