Några undringar

Varför städar folk så ofta och så mycket?

Vad är det som gör att folk känner ett tvång att en gång i veckan – ibland varje dag! – fara omkring med dammsugare och våttrasor i sina hem? Varför måste det vara städat när någon kommer och hälsar på? Varför måste barn städa sina rum varje lördag? Vad är det för mening med detta sjukliga städande som så många (alltför många) tycks ägna sig åt, och det trista tjatandet på barnen om att de ska städa sina rum?

Jag har aldrig begripit den kollektiva städmani som verkar råda i de svenska folk- och andra hemmen. Själv tror jag att mycket av den tid som människor (och särskilt kvinnor!) lägger ner på städande, putsande, fejande, pyntande kunde skäras ner med 60-70 procent utan att någon tog skada. Då skulle i stället massor av kraft och ork frigöras till andra viktigare saker.

Varför får svenska barn bara äta godis på lördagar?

Det här är också något som jag aldrig kunnat begripa! Varför kan barn inte få en chokladkaka eller en påse karameller eller en glass när de känner sig sugna på det utan vara tvungna att vänta till lördag? Vi vuxna köper ju godis när vi vill och mumsar både tisdagar och torsdagar om vi känner för det, varför kan inte barn också få en påse Gott &Blandat när de känner för det? Tandborstar har de ju och det är bara att borsta tänderna efter godisätandet precis som efter måltider i övrigt. Konstiga regler som verkar ha anammats kollektivt av nästan hela folket…

Varför tar alla av sig skorna när de går hem till folk?

Också en underlig regel som jag inte träffat på i andra delar av världen (utom i kyrkor och moskéer): folk tar av sig sina skor så fort de kommer hem till någon! Varför? Jag vill inte att folk går och tassar i strumplästen hemma hos mig, jag vill att de ska ha skorna på sig hela tiden, om de inte har skoskav, förstås. Men det är nästan omöjligt att få svenskar att förstå det trots att jag, hur tydligt som helst, säger att: "Ta inte av dig skorna!" Varför är det så här i ett "civiliserat" land?

Vad är så många så rädda för att de inte vågar säga sin mening?

Det här är en av de största gåtorna: gåtan om den stora, mycket utbredda konflikträdslan och rädslan för att framföra åsikter som inte är mainstream, som går på tvärs med vad "andra" tycker! Varje gång jag konfronteras med dessa fenomen som jag inte vet om jag ska se som utslag av feghet, dumhet eller rädsla, undrar jag: "Vad är de rädda för?" Men jag får aldrig något ordentligt svar. "Jag kan ju bli av med jobbet", hör jag ibland. Det verkar ju lite löjligt i ett land med förmodligen världens starkaste och "arbetarvänligaste" anställningstrygghetssystem. Och när det gäller diskussioner och att hävda sina åsikter och debattera med någon med helt andra åsikter har jag aldrig fått något svar på varför svenskar är så rädda, vad de är så rädda för!? Som det ser ut så verkar de helt enkelt rädda för känslor och känsloyttringar: att folk blir högljudda, förbannade, ryter till. Men varför är de rädda för det?

Livet är fullt av fenomen att undra över. Jag säger inte att folk inte ska städa eller att barn ska äta godis alla dagar i hur stora mängder som helst. Jag tycker att om någon absolut vill – av någon anledning – att andra ska ta av sig sina skor i deras hem så får de väl ha sådana regler (jag ber dock om undantag för jag vill inte ta av mig skorna hos folk) och om folk vill sitta och vara tysta och fega och vara rädda för att förlora sina jobb så får de väl göra det. Jag bara undrar…

Be my guest 4: Sukran Kavak

Under vinjetten "Be my guest" bjuder jag in intressanta människor att skriva om vad de vill. Nu har jag glädjen att som gästbloggare presentera Sukran Kavak (121 träffar på Google), reporter på Sveriges Radios Front i P3, Guldspadenominerad för ett avslöjande reportage om skenäktenskap, aktiv inom Kurdistans Studenförbund i Sverige m.m. Gå gärna in här och läs Sukrans rapporter från en tio dagar lång resa som hon nyligen gjorde till Kurdistan tillsammans med andra engagerade ungdomar. (Tidigare gästbloggningar kan läsas under kategorin "Be my guest" i spalten till höger).

 

^{Sukran Kavak
Foto: Meit Wager}

Stjärnstunden vid passkontrollen

Jag har rest i två dagar och varit utan sömn nästan lika länge. Jag har flugit från Arlanda till Istanbuls flygplats till Diyarbakirs och så med bil från norra Kurdistan till södra. Jag är sliten och mina ögon är torra men så händer det något och jag hamnar på ett magiskt ställe. Det är inte som Alice att jag hamnar i underlandet, inte heller som Dorothy i landet OZ utan det är Sukran i landet Kurdistan. Jag ser den kurdiska flaggan vaja på en flaggstång som måste vara minst tio meter hög, har aldrig sett den vaja så högt och jag tittar upp. Och så kommer det fram soldater och jag stirrar på den kurdiska flaggan som de bär runt sina armar. Mina ögon börjar tåras. Jag har hamnat i gränskontrollen mellan Turkiet och Kurdistan. Soldaterna pratar kurdiska med mig, det är i och för sig inte min dialekt så jag förstår lite men de är soldater, pratar kurdiska och är trevliga, aldrig hade jag drömt om den kombinationen. Jag går in i ett rum medan de fixar med mina papper. I rummet hänger bilder på kurdiska ledare, kurdiska flaggan, nödutgång, rökning förbjuden och var god vänta – allt står på kurdiska. Och så bjuder soldaterna mig på te och jag känner endorfinet i kroppen sippra fram i fingrarna, benen, magen huvudet, jag känner verkligen känslan rent fysiskt och jag måste ta djupa andetag. Det är stort, bland det största som jag har varit med om. Ni förstår, det mesta i mitt liv har handlat om Kurdistan, om ett fritt Kurdistan. Och nu sitter jag under den kurdiska flaggan och blir serverade te av kurdiska soldater!

Jag skriver ett mejl från Kurdistan till min syster som har varit gerilla i fem år men som nu bor i Sverige och jag berättar om min stjärnstund. Hon skriver tillbaka och berättar att när hon var i bergen levde hon på drömmen om att en dag få gå omkring i ett självständigt Kurdistan och att hon nu var så glad att även om hon inte fått uppleva det än så har jag, hennes syster fått det. Jag börjar gråta framför datorn för jag vet hur stark den där längtan är hos henne och hur jag önskar att hon skulle vara med mig nu. För många av oss kurder känns hela livet som en väntan på den här dagen. Även om vi går i skolan och jobbar och hänger med kompisar och sover och läser och tittar på tv så kan vi aldrig njuta till fullo för vi har alltid den där längtan inom oss. Min syster skriver också att jag ska titta på barns ögon, ett barns som nu lever i frihet i södra Kurdistan och ett barns som lever i norra, den del som fortfarande styrs av Turkiet, så kommer jag att se att det skiljer sig något i deras ögon. Och så gråter jag lite till för min syster som är kurd men som inte har ett rött svenskt pass så att hon kan ta sig till sitt eget land Kurdistan. Visst är livet konstigt ibland.

Jag har nu varit i mitt kära Kurdistan i tre veckor och sen dess har jag haft många stjärnstunder och observera att det krävs mycket för att en händelse ska få räknas som en stjärnstund! Det ska vara sådana stunder som ändrar blicken i ögat och gör mig andfådd. Typ som när man första gången får uppleva det som ens syskon, föräldrar och förfäder i hundratals år drömt om och kämpat för. Jag lämnar gränsen med en stämpel i mitt pass där det står Kurdistan. Det är magiskt!

Sukran Kavak

Bonos tack fick Carin Jämtin att nästan svimma

Suck. Hå hå ja ja. U2 har varit i Göteborg, det har inte undgått många. En fantastisk grupp som hängt med länge och vars frontfigur, Bono, allt mer också blivit en ”politisk faktor”. På gott och ont, mest gott kanske. För när stora, megapopulära artister engagerar sig och det känns som om de gör det ”på riktigt”, då får det betydelse också i världspolitiken.

Ja, så nu var alltså megapopulära, världspolitiskt engagerade Bono och hans U2 på Ullevi i går 29 juli). Och Bono, som blivit van vid att statsöverhuvuden och premiärministrar står på rad för att ta emot honom och synas och höras med honom, förväntade sig att även Sveriges statsminister skulle ”ta chansen” att rida med på Bonos popularitetsvåg och, som gentjänst, ge Bono den status som ett möte med landets statsminister ger. I Norge ställde ju Kjell Magne Bondevik genast upp, i USA är det självaste president Bush som gära ses med Bono.

Men Göran Persson ville inte avbryta sin semester. Troligen försökte hans medarbetare få honom att förstå att det här kunde vara en bra grej för hans – mer än Bonos – image, men Göran Persson tackade nej. Han skulle vara i Skåne för att hedra minnet av Dag Hammarskjöld, kanske inte lika spektakulärt och bra för den folkliga ”imagen”, men ett absolut korrekt val av en statsminister.

I sista stund bestämdes att Carin Jämtin, biståndsminister, och Leif Pagrotsky, utbildnings- och kulturminister, skulle representera den svenska regeringen på U2:s konsert på Ullevi (varför regeringen behöver representeras på en popkonsert är inte helt klart…). Och det är nu det blir lite märkligt och det är nu dagens suck blir djup. Efter att ministrarna hade fått audiens hos popstjärnan och fått dricka vatten och samtala med Bono i 20 minuter, blev Carin Jämtin salig. Okej, det kunde hon få bli, Bono är en världsstjärna och det måste ha varit rätt häftigt att få träffa honom ”in person”. Men – men, men men – när Bono mitt under konserten sa att han ville tacka de svenska ministrarna Carin Jämtin och Leif Pagrotsky (för att Sverige lever upp till biståndskraven – vems krav framgick inte), då blev Carin Jämtin så salig att hon efteråt utbrast:

”Jag trodde jag skulle svimma när han sa det. Det var verkligen ett fantastiskt erkännande.”

Suck. Att vi har en minister som är så barnslig och så oreflekterat blir svimfärdig för att en artist – låt vara en världsartist – tackar för att Sverige lever upp till någons biståndskrav och att hon kallar det för ”ett fantastiskt erkännande” är så pinsamt så man vet inte vart man ska ta vägen! Tänk om Carin Jämtin och de andra ministrarna i stället med all kraft skulle sträva efter att lägga ner sina själar och ge allt för att få ett fantastiskt erkännande från svenska folket! Att hon – och de andra i regeringen – skulle ha gjort ett så gott arbete att svenska folket jublade och tackade, då vore det värt att känna sig svimfärdig och rusig av lycka! Men inte för att Bono säger ”tack” från scenen för något som han rimligtvis inte ens till fullo kan ha pejl på. Pinsamt och värt dagens suck.

Epilog: Sällan har dock Carin Jämtin sett så glad, söt, varm, mjuk och mänsklig ut som på bilden i Aftonbladet där hon står bredvid Bono och med hans ena arm på sin axel. Hon brukar se så sur och kantig/tantig ut, men här lyser hon och man blir riktigt glad av att se henne!

Skandalöst tvångsomhändertagande av barn, del 3

© Merit Wager

Två tidigare inlägg (19 och 21 juli) under samma rubrik finns på denna blogg, se under kategorin "Tvångsomhändertagande av barn".

 

De tre barnen som så abrupt togs från sina föräldrar för 1,5 år sedan är nu hemma igen. Men en stor del av deras tillit och trygghetskänsla har tagits ifrån dem på ett iskallt och hänsynslöst sätt av "socialtanter" som agerat på andra grunder än "barnens bästa".

 

När de träffade mig, som engagerat mig i familjens fall, märkte jag att en av döttrarna hade en misstänksam och snudd på otrevlig attityd mot mig. Hon ville inte sitta med oss andra utan gick och lade sig. Hon är åtta år gammal.

 

Lite senare, när vi alla åt lunch tillsammans, blängde hon på mig under lugg och sa något spydigt som fick mig att förstå: hon trodde att jag var en person som on inte kunde lita på, någon som var hemma hos hennes familj för att "kolla", för att "övervaka" och sedan kunde vad som helst hända: en "socialtant"! Så jag tittade henne rätt i ögonen och frågade: "Tror du att jag är från socialen?" Ja, det trodde hon, jag såg i hennes ögon ut som en (svensk) "socialtant". Efter att jag väldigt tydligt låtit henne veta att så inte är fallet och att jag inte hyser någon stor beundran för socialtanter" och att jag tycker att de behandlat henne, hennes syskon och hennes föräldrar illa, då var det som att knäppa på en knapp: hon lyste upp som en 75 wattslampa och blev som en helt annan liten flicka.

 

Under dagen då vi umgicks allihop, hela familjen och deras frivilliga och högt älskade "stödperson" Magda Ayoub (som barnen kallar "mormor"), fick jag en avgrundsdjup inblick i en bråkdel av vad dessa barn (och föräldrar) varit med om. Ingen av oss frågade ut barnen, ingen ledde deras tankar åt något håll; de fick vara sig själva och leka och stoja, gå ut och gå in, fråga och berätta precis som de ville. Emellanåt, mitt i det ljusa och glada, kom mörka stråk som visade på barnens rotlöshet och vad de utsatts för av "socialtanterna". "Men får vi verkligen vara här nu eller ska vi åka någon annanstans igen?", undrade åttaåringen. Man kunde se på hennes spända lilla ansikte att hon var livrädd för svaret. Och man kunde också se i det lilla, i förtid "gamla", ansiktet att lättnaden var enorm när alla vi vuxna mycket tydligt förklarade att hon inte behövde vara rädd längre utan att det är här, hemma hos mamma och pappa, hon ska stanna och att ingen ska rycka upp henne en gång till och slänga iväg henne långt bort till främmande människor igen. Människor som talar nedvärderande om hennes religion och kallar profeten Mohammed för "en jävel". Människor som låter den tioårige brodern gå i kalsonger med stora hål både fram och bak och en t-tröja som är så full av hål att den kunde fungera som ett såll. Människor som tvingar barnen att sitta tysta och utan mat i en soffa mellan kl 10.00 och 17.00 för att de ska erkänna att de ljugit om något. Etc, etc, etc.

 

Givetvis kommer nu en anmälan att göras mot familjehemmet men också mot "socialmänniskorna", de som inte agerat för barnens bästa och in i det sista ville ta större hänsyn till (den svenska) familjehemskvinnans känslor än till barnens och deras föräldrars (med utländsk bakgrund), och som därför ville ordna ett "värdigt avslut" genom att barnen skulle stanna ett litet längre tag så att det inte blev "ett så abrupt slut på vistelsen i familjehemmet". Otroligt! Vem tog några hänsyn till "abrupta avsked" när barnen för 1,5 år sedan slets från föräldrarna med noll minuters varsel? Vem har brytt sig om att ta reda på hur barnen haft det under den långa tiden de varit placerade flera timmars bilfärd från hemmet? Vem har brytt sig om att de förlorat sitt språk, sin kultur och sin religion? Sannerligen inte alla hänsynsfulla "socialtanter" i alla fall.

 

Barnen är hemma. En ny, svår period har börjat. Barnen och föräldrarna ska lära sig att leva tillsammans igen och barnen ska lära sig att våga lita på föräldrarna och andra vuxna. Nu gäller det att hålla "socialtanterna" borta från familjen och låta den läka i lugn och ro. Däremot kan man hoppas att de får den eventuella hjälp och det eventuella stöd de själva ber om, om de ber om något och som de för övrigt borde ha fått för 1,5 år sedan. Socialens roll är att hjälpa, inte att stjälpa och i det här fallet har de stjälpt tusen gånger mer än de hjälpt. Som tur är har barnen sin "mormor", en enastående kvinna som, förutom mycket god svenska också talar deras hemspråk och har stor kunskap och livserfarenhet men främst: genuint intresse och – viktigast! – en stor värme för alla i familjen. Tack och lov att det finns en enskild människa som är villig och har möjlighet att försöka hjälpa till att lappa det som myndighetspersoner bakom pappershögar har ställt till med.

 

Nu lämnas anmälan mot hela hanteringen in och uppdatering följer...

Citera gärna men ange källan!

Kari Ikä(vä)valko, haloo!!!

Et sä ollenkaan ole Ikä(vä)valko, päin vastoin! Tästä lähtien uusi nimesi on Muka(va)valko!

 

 

 

Tämä on virallinen "be my guest"-vierasbloggaajakutsu sinulle, senkin purjehtevia ja meloava ihminen! Jos luet tämän, lähetä vierasbloggaus nimimerkille:

 

 

 

 

"Elämän merellä seilannut, laihasäärinen naisihminen, 30+"

 

 

 

 

(tai "Mejla Merit", katso oikealla, kuvan alla)

Polisen: “Jag är proffs på att deportera svarta”

© Merit Wager
(Alla artiklar i denna serie finns under kategorin ”Asyl & Migration i spalten till höger)

Mamadou (läs tidigare artikel under rubriken ”Svårslaget rekord…”) berättar att han vid den andra ”förhandlingsresan” till Guinea Conakry fick den kvinnliga flygplatspolisens telefonnummer (hon som den svenska polisen försökte muta) för att kunna kontakta henne och berätta hur han blivit behandlad. Väl i Sverige saknades kvinnans telefonnummer bland Mamadous tillhörigheter… Men det är klart att det går att finna henne, hon kan berätta hur det gick till därnere och hur svenskarna betedde sig.

Mamadou berättar också något som, när jag hör det, gör mig mycket tveksam till om en man med en sådan inställning är lämpad att resa på ”förhandlingsresor” med avvisade asylsökande eller ens att vara polis. Han säger att en av eskortörerna (polis, namngiven) sa till honom:

 

”Jag är proffs på att deportera svarta”.

 

Hur är man då? Är det alltså annorlunda när svensk polis deporterar ”svarta” jämfört med när de deporterar ”vita”? Vari består skillnaden som gör att man kan vara ”proffs på att deportera svarta”?

 

Det är klart: det är ju bara ”en svart” som berättar detta och vad betyder väl det mot ”en vits” ord? För jag har svårt att tro att polismannen i fråga erkänner att han sagt det som Mamadou påstår att han sagt. Men han skrev i verkställighetsrapporten att:

 

”Nu var han bland sina bröder i Afrika och vi var de vita som bara ville honom illa”.

så vokabulären och tankesättet finns ju där…

Europeiska människorättsdomstolens avgörande i ett ärende gällande en asylsökande från Demokratiska republiken Kongo

Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har efter en omröstning (6-1) i dag i sitt avgörande om en asylsökande från Demokratiska republiken Kongo fastställt att artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna om omänsklig behandling överträds om den ändringssökande skulle avvisas till Demokratiska republiken Kongo.

 

Detta gäller ett asylärende i Finland men kan kanske vara till viss vägledning också i Sverige. Läs mer här, på finska regeringens hemsida.

Citera gärna men ange källan!

Tvångstransport till ambassad och häktesplacering av asylsökande 1

© Merit Wager
(Alla artiklar i denna serie finns under kategorin "Asyl & Migration i spalten till höger).

 

En asylsökande från Libyen, KAW, hämtades på Migrationsverkets förvar måndagen den 25 juli av tre poliser. Mot hans vilja transporterade de honom till Libyens ambassad där de, enligt uppgift, berättade för ambassadpersonalen att KAW hade sökt asyl i Sverige och fått avslag på sin ansökan.

Det är synnerligen tveksamt om det verkligen kan vara tillåtet enligt lagar och konventioner att tvinga en person som flytt från ett land att gå till det landets ambassad i och med att han/hon då de facto befinner sig på det landets territorium. Ändå gjorde polisen det. Det är givetvis absolut inte tillåtet för svensk myndighetspersonal (polis) att för ett främmande lands diplomater avslöja detaljer och fakta om en asylsökande från det landet och lämna över hans sekretessbelagda handlingar till dem. Ändå gjorde polisen det.

KAW togs efter det påtvingade ambassadbesöket tillbaka till förvaret där han sedan hämtades av polisen dagen efter och överfördes till häktet. Utan anledning, utan att ha begått någon kriminell handling och därmed i strid med lagen, fördes han till häktet för att där – som otaliga andra asylsökande oberoende av varandra berättat – hållas isolerad från omvärlden tills polisen transporterar honom till Libyen. Bilden av hur det hela gick till i KAW:s fall är inte helt klar eftersom jag hindrades från att tala med honom och jag därmed på förvaret inte har hört hans egen version (se nedan). Uppgifterna kommer från andra förvarstagna på den avdelning på förvaret där han satt och är därför andrahandsuppgifter.

Att det just nu sitter flera andra asylsökande i häktet bekräftades av den polisman (?) jag talade med på onsdag kväll den 26 juli, då jag försökte få ett samtal med KAW. Polismannen bad mig bokstavera hans namn eftersom "det sitter så många utlänningar här som ska avvisas". Man kan undra av vilken anledning så många som ska avvisas sitter i häkte? En del kan förstås ha gjort sig skyldiga till något när de suttit på förvaret som föranleder ett ingripande av polis och en överflyttning för en kortare eller längre tid till häkte. Men det ter sig inte särskilt troligt att "många" skulle ha gjort sig skyldiga till så allvarliga saker att det funnits skäl att placera dem i häkte. Hur det ligger till vet jag dock inte med säkerhet, men hoppas få besked om under torsdagen av ansvariga inom Polisen.

De anställda på häktet som jag talade med när jag ringde till dit ca kl 19.00 för att tala med KAW, var arroganta och återhållet otrevliga, snudd på oförskämda. Först blev jag av en anställd utfrågad om namn och varifrån, från vilken myndighet jag ringer och upplyst om att intagna bara får tala med sina ombud. När jag påpekade att om man inte har begått något brott så har man rätt att tala med vem man vill sa han att någon skulle ringa upp mig. Strax därefter blev jag uppringd av en annan man som nästan hånfullt sa att "om du så var Kungen så skulle du inte få prata med honom nu". Han sa att inga privatsamtal fick tas emot/kunde kopplas efter kl 16.00. Jag ifrågasatte detta, men fick mycket tydligt veta att så är det bara och "det är bara för dig att acceptera det" och att jag kan ringa hans chef och kommer att få samma svar av denna. Så jag får ringa igen på torsdag den 27 juli.

Fortsättning följer ...

 

För tydlighetens skull och på förekommen anledning: de personer som ska avvisas för att de inte har beviljats uppehållstillstånd ska givetvis avvisas (även om även en del avvisningsbeslut kan ifrågasättas). Vad jag vänder mig emot är den allt hårdare och många gånger rent rättsosäkra, främlingsfientliga och rasistiska hantering av asylsökande, icke kriminella mäniskor som nästan blivit mer regel än undantag. 

Svårslaget rekord – Mamadou har varit frihetsberövad i nära två år utan att ha begått något brott!

© Merit Wager
(Alla artiklar i denna serie finns under kategorin Asyl & Migration).

ABC Nytt följer idag i sina sändningar upp ”fallet Mamadou” som jag följt i nästan ett år och tidigare skrivit om på denna blogg (utan att då nämna hans namn). Jag har tidigare berättat om hur han två gånger inom loppet av tre veckor i november/december 2003 fördes på ”förhandlingsresa” till Guinea Conakry med tre eskortörer vardera gången. Kostnad för resorna: 191 000 kronor.

Här följer en del av Mamadous historia.

Mamadou kom till Sverige i november 2001. Han hade då vistats i andra Schengen-länder och hade inte varit i sitt hemland, Guinea Conakry, på många år. Han hade sökt asyl i Sverige, det ansågs vara hans ”första asylland”, så när han påträffades i ett annat EU-land skickades han hit för att slutföra asylprocessen här. Hans ansökan om asyl beviljades inte, den 3 april 2003 avslog Utlänningsnämnden hans ansökan. Han ska avvisas.

Så småningom, efter massor av turer som det skulle föra för långt att skriva om här, togs han, som det heter ”i förvar” och låstes in på Migrationsverkets förvarsenhet den 3 oktober 2003. Sedan dess har Mamadou suttit inlåst. Frihetsberövad. En timme om dagen får han vistas utomhus på en liten gård omgärdad av sex meter höga plank. Saddam Hussein, en i hela mänsklighetens ögon grov förbrytare, får vistas utombus tre timmar per dag…

Alla turer i Länsrätten med överklaganden av förvarsbeslut och begäran om att Mamadou ska släppas ut och i stället ställas under uppsikt med anmälningsplikt hos polisen, har klingat ohörda. Men alla dessa turer har kostat skattebetalarna en massa pengar. Liksom inlåsningen á 3.000 kronor per dag och de två ”förhandlingsresorna” (191.000 kronor) utan pass eller andra dokument till ett land där man, lika lite som i Sverige, släpper in folk som inte har korrekta handlingar.

Historien är lång och komplicerad, men vissa fakta i målet är obestridliga. Mamadou har suttit inlåst på förvaret längre än någon annan icke-kriminell person i Sverige. Eftersom det finns ett beslut om avvisning ska han avvisas, men då han saknar handlingar och dessutom anges som ”okänd medborgare” i Polisens dokument, ter det sig svårt att veta vilket land – och hur – han ska avvisas. Ändå har han två gånger – i båda fallen i sällskap av tre eskortörer – förts fram och tillbaka till Guinea Conakry i november och december 2003. Som om man inte förstod att inget land i världen tar emot och släpper in människor som är ”okända medborgare” och inte har erforderliga handlingar! Mamadou har också, på tvivelaktiga grunder, förts till bl.a. Skänninge krimininalvårdsanstalt (och Kronobergshäktet) och hållits inlåst även där betydligt längre än vad som normalt är tillåtet. Dessutom hävdar han själv att han blivit misshandlad av polisen vilket till viss del stöds av polisens/eskortörernas egen verkställighetsrapport. Av den framgår också vissa rasistiska tendenser samt att polisen försökte muta en anställd på flygplatsen i Guinea Conakry.

Ur MIG.s beslut av den 19 januari 2005 att placera Mamadou på Skänninge kriminalvårdsanstalt:

”Du har i samband med en incident då en av de övriga förvarstagna hamnade i muntlig dispyt med en handläggare på förvaret, hindrat och avsevärt försvårat arbetet för handläggare på förvaret att hantera den uppstådda konflikten. Du har uppmanat övriga förvarstagna att inte medverka till att utrymma det för dispyten aktuella boenderummet samtidigt som du mycket högljutt förklarat för de andra förvarstagna att det skulle vara roligt att handläggarna kommer att misshandla den förvarstagne som var involverad i den ursprungliga dispyten om inte övriga förvarstagna vägrade flytta sig och på detta sätt kunde överse det hela.

För detta bestraffades den redan förvarstagna och därmed redan inlåsta Mamadou med förflyttning till kriminalvårdsanstalt trots att han inte heller nu begått något brott!!!

Och på flygplatsen i Guinea Conakry var polisens/eskortörernas beteende uppseendeväckande och

synnerligen klandervärt. Efter att de misshandlat Mamadou (vilket de själva inte medger) blev de ansvariga på flygplatsen så upprörda och uppretade att de tog ifrån de svenska poliserna deras pass och kopierade dem för att ha ifall det senare skulle visa sig att något hade hänt Mamadou medan han var i händerna på de svenska poliserna/eskortörerna! En av dem försökte muta en av de lokala poliserna på plats för att få tillbaka sitt pass:

”Det går så långt att jag får kvinnan (en polis, min anm.) avsides och vi kommer överens om en liten slant för L:s pass (en av de svenska eskortörerna, min anm.)”

I eskortörernas verkställighetsrapport finns också snudd på rasistiska skrivningar. De kallar Mamadou ”storljugande” och skriver:

”Nu var han bland sina bröder i Afrika och vi var de vita som bara ville honom illa”.

Här i Sverige fortsatte trakasserierna mot Mamadou. När han under 25 dagar hungerstrejkade i protest mot sin situation, fördes han till häkte för att, som han själv säger ”de ville bryta ner mig”. Han får inte visa normala känslor av frustration, vrede, sorg – han riskerar då när som helst att föras till isolering i häkte. Han säger att han använder all sin kraft för att försöka hålla sig ”normal”, men att det är mycket svårt. Han säger att hans psyke börjat brytas ner av allt han varit med om och att han har fruktansvärda mardrömmar ibland. När han berättar om vad en polisman sa till honom efter att han för andra gången återförts till Sverige från en förhandlingsresa, ser man bottenlös förtvivlan i hans ögon:

”Du får sitta inlåst resten av ditt liv. Du kommer aldrig ut från förvaret”.

Som framgår tidigare i artikelserien om ”Sveriges dyraste resebyråverksamhet” (se under ”Asyl&Migration”), har jag uppmärkammat Rikspolisstyrelsen på hur asylsökande behandlas och hur ”förhandlingsresor” används som extra löneförmån för poliser och eskortörer. Jag har även fört fram dessa frågor på justitiedepartementet och berättat om dem för ledningen på Migrationsverket, som ofta alltför lättvindigt överlämnar avvisningsärenden till Polisen och därefter tvår sina händer och inte befattar sig med vad som händer med de förvarstagna. Och jag skrev en artikel i Expressen, ett ”öppet brev till regeringen” om detta den 29 juni 2005. Den kan läsas här. Efter allt detta fick jag till stånd att de starkt tvivelaktiga ”förhandlingsresorna” ska utredas, men inte att de ska stoppas medan utredning pågår. Och inte heller har jag fått gehör någnstans (inte ens bland riksdagsledamöter som känner till detta) för att en absolut maxtidsgräns för hur länge man kan låsa in folk på s.k. förvar måste finnas, måste lagstiftas om. Men jag jobbar vidare och försöker få dem som kan ändra på de omänskliga förhållandena att se och förstå att Sverige inte ska tillåta så inhumant och rättsstridigt beteende mot andra människor – ens om de är asylsökande (!) och från länder utanför EU.

Jag vill se Mamadou och de andra bleka, håglösa, levande döda på förvaren släppas ut och ställas under uppsikt hos Polisen. En del kommer att försvinna, ja visst, men bättre det än att hålla dem sittande i månader och år i en osund och omänsklig miljö. Andra kommer att visa upp sig hos Polisen och en vacker dag lyckas skaffa sig handlingar för att antingen ta sig till sitt forna hemland eller någon annanstans. De är ju inga kriminella element, bara människor som flytt från vidriga förhållanden!

Idag uppmärksammas alltså Mamadous situation också i ABC Nytt i SVT 2 sändningarna kl 19.20 och 22.15 samt i Rapport kl 19.30 den 26 juli 2005.

Sveriges regering gör skillnad mellan folk och folk

På många svenska ambassader råder dåliga arbetsvillkor för lokalanställd personal, de får sämre löner än svenskar och har ofta inga anställningsavtal. Det visar hela 22 av 30 inspektionsrapporter från UD som Ekot gått igenom.

 

På Sveriges ambassad i Tanzania tjänar svenskar med samma uppgifter som tanzanier flerdubbelt mer än sina kolleger. På ambassaden i Ankara har en av de lokalanställda ingen semester. I Peking har de lokalanställda inte fått löneförhöjning på flera år. Det är några exempel på hur Sverige behandlar ”dem”. Trots att (eller, som jag tror: på grund av!) att vi har en himla massa myndigheter och tusentals anställda inom regeringskansliet som ska vara kontrollstationer. Tilltron till allt detta kontrollerande är närmast sjuklig hos den svenska regeringen. Gång efter gång avslöjas hur folk som för länge sedan borde ha fastnat i något av dessa kontrollorgans nät försnillar, lurar, bedrar, utnyttjar. Ändå tror regeringen att problemen kan lösas genom ännu fler kontrollanter i systemet! Nej, lyssna på det som Åke Isaksson, ordförande för ST, facket för statligt anställda på Utrikesdepartementet säger:

 

”Det saknas inte regelverk och instruktioner, bara förmåga och vilja att leva upp till dem.”

 

Och, vill jag tillägga: okorrupta människor som vet skillnad på rätt och fel, mitt och ditt, och som inte hanterar skattemedel som vore de deras egna pengar. Dessa människor måste också klara av att ta eget, personligt ansvar för sina handlingar. Ett avskräckande exempel, en som agerar precis tvärtemot det som Åke Isaksson förespråkar, är Sveriges ambassadör i Tanzania, Torvald Åkesson. Han reagerar med sin gamla ryggmärg och slår genast ifrån sig, han tycker att ”kritiken mot de lokalanställdas villkor och löner på hans ambassad delvis är ogrundad”. Och han säger i Ekot:

 

”Vi beter oss så korrekt som det har gått, med tanke på situationen, och med tanke på förutsättningarna för hur man rekryterar personal. Men det är inte hållbart långsiktigt, så vi ska se över det och rätta till det, men det går inte att rätta till över natten.”

 

UD! Ta hem människan om det här är det bästa han kan åstadkomma! Om han, trots svidande kritik, vidhåller att ”vi beter oss så korrekt som det har gått” och om han inte omedelbart kan rätta till felaktigheterna på den ambassad som han är ansvarig för, då ska han inte vara ambassadör och chef för beskickningen och representera Sverige i ett annat land.

 

Vad säger förresten två av statens många myndigheter som ska ha koll på sådant här: Jämo och DO?

Citera gärna men ange källan!

Ju fler kockar, desto sämre soppa

”Ju fler kockar, desto sämre soppa” heter det och sällan har ett ordspråk varit så målande och på pricken rätt som när det gäller den nuvarande regeringens göranden och låtanden!

På bara några år har antalet handläggare på regeringskansliet ökat från drygt 1 700 till över 2 400, givetvis med stora kostnader som följd. Bakom ökningen lär bland annat en ökad kontroll av de statliga myndigheterna ligga. Alltså: först skapar s-människorna allt fler onödiga myndigheter till att vara sysselsättningsställen för ”goda socialdemokrater”. Och sedan låtsas de att det behövs fler i regeringskansliet för att låtsas ha koll på dessa låtsasmyndigheter. Och det är våra skattepengar som de leker med!

 

Statsvetaren Göran Sundström vid Stockholms centrum för forskning om offentlig förvaltning anser inte att hela den här apparaten är särskilt effektiv. Han uttrycker sig tillräckligt tydligt för att varje normalt funtad människa ska förstå det:

”En del av den här ökningen av regeringskansliets personal kan nog förklaras av att det sitter ganska många tjänstemän och ägnar mycket tid åt rapporter och siffror, som inte används särskilt effektivt. Det är slöseri med pengar.”

Således: lekstuga i de högre environgerna! Och vem har ansvar för att det kan gå till så här? Statsvetaren Göran Sundström igen:

 

”Ja, det är ju förstås regeringen, och ytterst är det ju Göran Persson, som är chef för regeringskansliet.”

 

Om folk inte snart ser det uppenbara, då är det riktigt illa med det här landet. Då hjälper det inte med att byta regering, då handlar det om att byta folk!

Citera gärna men ange källan!

Finländarna har en sund inställning

Enligt YLE tar finländarna  tidningsskriverierna om statsminister Matti Vanhanens utomäktenskapliga förbindelse med ro.

Enligt en mätning för tidningen Aamulehti säger över 90 procent av finländarna att affären inte påverkar deras inställning till hans presidentkandidatur. En lika stor andel anser att Vanhanen inte behöver redogöra för sitt privatliv i offentligheten.

En sund inställning som gärna skulle få smitta av sig lite på svenskarna. Låt Paggan renovera torp och GP mysa på sin gård. Låt Orback ha en faster som trivs med att umgås med hästar. Låt   de andra ministrarna ha sitt privatliv för sig, även om det innehåller löjliga eller tvivelaktiga ingredienser. Det viktiga är inte vad de gör som privatpersoner, det viktiga är vad de åstadkommer på sina poster i regeringen. Det har finländarna fattat, därför bryr sig inte 90 procent av dem om vad deras statsminister och presidentkandidat Matti Vanhanen sysslar med bakom lyckta dörrar.

Citera gärna men ange källan!

Meningslöst och cyniskt spel för gallerierna

Spelet kring de apatiska flyktingbarnen är osmakligt, obehagligt, meningslöst och slag i luften. Hårda ord, men sanna.

Ingenting är nytt, inget har förändrats. Att Utlänningsnämnden (UN) överlämnade ett ärende för "vägledande beslut" till regeringen var både fel och fegt. Lagen – och barnkonventionen! – innehöll allt som behövdes för att fatta beslut utan "vägledning", men UN hade själv drivit sin praxis så hårt att den satt fast i en rävsax och, för att komma loss och lägga skuld och ansvar på "någon annan", överlämnade den ett ärende till regeringen.

Regeringen fastslog vad som redan tidigare var känt både för Migrationsverket (MIG) och UN: att humanitära hänsyn ska tas och särskilt då till om barns psykosociala utveckling kan ta skada. I förarbetena till utlänningslagen (skrivna av bla. UN:s nuvarande generaldirektör Håkan Sandesjö…) står:

"…införandet av en portalparagraf i 1 kap 1 § om ‘barnets bästa’ innebär att barns utsatta situation får särskild betydelse när de humanitära skälen bedöms. Regeringen betonade också att de humanitära skälen bör kunna vara av något mindre allvar och tyngd för att uppehållstillstånd ska kunna beviljas när ett barn berörs."

OBS! Detta står att läsa i sjunde upplagan av utlänningslagen, tryckt i spetember 2002, d.v.s. långt inann UN lämnade över ärendet rörande ett apatiskt barn till regeringen!

I samma upplaga av utlänningslagen står också i förarbetena:

"Vid bedömningen av utlänningsärenden som rör barnfamiljer ska självfallet beaktas sådana omständigheter av humanitär natur som hänför sig till barnen och deras situation från hälsosynpunkt och i övrigt."

Allt detta har UN "glömt" trots att deras egen generaldirektör varit en av författarna till utlänningslagen. Och i stället för att ta det ansvar som nämnden som högsta instans (än så länge) i asylprocessen har getts och fatta beslut i enlighet med de direktiv som redan finns, lämnar den över ärenden till regeringen "för vägledning"! Det är både pinsamt och skandalöst och regeringen borde ha sagt att "nej, var så goda och ta ert ansvar och fatta beslut i den anda som barnkonventionen är skriven i och använd er av era möjligheter till humanitära hänsyn"!

Det behövs inga krumbukter av det slag vi fått se under det senaste året när alla skyllt på andra och ingen tagit ansvar och kyrkans folk, experter av olika slag samt utredare hållit på och debatterat, skrivit upprop, uppvaktat, haft seminarier, agerat i medier etc. Ingen har ju ändå lyssnat på någon annan eller gjort något konkret för barnen. Allra minst har man brytt sig om vad barnläkarna sagt, de som behandlat de sjuka barnen och som måste sägas vara de verkliga experterna. Om de, som är avlönade att fatta beslut i enlighet med lagar och konventioner hade skött sitt jobb hade inga miljoner heller behövt tilldelas en människa som ska hålla på och utreda apatiska flyktingbarn i två års tid, vi hade kunnat slippa hela den osmakliga cirkusen och de arma barnen och deras stackars föräldrar som sett sina barn nästan dö, hade kunnat börja rehabiliteras.

Den som tror att något har förändrats efter alla turer är blåögd. För nu "betonar" Migrationsverket i sina "nya anvisningar" exakt det som sedan länge gällt och borde ha efterlevts", att:

"Barns egna asylskäl och huumanitära skäl ska utredas noggrannare. Apatiska barn ska behandlas med förtur."

Ombud och barnläkare är luttrade. Ingen jublar, ingen tror på någon förändring. Ingen förstår varför inte lagar och konventioner följts hittills (de senaste åren, för ca 4-5 år sedan följde man dem). Varför skulle något bli annorlunda nu?

Ett cyniskt spel för gallerierna, det är vad som utspelas. Inget annat.

Citera gärna men ange källan!

Sveriges dyraste resebyråverksamhet – länsrättslogik, kostnader m.m.

© Merit Wager
(alla artiklar i denna serie finns under kategorin ”Asyl & Migration i spalten till vänster)

Ur Länsrättens svar på A:s överklagan av förvarsbeslut (beslut om att han ska sitta inlåst på Migrationsverkets förvarsenhet):

”A har hållits i förvar sedan den 5 januari 2005. Det måste därför föreligga synnerliga skäl för fortsatt förvar.”

Logiken är typisk när det gäller ”dem” (alltså icke-svenskar i en rättsprocedur som bara rör utlänningar). Lika typisk är fortsättningen:

”Kravet på synnerliga skäl innebär att det krävs en tungt vägledande anledning för att fortsatt förvar ska meddelas. Förutsättningar för att förlänga förvarstiden får vanligen anses föreligga när det finns en påtaglig risk för att den förvarstagne ska komma att gå under jorden om han försätts på fri fot. Hur länge den förvarstagne suttit i förvar och på vilket stadium handläggning befinner sig är också av betydelse.”

På sådana grunder håller man icke-kriminella människor inlåsta på obegränsad tid. A har suttit inlåst i 190 dagar (kostnad 570.000 kr + förhandlingsresa* ca 70.000 kr). D har suttit inlåst i 181 dagar (kostnad 543.000 kr + förhandlingsresa drygt 60.000 kr), MR har suttit inlåst i 347 dagar (kostnad 1.041.000 kr + förhandlingsresa drygt 60.000 kr), M har suttit inlåst i 295 dagar (kostnad ca 885.000 kr + förhandlingsresa 71.000 kr), MOB har suttit inlåst i två år (kostnad ca 2,2 miljoner kr + två förhandlingsresor totalt drygt 190.000 kr).

Logik, rättssäkerhet, kostnadsmedvetande, humanitet – väldigt lite av detta finns längre i hanteringen av asylsökande. Migrationsverkets, Utlänningsnämndens och Länsrättens beslut är ofta så lika varandra att det ser ut som om en mall har använts där man i princip bara ändrat namn och vissa datum samt en och annan uppgift som hänför sig till just den person man spottar ut beslutet om. Polisen och Transporttjänsten fortsätter flyga över världen med människor som de redan i förväg vet inte kommer att tas emot i de länder de reser till. Men det blir förstås välkomna avbrott i den trista svenska vardagen och välkomna tillskott i det egna lönekuvertet. Och hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden vägrar man använda sig av det som anges i utlänningslagen om att uppehållstillstånd ska beviljas om det föreligger hinder för verkställighet. Vilket det rimligtvis borde anses göra när man inte lyckats ”förhandla in” människor i de länder de flytt ifrån.

Ingen bryr sig. Inte ens skattebetalarna. Eller de kanske inte vet vilka enorma belopp som slösas bort i onödan i den här människohanteringen? Riksdagen agerar inte kraftfullt trots att jag slagit larm otaliga gånger och även medier av olika slag försökt belysa det här området. Regeringen stoppar inte heller vansinnet, slöseriet och inhumaniteten bara rullar på.

Sveriges dyraste resebyråverksamhet – beslut om fortsatt inlåsning

© Merit Wager

(Alla artiklar i denna serie finns under kategorin ”Asyl & Migration i spalten till vänster)

Kostnad för inlåsning av den icke-kriminelle ”D från Iran”
hittills 540.000 kronor, drygt en halv miljon!

Det är fullkomligt obegripligt och absolut fel och skulle aldrig kunna
ske om det rörde en svensk! Men ”en av dem”, en icke-europé, en
asylsökande kan man behandla hur som helst. ”Mänskliga rättigheter, vad då? Det gäller väl inte dem?

Den 20 juli, lite längre ner i bloggen (eller under kategorin
Asyl&Migration) skrev jag att Utlänningsnämnden meddelat inhibition
av verkställighet av avvisning av D till Iran. I och med att han inte
ska avvisas under den tid som utredning pågår, borde han rimligtvis
inte
heller hållas inlåst på Migrationsverkets (MIG) förvarsenhet. Men UN
har skrivit sitt beslut på ett sådant sätt att nämnden inte tagit
ansvar för
förvarsplaceringen utan överlåtit åt polisen att upphäva beslutet om
inlåsningen av D, vilket polisen inte gör. Trots att UN som sista
instans borde vara den instans som själv fattar ett sådant beslut.

Advokaten, som redan arbetat med detta ärende långt mer
än hon har betalt för och till stor del ”i onödan” p.g.a. att
myndigheterna gör allt för att krångla till ärendet, överklagade till
Länsrätten (som sänkte hennes begäran om arvode för tre timmar till
två…). De personer på
myndigheterna som via pappersbeslut hanterar D som om han var en vante,
har ingen som helst känsla av att han är en människa av kött och blod.
Hur polisen resonerar är omöjligt att förstå,
läs här vad ”den” (namnet på polistjänstemannen framgår inte) angett
som skäl i Länsrätten för att D ska hållas inlåst även fortsättningsvis:

”Då D vid verkställighetsförsöket till Iran inte passerade någon
inresekontroll kan hans avvisning inte anses som verkställd. Ett
misslyckat verkställighetsförsök är inte att anse som
verkställighetshinder.”

Så uttrycker sig polisen, som själva fört honom till Teheran utan
handlingar och där han inte blivit mottagen! Och trots att UN beslutat
meddela inhibition för att, som advokaten angav i ansökan:

”Transporttjänsten
och svensk polis överlämnat de handlingar som D haft med sig till
Sverige och sökt asyl på, till iranska myndigheter, varför han nu måste
anses vara klart i fara för förföljelse.”

Det går inte att begripa logiken. Det går inte att tycka att det
sätt som D blivit behandlad på (hela hans berättelse finns under
”Asyl&Migration”, ”D från Iran”) är mänskligt och rättssäkert. Han
har nu suttit inlåst i 180 dagar utan att ha begått någon kriminell
handling. Detta har kostat skattebetalarna drygt en halv miljon kronor.
Till detta kommer kostnader för advokat, länsrättens personal vid de
upprepade förhandlingar som hållits där och – inte minst – kostnaderna
för en polis och två eskortörer som, på vinst och förlust, rest fram
och tillbaka med D till Teheran (återresan i business class!) till en
kostnad av ca 61.000 kronor. Totalsumman för allt detta torde vid det här laget uppgå till minst 700.000 kronor.

Hela hanteringen är obehaglig, omänsklig och står i strid med konventioner om mänskliga rättigheter (som Sverige
ratificerat!) som stadgar att ingen människa får hållas fängslad utan
att ha dömts skyldig vid en rättegång.

Som sagt: regler, lagar, konventioner tolkas och tillämpas i Sverige på
olika sätt om det handlar om svenskar än om det handlar om asylsökande. Regeringen tillåter det.

Öppet brev till t.f. statsminister Leif Pagrotsky

Hej Leif!

Jag läser i tidningarna om politker från olika håll som tycker att du inte ska vara med och bygga torp i TV4 när du samtidigt ska vara statsminister under veckan. En kristdemokrat vill ta i mitt tycke lite billiga poäng genom att säga att du borde "renovera skattepolitiken i stället så att folk har råd att bo i sina torp" och "oppositionen" menar att du leder landet "med vänster hand". I det här fallet håller jag nog med dig när du säger:

"Mitt råd till surpupporna i c och kd är: koppla av och politisera inte allt på detta överdrivna sätt."

Jag tycker också att de kan ta och "loosen up a little" och inte vara så ogina och tråkiga att de inte kan tycka att det är lite häftigt med en minister som har simultankapacitet att klara flera saker på en gång.

Fortsätt att leda landet och att snickra på torpet i Blekinge, jag tror som sagt att du mycket väl klarar av bådadera samtidigt. Jag håller på dig! Lycka till!

Hälsningar,

Merit

Foto: Marcus Palmgren

Gränskontroll mellan Finland och Sverige

Finland kommer att, tillfälligt, införa
gränskontroll av resande inom Schengenområdet under VM i friidrott i
Helsingfors i augusti enligt beslut av regeringen den
20 juli. Det finns en särskild klausul inom Schengenavtalet, som
tillåter tillfälligt återinförande och skärpning av gränskontrollerna i
undantagsfall. Finland har inte tidigare utnyttjat möjligheten att
skärpa gränskontrollen av inresande från Schengenländer, men t.ex.
Frankrike använde sig av klausulen inför nationaldagsfirandet och för
att höja säkerheten efter bombdåden i London.

Gränskontrollen kommer ockå att gälla mellan Finland och Sverige. I regeringsbeslutet står;

"Nordiska medborgare som reser till Finland direkt från ett annat
nordiskt land behöver inte ha pass eller annan
reselegitimationshandling. Dock skall också nordiska medborgare vid en
eventuell gränskontroll på ett tillförlitligt sätt kunna styrka sin
identitet och sitt medborgarskap."

Citera gärna men ange källan!

CMR – regleringsbrev och uppföljning

Den 11 november 2004 publicerades en rapport på 22 A4-sidor av Integrationsverket: "Centrum mot rasism  – en uppföljning i oktober 2004". Den finns här
och är på sätt och vis en rätt onödig läsning, om man betänker att här har
nu ytterligare en person (eller kanske flera?) varit sysselsatt med att
göra en omfattande rapport över något som egentligen inte är så mycket
att rapportera om och följa upp. Snart blir det väl så att någon också ska
granska uppföljningsrapporterna. På det sättet sysselsätter man ännu
fler trogna utredare. Och då måste vi ha ytterligare en ny myndighet: Utredningsverket.

Så här står det bland annat i den ovan nämnda rapporten, under "sammanfattning":

"Föreningen Centrum mot rasism är ett ideellt nationellt
samarbetsorgan för en bred blandning av enskilda organisationer som
bedriver frågor som berör arbete mot rasism och andra former av
intolerans."

Jag har lite problem med ordet "ideellt" som ganska slarvigt används i
tid och otid. Vad är det för "ideellt" med den här statsfinansierade
och -initierade verksamheten? Jag bara undrar. I Norstedts
synonymordbok förklaras ordet "ideell" som följer:

andlig, immateriell, osinnlig; översinnlig, övervärldslig; upphöjd, platonisk, högtsyftande

Inte har jag sett några tendenser till vare sig andlighet eller
övervärldslighet hos CMR! Inte heller kan jag se att verksamheten
skulle vara "högtsyftande" på något sätt, ja alltså annat än när det
gällt det höga syftet att berika sig själv och göra livet bekvämt för
sig själv. Fast det var kanske det som var meningen med alla utpytsade
skattekronor: att göra livet trevligt och behagligt för några särskilt
utvalda som skulle låtsas ha en verksamhet som lät pk och som man
visste (trodde) inte skulle skapa problem (!) för de styrande.

Här kan man läsa regeringens 13-sidiga regleringsbrev
till Integrationsverket för budgetåret 2005 (som är det verk som
regeringens pengar till CMR går genom). Under "Mål" kan man läsa att
Integrationsverket ska verka för:

• lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund,
• en samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund samt 
  en samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt för
• olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande
  demokratiska värderingar och som alla oavsett bakgrund skall vara
  delaktiga i och medansvariga för

Om man läser texten två eller tre gånger så upptäcker man att den bara är snömos. Allt det som med fina ord uttrycks
här, är sådant som redan är reglerat i lag och att det finns en massa
andra instanser och organisationer som redan sysslar med samma sak.
Slutsats: lägg inte bara ner CMR, lägg också ner Integrationsverket!

Citera gärna men ange källan!

Skandalöst tvångsomhändertagande av barn del 2

 ©  Merit Wager

 

Ett tidigare inlägg (19 juli) under samma rubrik finns på denna blogg, se under kategorin "Tvångsomhändertagande av barn".

 

 

 

För några dagar sedan (lite längre ner på bloggen) berättade jag om ett upprörande fall av tvångsomhändertagande av tre små barn. "Barnens bästa" var inte det som prioriterades i det fallet. Och trots att massor av aktörer var inblandade och omhändertagandet medförde enorma kostnader, fortgick det hela i hela 1,5 år! Det hade förmodligen pågått betydligt längre eftersom slentrian och felaktigt tänkande präglade hanteringen, men – och undrens tid är inte förbi! – de ytterst ansvariga socialtjänstemännen tog till sig min skrivelse och de påpekanden jag och andra som sett vad som hänt barnen och runt familjen har framfört och, för en gångs skull, agerade snabbt och utan prestige: barnen återförenas med sina föräldrar redan kommande måndag och ska därefter få det stöd på hemmaplan som de rimligen och rätteligen borde ha fått för 1,5 år sedan!

Även om glädjen nu är stor hos föräldrarna så finns givetvis också en stor bitterhet och känsla av vanmakt över hur de har behandlats. Tanken på att ens barn tas ifrån en och man blir helt avskuren från allt som har med deras liv och utveckling att göra är outhädlig för vilken förälder som helst. Grymheten i att, som i detta fall, som förälder tvingas att under 1,5 år åse hur ens barn blir allt mer främmande när de tappar sitt språk, sin kultur och sin religion är nästan ofattbar. Och att tre små barn blir utsatta för ett så här livsförändrande ingrepp är oförsvarligt – i allt som rör barn ska deras bästa vara vägledande och man ska alltid sträva efter att hålla samman familjen om det inte är absolut och totalt omöjligt. Ingendera av dessa ledstjärnor har lyst över den socialförvaltning som handlagt det här ärendet.

Barnen kommer hem på måndag. Ett grymt kapitel i deras liv är avslutat. Vi som sett hanteringen av familjen kommer dock inte att låta det stanna här. Vi kommer att agera för att liknande övergrepp mot barn inte i framtiden ska begås av socialtjänstemän som har – och tar – en enorm makt att lägga sig i människors liv. Den makten ska användas på rätt sätt: för att hjälpa, inte för att stjälpa.

Citera gärna men ange källan!

Dagens jättesuck – ÄNNU en ny myndighet!

Hjälp! När tar myndighetselefantiasisen slut? Regeringen vet inte ens hur många myndigheter som finns och nu ska det bli en till i raden av enormt kostsamma och fullständigt onödiga dylika: ett jämställdhetsverk. För både statsminister Göran Persson och jämställdhetsminister Jens Orback ”tycker att en ny myndighet behövs”, enligt Ekot den 20 juli.

Innan tryckpressarna ens har hunnit torka efter att den horribla historien om CMR har kablats ut och just när den hemska historien med handläggaren på näringsdepartementet som tros ha pytsat ut pengar till sig själv har avslöjats, så är redan nästa skandal ett faktum. Skandalerna står som spön i backen, regeringen har blivit helt sjövild. Kanhända tänker den att ”det är bäst att slösa bort så mycket skattepengar som någonsin möjligt så att de där borgarna inte har några pengar kvar att göra något vettigt av när de vinner valet nästa år”.

Göran Persson tycker att en ny myndighet behövs. Jaha, men frågar han skattebetalarna vad de vill, det är ju deras pengar han gödslar med när han fixar nya verk åt sina trogna att vara chefer för? Nej, för en envåldshärskare behöver inte fråga någon.

Och vem ska då leda detta nya verk till viket det behövs 100 miljoner kronor? Jo, regeringens egen utredare Gertrud Åström som är den som fört fram att det bör inrättas en särskild myndighet ”med uppgift att vara pådrivande i jämställdhetsarbetet”. Why am I not surprised?

På något som heter Nationella sekretariatet för genusforsknings  (är det också en myndighet?) hemsida kan man läsa att det var dåvarande jämställdhetsministern Mona Sahlin som förra året tillsatte en utredning med uppdrag att se över jämställdhetspolitiken. Naturligtvis, det borde man ha kunnat gissa – städigt denna Mona. Och Gertrud Åström kunde redan i april, långt innan hon ska vara klar med sin utredning i augusti, med bestämdhet yttra att: ”Det krävs ett eget jämställdhetsverk för att driva på det feministiska arbetet.” Jaha, men varför alls utreda något om man redan vet resultatet? Ja, det är klart: hon har förmodligen tilldelats någon eller några miljoner för att göra utredningen. Hon säger:

”Ett nytt statligt verk ska få i uppgift att samordna jämställdhetsarbetet. Det kan handla om metodutveckling, forskning och opinionsbildande verksamhet.”

Det låter misstänkt lika flummigt och oprecist som det man hört kring CMR. Och värre blir det: Gertrud Åström, som föreslagit den här myndigheten åt sig själv att vara chef för, kan också tänka sig att ”ge myndigheten rätt att vidta sanktioner mot dem som inte sköter sig”. Är det hon som ska bestämma vem som ”inte sköter sig”?

Vidare säger hon följande – och antingen är det jag som är för ointelligent för att begripa vad hon säger eller också talar hon i obegripliga tungor:

”Jag tänker mig att en myndighet kan bli en slags turboeffekt. Alltså, utan en motor så hjälper det inte att du lägger in en turbogrej, men på jämställdhetsområdet finns redan en motor. Det tuffar på. Det är tusentals människor i det här landet som är intresserade och som vet att de borde göra någonting, men typmeningen är ’du behöver inte övertyga mig mer, men vad ska jag göra?’. Det ser jag som en helt ärlig undran. Jag tillhör absolut en av de som känt det allra först, och det är för att jag har varit ute så kopiöst mycket, och vet vilka kvalitativt intressanta frågor folk ställer. Men de får inga svar, det finns inte folk som är tillgängliga för dem.”

Ekot frågar henne den 20 juli:
”Vad är det som säger att bildandet av en ny myndighet får igång alla de som inte vet vad de ska göra?”

Och Åström svarar:
”Därför att de efterfrågar det. Den här tanken om att vi behöver en ny myndighet, den har funnits i tio år, så det är ingen ny tanke.”

Det är ju CMR revisited så det bara smäller om det! Kan ingen stoppa vansinnet? Riksdagen, hallå! Någon? Ni måste agera innan Persson, Orback, Sahlin, Åström och allt vad de heter har smällt av 100 miljoner till av våra pengar på den här lekstugan och anställt 30 till 50 personer till sin icke-verksamhet. Ni är skyldiga att agera när ni ser hur slöseriet och misshushållningen accelererar. Gör det nu, genast innan de där människorna hinner gå vidare med sina långt framskridna planer. Please!

Till slut, ett sista flumsvar från utredaren, snart myndighetschefen. Gertrud Åström, på Ekots fråga om hur det kommer att märkas skillnad med en ny myndighet:

”Det kommer märkas skillnad i genomslag i konkreta sakfrågor”.

Ridå!

Citera gärna men ange källan!