Migrationsverket och Utlänningsnämnden vet bäst

Så här presenterar sig två viktiga människorättsorganisationer vars slutsatser och rekommendationer alltför ofta klingar för döva öron hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden (och därmed också regeringen?) i Sverige:

 

Freedom House is a clear voice for democracy and freedom around the world. Founded over sixty years ago by Eleanor Roosevelt, Wendell Willkie, and other Americans concerned with the mounting threats to peace and democracy, Freedom House has been a vigorous proponent of democratic values and a steadfast opponent of dictatorships of the far left and the far right.

 

Human Rights Watch is dedicated to protecting the human rights of people around the world.

We stand with victims and activists to prevent discrimination, to uphold political freedom, to protect people from inhumane conduct in wartime, and to bring offenders to justice.

We challenge governments and those who hold power to end abusive practices and respect international human rights law.

We enlist the public and the international community to support the cause of human rights for all.

Human Rights Watch is an independent, nongovernmental organization, supported by contributions from private individuals and foundations worldwide. It accepts no government funds, directly or indirectly.

 

I Freedom House "Table of Independent Countries Comparative Measures of Freedom" (ung. tabell över enskilda stater – jämförande mått på frihet) anges en siffra mellan 1 och 7 för politiska rättigheter resp medborgerliga rättigheter för varje land. 1 står för "total frihet" och 7 för "total ofrihet". Sverige har förstås siffran 1 i båda kolumnerna. Bland länder som har fått de högsta siffrorna 7/7, 7/6 eller 7/5 d.v.s. anses som totalt ofria både vad gäller politiska och medborgerliga rättigheter återfinns:

 

Vitryssland, Burma, Kina, Kuba,  Ekvatorialguinea, Eritrea, Haiti, Irak, Laos, Libyen, Nordkorea, Saudiarabien, Somalia, Sudan, Swaziland, Syrien, Turkmenistan, Uzbekistan, Vietnam och Zimbabwe

 

Human Rights Watch länderspecifika information berättar om inhuman behandling, tortyr, ofrihet etc i dessa och även andra länder.

 

Det är märkligt att när Migrationsverket och Utlänningsnämnden fattar beslut i asylärenden gällande människor som flytt från något av dessa "totalt ofria" länder där det förekommer dödsstraff, tortyr och förföljelse på alla möjliga grunder, där det är rättssosäkert och mänskliga och politiska rättigheter som sagt lyser med sin frånvaro, då är det som om dessa myndigheter inte tar människorättsorganisationernas uppgifter på allvar. Det händer nämligen inte sällan att flyende från något av dessa "världens värsta" länder inte ens får ett ombud när de söker asyl och att de inte får genomgå en korrekt asylprocess utan får ett snabbt och summariskt beslut om "omedelbar avvisning". Och den här "praxisen" beslutas av några få enskilda tjänstemän på Migrationsverket och Utlänningsnämnden, i strid mot åtminstone andan i internationella konventioner och vår egen utlänningslag. Ändå fortsätter migrationsministern att tala varmt om Sveriges "generösa och humana flyktingpolitik" och om att det är "en mänsklig rättighet att söka asyl"…

Citera gärna men ange källan! 

 

 

Personnummer i tid och otid

Sedan Sverige gick med i EU finns det (någonstans, minns nu inte i vilka dokument) bestämmelser kring när och hur personnummer får krävas av folk och hur mycke de får registreras och konrolleras. Personnummer ska t.ex. inte krävas i butiker (vid id-kontroll) eller för att man ska få vara med i en bokklubb eller liknande där svenskarna alltid krävs på personnummer.

Men svenskarnas dumsnällhet och foglighet intill självutplåning gör att de reflektionsmässigt lämnar ut sina personnummer i tid och otid och till lite vem som helst. Personnumret, som ju är nyckeln till allt som rör ens person! Bokklubbar fortsätter att ha medlemmarna registrerade på personnummer i stället för att ge var och en ett unikt medlemsnummer (hur svårt är det?). Bank- och kreditkortsföretag vill också nästan alltid att man anger personnummer när man ringer och kontrollerar sitt saldo, i stället för sitt kortnummer. I många samanhang och ofta inför andra människor, ombeds folk slentrianmässigt att rabbla upp sitt personnummer, helt i onödan. Och folk gör det!

 

Jag lämnar inte ut mitt personnummer i sammanhang där jag inte kan se att det är relevant. Polis, sjukhus och skatteverk – ungefär där går gränsen.

 

De flesta har inte heller förstått att id-kort finns till för att visa vem man är, för att styrka ens identitet. Om man redan är väl känd av personal på t.ex. banken där man gått i 20 år eller i en affär där man handlar ofta – varför ska man då överhuvudtaget visa upp sitt id-kort? 

Citera gärna men ange källan!