Svårslaget rekord – Mamadou har varit frihetsberövad i nära två år utan att ha begått något brott!

© Merit Wager
(Alla artiklar i denna serie finns under kategorin Asyl & Migration).

ABC Nytt följer idag i sina sändningar upp ”fallet Mamadou” som jag följt i nästan ett år och tidigare skrivit om på denna blogg (utan att då nämna hans namn). Jag har tidigare berättat om hur han två gånger inom loppet av tre veckor i november/december 2003 fördes på ”förhandlingsresa” till Guinea Conakry med tre eskortörer vardera gången. Kostnad för resorna: 191 000 kronor.

Här följer en del av Mamadous historia.

Mamadou kom till Sverige i november 2001. Han hade då vistats i andra Schengen-länder och hade inte varit i sitt hemland, Guinea Conakry, på många år. Han hade sökt asyl i Sverige, det ansågs vara hans ”första asylland”, så när han påträffades i ett annat EU-land skickades han hit för att slutföra asylprocessen här. Hans ansökan om asyl beviljades inte, den 3 april 2003 avslog Utlänningsnämnden hans ansökan. Han ska avvisas.

Så småningom, efter massor av turer som det skulle föra för långt att skriva om här, togs han, som det heter ”i förvar” och låstes in på Migrationsverkets förvarsenhet den 3 oktober 2003. Sedan dess har Mamadou suttit inlåst. Frihetsberövad. En timme om dagen får han vistas utomhus på en liten gård omgärdad av sex meter höga plank. Saddam Hussein, en i hela mänsklighetens ögon grov förbrytare, får vistas utombus tre timmar per dag…

Alla turer i Länsrätten med överklaganden av förvarsbeslut och begäran om att Mamadou ska släppas ut och i stället ställas under uppsikt med anmälningsplikt hos polisen, har klingat ohörda. Men alla dessa turer har kostat skattebetalarna en massa pengar. Liksom inlåsningen á 3.000 kronor per dag och de två ”förhandlingsresorna” (191.000 kronor) utan pass eller andra dokument till ett land där man, lika lite som i Sverige, släpper in folk som inte har korrekta handlingar.

Historien är lång och komplicerad, men vissa fakta i målet är obestridliga. Mamadou har suttit inlåst på förvaret längre än någon annan icke-kriminell person i Sverige. Eftersom det finns ett beslut om avvisning ska han avvisas, men då han saknar handlingar och dessutom anges som ”okänd medborgare” i Polisens dokument, ter det sig svårt att veta vilket land – och hur – han ska avvisas. Ändå har han två gånger – i båda fallen i sällskap av tre eskortörer – förts fram och tillbaka till Guinea Conakry i november och december 2003. Som om man inte förstod att inget land i världen tar emot och släpper in människor som är ”okända medborgare” och inte har erforderliga handlingar! Mamadou har också, på tvivelaktiga grunder, förts till bl.a. Skänninge krimininalvårdsanstalt (och Kronobergshäktet) och hållits inlåst även där betydligt längre än vad som normalt är tillåtet. Dessutom hävdar han själv att han blivit misshandlad av polisen vilket till viss del stöds av polisens/eskortörernas egen verkställighetsrapport. Av den framgår också vissa rasistiska tendenser samt att polisen försökte muta en anställd på flygplatsen i Guinea Conakry.

Ur MIG.s beslut av den 19 januari 2005 att placera Mamadou på Skänninge kriminalvårdsanstalt:

”Du har i samband med en incident då en av de övriga förvarstagna hamnade i muntlig dispyt med en handläggare på förvaret, hindrat och avsevärt försvårat arbetet för handläggare på förvaret att hantera den uppstådda konflikten. Du har uppmanat övriga förvarstagna att inte medverka till att utrymma det för dispyten aktuella boenderummet samtidigt som du mycket högljutt förklarat för de andra förvarstagna att det skulle vara roligt att handläggarna kommer att misshandla den förvarstagne som var involverad i den ursprungliga dispyten om inte övriga förvarstagna vägrade flytta sig och på detta sätt kunde överse det hela.

För detta bestraffades den redan förvarstagna och därmed redan inlåsta Mamadou med förflyttning till kriminalvårdsanstalt trots att han inte heller nu begått något brott!!!

Och på flygplatsen i Guinea Conakry var polisens/eskortörernas beteende uppseendeväckande och

synnerligen klandervärt. Efter att de misshandlat Mamadou (vilket de själva inte medger) blev de ansvariga på flygplatsen så upprörda och uppretade att de tog ifrån de svenska poliserna deras pass och kopierade dem för att ha ifall det senare skulle visa sig att något hade hänt Mamadou medan han var i händerna på de svenska poliserna/eskortörerna! En av dem försökte muta en av de lokala poliserna på plats för att få tillbaka sitt pass:

”Det går så långt att jag får kvinnan (en polis, min anm.) avsides och vi kommer överens om en liten slant för L:s pass (en av de svenska eskortörerna, min anm.)”

I eskortörernas verkställighetsrapport finns också snudd på rasistiska skrivningar. De kallar Mamadou ”storljugande” och skriver:

”Nu var han bland sina bröder i Afrika och vi var de vita som bara ville honom illa”.

Här i Sverige fortsatte trakasserierna mot Mamadou. När han under 25 dagar hungerstrejkade i protest mot sin situation, fördes han till häkte för att, som han själv säger ”de ville bryta ner mig”. Han får inte visa normala känslor av frustration, vrede, sorg – han riskerar då när som helst att föras till isolering i häkte. Han säger att han använder all sin kraft för att försöka hålla sig ”normal”, men att det är mycket svårt. Han säger att hans psyke börjat brytas ner av allt han varit med om och att han har fruktansvärda mardrömmar ibland. När han berättar om vad en polisman sa till honom efter att han för andra gången återförts till Sverige från en förhandlingsresa, ser man bottenlös förtvivlan i hans ögon:

”Du får sitta inlåst resten av ditt liv. Du kommer aldrig ut från förvaret”.

Som framgår tidigare i artikelserien om ”Sveriges dyraste resebyråverksamhet” (se under ”Asyl&Migration”), har jag uppmärkammat Rikspolisstyrelsen på hur asylsökande behandlas och hur ”förhandlingsresor” används som extra löneförmån för poliser och eskortörer. Jag har även fört fram dessa frågor på justitiedepartementet och berättat om dem för ledningen på Migrationsverket, som ofta alltför lättvindigt överlämnar avvisningsärenden till Polisen och därefter tvår sina händer och inte befattar sig med vad som händer med de förvarstagna. Och jag skrev en artikel i Expressen, ett ”öppet brev till regeringen” om detta den 29 juni 2005. Den kan läsas här. Efter allt detta fick jag till stånd att de starkt tvivelaktiga ”förhandlingsresorna” ska utredas, men inte att de ska stoppas medan utredning pågår. Och inte heller har jag fått gehör någnstans (inte ens bland riksdagsledamöter som känner till detta) för att en absolut maxtidsgräns för hur länge man kan låsa in folk på s.k. förvar måste finnas, måste lagstiftas om. Men jag jobbar vidare och försöker få dem som kan ändra på de omänskliga förhållandena att se och förstå att Sverige inte ska tillåta så inhumant och rättsstridigt beteende mot andra människor – ens om de är asylsökande (!) och från länder utanför EU.

Jag vill se Mamadou och de andra bleka, håglösa, levande döda på förvaren släppas ut och ställas under uppsikt hos Polisen. En del kommer att försvinna, ja visst, men bättre det än att hålla dem sittande i månader och år i en osund och omänsklig miljö. Andra kommer att visa upp sig hos Polisen och en vacker dag lyckas skaffa sig handlingar för att antingen ta sig till sitt forna hemland eller någon annanstans. De är ju inga kriminella element, bara människor som flytt från vidriga förhållanden!

Idag uppmärksammas alltså Mamadous situation också i ABC Nytt i SVT 2 sändningarna kl 19.20 och 22.15 samt i Rapport kl 19.30 den 26 juli 2005.

Sveriges regering gör skillnad mellan folk och folk

På många svenska ambassader råder dåliga arbetsvillkor för lokalanställd personal, de får sämre löner än svenskar och har ofta inga anställningsavtal. Det visar hela 22 av 30 inspektionsrapporter från UD som Ekot gått igenom.

 

På Sveriges ambassad i Tanzania tjänar svenskar med samma uppgifter som tanzanier flerdubbelt mer än sina kolleger. På ambassaden i Ankara har en av de lokalanställda ingen semester. I Peking har de lokalanställda inte fått löneförhöjning på flera år. Det är några exempel på hur Sverige behandlar ”dem”. Trots att (eller, som jag tror: på grund av!) att vi har en himla massa myndigheter och tusentals anställda inom regeringskansliet som ska vara kontrollstationer. Tilltron till allt detta kontrollerande är närmast sjuklig hos den svenska regeringen. Gång efter gång avslöjas hur folk som för länge sedan borde ha fastnat i något av dessa kontrollorgans nät försnillar, lurar, bedrar, utnyttjar. Ändå tror regeringen att problemen kan lösas genom ännu fler kontrollanter i systemet! Nej, lyssna på det som Åke Isaksson, ordförande för ST, facket för statligt anställda på Utrikesdepartementet säger:

 

”Det saknas inte regelverk och instruktioner, bara förmåga och vilja att leva upp till dem.”

 

Och, vill jag tillägga: okorrupta människor som vet skillnad på rätt och fel, mitt och ditt, och som inte hanterar skattemedel som vore de deras egna pengar. Dessa människor måste också klara av att ta eget, personligt ansvar för sina handlingar. Ett avskräckande exempel, en som agerar precis tvärtemot det som Åke Isaksson förespråkar, är Sveriges ambassadör i Tanzania, Torvald Åkesson. Han reagerar med sin gamla ryggmärg och slår genast ifrån sig, han tycker att ”kritiken mot de lokalanställdas villkor och löner på hans ambassad delvis är ogrundad”. Och han säger i Ekot:

 

”Vi beter oss så korrekt som det har gått, med tanke på situationen, och med tanke på förutsättningarna för hur man rekryterar personal. Men det är inte hållbart långsiktigt, så vi ska se över det och rätta till det, men det går inte att rätta till över natten.”

 

UD! Ta hem människan om det här är det bästa han kan åstadkomma! Om han, trots svidande kritik, vidhåller att ”vi beter oss så korrekt som det har gått” och om han inte omedelbart kan rätta till felaktigheterna på den ambassad som han är ansvarig för, då ska han inte vara ambassadör och chef för beskickningen och representera Sverige i ett annat land.

 

Vad säger förresten två av statens många myndigheter som ska ha koll på sådant här: Jämo och DO?

Citera gärna men ange källan!

Ju fler kockar, desto sämre soppa

”Ju fler kockar, desto sämre soppa” heter det och sällan har ett ordspråk varit så målande och på pricken rätt som när det gäller den nuvarande regeringens göranden och låtanden!

På bara några år har antalet handläggare på regeringskansliet ökat från drygt 1 700 till över 2 400, givetvis med stora kostnader som följd. Bakom ökningen lär bland annat en ökad kontroll av de statliga myndigheterna ligga. Alltså: först skapar s-människorna allt fler onödiga myndigheter till att vara sysselsättningsställen för ”goda socialdemokrater”. Och sedan låtsas de att det behövs fler i regeringskansliet för att låtsas ha koll på dessa låtsasmyndigheter. Och det är våra skattepengar som de leker med!

 

Statsvetaren Göran Sundström vid Stockholms centrum för forskning om offentlig förvaltning anser inte att hela den här apparaten är särskilt effektiv. Han uttrycker sig tillräckligt tydligt för att varje normalt funtad människa ska förstå det:

”En del av den här ökningen av regeringskansliets personal kan nog förklaras av att det sitter ganska många tjänstemän och ägnar mycket tid åt rapporter och siffror, som inte används särskilt effektivt. Det är slöseri med pengar.”

Således: lekstuga i de högre environgerna! Och vem har ansvar för att det kan gå till så här? Statsvetaren Göran Sundström igen:

 

”Ja, det är ju förstås regeringen, och ytterst är det ju Göran Persson, som är chef för regeringskansliet.”

 

Om folk inte snart ser det uppenbara, då är det riktigt illa med det här landet. Då hjälper det inte med att byta regering, då handlar det om att byta folk!

Citera gärna men ange källan!