Artikelserie – Sveriges dyraste resebyråverksamhet

© Merit Wager
(alla artiklar i denna serie finns under kategorin ”Asyl & Migration i spalten till vänster)

Snart publiceras här också berättelsen om mannen som enligt myndigheternas egna uppgifter är ”okänd medborgare” men som ändå – och dessutom två gånger inom loppet av tre veckor (!) – fördes till ett land i Afrika. Och tillbaka. Till en kostnad av 191.000 kronor. Två av de tre eskortörerna åkte med båda gångerna…

Utdrag ur en av verkställighetsrapporterna:

”Nu var han bland sina bröder i Afrika och vi var de vita som bara ville honom illa”.

Berättelserna – de tre ”vita männens” och ”hans, som hade sina bröder i Afrika” – skiljer sig mycket starkt från varandra. Båda sidor kommer till tals i artikeln – var och en som läser får själv bedöma vem eller vilka han eller hon ska tro på.

Ytterligare ett utdrag ur samma rapport:

”Det går så långt att jag får kvinnan (en polis, min anm.) avsides och vi kommer överens om en liten slant för L:s pass (en av de svenska eskortörerna, min anm.)”

Berättelsen om A som, liksom D i en tidigare berättelse på bloggen fördes till Teheran, kommer också snart.

Ur de tre eskortörernas verkställighetsrapport efter den resan:

”Vi blev då mycket ovänligt bemötta och i princip tillsagda att återvända med A till Sverige.”

Ytterligare ett utdrag ur samma rapport:

”Utan en sådan (resehandling från Irans ambassad, min anm.) är det utsiktslöst att komma hit”.

Resan kostade 72.000 kronor.

Kommentar: Tror någon att det faktum att ett annat lands myndigheter tydligt uttalar att det inte går att komma med människor utan handlingar och tro att man ska kunna ”förhandla” in dem, avskräcker svenska poliser och KVV-anställda från att med skattemedel göra dessa resor? Icke. Det märkliga är att den här reseverksamheten får pågå år ut och år in med orimligt många eskortörer som reser kors och tvärs och uppbär traktamenten och ob-ersättningar och kan hantera sina mänskliga kollin precis hur som helst. Mina samtal med högt uppsatta personer på RPS och justitiedepartementet, som jag trodde hade ansvar i dessa frågor, har varit lika utsiktslösa när det gällt att försöken att stoppa – eller ”frysa” – förhandlingsresorna medan utredningen/inspektionen pågår, som svenska polisers ”förhandlingsresor” till bl.a. Iran. Ingen tycks kunna/vilja/våga ta beslutet att stoppa dem! Kanske vågar man inte gå emot facket som förhandlat fram de utmärkta villkoren för eskortörerna?

Som sagt: fler berättelser kommer snart och det som berättas i eskortörernas rapporter skiljer sig för det mesta ganska rejält från vad de levande kollina själva berättar, när någon bryr sig om att lyssna på dem. Det har jag gjort för att ge också dem en röst.

Fortsättning följer…