Be my guest 5: Chrisen Fernando

Under vinjetten ”Be my guest” har jag här glädjen att som gästbloggare presentera min ”extradotter” Chrisen Fernando vars öden och äventyr finns beskrivna i ett otal artiklar, radio & tv-program samt i den här boken. Efter all uppmärksamhet för tio år sedan då Astrid Lindgren, dåvarande ärkebiskopen Gunnar Weman och Ulla Hoffmann, riksdagsledamot (v) hörde till dem som stöttade henne och hennes familj, har hon naturligtvis gått vidare i livet. Hon har sluta gymnasiet och börjar i höst sin utbildning till läkare i ett EU-land som stipendiat och enda utvald i ett test där tio personer från Europa deltog. (Tidigare gästbloggningar kan läsas under kategorin ”Be my guest” i spalten till höger).

Avundas aldrig någon hans sken av lycka. Du känner inte hans hemliga sorger.

Det är viktigt att röra på sig emellanåt och därför bestämde jag mig för att äta en näringsriktig måltid och promenera upp och ner för Karlavägen under lunchrasten. Det gjorde gott, inte enbart för kroppen men även för knopp och själ. Jag tänkte bland annat på att jag om exakt 22 dagar, lämnar familj, släkt, vänner, Botkyrka och min tillvaro i Sverige för att påbörja mina läkarstudier i Östeuropa.

Plötsligt infinner sig en underlig känsla som dröjer sig kvar. Om några veckor ska jag alltså stå helt på egna ben och konfronteras med en främmande kultur och en helt ny vardag. Det är en olustig känsla som kommer över mig när jag funderar över om tryggheten och stabiliteten som jag byggt upp här, kommer att försvinna.

Jag passerar Engelbrektskyrkan och inser att jag redan från barnsben, genom grundskola och gymnasium alltid har förstått att mitt kall här i livet är att hjälpa och stödja mina medmänniskor. Det känns som om det finns en inbyggd mening med mitt liv och det är att ägna mig åt att arbeta med och för behövande. Så läkare vill jag bli!

Vid Humlegården bestämmer jag mig för att sätta mig på parkbänken i den lummiga parken. Jag sitter där och inser att jag är tvungen att erkänna för mig själv att jag olyckligtvis, vid ett flertal tillfällen, antingen förträngt eller försummat mina känslor. Jag har i de flesta situationer reflekterat, begrundat, analyserat och kommit fram till vad som är förnuftigt. Gud, vilken trist och patetisk människa jag är!

I ett för många välbekant tillstånd, då just förnuftet kortsluts och man vandrar på rosa moln, då har jag låtit förnuftet stå som slutgiltig segrare över mina känslor. Varför? Jag tror att det beror på att jag känner ängslan och fruktan för att okontrollerade känslor kan leda till ett dumdristigt beteende och kanske till och med hindra mig från att förverkliga mina drömmar och visioner.

I boken ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg kan man läsa: ”Ingenting förringar och drar ned en människa så som medvetandet att icke vara älskad”. Det stämmer så otroligt bra med hur jag känner mig när jag återvänder till min arbetsplats. Jag må ha förverkligat ett delmål i livet, jag känner mig inspirerad av olika möten med människor och jag längtar efter att få upptäcka ett helt nytt land och lära känna nya människor. Och visst känner jag mig älskad av både familj och vänner. Tyvärr har jag också mött både missunnsamhet och avundsjuka. Men trots allt kvarstår längtan efter att få vandra på rosa moln och låta mina känslor flöda utan några som helst rationella överväganden.

Kommentar från Migrationsverket

 © Merit Wager

 

Följande kommentar har inkommit från enhetschefen på Migrationsverkets förvar med anledning av det jag skrivit nedan om "Migrationsverkets handfallenhet…". Rätt ska vara rätt och även om jag inte "köper" den här förklaringen rakt av  så har alla som läser min blogg rätt att ta del av den och själva förhålla sig till den som de vill och kan:

 

"Angående T. Jag har läst vad du skrivit på din blogg. Jag har svårt att känna igen händelseförloppet i din beskrivning. Personalen var helt medvetna om situationen. De var inte avtrubbade eller försummliga. Däremot väldigt oroliga. Du kom in mitt i ett pågående arbete och dialog med T. Innan du kom (samma dag) hade personalen haft ett två timmar långt samtal med T givetvis med tolk. Detta samtal hade föregåtts att flera samtal under de knappt två dygn han varit på förvaret. Syftet med samtalen var att övertyga honom om att han skulle äta, dricka och ta sin medicin. Vid något tillfälle sa han att han skulle göra det men gjorde det inte.

Min och personalens bedömning var att han behövde ett psykiatrisk omhändertagande, vilket  bekräftas av att han nu vårdas med stöd av LPT.

Enligt våra kontakter med avdelningen är han inte i någon fysisk fara."

 

Vi kommer att besöka T eller, om det inte är lämpligt med tanke på hans hälsa, prata med honom per telefon via auktoriserad arabisk tolk.

Migrationsverkets handfallenhet kan kosta liv

© Merit Wager

 

Av en slump hamnade jag i går i ett rum där det låg en människa som såg ut att vara döende. Av en ren slump och tack vare ombryende olycksbröder kanske hans liv har räddats.

 

Jag var på Migrationsverkets förvarsenhet i Märsta tillsammans med en reporter och en fotograf från SVT Aktuellt som gjorde inslag om "förhandlingsresor" efter mina artiklar här på bloggen om detta fenomen. Vi besökte endast den ena av två avdelningar, men eftersom Mamadou, som jag följt under lång tid (som suttit inlåst längre än någon annan asylsökande i Sverige) satt på den andra avdelningen, och han visste att jag skulle vara där den dagen, sa jag till reportern och fotografen att jag ville gå och säga hej innan vi åkte därifrån.

 

Det var mycket nära att jag inte hade gjort det, men slumpen och min känsla gjorde att jag kom till den andra avdelningen. Väl där blev jag ganska omedelbart indragen av Mamadou, som jag skulle hälsa på, och två andra förvarstagna som kände igen mig och litade på mig, i ett av de små celliknande rummen.

 

"Du måste se, du måste se", sa de. "Men snabbt, kom, kom."

 

^{Foto: Merit Wager}

 

De var uppenbart oroliga för att personalen skulle se att de visade mig hur det såg ut inne i rummet. För där inne låg T orörlig och mager i en säng och jag trodde först att han var död eftersom han inte rörde sig eller ens blinkade när jag kom in. Jag fick en chock. Jag satte mig bredvid sängen och försökte få kontakt med honom. Det gick, efter ett tag, när han långsamt och mödosamt öppnade ögnen. Bilden visar honom, och den tog jag med min kamera som jag vanligtvis inte har med mig, men som jag av en slump – åter denna slump! – hade tagit med den här dagen. Normalt skulle jag inte ta bilder av en svårt sjuk eller döende människa, men i det här fallet, med tanke på omständigheterna, gjorde jag det. Givetvis med hans medgivande. Jag tänkte faktiskt att jag måste kunna bevisa att han har funnits om han dör och man försöker "mörka" det.

 

De tre oroliga förvarstagna berättade lite om T, hans svåra hjärtsjukdom, att hans bror dött i samma sjukdom, att han låsts in på förvaret tre dagar tidigare och att han inte förstod varför eftersom han aldrig hållit sig undan och inte gjort något som föranlett ett frihetsberövande. Jag antecknade febrilt hans namn, diarienr, den behandlande läkarens namn, den förre advokatens namn etc, och visste att Aktuellt-teamet samtidigt otåligt väntade på att få köra tillbaka till Stockholm. Jag fick i alla fall med mig en fullmakt från T och de viktigaste uppgifterna och satt som på nålar i bilen tillbaka, otålig att komma till en telefon och en fax för att kunna göra något för den här 21-åringen som låg halvdöd i en smal furusäng i en kal cell, oskyldig till annat än att ha sökt asyl men inlåst av svenska myndigheter sin svåra, dödliga sjukdom till trots.

 

Jag ringde advokaten (som inte längre har med T:s ärende att göra, egentligen). Semester. Jag ringde den behandlande läkaren på sjukhuset. Semester. Klockan blev allt mer och jag visste att snart finns ingen att få tag i förrän följande dag. Då lyckades jag nå fram till en människa, en god och vänlig sjuksköterska som förstod allvaret och, efter att jag faxat min fullmakt, ringde tillbaka och berättade om T :s sjukdom och även faxade hans senaste journalanteckningar. Jag frågade hur allvarligt sjuk han är och hur beroende av sina hjärtmediciner han är, hur länge han kan vara utan dem utan fara för sitt liv. "Han måste ta sina mediciner, han kan vara utan dem en dag, kanske, utan att det blir problem", svarade hon. I hans journalanteckningar står att han skött medicineringen perfekt. Fram tills att han med tvång och utan att förstå varför, fördes till förvaret och låstes in där för tre dagar sedan. Då slutade han äta, dricka och ta sina mediciner.

 

Jag ringde enhetschefen på förvaret som inte verkade veta att det låg en svårt sjuk, sannolikt döende ung man på en av hans avdelningar. Trots att hela verksamheten är hans ansvar. Jag bad honom genast gå och titta till mannen och att vidta åtgärder så att T kommer under medicinsk vård omedelbart. Jag är förstummad över att det kan gå till så att den som har ansvar för en verksamhet som har livs- och dödsavgörande betydelse för människor vars enda "brott" är att de sökt asyl, inte ens vet vilka människor som finns där och inte känner till att en ung man vägrat äta och dricka och ta livsavgörande mediciner i tre dygn! Och över att personalen inte slagit larm, att de inte gjort det jag gjorde: ringde sköterskan, fick journaler, insåg allvaret. Hur många andra sådana här fall finns på Migrationsverkets förvar, hur många blir aldrig kända – liksom inte heller detta skulle ha blivit om inte en rad slumpar fört just mig just dit just då?

 

Enhetschefen ringde tillbaka, han förstod nu (!) att det här var allvarligt, att en människa kunde ha dött p.g.a. hans och personalens oförmåga att agera. Han ville dock skicka den här arma stackars, medicinskt svårt sjuka mannen, som visserligen också varit självmordsbenägen men absolut i första hand behövde medicinsk vård, till en psykakut! Det vore ju helt förödande, och det vore att utsätta T för ytterligare lidande, i onödan, framhöll jag och bad att han skulle släppas ut ur förvaret och föras till ett sjukhus.

 

Senare på kvällen nåddes jag av beskedet via Magda Ayoub, kommittémedlem i MFO-Medborgarnas flyktingombudsman (www.mfo.nu) och auktoriserad tolk i arabiska, som genast ställt upp och hjälpt till att tala med T,  att T förts till sjukhus för medicinsk vård. Hon ska idag tala med honom igen,  för att höra hur han mår och försöka få veta lite mer om hur han behandlats (eller snarare: inte behandlats) av Migrationsverket, och varför han trots sin svåra sjukdom, låstes in på förvaret överhuvudtaget.

 

För två år sedan riktade Europakommissionären för mänskliga rättigheter stark kritik mot förvaret i Märsta, efter sitt besök där. Jag har också riktat stark kritik mot flera delar av verksamheten, både mot lokalerna, bristen på luft p.g.a. dålig ventilation, att de förvarstagna inte får vistas ute på gården mer än
en timme per dygn, att de inte får titta på tv efter midnatt för att apparaterna slås av automatiskt t.o.m. mitt i en spännande film och annat meningslöst och inhumant. Några förändringar på dessa punkter har fortfarande inte gjorts. Och hur det är med kompetensen och attityderna hos den personal som är kvar efter den stora nedskärningen som genomfördes denna sommar är svårt att säga något om. Men i fallet T står det klart att handfallenhet och inaktivitet kunde ha kostat en människa hans liv.