Anonym insändare om kollektivavtal

På Expressens insändarsida skriver idag (söndag den 10 juli) en person under signaturen ”Kollektivavtal en självklarhet”:

1. ”Att svenska regler och avtal ska gälla i Sverige trodde man var
en självklarhet, att verksamheter från andra länder ska kunna komma
hit och arbeta utifrån regler och avtal i hemlandet är så korkat att
man inte tror det är sant.”

och att

2. ”Borgerligheten har väl aldrig tidigare bekymrat sig över en byggnadsarbetares villkor.”

samt:

3. ”Faktum är att alla som skriker högt om solidaritet skiter
fullständigt i de lettiska arbetarna, det här är bara en chans att en
gång för alla krossa den svenska arbetarrörelsen och dämed få total
makt etc”

Och en massa annat märkligt. Dagens suckande kommentarer till denna gallimatias är bl.a.:

1. Nej, det är absolut inte självklart att svenska avtal och regler ska gälla i Sverige, den anonyma skribenten bakom signaturen
”Kollektivavtal en självklarhet” trodde fel! Sverige är en del av
Europa sedan vi gick med i EU, Sverige är inte en ensam ö där det bara
är svenska lagar och regler som gäller. Tänk att den anonyma skribenten
inte förstått det – det är korkat!

2. Det är möjligt, jag vet inget om vad något som med ett samlingsnamn
av den anonyme/a kallas
”borgerligheten” har gjort eller inte gjort. Men om det är sant som
han/hon skriver så kan man väl säga att då är det ju bra att den där
diffusa ”borgerligheten” har börjat bry sig och visa solidaritet.
Bättre sent än aldrig, i så fall.

3. Vem är den här allvetande människan? Hur kan man påstå något så befängt som att ”alla skiter fullständigt i de lettiska arbetarna” och dessutom påstå att det är ett ”faktum”?

Till slut några funderingar:

• Vem är den här fegisen som inte kan skriva under med sitt eget namn?
• Vad är han/hon rädd för?
• Är det för att han/hon vet att det han/hon skriver är fel,
  ogenomtänkt och, för att använda vederbörandes egen vokabulär:
  ”korkat”, som han/hon inte vågar underteckna? Är det kanske
  ”borgerligheten” som han/hon är rädd ska komma och sluka honom/henne
  med hull och hår om han/hon står för sina åsikter i stället för att
  gömma sig?

Trist att det finns folk i ”arbetarnas” Sverige, demokratins och
åsikts- och yttrandefrihetens stamort på jorden, som vräker ur sig
hårda anklagelser och påståenden men inte kan stå för vad de säger!

Vickys Livs – ett tråkigt brev

Ute är det sommarhett, inne på Vickys Livs är det svalt. Där är det nämligen luftkonditionering och temperaturen hålls på en behaglig nivå. Affe står bakom disken i sin grönvitrandiga kombinerade Bajen- och Vickys Livs-mössa. Radion står på, Jerry Williams rockar i bakgrunden. Bilderna i monitorn växlar: vintriga bilder blandas med mer somriga, kända och okända kunder flimrar förbi. Ingrid ilar ut och in, plockar upp och plockar ner, byter några ord med kunderna, sitter ett tag i det pyttelilla utrymmet längst bak och går igenom papper. Affe är lika trevlig som vanligt, hejar på allt och alla, slänger lite käft, skojar och skämtar. Men när det för några ögonblick emellanåt blir tomt i butiken märks det att han är lite ledsen.

"Det var folk här i går från hälsovårdsnämnden", säger han. "Någon hade anmält att vi hade hund här". Affe, härliga, hederliga, varma och ombryende Affe, är besviken. Han säger det inte rakt ut men det syns i hans ögon att han är ledsen. Att någon (givetvis anonym) människa vill skada honom eller åtminstone göra livet lite besvärligare än vad det redan är, det har han svårt att förstå. Han som är hjälpsamheten själv och den sista man skulle kunna tänka sig anmäla någon anonymt på det sättet. Och någon hund har de ju inte på Vickys Livs.

Affe är också ledsen efter att ha läst ett brev som vi fått från ordföranden i Katarina-Sofia stadsdelsnämnd. Han säger stillsamt att han tycker att det är ett elakt brev. Och det är det. Eller i varje fall ett fullständigt okänsligt brev som talar maktspråk och paragrafiska och inte andas en enda stavelse om att stadsdelsnämnden skulle vilja hjälpa till, vilja underlätta för hårt arbetande människor. Jag blir mer arg än ledsen när jag läser det: varför vill man som lokapolitiker på allra lägsta mikronivå – i en stadsdel där man själv bor – så mycket hellre leta efter paragrafer att slå folk i huvudet med än att hitta lösningar som är positiva, kreativa, flexibla och människovänliga? Och även om det här handlar om en stadsdelsnämnd och dess ordförande och det hela rör sig på mikronivå, så har dessa enskilda människor tagit sig en makt som är mycket stor och med hjälp av den de kan "make or break" Bröderna Olsson på Vickys Livs. Och andra.

Men motståndet håller på att formera sig. Politiker av olika kulörer intresserar sig nu för hur små företagare som bröderna Olsson hanteras, liksom många av de mer eller mindre kända artister, journalister, konstnärer etc som är stamkunder på Vickys Livs. Och jag fortsätter att skriva om bröderna, deras dagliga slit och den betydelse de har för vår stadsdel samt agera ombud för dem, tillsammans med dem, gentemot maktens dumhet. Folket i stadsdelen kommer inte att tillåta att paragrafer som finns för paragrafernas skull och lokalpolitiker som borde stå på barrikaderna för folket, inte mot det, får slå sönder livsglädjen och orken hos Bröderna Olsson och deras familjemedlemmar på Vickys Livs, som blivit en institution i vår lilla del av världen.

Terrorismen kryper närmare. Våldsdåd är vardagsmat också i "folkhemmet" numera. Ingen går säker någonstans. Därför är vårt behov av trygghet någonstans stort. Vi behöver kontinuitet. Vi behöver folk som bryr sig, vi behöver bli sedda och igenkända. Vi behöver tillhörighet. Allt detta står Bröderna Olssons och deras pyttelilla verksamhet för – de är vår trygghet i en hård, kall, allt mer skrämmande och materiell värld. Och det ska ingen – allra minst våra egna, av oss skattebetalare avlönade – politiker genom byråkrati och okänslighet bidra till att det tas ifrån oss!

Mikronivåpolitiker som har ansvaret och privilegiet att vara våra representanter i vår stadsdel borde inte skriva paragrafiska brev med otrevlig ton till sådana som bröderna Olsson (eller någon överhuvudtaget). De borde i stället göra allt – allt! – de kan för att underlätta för dem och andra små företagare som kämpar för sn överlevnad och som uppskattas av och behövs i sina närområden. Annars blir det så, som Mikael Trolin, "Prinsen" (också kund på Vickys Livs), befarade häromdagen: "Ska vi bara ha en massa franchiseföretag här, eller?"

(Tidigare inlägg i serien om Bröderna Olsson: 16, 18, 23, 31 maj; 8, 12, 18, 21, 26 och 30 juni)

Citera gärna en ange källan!

Rekordmånga ryska visum till Finland

YLE meddelar den 9 juli att antalet ryska visum till Finland under årets början har ökat kraftigt.

Finlands generalkonsulat i S:t Petersburg har i år utfärdat över 50 000
återkomstvisum. Enbart i juni utfärdade man 22 000 visum. Antalet är
det högsta på tio år.

Ett återkomstvisum berättigar till flera inresor till Schengenområdet, till vilket Finland hör.

Det intressanta – särskilt för Migrationsverket i Sverige – torde vara följande upplysning:

Ryssarnas intresse för Finland har gjort att visumbehandlingen har dragit ut till över en månad. Visumansökningar inlämnade i början av juli behandlas först i början av augusti.

Inte ens någon med mycket livlig fantasi skulle någonsin kunna drömma
om att Migrationsverket i Sverige skulle klara en 20 procentig ökning
av visumansökningar på en månad. Tanken svindlar!

Citera gärna men ange källan!