• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juli 2005
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Vickys Livs – ett tråkigt brev

Ute är det sommarhett, inne på Vickys Livs är det svalt. Där är det nämligen luftkonditionering och temperaturen hålls på en behaglig nivå. Affe står bakom disken i sin grönvitrandiga kombinerade Bajen- och Vickys Livs-mössa. Radion står på, Jerry Williams rockar i bakgrunden. Bilderna i monitorn växlar: vintriga bilder blandas med mer somriga, kända och okända kunder flimrar förbi. Ingrid ilar ut och in, plockar upp och plockar ner, byter några ord med kunderna, sitter ett tag i det pyttelilla utrymmet längst bak och går igenom papper. Affe är lika trevlig som vanligt, hejar på allt och alla, slänger lite käft, skojar och skämtar. Men när det för några ögonblick emellanåt blir tomt i butiken märks det att han är lite ledsen.

"Det var folk här i går från hälsovårdsnämnden", säger han. "Någon hade anmält att vi hade hund här". Affe, härliga, hederliga, varma och ombryende Affe, är besviken. Han säger det inte rakt ut men det syns i hans ögon att han är ledsen. Att någon (givetvis anonym) människa vill skada honom eller åtminstone göra livet lite besvärligare än vad det redan är, det har han svårt att förstå. Han som är hjälpsamheten själv och den sista man skulle kunna tänka sig anmäla någon anonymt på det sättet. Och någon hund har de ju inte på Vickys Livs.

Affe är också ledsen efter att ha läst ett brev som vi fått från ordföranden i Katarina-Sofia stadsdelsnämnd. Han säger stillsamt att han tycker att det är ett elakt brev. Och det är det. Eller i varje fall ett fullständigt okänsligt brev som talar maktspråk och paragrafiska och inte andas en enda stavelse om att stadsdelsnämnden skulle vilja hjälpa till, vilja underlätta för hårt arbetande människor. Jag blir mer arg än ledsen när jag läser det: varför vill man som lokapolitiker på allra lägsta mikronivå – i en stadsdel där man själv bor – så mycket hellre leta efter paragrafer att slå folk i huvudet med än att hitta lösningar som är positiva, kreativa, flexibla och människovänliga? Och även om det här handlar om en stadsdelsnämnd och dess ordförande och det hela rör sig på mikronivå, så har dessa enskilda människor tagit sig en makt som är mycket stor och med hjälp av den de kan "make or break" Bröderna Olsson på Vickys Livs. Och andra.

Men motståndet håller på att formera sig. Politiker av olika kulörer intresserar sig nu för hur små företagare som bröderna Olsson hanteras, liksom många av de mer eller mindre kända artister, journalister, konstnärer etc som är stamkunder på Vickys Livs. Och jag fortsätter att skriva om bröderna, deras dagliga slit och den betydelse de har för vår stadsdel samt agera ombud för dem, tillsammans med dem, gentemot maktens dumhet. Folket i stadsdelen kommer inte att tillåta att paragrafer som finns för paragrafernas skull och lokalpolitiker som borde stå på barrikaderna för folket, inte mot det, får slå sönder livsglädjen och orken hos Bröderna Olsson och deras familjemedlemmar på Vickys Livs, som blivit en institution i vår lilla del av världen.

Terrorismen kryper närmare. Våldsdåd är vardagsmat också i "folkhemmet" numera. Ingen går säker någonstans. Därför är vårt behov av trygghet någonstans stort. Vi behöver kontinuitet. Vi behöver folk som bryr sig, vi behöver bli sedda och igenkända. Vi behöver tillhörighet. Allt detta står Bröderna Olssons och deras pyttelilla verksamhet för – de är vår trygghet i en hård, kall, allt mer skrämmande och materiell värld. Och det ska ingen – allra minst våra egna, av oss skattebetalare avlönade – politiker genom byråkrati och okänslighet bidra till att det tas ifrån oss!

Mikronivåpolitiker som har ansvaret och privilegiet att vara våra representanter i vår stadsdel borde inte skriva paragrafiska brev med otrevlig ton till sådana som bröderna Olsson (eller någon överhuvudtaget). De borde i stället göra allt – allt! – de kan för att underlätta för dem och andra små företagare som kämpar för sn överlevnad och som uppskattas av och behövs i sina närområden. Annars blir det så, som Mikael Trolin, "Prinsen" (också kund på Vickys Livs), befarade häromdagen: "Ska vi bara ha en massa franchiseföretag här, eller?"

(Tidigare inlägg i serien om Bröderna Olsson: 16, 18, 23, 31 maj; 8, 12, 18, 21, 26 och 30 juni)

Citera gärna en ange källan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: