• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juli 2005
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Artikelserie – Sveriges dyraste resebyråverksamhet

© Merit Wager
(alla artiklar i denna serie finns under kategorin ”Asyl & Migration i spalten till vänster)

KVV:s Transporttjänst är förmodligen Sveriges
största resebyrå. Den arrangerar reguljära resor till världens
alla
hörn men det går också att få en enkelresa med specialchartrat plan för
en enda resenär. De som reser med den här resebyrån behöver inte
betala sina resor själva. De får också alltid sällskap av två, tre eller
flera personer på resan.

I en serie artiklar beskriver jag några förhandlingsresor
och återger ett antal resenärers upplevelser. Personal från
Kriminalvården och Polisen kallar de här resorna förhandlingsresor, resenärerna är nämligen sådana som ska ut- eller avvisas till länder där man hoppas kunna förhandla
in dem. Det kan röra sig om länder som de bevisligen kommer ifrån men
också länder som myndigheterna bara tror eller hoppas att de kommer
ifrån.

År 2004 genomfördes totalt 1 858 resor genom Transporttjänsten. Det var samtliga uppdrag och innefattade både avvisningar och
utvisningar. Det betyder att minst fem människor transporterades
någonstans varenda dag om man räknar med att resorna genomfördes under
ca 350 dagar per år.

En räkneövning med utgångspunkt från KVV:s egna,
skriftliga
uppgifter – som är något oprecisa – ger vid handen att ca 5 300
tjänstemän
var ute och reste år 2004 för att ”eskortera” 1 858 människor. M
a o var drygt 15 personer eskortörer, statligt anställda, ute och for
varje
dag under året (räknat på 350 dagar), i genomsnitt nära tre personer på
varje ut- eller avvisad person.
Resorna går till länder som Chile, Kina, Iran, Azerbazdzjan, Nigeria,
Libyen, Ryssland m.fl. Reguljära biljetter är mycket dyra. Återresorna
är ännu dyrare eftersom eskortörerna, personal från Transporttjänsten
och Polismyndigheten reser i Business Class. I statistiken ingår också
resor till ett antal länder i Europa, som Serbien och Montenegro,
Bosnien, Turkiet och Spanien men inte heller till dessa länder är det
billigt att resa reguljärt och Business Class-biljetter är alltid
mycket dyra.

Chefen för Transporttjänsten, Göran Stenbeck, skriver i ett brev daterad den 15 mars 2005:

”Diskussioner har sedan 2003 förts med de fackliga organisationerna
om att också utnyttja eknomiklassbiljetter på hemresorna.
Överenskommelse har inte kunnat träffas. Kollektivavtalen angående
respraxis är så skrivna att arbetsgivaren inte ensidigt kan genomföra
förändringar i resstandarden utan en förändring fordrar en
överenskommelse.”


Kuriositet i sammanhanget:
Facket anser alltså att när tjänstemän reser på tvivelaktiga resor så
ska staten (=skattebetalarna) också bekosta ett lyxigt och dyrt
sätt att resa och bo. Och arbetsgivaren (=staten) har
gått med på det och godkänt det i kollektivavtal.

Men fackets solidaritet sträcker sig inte till dem som dessa lyxresenärer reser för att ”förhandla in”
i länder som Iran, Etiopien, Guinea Conakry, Jordanien, Ghana etc. Nej,
facket har inget att erinra mot att de som fraktats dit, medan
eskortörerna ”förhandlar” och sedan vilar på fint hotell, sitter några
dygn på en flygplats utan mat och utan någonstans att sova. Och att de
reser i ekonomiklass tillbaka till Sverige medan poliserna/eskortörerna
som ska ha dem under uppsikt smörjer kråset med både mat och dryck på
andra sidan skynket. Den här typen av resor misslyckas nämligen inte
sällan då det inte precis är populärt i något land (inklusive Sverige!)
att släppa in människor utan giltiga handlingar. Det känner
givetvis Polisen till. Ändå fortsätter den här
trafiken.

I lagen står det inte att Polisen (eller Kriminalvården) ska eller ens får
föra människor som levande kollin kors och tvärs över kontinenter, utan
handlingar som styrker vilka de är och t.o.m. på handlingar som Polisen
vet är någon annans, d.v.s. falska papper. Och det har knappast varit meningen att Transporttjänstens
verksamhet skulle bli både rättsosäker och oerhört kostsam. Eller
att de här resorna
skulle permanentas och mer eller mindre utvecklas till en
källa till extrainkomster och även viss rekreation för dem som reser
med som eskortörer. Men så tycks det i alla fall ha blivit.

Transporttjänsten, som lyder under Kriminalvårdsverket, och Polisen skickar inte sällan
både tre, fyra och fem av sina anställda på ”förhandlingsresor” med
t.ex. en ensam sjumånadersgravid kvinna, en ung, spinkig iransk man
eller en gammal, hjärt- och astmasjuk statslös gubbe med rullator. Hur
man kommer fram till att så många behöver resa med framgår inte. Kriterierna är oklara, vad som gäller tycks
vara att så många som möjligt åker för då tjänar så många som möjligt
extrapengar i form av traktamenten och ob-ersättningar etc. Och
verksamheten bara pågår och sväller. Inte förrän Håkan Sandvik och jag
i februari och mars uppvaktat ett antal höga chefer på
Rikspolisstyrelsen (RPS) och även varit på justitiedepartementet och
lämnat rapporter och berättelser om hur det går till beordrade
rikspolischefen Stefan Strömberg en inspektion av verksamheten.
Den ska vara avslutad den 15 november i år.

Samtidigt, under tiden, fortsätter dock slöseriet med
skattemedel och polisernas och andra anställdas lukrativa extraknäck.
Och hanteringen av människor som om det vore döda ting och mest till
för att eskortörerna ska få resa till intressanta länder, bo flott och,
som kanske enda statligt anställda utom ministrar och kanske i viss mån
riksdagsledamöter, resa i Business Class.

Bland annat i min artikel i
Expressen den 29 juni har framfört till vad som måste anses vara
”ansvarigt håll” att förhandlingsresor som är rättsosäkra och som
kostar stora summor bör
stoppas, ”frysas”, tills Rikspolischefens inspektion är klar. Men det
finns ingen som kan stoppa vansinnet, ingen som kan fatta beslut om att resorna ska frysas. Ingen!

Fortsättning följer. Statistik, detaljerade uppgifter om
kostnader. Och enskilda berättelser.

Om en ”okänd medborgare” som – inte en utan två gånger
– fraktats fram och tillbaka till ett land på andra sidan jordklotet
med flera eskortörer . Och tillbaka till Sverige.

Om en kvinna
som fördes till
Ukraina ensam i specialchartrat plan. Och tillbaka till Sverige.

Om en ung kristen konvertit från Iran som utan
relevanta handlingar fördes till Teheran. Och tillbaka till Sverige.

Med flera.

För att få en bild av verksamheten har jag också varit i kontakt med berörda myndigheter och bl a begärt utdrag ur
eskortörernas verkställighetsrapporter, statistik m.m.

Artikelserie – Sveriges dyraste resebyråverksamhet

© Merit Wager
(alla artiklar i denna serie finns under kategorin "Asyl & Migration i spalten till höger)

Sveriges dyraste resebyråverksamhet och en del av dess resenärer
(om polisens eskorterade "förhandlingsresor" med asylsökande som ska avvisas)

MR från Ukraina

MR har varit frihetsberövad sedan den 12 augusti 2004. Hon skulle avvisas den 27 april 2005 då resa var bokad, men resan sköts av någon anledning upp. MR har hela tiden motsatt sig avvisning eftersom hennes fyraåriga dotter finns i Sverige, placerad i familjehem. MR har sagt att hon inte vill åka utan sin dotter. Polisen ansåg dock att dottern var ”ett separat ärende” och beslöt att avvisning definitivt skulle ske den 7 maj 2005. Och eftersom det inte fanns några handlingar för inresa i Ukraina, bestämde man att göra en ”förhandlingsresa”.
MR berättar att en vecka före avresedatum hade en polistjänsteman ett samtal med henne och sa bland annat att hon borde ringa och prata med den svenska konsuln i Ukraina. Varför hon skulle göra det förstod hon inte riktigt, men gjorde som hon blev tillsagd. Först pratade hon med konsuln, sedan med en annan, ryskspråkig person som försökte övertala henne att skaffa ”officiella papper”.

MR hade hållits inlåst i en ytterst spartansk cell – kal, utan tv, utan någonting – i arresten i Solna i nio dagar före avresan. Hon motsatte sig avvisning och sa att hon inte kommer att medverka eftersom hon inte vill resa utan sin dotter. Men hon berättar nu att efter nio dagar i arresten (straffet för att hon inte ville medverka) var hon så psykiskt nedbruten att hon gick med på vad som helst. En annan anledning till att hon gick med på att resa ”frivilligt” var att Polisen hade sagt till henne att ”vi kan ge dig en injektion och spänna fast dig på en bår om du inte följer med frivilligt och lugnt”.

Den 7 maj fördes MR med fem eskortörer, varav en var rysktalande, till Bromma för resa med specialchartrat plan till Kiev. Myndigheterna hade chartrat ett plan enkom för denna avvisning som dessutom inte ens var en ”vanlig” avvisning utan en förhandlingsresa med en person utan relevanta dokument. Trots att man visste att utgången av uppdraget var ytterst osäker, gjordes alltså bedömningen att man kunde använda skattemedel för en sådan resa.

I Kiev blev det genast uppenbart att MR inte skulle tas emot i Ukraina utan korrekta handlingar och sådana fanns inte. Förste sekreteraren från svenska ambassaden i Kiev kom till flygplatsen och pratade med poliserna och även med MR. MR lämnades på flygplatsen och poliserna följde med förste sekreteraren därifrån och det var, enligt MR, det sista hon såg av sina eskortörer. De lämnade henne där utan att veta vad som skulle hända med henne och reste följande dag hem till Sverige.

Eskortörernas verkställighetsrapport innehåller endast fem meningar:
"MR hämtades på polisen Solna. Eftersom tidigare värkställighet ej kunde genomföras pga MR:s vägran, chartades ett plan denna gången. Men MR var lugn då vi hämtade henne och under hela resan till Kiev. Vid ankomsten möttes vi av gränspolisen. Efter en kortare förhandling accepterades MR."
(Citaten ur rapporten är exakta varför även språkliga misstag finns med.)

Eftersom MR saknade handlingar och inte släpptes in i landet, sattes hon i arrest på flygplatsen. Det fanns ingen mat att få annat än för dem som kunde betala för den. MR hade inga pengar. I 23 dagar satt hon inlåst i arresten på flygplatsens transitavdelning, drack vatten ur en kran och fick lite bröd då och då av personal som förbarmade sig över henne. Några gånger fick hon också mat, när någon medfånge hade pengar och tyckte synd om henne och betalade någon för att köpa mat från flygplatsrestaurangen.

MR hade ingen kontakt med yttervärlden under denna tid och visste inte om någon överhuvudtaget undrade var hon var. Hon bad upprepade gånger personalen att kontakta svenska ambassaden och så småningom ringde gränspolisen till ambassaden och sa att Ukraina inte tar emot MR och att de måste ordna så att hon förs tillbaka till Sverige.

Den 30 maj 2005 var MR tillbaka i Sverige utan ett enda dokument. Hon sattes först i en liten cell på Arlanda och flyttades sedan till Kronobergshäktet där hon satt i 18 dagar. ”Advokaten brydde sig inte ett dugg om mig”, säger hon, ”och ingen annan heller”. Sedan ca två veckor är hon nu tillbaka på Migrationsverkets förvarsenhet á 3.000 kronor per dag.

MR har hittills (6 juli 2005) suttit förvarstagen och i häkten och arrester i 330 dagar till en kostnad av ca 990.000 kronor. Resan med specialchartrat plan och traktamenten m.m. för fem eskortörer  kostade enligt Transporttjänstens uppgifter 83.000 kronor. På UD kunde man inte svara på mina frågor om hur återresan gick till och vad den kostade. Jag har därför skrivit till svenska ambassaden i Kiev och väntar på svar från dem. Uppgifterna kommer att läggas ut här när jag får dem. Summa kostnader för MR hittills, minst ca 1.100.000 kronor. Kostnader för alla inblandade i besluten om förvar, advokater, Länsrättens anställda etc är inte medräknade men torde ligga på flera tiotusental kronor.


Artikelserie – Sveriges dyraste resebyråverksamhet

© Merit Wager
(alla artiklar i denna serie finns under kategorin "Asyl & Migration i spalten till höger)


Sveriges dyraste resebyråverksamhet och en del av dess resenärer
(om polisens eskorterade "förhandlingsresor" med asylsökande som ska avvisas)

M från Etiopien

På morgonen den 4 januari 2005 hämtas M av två personer från
Kriminalvårdsverkets (KVV) Transporttjänst och en person från Polisen
från Migrationsverkets förvarsenhet. Där har han suttit inlåst sedan
den 14 september 2004. Nu ska M transporteras till Etiopien på
”förhandlingsresa”. Efter att ha haft permanent uppehållstillstånd
(PUT) i Sverige under många år har detta dragits in, bland annat på
grund av otydliga upplysningar från svenska ambassaden i Addis Abbeba,
och M ska således avvisas.

I ”Besked om hämtning” står M:s namn och att han ska hämtas kl 10.00,
att destinationen är Addis Abeba, Etiopien, att ankomsttiden är 23.30
och så ett flightnummer. Under ”Övriga upplysningar” står: ”Eskorterad
resa”. Och så M:s födelsedatum. Som är felaktigt, han har gjorts tio år
äldre. M påpekar detta men får till svar att det inte har någon
betydelse. Slarvfel, inte så noga, det inte är så viktigt vad och hur
man skriver eller att fel insmyger sig, det är ju aldrig någon som
läser igenom papperen ändå.

M, en relativt liten och stillsam man, förs iväg eskorterad av tre
svenska män. Förtvivlad, ledsen, uppgiven men lugn och sansad, trots
allt.

Ur eskortörernas verkställighetsrapport:

M är på ett, efter omständigheterna, gott humör. Resan avlöper utan några som helst problem.”

Vid framkomsten – och de närmaste dygnen – visar det sig att M inte accepteras i landet.

Ur eskortörernas rapport igen:

”Framkomna till Addis Abbeba blir vi dock nekade att föra M in i
landet. Passpolis misstror oss om att komma med en förfalskad
passkopia. Man menar att vi måste ha ett Laissez Passé från Etiopiska
ambassaden i Stockholm. Detta är enda sättet att få en accept eller M:s
riktiga pass.”

(Citaten ur rapporten är exakta varför även språkliga misstag och oklarheter finns med.)

Eskortörerna lämnar nu M till gränskontrollen och åker in till staden
där de tar in på Hilton. M blir kvar på flygplatsen. Där ska han komma
att tillbringa två dygn utan pengar till mat och utan någonstans att
sova.

Etiopiska myndigheter vägrar att släppa in M i landet utan giltiga och
korrekta handlingar men de svenska eskortörerna fortsätter att försöka
förhandla (utan tolk). Efter två dygn ger de upp och reser tillbaka och
M följer med – efter att första ha blivit tillsagd att han måste betala
biljetten själv trots att han inte har några pengar. Eskortörerna reser
i Business Class och M i ekonomiklass.


I slutet av sin rapport skriver eskortörerna:

”M har under hela resans gång uppträtt lugnt och städat. För sitt
uppehälle på flygplatsen tiden M varit under passkontrollens ansvar,
erhöll M 50 USD.”

Tillbaka i Sverige har M möjlighet att berätta sin version av det hela.
Han skrattar åt slutorden i rapporten och bekräftar att han visst fått
50 USD ”för sitt uppehälle” av poliserna, men inte förrän på planet hem!

M lämnas nu åter till förvaret i Märsta och ska komma att sitta inlåst där i ytterligare fem månader innan han släpps ut.

Fakta om kostnader:
Att rekonstruera och exakt få reda på vad hela den här hanteringen av
en enda person kostat, i detta fall en som t.o.m. hade
uppehållstillstånd men på grund av teknikaliteter fråntogs detta, är
svårt. Men en ganska god uppskattning av kostnaderna från det att M
togs in på förvaret där han satt inlåst först i 3,5 månader innan han
fördes till Etiopien och sedan ytterligare ca sex månader kan göras.
Den visar att den tiden kostat skattebetalarna ca 800.000 kronor. Till
detta kommer ”förhandlingsresan” som enligt chefen för
Transporttjänsten, Göran Stenbeck, uppgår till 71.000 kronor.

Artikelserie – Sveriges dyraste resebyråverksamhet

Sveriges dyraste resebyråverksamhet och dess resenärer
(Om polisens eskorterade ”förhandlingsresor” med asylsökande som ska avvisas)
D från Iran
Den 28 juni 2005 hämtades D av tre eskortörer och transporterades via Amsterdam till Teheran. Enligt de tre eskortörernas knapphändiga verkställighetsrapport gick det till så här:

D hämtades på förvaret kl 10.45 på morgonen f.v.b. Teheran via Arlanda och Amsterdam. Vi landade 00.05 lokal tid 29/6. Väl där möttes vi av en tjänsteman som kom ombord på flygplanet efter landning. Han talade med D på Iranska och hänvisade oss därefter till flygplatspolis.

Efter ca en timmes väntetid och diverse telefonsamtal accepterades D. Vi överlämnade då tillhörigheter och pengar till D som föreföll nervös och stundtals var aktiv under samtalen. Han väntade på en vän som han själv uttryckte det. Vi fick under väntetiden inga som helst signaler på att han inte skulle bli accepterad. Vi tog farväl och i samma stund anslöt en Iransk KLM representant som bekräftade att allt var klart. Representanten var mycket trevlig och hjälpte oss med våra returbiljetter. Efter ytterligare en timme var det dags att borda
planet för vår hemresa.

När alla passagerare var på plats och det bara återstod att taxa ut till startbanan kom representanten ombord med D:s handlingar och berättade kort att D inte längre var accepterad. Det kunde inte säkerställas att han var från Iran och att han var placerad på stol 16 A i flygplanet. Vi gavs ingen möjlighet att tala med polis eller argumentera mera, mycket snopet lyfte vi hemåt. Vi kan ju bara spekulera i vad som hände men att det inte gick rätt till är vi överens om.

Tre svenska statligt anställda män reser alltså med en ung, kristen man (att ha konverterat till kristendomen är belagt med dödsstraff i Iran) och ingen av dem
talar det landets språk. De har ingen tolk och hur goda deras kunskaper i engelska är framgår inte. Att förhandla på den nivå det här rör sig om, på ett språk som ingendera parten har som modersmål, är riskabelt och risken för missförstånd är stor. Inte heller det språk (svenska) som rapporten är skriven på är korrekt och sakligt på det sätt som kan krävas i en officiell rapport om myndighetspersoners tjänsteutövning.

Att eskortörerna ”mycket snopet lyfte hemåt” är knappast något som behöver anges i en officiell rapport liksom inte heller den sista meningen om deras ”spekulationer”.

D:s egen berättelse innehåller naturligtvis en hel del som inte återges i rapporten. Det här är hans möjlighet att lämna ”verkställighetsrapport”, en möjlighet som avvisade normalt aldrig har. D:s historia är nedtecknad den 3 juli i närvaro av vittnen:

En polisman, inte så lång, kraftig, kom till mig en dag innan. Han sa: ’Du ljuger! Du använder alkohol, du röker cigarretter – du är inte kristen. Du är våldtäktsman, du ljuger”. Han provocerade mig men jag lät mig inte provoceras. Han kallade mig flera gånger ”våldtäktsman” och sa att jag ljuger, ljuger.

Nästa dag kom tre personer, eskortörer, och hämtade mig. De pratade med mig i bilen på väg till Arlanda och frågade vad jag tyckte om valet i Iran. Vi gick ombord. De satte inte handfängsel på mig men en polis höll mig hårt om handleden.

I transit i Amsterdam behövde jag gå på toaletten. De ville inte låta mig gå, jag fick vänta länge. Till slut gick de med på att jag fick gå. Jag är inte kriminell, varför fick jag inte gå på toaletten?

Vi kom fram till Teheran vid midnatt och väntade ombord på planet tills någon kom och hämtade oss. De svenska poliserna hade en pärm med alla mina handlingar, också de som var på persiska och som visade vad jag var anklagad för i Iran och som bland annat var orsaken till att jag hade flytt. De ville visa dem för gränspolisen. Jag bad dem ”Gud, Jesus, Gud, Jesus visa inte mina papper för dem. Ni vet inte vad som kan hända med mig om ni visar mina papper!”. Mitt hjärta slog så hårt, jag såg döden framför mig. Jag kunde inte andas, jag kunde inte tänka. Jag tänkte bara hela tiden, inne i mitt huvud: Gud, Jesus, Gud, Jesus, Gud, Jesus.

Poliserna visade mina handlingar för dem. De visade mina id-kort och papper från iranska ambassaden. Jag ville själv se vad det var som visades men både svenska och iranska poliser – eller jag tror det var militär – hindrade mig. Jag kände att jag redan var död. Jag hörde och såg inget, jag kände inget. Jag var död inuti.

Militären läste delvis högt och kommenterade med förakt vad som stod i mina papper. Han skrek åt mig att jag inte fick tala när jag försökte förklara något.

Sedan skulle de svenska poliserna åka. De räckte fram en leksaksbil, en polisbil i plast, och sa att det var ”en gåva från svensk polis till iransk polis”. Iranierna var lite förvånade. Svenskarna sa till mig: ”Vi önskar dig ett bra liv” och lämnade mig där.

Tre timmar satt jag i rummet. Jag var iskall och bara väntade på att
något hemskt skulle hända. Jag hade inga känslor, jag tänkte bara att jag ska dö.

Plötsligt, efter tre timmar, förde iranska myndighetspersoner mig ombord på KLM-planet till Amsterdam. En militär sa till mig: ”Kom aldrig tillbaka hit. Om du kommer hit igen så dödar vi dig här på flygplatsen”. Det var fem minuter innan planet skulle avgå. De sa bara att ”du har inte pass och dokument, vi kan inte ta emot någon utan rätta handlingar”. De svenska poliserna satt redan i Business Class och de blev mycket förvånade när jag kom ombord, men de kunde inte göra något åt det. En av dem kom och satte sig bredvid mig i ekonomiklass. De andra stannade kvar i Business Class. Sedan åkte vi från Teheran.

I Amsterdam ropade poliserna framför alla andra passagerare ”Come on, problem!” till mig och jag kände mig förnedrad och som en kriminell fast jag inte hade gjort något. De sa också att de ska sätta mig i fängelse när vi kommer till Stockholm. När vi sedan skulle åka från Amsterdam till Stockholm sa de att jag måste betala för biljetten själv. Poliserna visste att jag hade ca 15.000 SEK med mig från Sverige. En polis hade växlat mina svenska pengar till dollar åt mig. Nu sa han att jag ska betala min biljett själv och jag gav honom min plånbok så att han kunde ta pengar. Jag fick ingen biljett och inget kvitto men ca 700 dollar var borta ur min plånbok.

När vi kom till Arlanda sa poliserna till personalen på flygplatsen att jag hade mutat iranska myndigheter att inte ta emot mig – trots att en av dem själv räknat mina pengar och sett att det fanns exakt samma summa kvar där på hemresan som på ditresan. Det var en falsk anklagelse mot mig från polisens sida.

När vi kom tillbaka till förvaret hade jag inget annat än de kläder jag
hade på kroppen. Min väska hade försvunnit och polisen sa att det var
min sak att försöka få tillbaka den. De tyckte att jag kunde ringa ”mina vänner” på flygplatsen (dem som de påstod att jag hade mutat) och fråga efter väskan. Ännu idag har jag inte fått väskan och inga andra kläder heller.

Polisen sa till personalen på förvaret, när de lämnade mig där, att personalen hade gjort fel som inte hade begärt häktesplacering av mig tio dagar innan jag skulle avvisas. De hade bett personalen skicka mig dit men personalen vägrade för jag hade inte gjort något. Men poliserna vill att man ska sitta inlåst tio dagar innan man ska avvisas för att man inte ska kunna ”planera något” och inte ha kontakt med andra människor. Är det rätt att göra så mot asylsökande som inte har begått något brott? I mitt fall hade jag tur, Migrationsverkets personal vägrade ”lyda” Polisen.

Nu sitter jag inlåst igen och jag vet inte vad som ska hända mig. De kan komma när som helst och föra mig på en ny resa till Teheran. Jag vet inget om min framtid, mitt liv.”

Fakta om kostnader:
D har varit förvarstagen och därmed frihetsberövad sedan den 14 januari 2005 till en kostnad (t.o.m. den 5 juli 2005) av ca 516.000 kronor. Resan till Iran inklusive traktamenten m.m. till eskortörerna kostade enligt Transporttjänsten ca 61.000 kronor. Summa kostnader hittills (den 6 juli 2005) ca 577.000 kronor. Kostnaderna för alla inblandade i besluten om förvar, advokater, Länsrättens anställda etc är inte medräknade men torde ligga på minst några tiotusental kronor.

© denna blogg. Vid citat, vänligen länka till detta inlägg.