• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juli 2005
    M T O T F L S
    « Jun   Aug »
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Artikelserie – Sveriges dyraste resebyråverksamhet

Sveriges dyraste resebyråverksamhet och dess resenärer
(Om polisens eskorterade ”förhandlingsresor” med asylsökande som ska avvisas)
D från Iran
Den 28 juni 2005 hämtades D av tre eskortörer och transporterades via Amsterdam till Teheran. Enligt de tre eskortörernas knapphändiga verkställighetsrapport gick det till så här:

D hämtades på förvaret kl 10.45 på morgonen f.v.b. Teheran via Arlanda och Amsterdam. Vi landade 00.05 lokal tid 29/6. Väl där möttes vi av en tjänsteman som kom ombord på flygplanet efter landning. Han talade med D på Iranska och hänvisade oss därefter till flygplatspolis.

Efter ca en timmes väntetid och diverse telefonsamtal accepterades D. Vi överlämnade då tillhörigheter och pengar till D som föreföll nervös och stundtals var aktiv under samtalen. Han väntade på en vän som han själv uttryckte det. Vi fick under väntetiden inga som helst signaler på att han inte skulle bli accepterad. Vi tog farväl och i samma stund anslöt en Iransk KLM representant som bekräftade att allt var klart. Representanten var mycket trevlig och hjälpte oss med våra returbiljetter. Efter ytterligare en timme var det dags att borda
planet för vår hemresa.

När alla passagerare var på plats och det bara återstod att taxa ut till startbanan kom representanten ombord med D:s handlingar och berättade kort att D inte längre var accepterad. Det kunde inte säkerställas att han var från Iran och att han var placerad på stol 16 A i flygplanet. Vi gavs ingen möjlighet att tala med polis eller argumentera mera, mycket snopet lyfte vi hemåt. Vi kan ju bara spekulera i vad som hände men att det inte gick rätt till är vi överens om.

Tre svenska statligt anställda män reser alltså med en ung, kristen man (att ha konverterat till kristendomen är belagt med dödsstraff i Iran) och ingen av dem
talar det landets språk. De har ingen tolk och hur goda deras kunskaper i engelska är framgår inte. Att förhandla på den nivå det här rör sig om, på ett språk som ingendera parten har som modersmål, är riskabelt och risken för missförstånd är stor. Inte heller det språk (svenska) som rapporten är skriven på är korrekt och sakligt på det sätt som kan krävas i en officiell rapport om myndighetspersoners tjänsteutövning.

Att eskortörerna ”mycket snopet lyfte hemåt” är knappast något som behöver anges i en officiell rapport liksom inte heller den sista meningen om deras ”spekulationer”.

D:s egen berättelse innehåller naturligtvis en hel del som inte återges i rapporten. Det här är hans möjlighet att lämna ”verkställighetsrapport”, en möjlighet som avvisade normalt aldrig har. D:s historia är nedtecknad den 3 juli i närvaro av vittnen:

En polisman, inte så lång, kraftig, kom till mig en dag innan. Han sa: ’Du ljuger! Du använder alkohol, du röker cigarretter – du är inte kristen. Du är våldtäktsman, du ljuger”. Han provocerade mig men jag lät mig inte provoceras. Han kallade mig flera gånger ”våldtäktsman” och sa att jag ljuger, ljuger.

Nästa dag kom tre personer, eskortörer, och hämtade mig. De pratade med mig i bilen på väg till Arlanda och frågade vad jag tyckte om valet i Iran. Vi gick ombord. De satte inte handfängsel på mig men en polis höll mig hårt om handleden.

I transit i Amsterdam behövde jag gå på toaletten. De ville inte låta mig gå, jag fick vänta länge. Till slut gick de med på att jag fick gå. Jag är inte kriminell, varför fick jag inte gå på toaletten?

Vi kom fram till Teheran vid midnatt och väntade ombord på planet tills någon kom och hämtade oss. De svenska poliserna hade en pärm med alla mina handlingar, också de som var på persiska och som visade vad jag var anklagad för i Iran och som bland annat var orsaken till att jag hade flytt. De ville visa dem för gränspolisen. Jag bad dem ”Gud, Jesus, Gud, Jesus visa inte mina papper för dem. Ni vet inte vad som kan hända med mig om ni visar mina papper!”. Mitt hjärta slog så hårt, jag såg döden framför mig. Jag kunde inte andas, jag kunde inte tänka. Jag tänkte bara hela tiden, inne i mitt huvud: Gud, Jesus, Gud, Jesus, Gud, Jesus.

Poliserna visade mina handlingar för dem. De visade mina id-kort och papper från iranska ambassaden. Jag ville själv se vad det var som visades men både svenska och iranska poliser – eller jag tror det var militär – hindrade mig. Jag kände att jag redan var död. Jag hörde och såg inget, jag kände inget. Jag var död inuti.

Militären läste delvis högt och kommenterade med förakt vad som stod i mina papper. Han skrek åt mig att jag inte fick tala när jag försökte förklara något.

Sedan skulle de svenska poliserna åka. De räckte fram en leksaksbil, en polisbil i plast, och sa att det var ”en gåva från svensk polis till iransk polis”. Iranierna var lite förvånade. Svenskarna sa till mig: ”Vi önskar dig ett bra liv” och lämnade mig där.

Tre timmar satt jag i rummet. Jag var iskall och bara väntade på att
något hemskt skulle hända. Jag hade inga känslor, jag tänkte bara att jag ska dö.

Plötsligt, efter tre timmar, förde iranska myndighetspersoner mig ombord på KLM-planet till Amsterdam. En militär sa till mig: ”Kom aldrig tillbaka hit. Om du kommer hit igen så dödar vi dig här på flygplatsen”. Det var fem minuter innan planet skulle avgå. De sa bara att ”du har inte pass och dokument, vi kan inte ta emot någon utan rätta handlingar”. De svenska poliserna satt redan i Business Class och de blev mycket förvånade när jag kom ombord, men de kunde inte göra något åt det. En av dem kom och satte sig bredvid mig i ekonomiklass. De andra stannade kvar i Business Class. Sedan åkte vi från Teheran.

I Amsterdam ropade poliserna framför alla andra passagerare ”Come on, problem!” till mig och jag kände mig förnedrad och som en kriminell fast jag inte hade gjort något. De sa också att de ska sätta mig i fängelse när vi kommer till Stockholm. När vi sedan skulle åka från Amsterdam till Stockholm sa de att jag måste betala för biljetten själv. Poliserna visste att jag hade ca 15.000 SEK med mig från Sverige. En polis hade växlat mina svenska pengar till dollar åt mig. Nu sa han att jag ska betala min biljett själv och jag gav honom min plånbok så att han kunde ta pengar. Jag fick ingen biljett och inget kvitto men ca 700 dollar var borta ur min plånbok.

När vi kom till Arlanda sa poliserna till personalen på flygplatsen att jag hade mutat iranska myndigheter att inte ta emot mig – trots att en av dem själv räknat mina pengar och sett att det fanns exakt samma summa kvar där på hemresan som på ditresan. Det var en falsk anklagelse mot mig från polisens sida.

När vi kom tillbaka till förvaret hade jag inget annat än de kläder jag
hade på kroppen. Min väska hade försvunnit och polisen sa att det var
min sak att försöka få tillbaka den. De tyckte att jag kunde ringa ”mina vänner” på flygplatsen (dem som de påstod att jag hade mutat) och fråga efter väskan. Ännu idag har jag inte fått väskan och inga andra kläder heller.

Polisen sa till personalen på förvaret, när de lämnade mig där, att personalen hade gjort fel som inte hade begärt häktesplacering av mig tio dagar innan jag skulle avvisas. De hade bett personalen skicka mig dit men personalen vägrade för jag hade inte gjort något. Men poliserna vill att man ska sitta inlåst tio dagar innan man ska avvisas för att man inte ska kunna ”planera något” och inte ha kontakt med andra människor. Är det rätt att göra så mot asylsökande som inte har begått något brott? I mitt fall hade jag tur, Migrationsverkets personal vägrade ”lyda” Polisen.

Nu sitter jag inlåst igen och jag vet inte vad som ska hända mig. De kan komma när som helst och föra mig på en ny resa till Teheran. Jag vet inget om min framtid, mitt liv.”

Fakta om kostnader:
D har varit förvarstagen och därmed frihetsberövad sedan den 14 januari 2005 till en kostnad (t.o.m. den 5 juli 2005) av ca 516.000 kronor. Resan till Iran inklusive traktamenten m.m. till eskortörerna kostade enligt Transporttjänsten ca 61.000 kronor. Summa kostnader hittills (den 6 juli 2005) ca 577.000 kronor. Kostnaderna för alla inblandade i besluten om förvar, advokater, Länsrättens anställda etc är inte medräknade men torde ligga på minst några tiotusental kronor.

© denna blogg. Vid citat, vänligen länka till detta inlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s