Ingen stövelkastning för svenskar

Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Som nu, när Sahlgrenska sjukhuset går ut och varnar för den gamla hederliga leken/tävlingen ”stövelkastning”.

I Finland kastar man både stövlar och yxor och bär kärringar och cyklar och klättrar i träd utan att det oavbrutet tutas i varningslurar lika hysteriskt som det görs här. Alla i Sverige vet ju redan att de måste ha på sig cykelhjälmar vare sig de vill eller inte. Folk blir ju helt utfrusna om de väljer att cykla utan! Visst är det bra med hjälm, det fattar jag också. Själv låter jag hellre bli att cykla än far omkring med något sådant på huvudet. Det är mitt val. Men att treåringar på små låga trehjulingar på sin egen lilla inhägnade gård ska tvingas ha en sådan otymplig ”hatt” på huvudet när de trampar omkring, det tycker jag är minst sagt överdrivet. Och löjligt och synd om ungarna.

Och inte får man ha morakniv heller, något som varenda unge hade att tälja med när jag växte upp. Hur många barkbåtar har vi inte gjort, hur många gubbar i trä och hur många visselpipor har vi inte täljt av sälg? Och hur många gånger har jag inte klättrat högt, högt upp i ett träd med kniven mellan tänderna och karvat in ett hjärta med en pil och mina intialer + några andra, för tillfället relevanta initialer? ”Herre Guuud och huu så hemskt! Fanns det inga föräldrar?” Jo, de fanns men de la sig inte i allt man gjorde och var inte överdrivet hysteriska och bäddade inte in sina ungar i bomull. De tyckte tvärtom att det var bra att vi cyklade, klättrade i träd, skuttade på stenar i ån (och halkade och slog oss ibland) och ständigt täljde på något.

Ja men ”tiderna förändras, det är inte längre som det var när du växte upp”. Nej, tänk att det har jag nog märkt! Men det som är konstigt är att inte ens vuxna människor själva får välja vad de vill göra – det är lagtvång på en massa säkerhetsåtgärder och man får inte bära kniv ens ”till husbehov”. Kanske finns det ”knivspioner” från Knivkontrollverket (med 180 anställda) som smyger i buskarna på folks land för att se att bestämmelserna efterlevs?

Idag berättas att Sahlgrenska sjukhuset vill att man ska förbjuda stövelkastning, denna gamla hedervärda sport (nå jaa…) för att någon kan tappa balansen, inte klara av att ta emot sig med händerna och därmed riskera att – kanske – skada halskotpelaren!

SUCK!

Nordiska migrationsministrar på möte i Varkaus 28 juni

De nordiska migrationsministrarna träffades idag i Varkaus, Finland,
och diskuterade gemensamma riktlinjer på asylpolitikens område.

Inrikesminiseriet i Finland som ansvarar för "utlänningspolitik och utlänningsförvaltning samt finskt medborgarskap"
och därmed också asylfrågor, meddelar att ca 60 procent av alla som har
sökt asyl i Finland, innan de kommit till landet, sökt asyl i något
annat europeiskt land och fått avslag där. Dessa s.k. Dublinfall är
procentuellt sett det högsta antalet i Europa. Till Finland kommer de
flesta Dublinfallen från Sverige och Norge.

Läget i Kosovo togs också upp – människor som avvisats dit (bl.a. från
Sverige) har av FN-myndigheter på plats inte släppts in i Kosovo främst
p.g.a. bristande säkerhet. Detta måste som de nordiska länderna, liksom
givetvis också andra länder dit flyktingar sökt sig från Kosovo,
hantera.

Citera gärna men ange källan!

“Charterresor” till fjärran länder, del 1

Jag har berättat om dem tidigare på bloggen, men historien tål att
berättas igen, den här gången också med dimensionen att det kostar
stora skattepengar att idka den här typen av "charterreseverksamhet".
Förutom de uppenbart oetiska och omoraliska och inhumana i att bete sig
på det här sättet mot människor.

Alltså: K, som har fått politisk asyl i Sverige (en av ett mikroskopiskt
antal som numera beviljas asyl av politiska skäl) är gift med G,
asylsökande från Azerbajdzan. De har ordnade förhållanden i Sverige,
lägenhet, vänner, en framtid. De väntar barn och ser ljust på livet.

Då slår myndigheterna till. Trots att Gulafat är gravid i sjunde
månaden och har laglig rätt att leva med sin make i Sverige
(”anknyntning”), hämtar polisen henne och låser in henne på en av Migrationsverkets
förvarsenhet (som ett fängelse) i elva dagar för att sedan avvisa henne
till Azerbajdzan. Hon sitter där, skild från sin make, och
väntar på att hämtas av ”eskortörerna” som utan giltiga papper ska föra
henne till det land som hon har flytt ifrån. Och därifrån ska hon sedan
söka tillstånd att komma tillbaka till Sverige för att återförenas med
sin make.

Svenska myndigheter utsätter en gravid och rädd kvinna, gift med en man
som har laglig rätt att bo och leva i Sverige, för omänskligt lidande.
Efter att ha hållit henne avskuren från yttervärlden i elva dagar, för
polisen G till Arlanda. Maken får inte följa med. G hålls avskiljd från
andra passagerare och förs sedan, med SAS goda minne (SAS skötte
incheckningen), utan giltigt pass ombord på ett plan till Prag för
planbyte till Baku. Enligt uppgift var fyra eskortörer involverade för
att tvinga den höggravida och förtvivlade G (som hade intyg från
läkare att det inte är lämpligt att hon gör den långa flygresan i sitt
tillstånd) ombord på planet. SAS personal tog gladeligen ombord henne
trots läkarintyg och trots att hon saknade passhandling. Det s.k.
transportörsansvaret där ett flygbolag ådöms höga böter om det tar med
sig en passlös person till Sverige, gäller inte alls när det handlar om
någon som ska ut ur Sverige…

I Prag vägrade nästa flygbolag ta ombord G med sjumånadersmagen
och hon blev sittande på flygplatsen i två dygn. Under tiden arbetade
de svenska eskortörerna febrilt på att få med henne på ett plan till
Baku. Samtidigt tickade deras traktamentsersättningar och ob-tillägg på
(=våra skattepengar) och när de äntligen lyckats få ombord G var
de extra ”semesterpengarna” definitivt i hamn. Svårigheterna att få in
henne i Azerbajdzan vid ankomsten och att det drog ut på tiden innan
hon släpptes in, gjorde att ersättningarna för eskortörerna blev ännu
högre. Hemresan får eskortörer göra i Business Class, eftersom det
anses så jobbigt för dem att resa så här långt… Det här är ett krav som
facket ställt på arbetsgivaren, d.v.s. staten, och som staten gått med
på.

”Vi gör bara vårt jobb”, sa polismannen jag talade med på Arlanda innan G hade förts ombord på planet till Prag. ”Jag måste göra det som
myndigheten ålagt mig”. Att han själv är en myndighetsperson hade han
inte tänkt på när jag påpekade att han kunde fatta ett självständigt
beslut om att inte skicka den här gravida kvinnan till ett land som
Azerbajdzan. Särskilt som det fanns ett läkarintyg som sa att hon inte
bör flyga och med vetskapen om att det inte ens finns en svensk
ambassad i landet där hon kan ansöka om återförening med sin make. Men
de hägrande semesterpengarna i form av traktamenten och andra
ersättningar vägde tyngre och var viktigare. Också SAS spelade med i
spelet och checkade utan problem in G, något som de knappast hade
gjort om det handlat om en passlös kvinna som ville resa från
Azerbajdzan till Sverige…

Diskriminering av – och inhumanitet och rättslöshet mot – 
”dom”, det är
den verklighet som existerar parallellt med helt andra synsätt och
regler
som gäller ”oss”. Dessutom: Polisens egen resebyråverksamhet
(Transporttjänst AB) kostar astronomiska summor och ingen verkar stanna
upp och fråga sig vad man sysslar med, egentligen. Ingen av dem med det
yttersta ansvaret agerar.