• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juli 2005
    M T O T F L S
     123
    45678910
    11121314151617
    18192021222324
    25262728293031
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

Facket vill bestraffa arbetsgivare för illegal arbetskraft

”De som lockas jobba illegalt bör få rätt till skadestånd” skriver två vice ordförande i LO i en artikelpå DN Debatt den 20 juli. De tycker att när människor som jobbar illegalt i Sverige avslöjas så ska de avvisas men med ett rejält skadestånd på fickan, utbetalt av arbetsgivaren. De vill att det ska vara riskabelt och mindre lönsamt för arbetsgivare att anställa illegal arbetskraft, men vill samtidigt avskaffa straffet för den som arbetar illegalt.

Här handlar det alltså inte främst om ”svartjobb”  (vilket det ändå blir frågan om, i praktiken) utan om att det finns m medvetet invandrat hit utan tillstånd och människor som låtit bli att söka asyl när de väl anlänt hit. De har inte rätt att arbeta eftersom de varken har uppehålls- eller arbetstillstånd utan lever här illegalt.

Man måste fundera ordentligt på varför människor vistas och arbetar illegalt i Sverige. Det finns många anledningar, många olika grupper. En grupp är asylsökande som fått avslag på sina ansökningar och därmed ska lämna landet men väljer att gå under jorden för att de anser att de omöjligt kan återvända. En annan grupp är människor som lurats hit av skrupellösa lurendrejare i sina hemländer, som beskrivit Sverige som ett land där mänskliga rättigheter och demokrati råder och där det finns jobb och bostäder för dem.

Det är alltså inte skurkaktiga och profithungriga svenska arbetsgivare som lurar hit folk för att utnyttja dem på slavjobb med slavlöner. Visst kan det förekomma att människor som är etablerade i Sverige men har sina rötter i ett fattigt och otryggt land lurar hit landsmän och lockar med guld och gröna skogar. Oftare är det folk i andra länder som tjänar rejäla hackor på att ordna resor och falska arbetstillstånd för människor som är desperata och tror att de ska få ett nytt, tryggt och gott liv i ett land långt borta, Sverige.

LO:s förslag är inte särskilt konstruktivt. Jag tycker att det är för endimensionellt av LO att vilja skuld- och straffbelägga svenska arbetsgivare på det sätt de föreslår, när det knappast är svenska arbetsgivare som lockar hit folk på falska premisser. Om LO verkligen menar vad de säger i sin artikel om att ”Vi välkomnar människor från andra länder som kommer hit för att arbeta i Sverige” och därmed att vi behöver ha en fri arbetskraftsinvandring så att folk från vilken del som helst i världen får söka jobb också i Sverige, då gäller ”upp till bevis”. Alltså: får man jobb här så ska man ha rätt att ta det och flytta hit. Finns det inte jobb så kan man inte beviljas arbetstillstånd. Så enkelt ska det vara. Och det ska inte vara så att svenskar ska gå först i kön och alltid prioriteras före andra, svenskar har ju också rätt att söka jobb varsom helst i världen så rörligheten bör vara fri åt alla håll. Men det är inte så värst många från utomeuropeiska länder som beviljas arbetstillstånd i Sverige…

Dessutom: med humana skatter och avgifter behöver ingen utnyttja någon annan – idag finns en enorm svartjobbssektor som främst sysselsätter en massa svenskar, inte illegala arbetare. Om människor – arbetsgivare och arbetstagare – slapp världens högsta skatter och pålagor och krångliga, orimligt krävande system så skulle den stora svartjobbssektorn krympa och så småningom nästan helt försvinna.

Fri rörlighet, rimliga skatter och enklare system – det är en bättre väg att gå än att stifta nya lagar och straffbelägga folk.

Olausson och Håkansson skriver i slutet av sin artikel:

Vi stödjer varandra i insikten om att det gör oss alla starkare.

Det är för mig lika flummigt och obegripligt som idén de presenterar i sin debattartikel.

© Denna blogg. Citera gärna men ange källan!

Sveriges dyraste resebyråverksamhet – beslut om inställd verkställighet av avvisning

© Merit Wager(Alla artiklar i denna serie finns under kategorin ”Asyl & Migration i spalten till vänster)

Utlänningsnämnden har meddelat inhibition av verkställigheten av avvisningen av ”D från Iran”, efter att nämnden tagit del av hans egen ”verkställighetsrapport” (se nedan). Nämnden har funnit att nya omständigheter tillkommit i och med att ”Transporttjänsten och svensk polis överlämnat de handlingar som D haft med sig till Sverige och sökt asyl på, till iranska myndigheter, varför han nu måste anses vara klart i fara för förföljelse.”

Med andra ord: så här får det inte gå till! Polisen och andra eskortörer får inte sätta en asylsökandes liv i fara genom att föra honom utan handlingar till det land han flytt ifrån och där vifta med hans sekretessbelagda handlingar. Detta har jag påpekat otaliga gånger på olika nivåer och i olika sammanhang men ingen har tagit itu med det annat än att ”en utredning har tillsatts”. Min åsikt – och det krav jag framfört – är att de här rättsosäkra ”förhandlingsresorna” ska stoppas helt tills utredningen är klar. Efter den utredningen är jag både nämligen och tämligen övertygad om att ”förhandlingsresor” inte längre kommer att göras…

Här är utdrag ur berättelsen om ”D från Iran” (kan läsas i sin helhet i artikelserien under ”Asyl&Migration):

Tre svenska statligt anställda män reser alltså med en ung, kristen man (att ha konverterat till kristendomen är belagt med dödsstraff i Iran) och ingen av dem talar det landets språk. De har ingen tolk och hur goda deras kunskaper i engelska är framgår inte. Att förhandla på den nivå det här rör sig om, på ett språk som ingendera parten har som modersmål, är riskabelt och risken för missförstånd är stor. Inte heller det språk (svenska) som rapporten är skriven på är korrekt och
sakligt på det sätt som kan krävas i en officiell rapport om myndighetspersoners tjänsteutövning. Att eskortörerna ”mycket snopet lyfte hemåt” är knappast något som behöver anges i en officiell rapport liksom inte heller den sista meningen om deras ”spekulationer”.

D:s egen berättelse innehåller naturligtvis en hel del som inte återges i rapporten. Det här är hans möjlighet att lämna ”verkställighetsrapport”, en möjlighet som avvisade normalt aldrig har. D:s historia är nedtecknad den 3 juli i närvaro av vittnen:

En polisman, inte så lång, kraftig, kom till mig en dag innan. Han sa: ’Du ljuger! Du använder alkohol, du röker cigarretter – du är inte kristen. Du är våldtäktsman, du ljuger”. Han provocerade mig men jag lät mig inte provoceras. Han kallade mig flera gånger ”våldtäktsman” och sa att jag ljuger, ljuger.

Nästa dag kom tre personer, eskortörer, och hämtade mig. De pratade med mig i bilen på väg till Arlanda och frågade vad jag tyckte om valet i Iran. Vi gick ombord. De satte inte handfängsel på mig men en polis höll mig hårt om handleden.

I transit i Amsterdam behövde jag gå på toaletten. De ville inte låta mig gå, jag fick vänta länge. Till slut gick de med på att jag fick gå. Jag är inte kriminell, varför fick jag inte gå på toaletten?

Vi kom fram till Teheran vid midnatt och väntade ombord på planet tills någon kom och hämtade oss. De svenska poliserna hade en pärm med alla mina handlingar, också de som var på persiska och som visade vad jag var anklagad för i Iran och som bland annat var orsaken till att jag hade flytt. De ville visa dem för gränspolisen. Jag bad dem ’Gud, Jesus, Gud, Jesus visa inte mina papper för dem. Ni vet inte vad som kan hända med mig om ni visar mina papper!’. Mitt hjärta slog så hårt, jag såg döden framför mig. Jag kunde inte andas, jag kunde inte tänka. Jag tänkte bara hela tiden, inne i mitt huvud: ’Gud, Jesus, Gud, Jesus, Gud, Jesus’.

Poliserna visade mina handlingar för dem. De visade mina id-kort och papper från iranska ambassaden. Jag ville själv se vad det var som visades men både svenska och iranska poliser – eller jag tror det var militär – hindrade mig. Jag kände att jag redan var död. Jag hörde och såg inget, jag kände inget. Jag var död inuti.

Militären läste delvis högt och kommenterade med förakt vad som stod i mina papper. Han skrek åt mig att jag inte fick tala när jag försökte förklara något.

Sedan skulle de svenska poliserna åka. De räckte fram en leksaksbil, en polisbil i plast, och sa att det var ”en gåva från svensk polis till iransk polis”. Iranierna var lite förvånade. Svenskarna sa till mig: ’Vi önskar dig ett bra liv” och lämnade mig där.

Tre timmar satt jag i rummet. Jag var iskall och bara väntade på att något hemskt skulle hända. Jag hade inga känslor, jag tänkte bara att jag ska dö.

Plötsligt, efter tre timmar, förde iranska myndighetspersoner mig ombord på KLM-planet till Amsterdam. En militär sa till mig: ‘Kom aldrig tillbaka hit. Om du kommer hit igen så dödar vi dig här på flygplatsen’. Det var fem minuter innan planet skulle avgå. De sa bara att ”du har inte pass och dokument, vi kan inte ta emot någon utan rätta handlingar”. De svenska poliserna satt redan i Business Class och de blev mycket förvånade när jag kom ombord, men de kunde inte göra något åt det. En av dem kom och satte sig bredvid mig i ekonomiklass. De andra stannade kvar i Business Class. Sedan åkte vi från Teheran.

I Amsterdam ropade poliserna framför alla andra passagerare: ”Come on, problem!” till mig och jag kände mig förnedrad och som en kriminell fast jag inte hade gjort något. De sa också att de ska sätta mig i fängelse när vi kommer till Stockholm. När vi sedan skulle åka från Amsterdam till Stockholm sa de att jag måste betala för biljetten
själv. Poliserna visste att jag hade ca 15.000 SEK med mig från Sverige. En polis hade växlat mina svenska pengar till dollar åt mig. Nu sa han att jag ska betala min biljett själv och jag gav honom min plånbok så att han kunde ta pengar. Jag fick ingen biljett och inget kvitto men ca 700 dollar var borta ur min plånbok.

När vi kom till Arlanda sa poliserna till personalen på flygplatsen att jag hade mutat iranska myndigheter att inte ta emot mig – trots att en av dem själv räknat mina pengar och sett att det fanns exakt samma summa kvar där på hemresan som på ditresan. Det var en falsk anklagelse mot mig från polisens sida.

När vi kom tillbaka till förvaret hade jag inget annat än de kläder jag hade på kroppen. Min väska hade försvunnit och polisen sa att det var min sak att försöka få tillbaka den. De tyckte att jag kunde ringa ”mina vänner” på flygplatsen (dem som de påstod att jag hade mutat) och fråga efter väskan. Ännu idag har jag inte fått väskan och inga andra kläder heller.

Polisen sa till personalen på förvaret, när de lämnade mig där, att personalen hade gjort fel som inte hade begärt häktesplacering av mig tio dagar innan jag skulle avvisas. De hade bett personalen skicka mig dit men personalen vägrade för jag hade inte gjort något. Men poliserna vill att man ska sitta inlåst tio dagar innan man ska avvisas för att man inte ska kunna ”planera något” och inte ha kontakt med andra människor. Är det rätt att göra så mot asylsökande som inte har begått något brott? I mitt fall hade jag tur, Migrationsverkets personal vägrade ”lyda” Polisen.

Nu sitter jag inlåst igen och jag vet inte vad som ska hända mig. De kan komma när som helst och föra mig på en ny resa till Teheran. Jag vet inget om min framtid, mitt liv.

© denna blogg. Vid citat, vänligen länka till detta inlägg.

Migrationsverket: Till Vietnam kan man avvisa asylsökande utan att de ens får gå igenom en sedvanlig asylprocess

Så är det. Migrationsverket anser, tvärtemot vad UNHCR, Amnesty, Freedom House
och andra kunniga och välrespekterade organisationer, att det går bra
att utan att ge en asylsökande från Vietnam juridisk hjälp i form av
ett offentligt biträde, fatta beslut om omedelbar avvisning för att det
är "uppenbart" att personen i fråga saknar asylskäl!

En enda person, en beslutsfattare på Migrationsverket, beslutar alltså
att inte tillsätta ett offentligt biträde och skriver sedan snabbt ett
avslagsbeslut som innebär att den asylsökande omedelbart ska avvisas.
Denna enda beslutsfattare tycker att det är "uppenbart" (för henne) att
han inte har asylskäl trots att han kommer från ett land som, när det
gäller ofrihet, brist på mänskliga och politiska rättigheter etc ligger
jämsides med länder som Kina, Vitryssland och Haiti och bara ett litet
snäpp under Nordkorea!

Citera gärna men ange källan!

Om försnillningen på näringsdepartementet

En kort och kärnfull kommentar om ytterligare dumheter i
"jämställdhetsforskningsbranschen" och försnillningen av skattepengar i
regeringen kan läsas på Mats Johanssons blogg Kommentator.

Skandalöst tvångsomhändertagande av barn, del 1

© Merit Wager
För sex år sedan, 1999, sändes filmaren Karl-Olov Larssons dokumentärfilm "Att ta ett barn" i SVT. Det var en skakande skildring om hur det kunde gå till när maktmaskineriet inom "det sociala" satte in alla sina krafter och ångvältade över människor som inte hade något att sätta emot. Och tvångsomhändertog ett nyfött barn på ett uppseendeväckande och skakande sätt.

Den som tror att godtyckliga, självsvåldiga, förnumstiga, okänsliga och maktfullkomliga tvångsomhändertaganden av barn upphört och att anställda inom svensk socialtjänst följer barnkonventionens uttryckliga krav på att allt de gör ska vara för barnets bästa, tror fel. Små barn kan, från en dag till en annan, ryckas ifrån sina föräldrar på mer eller mindre lösa grunder och irreparabel skada kan tillfogas dem p.g.a. att de som ska se till barnens bästa inte gör det utan väljer att besluta om horribla lösningar som på alla sätt är mer skadliga för barnen än det skulle vara att ge familjen stöd i hemmet. För att inte tala om att kostnaderna för den tvivelaktiga hanteringen är astronomisk!

Historien om hur tre små barn rycktes ifrån sina föräldrar med någon timmes varsel kommer att berättas på denna blogg. Det handlar om tre barn från en muslimsk familj som under 1,5 år varit skiljda från sina föräldrar för att en massa (och det är sannerligen en massa!) inblandade socialmänniskor, psykologer, konsulter, familjehem och Gud vet allt, bestämt det. Det här ingreppet, som strider mot Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna och FN:s barnkonvention, har bl.a. fått till följd att barnen tappat sitt och föräldrarnas gemensamma språk, sin kultur och religion. Barnen har tidvis fått prata med mamma och pappa i telefon bara en enda gång i veckan, då under övervakning. Tidvis har de också förbjudits helt att prata med sina föräldrar och de har hela tiden förbjudits att tala arabiska. De har således berövats sitt hemspråk, sitt och föräldrarnas känslospråk vilket är ett mycket stort och oacceptabelt ingrepp i deras liv.

"Mohammed är en jävel", sa den vuxna dottern till den ensamstående kvinna hos vilken barnen placerades. Ord som "hora" och "knulla" och mycket annat hörde till vad de tvingades höra och lära sig i det s.k. familjehemmet.

Det finns mycket att säga om det här fallet – det är många som agerat felaktigt, oetiskt, oengagerat, nonchalant och utan respekt för tre små barn vilkas liv man utan vidare förstört och vilkas tillit och trygghet för alltid är sönderslagen. Och utan känsla för de fullständigt orimliga kostnader hela den här "cirkusen" har fört med sig. För skattebetalarna. Vilket man inte skulle kunna acceptera om det fanns någon mening med pengarullningen…

Det här tvångsomhändertagandegeschäftet som sysselsätter en massa socialtjänstemän, konsulter, experter, psykologer, familjehem etc bör synas ordentligt i sömmarna. Det är sex år sedan filmen "Att ta ett barn" kom – det är dags för en ny som öppnar våra ögon och påminner oss. Kanske en med titeln "Att ta tre barn"?

Fortsättning följer…

Citera gärna men ange källan!