• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    augusti 2005
    M T O T F L S
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan titel lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Masoud Kamali utreder vidare

Hå hå ja ja. Nu har Masoud Kamali, regeringens diskrimineringsutredare, återigen kommit med ett mycket konstigt och, som jag ser det, fullständigt ogenomförbart förslag:

”Lagstifta om företräde till jobb för utsatta grupper.”

Dessutom tycker han att man ska upprätta ”medborgarråd bestående av personer bosatta i marginaliserade och stigmatiserade områden, som ska bli samtalspartner för de myndigheter som ansvarar för regional utveckling, välfärdsorganisering, arbetsmarknad, boende, utbildning m.m.”

Masoud Kamali talar och skriver ofta om ”vi” och ”dem”, så även i artikeln på DN Debatt idag, den 31 augusti 2005. Och han använder ständigt begrepp som ”marginaliserade grupper” ”stigmatiserade områden”, ”de andra som är ett främmande inslag i det svenska folkhemmet”, ”etnisk segregation” och annat liknande som på ett starkt sätt är ägnat att förstärka skillnaderna mellan människor, inget annat. Kanske för att det är detta som Masoud Kamali gjort en karriär på och om han slutar att oavbrutet tuta i lurar och folk bara lever sina liv (som givetvis inte alltid är exakt ”rättvisa”, men som de klarar av att leva i andra länder än Sverige) så förändras saker och ting av sig själva på ett naturligt sätt. OBS! Verklig – till skillnad från konstlad – integration tar tid!

Vi har lagar och regler mot diskriminering och för jämställdhet som ska tillämpas där de behövs. Att tro att man genom konstiga påhitt som att ”folk som bor i vissa områden ska ha företräde till jobb” kan förändra något till det bättre är ju helt galet. Det är bara att göra ont värre och peka ut folk mycket tydligt och säga att ”du bor i förorten X, det är ju ett stigmatiserat område, så det är därför du har fått det där jobbet!”. Vad säger andra som råkar bo i ett område som av Masoud Kamali inte klassas som ”stigmatiserat” när bostadsorten också ska bli ett konkurrensmedel när det gäller jobben? Och vad säger arbetsgivarna om att Kamali ska bestämma vilka de, som tar alla risker och bär alla kostnader, ska anställa? Hur verklighetsfrämmande får man bli? Men det är klart: en verklighetsfrämmande regering håller sig med en verklighetsfrämmande utredare. Som dessutom gjort utredandet till sitt levebröd, så det gäller att komma med nya ”revolutionerande” förslag lite då och då för att hålla utredarlågan brinnande.

Var bor förresten Kamali? Om han nu verkligen menar allvar med sina nya förslag så kan han ju själv föregå med gott exempel: det finns säkert någon duktig person i ett bostadsområde som Kamali anser vara ”stigmatiserat” som kan ta över hans utredarjobb.

Dagens suck kommer från www.munkhammar.org

Från Johnny Mukhammars blogg saxar jag följande osannolika historia:

Direkt från verkligheten. En småföretagare som driver en färghandel fick besök från en tjänsteman från kommunen. Denna representant för det offentliga Sverige inspekterade den färg som såldes i syfte att kontrollera att alla burkar också var märkta med blindskrift. Och det var de. Nästan. Längst in stod några äldre burkar som saknade sådan märkning, som tjänstemannen efter sitt idoga sökande fann. Färghandlaren fick böta 15 000 kr för denna försyndelse. Samt betala 6000 kr till kommunen i arvode för tjänstemannens arbete!

Man kan förvisso ifrågasätta hur många blinda som ägnar sig åt att måla. Man kan även fråga sig om inte färghandlaren i dessa fall hade kunnat läsa upp det som står på burken. Men framför allt kan man fråga sig hur någon kan påstå att företagsamhet är välkommen i ett sådant samhälle.

Jag skulle kanske skratta eller åtmnstone dra lite lätt på mun om det var en Holm & Herngren-sketch i tv. Alltså om jag trodde att det var ett scenario som filmats för att ingå som en lustifikation i en lördagsunderhållning för hela familjen. Och om jag visste att det var helt påhittat och inte bar någon faktisk likhet med verkligheten. Men nu vet jag ju att det inte är frågan om någon sketch utan blodigt allvar i landet som säger sig värna om småföretagsamhet men som agerar precis tvärtemot.

Fråga Billströms konditori på Folkungagatan som en nitisk myndighet försökte tvinga att bygga om för en miljon kronor och sätta in en hiss mellan nedre botten och en trappa för att denna idiotmyndighet(sperson) tyckte att ägaren inte fick bära mjölsäckar dit ner! Eller Nagelspecialisten på Götgatan som fick påhälsning av en understimulerad myndighetsbyråkrat som krävde att plåtjalusin framför hennes stora fönster, som otaliga gånger sparkats sönder med stora kostnader för henne som följd, skulle tas bort! Eller Vickys Livs på Skånegatan som byråkrattyper gör livet surt för genom orimliga pålagor och korkade regler som enbart är till för att göra deras tillvaro och överlevnad svårare. Fråga förresten vilken liten enmans- eller småflretagare som helst så har de alla minst en eller två lika vansinniga historier att berätta som den som Johnny Munkhammar berättar på sin blogg!

Undrar var alla dessa personer kommer ifrån som vill syssla med att sätta käppar i hjulen för andra? Andra som, de facto, betalar deras statliga löner…

Migrationsverket beklagar

På Migrationsverkets hemsida kan man läsa att färre asylsökande betyder mindre pengar till Migrationsverket och att det kräver en anpassning av organisationen. Vidare berättas att redan i våras kom beskedet om vilka enheter som ska läggas ned och hur besparingarna i övrigt påverkar organisationen. Och sedan står där:

Tidsplanen för nedläggningarna har beklagligt nog försenats.

Läs meningen en gång till: Tidsplanen för nedläggningarna har beklagligt nog försenats.

Det är exakt så här myndigheter uttrycker sig för att liksom avhända sig ansvaret, för att förvränga verkligheten och få oss att tro att en tidsplan för nedläggning liksom av sig själv "beklagligt nog har försenats". Det är ett försåtligt men mycket vanligt språkbruk som ofta tas till av myndigheter, politiker och regeringsföreträdare för att "avpersonifiera" och "av-ansvarifiera" sådant de skött dåligt men inte är hederliga nog att erkänna.

Det är lika illa att uttrycka sig på detta sätt som när någon skyller felaktigheter på "datafel" när det i själva verket rör sig om människor som fört in fel uppgifter. "Vi har haft datafel", kan man få höra av olika myndighets- och företagsföreträdare när man klagar på något som det ligger mänskliga fel bakom. De behandlar oss, folket, som om vi var så dumma att vi tror att datorerna programmerar sig själva!

På samma sätt tror Migrationsverkets ansvariga att vi är så korkade att vi går på den språkliga glidningen: "…har beklagligt nog försenats". Ha ha ha!

Och när de skriver:

"Tidsplanen var då att så långt som möjligt vara klar med förändringarna till den 1 juli. Denna tidsplan har inte varit möjlig att hålla."

då är det precis samma spåkliga glidning, ägnad att få folk att tro att det är något díffust som gått snett, inte att de ansvariga inte gjort sitt jobb på ett bra sätt. Men någon/några är det ju som inte har lyckats hålla tidsplanen, en tidsplan lever inte ett eget liv. Nu har skrattet fastnat i halsen…

En myndighet som har så klantiga s.k. ansvariga kan knappast förvänta sig att deras anställda ska hålla högre klass. Och även om många gör det så finns det ingen möjlighet för dem att visa det om de som finns högre upp i hierarkin använder sig att sådant här språkbruk för att  dölja sina tillkortakommanden.

Citera gärna men ange källan!

Front i P3 följde upp de nedsatta dagersättningarna för asylsökande

I juni i år besökte CUF-ordföranden Fredrick Federley, prästen i Svenska kyrkan Håkan Sandvik och jag flyktingförläggningen i Söderhamn. Där uppdagade vi – och rapporterade om – att Migrationsverket i  många fall hade satt ner dagersättningen för asylsökande till 0 kronor och gett dem matkuponger i stället, villkorade till ett enda matställe på flera kilometers gångavstånd från de asylsökandes bostäder. Där fick de dessutom endast äta mellan kl 13.00 och kl 14.00! Middagsmat fick de ta med sig hem i form av fryst mat i folieformar och något till frukost. Kalaset gick på 146 kronor/dag/vuxen i Söderhamn och på 219 kronor i Hofors. Att jämföras med högst 71 kronor per dag som är ordinarie dagersättning för vuxen, ensamståede asylsökande!

Läs mer här under rubrikerna "15 juni 2005: Besök på flyktingförläggningen i Söderhamn" och  "23 juli 2005: Rapport från MIG om de nedsatta dagersättningarna i Söderhamn", samt på Fredrick Federleys blogg (arkiv juni 2005) och här.

Våra avslöjanden har nu tagits upp av Front i P3 i Sveriges Radio.

Fredrick Federley och jag arbetar vidare med att försöka bringa klarhet i hur de röriga fakturorna för matkupongerna i Hofors och Söderhamn egentligen ska tolkas och varför ingen lagstadgad upphandling gjordes m.m.

Vi gör ett nytt besök i Söderhamn den 1 september, då vi även ska närvara vid ett samtal mellan en handläggare och en vietnames som Migrationsverket tvingat lämna en mängd information till sitt hemlands ambassad (det land han flytt ifrån!), ambassadens egna papper (läs mer här och här). Och ändå påstått att han "inte samarbetat" och tagit ifrån honom hela hans dagersättning…  Dessutom kommer vi att träffa asylsökande och även svenskar som är upprörda över hur illa asylökande behandlas.

Hur kan någon orka bli upprörd över saknade mångfaldsplaner?

”En av fem myndigheter saknar plan mot etnisk diskriminering”, trumpetar Ekot ut gång efter gång idag. Jaha! Och?

Visst: myndigheterna fick för sex år sedan i uppdrag av regeringen att ta fram en sådan plan. Men alla möjliga och omöjliga påbud som kommer från regeringen är väl inte så smarta, alla gånger.

”Myndigheter tycker jag har ett särskilt ansvar att visa att man arbetar på ett demokratiskt sätt med skattemedel”, säger Ann-Christin Hartman, enhetschef på Diskrimineringsombudsmannen, DO.

Men nu saknar alltså ändå var femte statlig myndighet en plan för hur den ska arbeta mot etnisk diskriminering. Hur ska man tyda den ohörsamheten? Jo kanske som så att en ”mångfaldsplan” förmodligen inte upplevs som särskilt viktig och att det inte är något som behövs för att ”arbeta på ett demokratiskt sätt” utan bara ett nytt, konstlat påhitt från en regering som vill detaljstyra allt och konstruera märkligheter som folk inte förstår sig på? Och kanske som ett tecken på att minst var femte myndighet inte anser att det är något det vill använda våra skattemedel till? När endast två av hundratals myndigheter enligt Ekot fullt ut följde lagens krav på aktiva åtgärder vad gäller mångfald och etnisk diskriminering, då är det ju inte myndigheterna det är fel på utan på direktiven!

Nej, vidta vettiga och konkreta åtgärder på myndigheterna (helst sådana som myndigheterna är satta att vara myndigheter för!), i stället för att sätta folk att göra konstlade ”mångfaldsplaner” på papper!

Vickys Livs – brevet från Arnes dotter

Jag kan aldrig tänka på Vickys Livs utan att också tänka på Arne. Arne, konstnären, som på äldre dar blivit lite förvirrad och ofta glömmer sin adress och inte minns att han varit inne i butiken sjutton gånger redan, samma dag. Arne som spelar munspel som en gud och som inte har glömt en enda låt utan spelar vad som helst hur lätt som helst. Där finns ingen glömska, tonerna finns kvar och munspelsblåsandet går på autopilot.

Arne spelar munspelArne spelar munspel
Foto: Merit Wager

Jag har kommit att bli riktigt fäst vid Arne. Och jag blir glad av att se hur människor runt omkring honom ställer upp som ett naturligt skyddsnät, inte minst Affe och de andra på Vickys Livs. Arne åker med i bilen när Affe handlar varor på storgrossen. Arne hjälper till att packa upp varor, kanske inte så mycket i praktiken, men desto mer i teorin. Arne sitter på sin stol bakom disken och dricker kaffe och äter en macka eller en kanelbulle för att Affe tycker att han behöver det. Och vips åker munspelet fram och Arne spelar en trudelutt. Arne går ut en sväng och kan vara tillbaka igen en kvart senare och inte minnas att han nyss var där. Men Affe har alltid tålamod och ett vänligt ord till övers. Och Affe "tränar" Arne till att komma ihåg sin adress, om och om igen frågar han efter den och lika många gånger som det blir fel blir det också rätt.

Den trygghet som finns för Arne genom att så många känner igen honom och att han varje dag minst sjutton gånger går till Vickys, är ovärderlig. Alternativet skulle vara att Arne satt på ett hem och kanske medicinerades och blev bortglämd och innesluten i sig själv. Och kanske t.o.m. glömde bort hur man spelar munspel! I kvarteren runt Nytorget är han hemma, även om han ibland inte minns åt vilket håll han ska gå när han ska gå till sin bostad. Och Vickys är hans "andra hem", där han är så ofta att jag idag lite skämtsamt sa att: "Vi kanske ska döpa om butiken till 'Arnes Livs' i stället".

Arnes pengarArnes pengar
Foto: Merit Wager

Arne skulle aldrig kunna bli liggande ensam och sjuk och kanske döende i sin bostad utan att vara saknad. Han har människor som bryr sig och "håller koll" på honom utan att inkräkta på ett "socialsekreteraraktigt" sätt. En rörande och fin gest gjorde hans dotter häromdagen. Hon lämnade in en 500 kronorssedel och ett brev till Vickys, där hon tackade för allt de gör för hennes pappa. Hon ville lämna en slant för alla de mackor, allt det kaffe och annat som Arne serverats under åren och all den hjälp han fått med allt från att laga munspelet till att hitta hem.

Så här kan naturlig och äkta "solidaritet" fungera i vardagen, i det vanliga livet. Ingen inblandning av myndighetspersoner som ska bedöma "vårdbehov" eller "rätt till stöd" etc, utan hederlig gammaldags medmänsklighet på basplanet. Så här borde det vara för många fler, helst för alla människor som blir gamla, sjuka eller på annat sätt behövande: att det fanns vanliga människor, vänner, släkt som slöt upp och inte främmande, statsavlönade socialassistenter som alltför ofta ser mer till regelverk och paragrafer än till människor.

Idag fick jag själv vara med om att se till att Arne hittade hem. Det hade varit en lite rörig dag med många intryck som hade förvirrat honom en aning. Efter att ha varit på Vickys, på väg hem därifrån, blev jag uppringd av Affe som undrade om jag kunde komma tillbaka och se till att Arne kom hem ordentligt, för nu visste han inte åt vilket håll han bodde och Affe kunde inte gå ifrån butiken. Det var en glädje och ett privilegium för mig att vända tillbaka, ta Arne i handen och gå med honom till hans bostad och se till att han kom in ordentligt. Lilla Arne!

Citera gärna men ange källan!

Vickys Livs – The Movie

Snart kommer den: Vickys Livs – The Movie.  Och kanske en bok också, vem vet. Men tills filmen är klar (och den eventuella boken), kan ni läsa den pågående historien om Vickys Livs här på bloggen. Se spalten till höger under "Kategorier"!

Citera gärna men ange källan!

Kommentar från en nära vän

En mycket när och mycket kär vän som själv har sina rötter i två kulturer och två språk, sa till mig idag att han tycker att min text nedan under rubriken Hemma i flera språkvärldar är "jättebra, det bästa du någonsin har skrivit!".

Nu är det ju inte första gången han tycker att det jag skrivit är "jättebra, det bästa du någonsin har skrivit!", men hans omdöme gjorde mig ändå mycket glad eftersom han samtidigt sa att han kände igen sig precis i det jag skrev. Och att han fick en uppenbarelse av texten, en ingivelse som gör att han kommer att agera på ett annorlunda sätt än han annars hade gjort i ett viktigt sammanhang.

Ingen som bara har ett språk, en kultur kan någonsin förstå hur lyckligt lottade alla vi andra är, vi som har fötter och rötter någon annanstans också. Jag skulle unna alla människor den rikedomen!

Citera gärna men ange källan!

Hemma i flera språkvärldar

Som översättare från finska och engelska till svenska tänker jag ofta på hur olika jag upplever känslor, situationer, människor, händelser beroende på vilket språk jag använder. Det här är något som är mycket svårt – för att inte säga helt omöjligt – för enspråkiga människor att förstå. Det går inte att förklara för dem att skillnaden kan vara som natt och dag beroende på vilket språk man är inne i när man läser en bok eller tidning, ser en film, lyssnar på radio, talar med människor. På finska är jag nästan en helt annan person: rakare, barnsligare, mer direkt och kanske lite mer dramatisk. Inga "kringord", inga "skulle vi kanske kunna …", inget hummande, inga onödiga floskler. Mycket sång – alla kan en massa både gamla och nya sånger (även de yngre) och brister ofta ut i någon, både i tid och otid. Och ganska råa skämt och ord som man inte får använda på svenska utan att bli anmäld någonstans.

När det gäller svenska så finns det för mig två svenska språk, och när jag talar med Sverigesvenskar så är jag en person medan jag är en annan när jag talar med finlandssvenskar. Finlandssvenskarna är ganska "avskalade" och påminner rätt mycket om de finskspråkiga finländarna i sin framtoning, d.v.s. raka, inte hummande och med ganska så drastiska uttryck, ofta härstammande från Fänrik Stål eller något annat litterärt verk av Runeberg eller Topelius. Sådant som bara finns där, i språket, utan att man tänker på det.  Och så har jag en skön känsla av att vara lite "speciell", vilket man kan få när man tillhör världens mest priviligerade minoritet med massor av gemensamma nämnare utan att man ens någonsin har träffat varandra tidigare. För på något sätt så har man alltid något gemensamt: ens mormor var småkusin med vederbörandes faster eller ens syster har gått i samma klass som den man nyss träffat eller någon kusin var gift med den andres kusin eller så hade man en lärare i skolan som den andra personen också har haft. Det är en trygghet att tillhöra en sådan grupp som finlandssvenskarna!

På Sverigesvenska blir jag en annan. Jag kan fortfarande inte, efter decennier i landet, helt anpassa mig (och vill inte det heller!) till det svenska "tillgjorda" sättet att tala och det konflikträdda sättet att bete sig. Svenskar är liksom så vänliga att man blir misstänksam. Och orden säger en sak men verkligheten är en annan. Som när någon säger att det ska han eller hon fixa eller "ta tag i" – ja då kan man ofta få vänta bra länge innan något händer. Och man vet heller aldrig riktigt säkert om man tolkat något fel så att de vänliga ord man hörde kanske i själva verket betydde att man ska akta sig för snart bli man huggen i ryggen. Det är också alltid vänligt och "civiliserat", men irriterande, att sitta på möten med svenskar. Dels för att de ofta har möten när inga möten behövs, dels för att det är så himla mycket onödigt snack och "alla ska presentera sig för varandra" för att "lära känna varandra" . Vem har sagt att man nödvändigtvis vill det? Det kan gå en hel dyrbar timme till att tio-tolv personer ska berätta om sig själva, sina hobbyer, sina bakgrunder, sina intressen och bla bla bla. Som jag inte alls behöver veta! I stället för att gå rakt på sak, ha ett konstruktivt och snabbt möte som slutar med beslut, resultat! Det händer nästan aldrig… Det är förstås skönt att kunna tala sitt modersmål med ett annat folk, som jag kan göra med svenskar, och bli förstådd verbalt. Sedan att referensramarna och "det underliggande" och den annorlunda mentaliteten gör att vi ändå inte helt förstår varandra, det är en annan sak som jag aldrig kan komma ifrån och har lärt mig att leva med. Och det är också lite spännande!

På engelska blir jag också annorlunda. Talar jag engelska med araber och andra som inte heller har engelska som sitt modersmål, då är jag på ett visst sätt, lite inne i den arabiska mentaliteten och anammar deras brytning. Med engelsmän blir det lätt lite "British humor" och intelligenta samtal och med amerikaner kan man känna sig lite som "kusinen från landet" med vissa medan andra återigen känns som om de är "kusiner från landet".

Invandrare i Sverige som har minst två språk, två kulturer att röra sig mellan, är lyckligt lottade! Vi kan uppleva saker på en mängd olika sätt beroende på i vilken språkvärld vi befinner oss. Det är en fantastisk upplevelse, en rikedom som jag tror att vi alla som har den här förmånen att kunna gå ut och in i de olika språkvärldarna och kulturerna verkligen uppskattar och värdesätter. I know I do! Jag vet att jag gör det! Tiedän, että minä teen sen!

Till slut. Jag hade tänkt presentera en filmtitel på de tre olika språk jag talat om ovan. Men, som vanligt har svenskarna inte brytt sig tillräckligt mycket för att orka översätta titeln till svenska, därför blir det bara två exempel:

Crouching tiger Hiipivä tiikeri, piilotettu lohikäärme (fi)
Crouching Tiger, Hidden Dragon (eng)

Citera gärna men ange källan!

Vad skulle hända…

…om alla enmansföretagare lät bli att betala in skatt och moms under en månad? I protest mot hur de behandlas, som samhällets paria, dess lägsta kast. Som obehagliga kapitalister som bara "tar allt på firman" och lever livets goda dagar, när verkligheten är precis tvärtom!?

Femhundringar Med de orimligt höga skatter (schablonbelopp för enmansföretagare) och de arbetsgivaravgifter (kallade "egenavgifter" för enmansföretagare) som alla måste betala in varje månad vare sig de själva fått betalt för sina fakturor eller ens haft jobb som de tjänat några pengar på, ligger många enmans- och småföretagare långt under existensminimum och har så låga inkomster att om de var med i facket så skulle facket vidta åtgärder som fick skrällande effekter i samhället. Att anställda, medlemmar i facket, skulle tvingas arbeta så långa dagar och för så låga löner som tiotusentals, rentav hundratusentals enmans- och småföretagare gör i Sverige, det skulle inte accepteras en enda dag.

Jag leker faktiskt med tanken på vad som skulle hända i samhället och med hela systemet om alla enmansföretagare och små företag med högst fem anställda under bara en endaste månad lät bli att betala in ockersummorna som staten kräver av oss! Dessa summor är så enorma och skulle innebära ett enormt stort avbräck för Pär Nuder och andra som håller på och fixar konstgjorda s.k. jobb för just dessa pengar. Och Skatteverket skulle inte klaraav att få folk att betala,  domstolarna skulle inte hinna åtala för skattefusk och Kronofogden skulle aldrig någonsin hinna med att driva in alla obetalda skatter. Dessa pengar skulle oavkortat, en månad,  stanna hos dem som tjänat in dem = de för varje land så viktiga företagarna!

Eftersom inget annat biter på den här hopplösa regeringen så kanske detta vore ett sätt som kanske skulle kunna få effekt. En sådan aktion kanske skulle få dem att se de små företagarna och lyssna på dem. För "money talks" – också uteblivna pengar…

Citera gärna men ange källan!

Rikspolisstyrelsen inspekterar

I februari i år uppvaktade prästen Håkan Sandvik och jag först Rikspolisstyrelsen, sedan justitiedepartementet med begäran om att åtgärder vidtas för att förbättra och rättssäkra avvisningar av asylsökande som sköts av Polisen och Kriminalvårdens Transporttjänst (Läs min artikelserie om "Sveriges dyraste resebyråverksamhet" under "Asyl&Migration"!). Vi var mycket bekymrade över hanteringen av människor och lämnade redogörelser för flera fall av tvivelaktigt agerande. Vi påpekade också att kostnaderna är enorma för – i vårt tycke – vansinniga "förhandlingsresor" där tre, fyra, fem eskortörer från Polisen och KVV på vinst och förlust åker till alla möjliga länder för att där, på plats, försöka förmå landets myndigheter att ta emot människor utan giltiga handlingar.

Våra uppvaktningar gav relativt snabbt resultat. Efter några månader fick vi besked om att Rikspolischefen beslutat att en inspektion ska göras på det här området och att den ska vara klar den 15 november i år. Justitieminister Thomas Bodström skriver i ett svar på en fråga från riksdagsledamoten Henrik S. Järrel "om eskortrutiner vid verkställighet av avvisningar" bland annat följande:

"Polisen, som ligger inom mitt ansvarsområde, har vissa uppgifter som rör verkställighets- och avvisningsärenden.

Vi talar här om människor i en mycket påfrestande och svår situation. Det är därför angeläget att regeringen och myndigheterna ägnar dessa frågor uppmärksamhet vilket vi också gör.

Rikspolisstyrelsen har nyligen beslutat om en inspektion som ska följa upp polisens arbete med utlänningsärenden."
(Dnr Ju2005/6166)

Våra rapporter och den kritik vi fört fram vid möten med höga chefer inom RPS och statssekreteraren på justitiedepartementet har således burit frukt. Det hälsar vi med stor tillfredsställelse. Nu återstår att se vad som kommer ut av den inspektion som pågår som bäst. Vi har sett fram emot den och hoppats att den ska göras av opartiska människor med kunskap och kompetens både vad gäller humanitet och juridik, d.v.s. att även utomstående personer ska ingå i den grupp som ska göra inspektionen, exempelvis någon fristående jurist. Att enbart poliser utreder Polisen är inte vad vi hade hoppats på. Nu verkar det ändå bli just så. Men jag kommer själv att träffa de två "inspektörerna" om två veckor för att till dem lämna mina synpunkter och åsikter på det här området och tills jag vet hur inspektionen gjorts och vad den kommit fram till, lever jag under devisen "benefit of the doubt".

Citera gärna men ange källan!

Be my guest 6: Magda Ayoub

Under vinjetten "Be my guest" bjuder jag in intressanta människor att skriva om vad de vill. Nu har jag glädjen att som gästbloggare presentera Magda Ayoub (2 010 träffar på Google), integrationsplanerare, nämndeman, auktoriserad tolk i arabiska, medlem i kommittén för Medborgarnas flyktingombudsman, f.d. riksdagsledamot (kd) m.m. (Tidigare gästbloggningar kan läsas under kategorin "Be my guest" i spalten till höger).

MagdaMagda Ayoub
Foto: Merit Wager

  

Besök hos den svårt sjuke T på Migrationsverkets förvarsenhet i Märsta


Jag har sett och hört mycket genom åren. Som god man för ensamkommande flyktingbarn, besökande på flyktingförläggningar och på Migrationsverkets förvarsenhet under många år har jag upplevt och sett mycket tragik och sorg. Men också en del glädje, som t.ex. när någon fått det så hett efterlängtade beskedet om att han fått PUT (permanent uppehållstillstånd).

Mycket av det sorgliga jag har sett hade kunnat undvikas om Migrationsverkets personal på de olika ställena hade haft en annan attityd mot de asylsökande. Det ofta nedvärderande och ibland rent diskriminerande agerandet mot dessa människor som inte gjort något annat än att de sökt sig hit antingen för att söka skydd mot förföljelse eller – vilket inte heller är kriminellt – för att hitta ett bättre liv, som jag sett alltför många Migrationsverkstjänstemän uppvisa genom åren, har varit bedrövligt. Jag har ofta undrat hur det korresponderar med verkets egen skriftliga s.k. filosofi om att alltid ”sätta den sökande i centrum”.

Torsdagen den 18 augusti och fredagen den 19 augusti visade anställda inom Migrationsverket återigen prov på riktigt dåliga sidor och dåligt omdöme och även om jag sett mycket i de här sammanhangen så tror jag att behandlingen av mig men främst den dödssjuke T tar priset.

Jag skulle alltså besöka den unge mannen T, som det berättas om tidigare på denna blogg under rubriken ” Migrationsverkets handfallenhet kan kosta liv”. Han hade efter en veckas vistelse på sjukhus flyttats tillbaka till Migrationsverkets förvar och låg nu, mycket svag då han inte ätit eller druckit på länge, i ett rum på förvaret med två ”vaktare” i rummet intill. Efter en hel del fullständigt onödigt och rent trakasserande krångel lyckades det mig och en medföljande person att komma in till honom. Men alltså inte förrän jag fått be, skälla och tala med en enhetschef. Värdefull tid gick åt till rent ”tjafs” med ovilliga anställda som tagit på sig rollen av någon sorts överhuvuden som bestämde över vilka den här sjuka unga mannen fick träffa. En man som inte gjort något alls och som borde behandlats med respekt, värme och omtänksamhet. Men icke! Här var Migrationsverket filosofi ”den sökande i centrum” mycket långt borta, den fanns helt enkelt inte i dessa anställdas medvetande.

Till slut, frustrerad och arg, släpptes jag in medan en läkare undersökte T för att se om han var ”i transportabelt skick” eftersom Polisen bestämt att han följande dag skulle sändas till sitt hemland. På bår, med slangar och sonder och dropp och med två medföljande vårdare, en läkare och en polis skulle han sändas på en mycket lång resa. På min fråga om det fanns tolk med vid samtalet blev svaret ”nej”. Jag blev upprörd över att en så viktig läkarundersökning genomförs utan att läkaren och patienten kan kommunicera med varandra, och eftersom jag är auktoriserad tolk i arabiska, T:s språk, krävde jag med än större kraft att genast få komma in. Migrationsverkets tjänstemän på plats gjorde allt för att stoppa mig, jag blev behandlad nästan som vore även jag en tredje klassens människa (en asylsökande!), med största sannolikhet p.g.a. att jag också är från ett annat land (Egypten) och inte ser svensk ut. Det var synnerligen obehagligt att stå där och dividera med lägre tjänstemän på Migrationsverket som påtagit sig rollen av ”bestämmare”, medan T låg i ett rum bara några meter ifrån mig och väntade på mitt utlovade besök. Jag kände mig kränkt och mycket illa behandlad, men visste, till skillnad från T och andra inlåsta asylsökande, att jag hade möjligheten att gå därifrån.

Hur som helst: jag hade lovat T att komma och stod på mig. Verkets tjänstemän har ingen som helst laglig rätt att hindra människor från att besöka förvarstagna, ändå försöker de ständigt göra just detta genom att hitta på egna regler och med självpåtagna ”bestämmanderoller” diktera villkor som det inte finns lagligt stöd för, och därmed förhindra samröre mellan icke-kriminella, inlåsta människor och andra som kommer utifrån. Ett mycket, mycket obehagligt beteende som jag inte förstår hur det kan få fortgå.

Ett besök som skulle ha varat kanske en timme tog med allt detta tjafs och ringande till samordnare och enhetschefer ca FYRA TIMMAR! Allt detta enbart p.g.a. att personal på Migrationsverkets förvar ville visa sin makt och driva igenom den till vilket pris som helst, utan hänsyn till faktiska förhållanden eller de människor som befinner sig inlåsta och därmed i deras våld, helt utlämnade åt dem.

Dagen efter upprepades en liknande fars när jag på morgonen, redan kl 08.00, återvände för att se hur det var med T och för att få reda på om läkaren verkligen ämnade ta på sitt ansvar att frakta honom långt bort den dagen, som Polisen hade bestämt. Även denna gång uppvisade delar av personalen ett beteende och en attityd som närmast liknar översitteri och det blev en hel del dividerande och väntande innan jag kunde komma in till T.

Jag gav mig inte, men de allra flesta skulle nog ha vikit sig under så ytterst obehagliga förhållanden. Det är otroligt att personal anställd på ett statligt verk som har som ett av sina motton: ”Den sökande i centrum” och också har en hel del andra vackra skrivelser i sina broschyrer om hur alla ska mötas med respekt och på ett värdigt sätt etc, kan få behandla både asylsökande och människor som kommer utifrån så illa! Och det sker hela tiden, kontinuerligt. De anställda, som agerar på detta sätt, är de som drar ner Migrationsverkets rykte och som också skadar alla dem som försöker göra ett gott arbete i en svår situation.
Migrationsverkets ledning måste komma till rätta med rötäggen så att ”de goda” får utrymme och uppmuntran. Det handlar om människor precis som du och jag, inte om djur och det sätt varpå alltför många av dem behandlas är oacceptabelt och i vissa fall rent groteskt. Som hela den här cirkusen kring den svårt sjuke T. Och att jag själv, som invandrad i Sverige för mer än trettio år sedan, också ska behöva möta en nedvärderande och rentav främlingsfientlig attityd när jag besöker en statlig inrättning, kan absolut inte heller accepteras.

Magda Ayoub

P.S. Läkaren beslutade att T skulle föras till sjukhus. T var för svag och i för dålig kondition för att läkaren som medicinskt ansvarig skulle kunna ta på sig ansvaret för en lång flygtransport. Jag är inte helt säker på att beslutet hade blivit detsamma om T inte fått uppmärksamhet tidigare och genom mina besök. Men jag kan förstås inte veta säkert.

Finland det EU-land som tar emot flest asylsökande som fått avslag i andra länder

Inrikesminister Kari Rajamäki (sdp) är oroad över att Finland, mest av alla EU-länder, tar emot asylsökande som redan har fått avslag i ett annat land.

I söndagsbilagan Sunnuntaisuomalainen, som ges ut av tidningar i mellersta Finland, säger Rajamäki att han tror att Finland lockar lycksökare eftersom asylsökande har rätt till utkomststöd.

Rajamäki anser att det borde räcka med att erbjuda asylsökande mat, hälsovård och husrum.

I juli 2004 var cirka 70 procent av alla asylsökande i Finland så kallade Dublinfall, det vill säga personer som redan fått avslag på sin ansökan i ett annat EU-land.

(Källa: YLE/FST)

Intressant “multifunktionsredskap” från Electrolux

ErgorapidoFoto: Electrolux

Så här – exakt! – står det på Electrolux hemsida:

 

Ergorapido 2 in 1 städar allt eftersom det både är en handdamssugare och en golvdamsugare -dessutom ett motordrivet munstycke klarar den även mattor.

 

Det både låter och ser ut som ett synnerligen intressant "multifunktionsredskap"!

Nuder skapar låtsasjobb för skattepengar

Nu ska finansminister Pär Nuder ”ge 55 000 svenskar nya jobb”. Man undrar nyfiket hur det ska gå till och om han ska starta ett jätteföretag eller ett antal mindre som ska anställa en massa personal. Det är ju så jobb ”skapas”, normalt. Men givetvis inte: på socialdemokratiskt vis ”skapas” jobb genom att man tar andra arbetandes skattepengar och använder dem för att konstruera konstgjorda ”jobb”, i syfte att bättra på arbetslöshetsstatistiken, i synnerhet när det börjar lacka mot val.

Vad är det då för ”jobb” som 55 000 svenskar ska få av Pär Nuder? Jo, följande:

20 000 plusjobb
13 000 arbetspraktik
3 000 lärlingsplatser för unga arbetslösa
11 500 ska få kompetensutveckling inom vård och omsorg
7 500 arbetslösa akademiker ska få jobb
(Läs mer här)

Sysselsättningspaketet är, enligt finansminister Nuder: ”massivt i sin omfattning och storlek” och naturligtvis riktar det framförallt in sig på uppgifter inom offentlig sektor. Det är det socialdemokraterna ständigt gör: tar ut enorma skatter av hårt arbetande enmans- och småföretagare (de riktigt stora slipper ju undan) och använder dem till konstruerade uppgifter inom offentlig sektor! De lyssnar aldrig, hur högljutt kraven än framförs, på dem som anser att sänkta skatter och mindre byråkrati och krångel skulle göra det möjligt för enmans- och småföretagare att anställa människor och därmed ?skapa? riktiga jobb!

Vad är det för fel på dem som sitter i den nuvarande regeringen när de inte begriper en så enkel sak som att arbete skapas av människor och inte politiker? Att riktiga jobb växer fram ur idéer och genom att enskilda har kraft, energi och inte minst mod att försöka omsätta dessa idéer och sina visioner i praktiken och ta alla de risker som företagande innebär. Om förutsättningar finns för att driva företag utan att hela tiden leva uder stark press och oro och risken att gå i konkurs p.g.a. orimligt höga skatter och egenavgifter, då skulle Sverige kunna blomstra. Mer riktig sysselsättning=fler riktiga jobb skulle skapas och människor skulle må bättre när de visste att de gör något som inte är konstgjort och skapat för att ett politiskt parti vill försöka lura i folk att ?arbetslösheten har minskat?.

Totalt kommer Nuders hantering av våra pengar att kosta oss 16 miljarder kronor under åren 2006 och 2007! 16 miljarder, det är en så svindlande summa att den inte ens kan greppas om man tänker att det är detsamma som 16 000 miljoner. Eller om man tänker sig att en miljard i hundralappar skulle bli en 1 kilometer hög stapel om man lade dem på varandra och att 16 miljarder kronor i hundralappar därmed skulle bli en jättehög stapel på 16 kilometer!

Socialdemokraterna borde sluta upp att använda allas våra skattemedel till konstlade åtgärder och låt dessa staplar med pengar komma företagarna till del så att de kan utveckla sina verksamheter och anställa människor på riktiga jobb! Det är jobb ”skapas”, inte genom egenmäktigt förfarande med andras pengar!

Skandalöst tvångsomhändertagande av barn, del 7

©  Merit Wager


Fem tidigare inlägg (19, 21, 29 juli, 2 st den 12 augusti, 16 augusti) under samma rubrik finns på denna blogg, se under kategorin "Tvångsomhändertagande av barn".

Nu har jag läst ytterligare dokument i ärendet som rör de tre små barnen som tvångsomhändertogs för 1,5 år sedan och efter tre månaders observation på ett behandlingshem fördes till ett jourhem bestånde av en ensamstående 70-årig kvinna, långt borta från föräldrahemmet. Det är sorglig läsning och samtidigt fullständigt skandalöst hur många människor som varit inblandade och hur många spaltmeter som skrivits medan barnen farit mer och mer illa och hur ingen har brytt sig på riktigt! Och ingen kommer heller att ställas till svars för vad den gjort mot dessa barn, tjänstemän i Sverige har inget ansvar och kan tydligen agera precis hur som helst utan att de behöver ansvara för det på något sätt.

Att läsa socialkontorets i X kommun "Utredning av familjehem" skulle vara skrattretande om det inte var så sorgligt eftersom oskyldiga människor har hamnat svårt i kläm. Först och främst så placerades barnen i det här hemmet, som då kallades "jourhem",  redan i början av maj 2004, men familjehemsutredningen är inte gjord förrän den 24 januari 2005, alltså ÅTTA MÅNADER senare! I hurtiga ordalag berättas sedan om den 70-åriga kvinnan, änka sedan 1983. Att hon kontinuerligt varit "kontaktfamilj" åt barn sedan 1984 och även varit dagbarnvårdare åt sin hemkommun. Det berättas om hennes uppväxt med sex syskon och att hon har sexårig folkskola och därefter arbetat på fabrik tills hon 1966 blev fosterförälder. Hur man kunde tro att en 70-årig kvinna med endast sex års folkskola, en kort tids förvärvsarbete på fabrik och därefter en nära 40-årig "karriär" som barnvårdare och familjehem ska orka och klara av att på bästa sätt ta ta hand om, stödja, hjälpa och förstå tre små barn från en helt annan kultur och med dokumenterat stora behov (också av hjälp med skolarbete etc), är en gåta för oss som sett hur det gått.

I familjehemsutredningen påstås också att den äldre kvinnans dotter och make, som också är familjehem och bor i närheten, "tycker att lyhördhet är centralt när det gäller föräldrakontakt". Märkligt då att den lyhördheten inte gällt dessa barn, som endast fått tala med sina föräldrar en gång i veckan – och ibland inte ens det – på telefon! Och att de inte fått tala sitt modersmål, arabiska, med föräldrarna varken vid telefonsamtal eller de bevakade träffar de fått ha med barnen på en plats som inte varit familjehemmet.

Hela utredningen är en i det närmaste oreflekterad hyllning till familjehemskvinnan och hennes dotter med make, eller åtminstone en text som i mycket positivt målande ord beskriver dessa människor och hur fint de tänker och agerar kring alla de barn som är placerade hos dem. Var finns de kritiska reflektionerna, var finns barnens, de placerade barnens, åsikter, tankar och funderingar? Ingenstans! Man verkar inte ha talat med ett enda tidigare placerat barn, trots att det måste finnas massor eftersom dessa människor gjort det till sina karriärer och sin försörjning att under mycket lång tid ha andras barn placerade hos sig. Man har inte heller etablerat så pass förtroendefulla relationer med de tre barn jag skriver om, att man brytt sig om att inhämta deras version av de här, enligt utredarna så lyckade hemmen. Det är oerhört märkligt och det är  fruktansvärt att placeringar av barn – ingrepp som får livslång betydelse för dem – görs så slentrianmässigt och så helt utan känsla för dem det gäller: barnen!

Anmälan är gjord till Länsstyrelsen, men något hopp om förändring finns knappast. Länsstyrelsen har ju redan, sedan 1998, allvarligt och starkt kritiserat den aktuella kommunen som inte rättat sig på minsta sätt utan fortsätter att missbehandla människor på precis samma sätt som de fått kritik för under sju år.  På frågan om vilka sanktioner som kan bli aktuella, blev svaret att det inte finns några. Alltså är ju det som Länsstyrelsen sysslar med också fullständigt meningslöst och bara ett bortslösande av skattemedel! Länsstyrelsen utreder, skriver massor av papper, meddelar "allvarlig kritik" och skickar den till berörd kommun. Men där struntar både socialförvaltningens personal och s.k. ansvariga politiker i alltihop. Ingen tar ansvar, ingen blir straffad för felaktigt agerande, allt rullar på. I den s.k. rättsstaten Sverige. Och förlorarna, de största förlorarna, är barnen.

Stark president

Finlands president Tarja Halonen anser det obefogat att inskränka presidentens befogenheter ytterligare (YLE/FST).

Hon delar därmed centerns och samlingspartiets presidentkandidaters åsikt i frågan och tillbakavisar förslaget från de grönas kandidat Heidi Hautala om att presidenten skulle fråntas all utrikespolitisk makt. Halonen säger i en intervju i tidskriften Seura att en president som mest är en moralisk ledare inte passar den nordiska mentaliteten.

 

Jag skulle säga att det i varje fall inte passar den finländska mentaliteten. Vad som passar den svenska dito är svårt att veta eftersom vi här i Sverige varken har en stark eller en moralisk ledare.

 

Ekorrn satt i granen – med andra ord

Här är en lite nyare version av Alice Tegnérs kära gamla barnvisa "Ekorrn satt i granen":
Gnagaren residerade med omedelbar anslutning till barrträdet, ämnade avlägsna ytterhöljet från ett antal frökapslar. Då erfor vår huvudkaraktär ljudet från de mänskliga avkommorna, varpå kreaturet ifråga greps av stark stress. Samme person lämnade med ett skutt det långbarriga trädets utväxt, varvid tidigare nämnda djurs till storleken föga imponerande lem för transport kolliderade med ej specificerat objekt. Detsamma skedde med det utsträckta, behårade styr- och balansorganet.
 
Fler ekorrversioner finns här
 

Vickys Livs – bröderna Olsson och Chrisen

Först: Arne har fått tillbaka munspelet, men han tycker inte att det fungerar riktigt som det ska. Fortsättning följer på munspelshistorien…

Chrisen&Affe 18.8 2005Chrisen och Affe
Foto: Merit Wager

Idag slöts en tioårig cirkel när Affe och Janne träffade min "extradotter" Chrisen igen (läs mer här). För det är ganska precis tio år sedan dessa fantastiska bröder, som då jobbade på Age Lindströms Kontorsgross, rördes av Chrisens och hennes familjs öde och skänkte Chrisen en uppsättning skrivböcker, pennor, suddgummin, pennskrin, papper och pärmar när hon, då tio år gammal, ville försöka hänga med i skolarbetet när familjen levde gömd. Efter åtta år i Sverige skulle de avvisas och det kunde inte Chrisen acceptera, Sverige var hennes land och hennes småsystrar var födda här. Hon ansåg att hon och systrarna var svenska, de hade gått på svenska dagis och i svensk skola och levt hela sina liv här. På grund av Chrisens envishet levde familjen gömd i ca åtta månader, sedan beviljade Utlänningsnämnden dem uppehållstillstånd och de kunde leva normalt igen.

 

Chrisen&Janne 18.8 2005Chrisen och Janne
Foto: Merit Wager

Idag tog Chrisen farväl av mig. Vi kommer inte att ses igen förrän till jul för om några dagar reser hon till en EU-huvudstad för att där, som en av få utvalda, påbörja sin utbildning till läkare med hjälp av ett EU-stipendium. Vi passade också på att titta in hos Bröderna Olsson på Vickys Livs, bröderna som hjälpte Chrisen när hon som liten levde under stor press. Och det blev ett kärt återseende, Affe och Janne kom ihåg den lilla, förnumstiga tioåringen med de stora, mörka ögonen och det allvarliga ansiktsuttrycket. Nu stod en 20-årig, lika mörkögd men lite större och mycket gladare ung kvinna framför dem, en ung kvinna som klarat sin skolgång alldeles utmärkt trots de åtta månadernas bortovaro i klass 4-5 och som några år med stor sannolikhet kommer att vara färdigutbildad läkare. De mindes henne och hon mindes dem och deras generositet som betydde så mycket för henne när hon som liten satt inne bakom fördragna gardiner och försökte plugga och göra det som hon skulle ha gjort om hon fått gå i skolan som andra barn.

 

"Bröderna Olsson är", sa en person som handlade i Vickys Livs  häromdagen, "en social inrättning". Det är lätt att hålla med.

Regeringsrätten beviljar förvarstagen asylsökande prövningstillstånd

© Merit Wager

 
Jag har tidigare berättat om Mamadou (se under kategorin "Asyl & Migration i spalten till höger), mannen som suttit frihetsberövad på Migrationsverkets förvarsenheter längre än någon annan i Sverige, trots att han inte begått något brott. Han har också vid två tillfällen förts med eskortörer till sitt hemland som vägrat ta emot honom för att han inte har handlingar som myndigheterna där kan acceptera. Två gånger har han således flugits fram och tillbaka med tre eskortörer båda gångerna, trots att man i förväg vetat att chansen att han blir mottagen utan pass eller annan motsvarande handling, i princip är lika med noll. Detta kuskande fram och tillbaka har kostat skattebetalarna ca 191.00 kronor.
 
 
Inlåsningen av Mamadou sedan de 3 oktober 2003 har till idag kostat drygt 2 miljoner kronor! 
 
 
Men idag kommer ett besked som är mycket viktigt och betydelsefullt för både Mamadou och andra som sitter frihetsberövade utan rättegång (eftersom de inte begått något brott) under orimligt långa tider och till oerhört höga kostnader:
 
 
Regeringsrätten meddelar prövningstillstånd gällande förvar enligt utlänningslagen.