Be my guest 4: Sukran Kavak

Under vinjetten "Be my guest" bjuder jag in intressanta människor att skriva om vad de vill. Nu har jag glädjen att som gästbloggare presentera Sukran Kavak (121 träffar på Google), reporter på Sveriges Radios Front i P3, Guldspadenominerad för ett avslöjande reportage om skenäktenskap, aktiv inom Kurdistans Studenförbund i Sverige m.m. Gå gärna in här och läs Sukrans rapporter från en tio dagar lång resa som hon nyligen gjorde till Kurdistan tillsammans med andra engagerade ungdomar. (Tidigare gästbloggningar kan läsas under kategorin "Be my guest" i spalten till höger).

 

^{Sukran Kavak
Foto: Meit Wager}

Stjärnstunden vid passkontrollen

Jag har rest i två dagar och varit utan sömn nästan lika länge. Jag har flugit från Arlanda till Istanbuls flygplats till Diyarbakirs och så med bil från norra Kurdistan till södra. Jag är sliten och mina ögon är torra men så händer det något och jag hamnar på ett magiskt ställe. Det är inte som Alice att jag hamnar i underlandet, inte heller som Dorothy i landet OZ utan det är Sukran i landet Kurdistan. Jag ser den kurdiska flaggan vaja på en flaggstång som måste vara minst tio meter hög, har aldrig sett den vaja så högt och jag tittar upp. Och så kommer det fram soldater och jag stirrar på den kurdiska flaggan som de bär runt sina armar. Mina ögon börjar tåras. Jag har hamnat i gränskontrollen mellan Turkiet och Kurdistan. Soldaterna pratar kurdiska med mig, det är i och för sig inte min dialekt så jag förstår lite men de är soldater, pratar kurdiska och är trevliga, aldrig hade jag drömt om den kombinationen. Jag går in i ett rum medan de fixar med mina papper. I rummet hänger bilder på kurdiska ledare, kurdiska flaggan, nödutgång, rökning förbjuden och var god vänta – allt står på kurdiska. Och så bjuder soldaterna mig på te och jag känner endorfinet i kroppen sippra fram i fingrarna, benen, magen huvudet, jag känner verkligen känslan rent fysiskt och jag måste ta djupa andetag. Det är stort, bland det största som jag har varit med om. Ni förstår, det mesta i mitt liv har handlat om Kurdistan, om ett fritt Kurdistan. Och nu sitter jag under den kurdiska flaggan och blir serverade te av kurdiska soldater!

Jag skriver ett mejl från Kurdistan till min syster som har varit gerilla i fem år men som nu bor i Sverige och jag berättar om min stjärnstund. Hon skriver tillbaka och berättar att när hon var i bergen levde hon på drömmen om att en dag få gå omkring i ett självständigt Kurdistan och att hon nu var så glad att även om hon inte fått uppleva det än så har jag, hennes syster fått det. Jag börjar gråta framför datorn för jag vet hur stark den där längtan är hos henne och hur jag önskar att hon skulle vara med mig nu. För många av oss kurder känns hela livet som en väntan på den här dagen. Även om vi går i skolan och jobbar och hänger med kompisar och sover och läser och tittar på tv så kan vi aldrig njuta till fullo för vi har alltid den där längtan inom oss. Min syster skriver också att jag ska titta på barns ögon, ett barns som nu lever i frihet i södra Kurdistan och ett barns som lever i norra, den del som fortfarande styrs av Turkiet, så kommer jag att se att det skiljer sig något i deras ögon. Och så gråter jag lite till för min syster som är kurd men som inte har ett rött svenskt pass så att hon kan ta sig till sitt eget land Kurdistan. Visst är livet konstigt ibland.

Jag har nu varit i mitt kära Kurdistan i tre veckor och sen dess har jag haft många stjärnstunder och observera att det krävs mycket för att en händelse ska få räknas som en stjärnstund! Det ska vara sådana stunder som ändrar blicken i ögat och gör mig andfådd. Typ som när man första gången får uppleva det som ens syskon, föräldrar och förfäder i hundratals år drömt om och kämpat för. Jag lämnar gränsen med en stämpel i mitt pass där det står Kurdistan. Det är magiskt!

Sukran Kavak

Bonos tack fick Carin Jämtin att nästan svimma

Suck. Hå hå ja ja. U2 har varit i Göteborg, det har inte undgått många. En fantastisk grupp som hängt med länge och vars frontfigur, Bono, allt mer också blivit en ”politisk faktor”. På gott och ont, mest gott kanske. För när stora, megapopulära artister engagerar sig och det känns som om de gör det ”på riktigt”, då får det betydelse också i världspolitiken.

Ja, så nu var alltså megapopulära, världspolitiskt engagerade Bono och hans U2 på Ullevi i går 29 juli). Och Bono, som blivit van vid att statsöverhuvuden och premiärministrar står på rad för att ta emot honom och synas och höras med honom, förväntade sig att även Sveriges statsminister skulle ”ta chansen” att rida med på Bonos popularitetsvåg och, som gentjänst, ge Bono den status som ett möte med landets statsminister ger. I Norge ställde ju Kjell Magne Bondevik genast upp, i USA är det självaste president Bush som gära ses med Bono.

Men Göran Persson ville inte avbryta sin semester. Troligen försökte hans medarbetare få honom att förstå att det här kunde vara en bra grej för hans – mer än Bonos – image, men Göran Persson tackade nej. Han skulle vara i Skåne för att hedra minnet av Dag Hammarskjöld, kanske inte lika spektakulärt och bra för den folkliga ”imagen”, men ett absolut korrekt val av en statsminister.

I sista stund bestämdes att Carin Jämtin, biståndsminister, och Leif Pagrotsky, utbildnings- och kulturminister, skulle representera den svenska regeringen på U2:s konsert på Ullevi (varför regeringen behöver representeras på en popkonsert är inte helt klart…). Och det är nu det blir lite märkligt och det är nu dagens suck blir djup. Efter att ministrarna hade fått audiens hos popstjärnan och fått dricka vatten och samtala med Bono i 20 minuter, blev Carin Jämtin salig. Okej, det kunde hon få bli, Bono är en världsstjärna och det måste ha varit rätt häftigt att få träffa honom ”in person”. Men – men, men men – när Bono mitt under konserten sa att han ville tacka de svenska ministrarna Carin Jämtin och Leif Pagrotsky (för att Sverige lever upp till biståndskraven – vems krav framgick inte), då blev Carin Jämtin så salig att hon efteråt utbrast:

”Jag trodde jag skulle svimma när han sa det. Det var verkligen ett fantastiskt erkännande.”

Suck. Att vi har en minister som är så barnslig och så oreflekterat blir svimfärdig för att en artist – låt vara en världsartist – tackar för att Sverige lever upp till någons biståndskrav och att hon kallar det för ”ett fantastiskt erkännande” är så pinsamt så man vet inte vart man ska ta vägen! Tänk om Carin Jämtin och de andra ministrarna i stället med all kraft skulle sträva efter att lägga ner sina själar och ge allt för att få ett fantastiskt erkännande från svenska folket! Att hon – och de andra i regeringen – skulle ha gjort ett så gott arbete att svenska folket jublade och tackade, då vore det värt att känna sig svimfärdig och rusig av lycka! Men inte för att Bono säger ”tack” från scenen för något som han rimligtvis inte ens till fullo kan ha pejl på. Pinsamt och värt dagens suck.

Epilog: Sällan har dock Carin Jämtin sett så glad, söt, varm, mjuk och mänsklig ut som på bilden i Aftonbladet där hon står bredvid Bono och med hans ena arm på sin axel. Hon brukar se så sur och kantig/tantig ut, men här lyser hon och man blir riktigt glad av att se henne!

Skandalöst tvångsomhändertagande av barn, del 3

© Merit Wager

Två tidigare inlägg (19 och 21 juli) under samma rubrik finns på denna blogg, se under kategorin "Tvångsomhändertagande av barn".

 

De tre barnen som så abrupt togs från sina föräldrar för 1,5 år sedan är nu hemma igen. Men en stor del av deras tillit och trygghetskänsla har tagits ifrån dem på ett iskallt och hänsynslöst sätt av "socialtanter" som agerat på andra grunder än "barnens bästa".

 

När de träffade mig, som engagerat mig i familjens fall, märkte jag att en av döttrarna hade en misstänksam och snudd på otrevlig attityd mot mig. Hon ville inte sitta med oss andra utan gick och lade sig. Hon är åtta år gammal.

 

Lite senare, när vi alla åt lunch tillsammans, blängde hon på mig under lugg och sa något spydigt som fick mig att förstå: hon trodde att jag var en person som on inte kunde lita på, någon som var hemma hos hennes familj för att "kolla", för att "övervaka" och sedan kunde vad som helst hända: en "socialtant"! Så jag tittade henne rätt i ögonen och frågade: "Tror du att jag är från socialen?" Ja, det trodde hon, jag såg i hennes ögon ut som en (svensk) "socialtant". Efter att jag väldigt tydligt låtit henne veta att så inte är fallet och att jag inte hyser någon stor beundran för socialtanter" och att jag tycker att de behandlat henne, hennes syskon och hennes föräldrar illa, då var det som att knäppa på en knapp: hon lyste upp som en 75 wattslampa och blev som en helt annan liten flicka.

 

Under dagen då vi umgicks allihop, hela familjen och deras frivilliga och högt älskade "stödperson" Magda Ayoub (som barnen kallar "mormor"), fick jag en avgrundsdjup inblick i en bråkdel av vad dessa barn (och föräldrar) varit med om. Ingen av oss frågade ut barnen, ingen ledde deras tankar åt något håll; de fick vara sig själva och leka och stoja, gå ut och gå in, fråga och berätta precis som de ville. Emellanåt, mitt i det ljusa och glada, kom mörka stråk som visade på barnens rotlöshet och vad de utsatts för av "socialtanterna". "Men får vi verkligen vara här nu eller ska vi åka någon annanstans igen?", undrade åttaåringen. Man kunde se på hennes spända lilla ansikte att hon var livrädd för svaret. Och man kunde också se i det lilla, i förtid "gamla", ansiktet att lättnaden var enorm när alla vi vuxna mycket tydligt förklarade att hon inte behövde vara rädd längre utan att det är här, hemma hos mamma och pappa, hon ska stanna och att ingen ska rycka upp henne en gång till och slänga iväg henne långt bort till främmande människor igen. Människor som talar nedvärderande om hennes religion och kallar profeten Mohammed för "en jävel". Människor som låter den tioårige brodern gå i kalsonger med stora hål både fram och bak och en t-tröja som är så full av hål att den kunde fungera som ett såll. Människor som tvingar barnen att sitta tysta och utan mat i en soffa mellan kl 10.00 och 17.00 för att de ska erkänna att de ljugit om något. Etc, etc, etc.

 

Givetvis kommer nu en anmälan att göras mot familjehemmet men också mot "socialmänniskorna", de som inte agerat för barnens bästa och in i det sista ville ta större hänsyn till (den svenska) familjehemskvinnans känslor än till barnens och deras föräldrars (med utländsk bakgrund), och som därför ville ordna ett "värdigt avslut" genom att barnen skulle stanna ett litet längre tag så att det inte blev "ett så abrupt slut på vistelsen i familjehemmet". Otroligt! Vem tog några hänsyn till "abrupta avsked" när barnen för 1,5 år sedan slets från föräldrarna med noll minuters varsel? Vem har brytt sig om att ta reda på hur barnen haft det under den långa tiden de varit placerade flera timmars bilfärd från hemmet? Vem har brytt sig om att de förlorat sitt språk, sin kultur och sin religion? Sannerligen inte alla hänsynsfulla "socialtanter" i alla fall.

 

Barnen är hemma. En ny, svår period har börjat. Barnen och föräldrarna ska lära sig att leva tillsammans igen och barnen ska lära sig att våga lita på föräldrarna och andra vuxna. Nu gäller det att hålla "socialtanterna" borta från familjen och låta den läka i lugn och ro. Däremot kan man hoppas att de får den eventuella hjälp och det eventuella stöd de själva ber om, om de ber om något och som de för övrigt borde ha fått för 1,5 år sedan. Socialens roll är att hjälpa, inte att stjälpa och i det här fallet har de stjälpt tusen gånger mer än de hjälpt. Som tur är har barnen sin "mormor", en enastående kvinna som, förutom mycket god svenska också talar deras hemspråk och har stor kunskap och livserfarenhet men främst: genuint intresse och – viktigast! – en stor värme för alla i familjen. Tack och lov att det finns en enskild människa som är villig och har möjlighet att försöka hjälpa till att lappa det som myndighetspersoner bakom pappershögar har ställt till med.

 

Nu lämnas anmälan mot hela hanteringen in och uppdatering följer...

Citera gärna men ange källan!