Skandalöst tvångsomhändertagande av barn, del 5

©  Merit Wager

 

Fyra tidigare inlägg (19, 21, 29 juli, 12 augusti) under samma rubrik finns på denna blogg, se under kategorin "Tvångsomhändertagande av barn".

 

Den socialnämnd som handlagt det skandalösa fallet med de tre barnen som jag berättat om i inläggen ovan, har kritiserats av Länsstyrelsen i oräkneliga fall tidigare. Här är en bråkdel av kritiken, som avgetts sedan år 1998

 

– 1998 granskar Länsstyrelsen åtta ärenden av placerade barn och riktar allvarlig kritik mot socialnämnden i X för att den "brustit i sitt vårdansvar och försummar att följa vården av de åtta barnen".

 

– 1999 följde Länsstyrelsen upp kritiken och "fann då att bristerna kvarstod".  Bl.a. hade "en av placeringarna inte övervägts sedan 1994 (på fem år!!!), och hälften av barnen hade inte besökts i familjehemmet på mer än ett och ett halvt år".

 

– 2001 riktade Länsstyrelsen åter kritik mot socialnämnden i X, "bl.a. för underlåtenhet att föra journalanteckningar". 

 

– 2002 riktade Länsstyrelsen åter allvarlig kritik  för "omfattande brister i ett fyrtiotal ärenden som rörde placerade barn. Allvarlig kritik riktades också mot socialnämndens underlåtenhet att utreda barn som riskerade att fara illa".

 

Kommentar: Frågan är vad som är värre: socialnämndens fullständigt vanvårdande inställning och behandling av barnen med enorma kostnader som följd; eller att barnen hade fått stanna i sina hem i många av fallen och familjen hade getts stöd på plats? Var har barnen haft det sämre? Att dessa övergrepp mot barn får pågå i åratal (sedan 1998, det är sju år!) utan att annat görs än att det  "riktas allvarlig kritik" mot den socialnämnd som utför dem, det får mig att undra vad barn överhuvudtaget har för rättigheter och vad s.k. ansvariga inom socialnämnden alls har för ansvar och skyldigheter?

 

Vidare i Länsstyrelsens kritik av denna enda socialnämnds hantering av placerade barn (hur går dettill på andra socialnämnder i landet?). Detta gäller en period av två år och Länsstyrelsen riktar kritik mot socialnämnden i X på följande punkter:

 

• Socialnämnden i X har allvarligt brustit  i sitt ansvar då nämnden försummat att följa vården av placerade barn
• Omprövningar av vården har inte gjorts inom den lagstadgade tiden 6 månader
• Det finns omfattande brister i dokumentationen i ärenden som rör barn som stadigvarande är placerade utanför hemmet
• Socialnämnden har flera gånger underlåtit att utreda allvarliga anmälningar som rört barns situation

 

Vid ytterligare en uppföljning som Länsstyrelsen gjort sägs i rapporten att "allvarlig kritik för fjärde gången riktades mot socialnämnden i X".

 

Ett år senare konstaterar Länsstyrellsen att "allvarliga brister kvarstod vid tillsynen i januari 2003":

 

• Det saknades dokumentation i akterna vilket gjorde det omöjligt att följa vilka kontakter som tagits i ärendena och om barnen kommit till tals
• Överväganden av vården hade ägt rum i 12 av de 15 ärendena, men de flesta inte inom lagstadgad tid
• Överväganden hade inte ägt rum i tre ärenden
• Handlingar som rör andra barn än dem ärendet gäller har i två fall legat i fel akt
• LVU-vården har kvarstått för minst ett barn under drygt ett år efter det att vårdnaden flyttats över till famijehemsföräldrarna
• Barns eller vårdnadshavares utsagor om att barn inte har det bra i familjehemmet har inte utretts tillräckligt

 

Bland annat följande frågor kommer att ställas till Länsstyrelsen efter att det fall jag beskrivit misskötts och tre barns liv förstörts av den under sju års tid hårt kritiserade socialnämnden:

 

Hur många år ska den här socialnämnden få hantera människor – barn!!! –  på ett sätt som, år ut och år in, kritiseras allvarligt på mängder av punkter av Länsstyrelsen? Vad är det för mening med att rikta denna allvarliga kritik mot någon/några som inte bättrar sig? Vad finns det för sanktioner? Finns det någon överhuvudtaget som kommer att ställas till svars för alla handlingar som lett till att så allvarlig kritik riktats mot socialnämndens anställda (för det är ju människor som agerar, inte en "nämnd")? Vem – VEM? – tar ansvar för alla dessa barn som far illa dubbelt upp p.g.a. socialnämndens slarv och ointresse?

 

Svaren kommer att redovisas på bloggen.

 

Fortsättning följer, bl.a. med uppgifter om vad den skandalösa hanteringen av de tre små barnen vilkas historia jag berättat  har kostat skattebetalarna…

Skandalöst tvångsomhändertagande av barn, del 4

©  Merit Wager

 

Tre tidigare inlägg (19, 21, 29 juli) under samma rubrik finns på denna blogg, se under kategorin "Tvångsomhändertagande av barn".

 

De tre barnen som så abrupt togs från sina föräldrar för 1,5 år sedan är, som tidigare berättats, nu hemma igen. Men många andra tvångsomhändertagna barn är det inte. Många av dem är förmodligen omhändertagna på altför lösa grunder och, i fall där en intervention kan försvaras som det bästa för barnet för tillfället, slentrianmässigt separerade från sina föräldrar under alltför lång tid.

 

Idag, torsdag den 12 augusti, träffar jag de ansvariga för tvångsomhändertagandet av de tre barnen som jag skrivit om tidigare.  Jag har bl.a. ställt följande frågor som jag förväntar mig att få svar på (personerna är inte identifierade med rätta namn):

 

1. Om A och B (föräldrarna) är/varit så olämpliga att de under långa tider knappt fått umgås med sina tre barn och som de bara tillåtits ha telefonkontakt med en gång i veckan – varför är de då lämpliga att ta hand om sitt yngsta barn, F? På vilket sätt har de ansvariga för tvångsomhändertagandet försäkrat sig om att Kerstin, som barnen placerats hos, är lämplig att ta hand om dem? Hur många besök har socialtjänsten gjort där?

2. Exakt på vilket sätt har de tre barnen fått sina absoluta och akuta behov av stort stöd tillgodosedda? Det stöd som socialtjänstens egna psykologers utredningar redan i april/maj 2004 slagit fast att de måste ha för att inte skadas (ännu mer) allvarligt? Här några utdrag ur socialtjänsten egna psykologers utlåtanden:
C
"Min bedömning är att C behöver en individualterapeutisk behandlingskontakt. Hon behöver hjälp att hitta en grundläggande trygghet i sina relationer till viktiga personer (föräldrarna, eller hur? Min anm.) och våga lita på att hennes behov kan bli tillgodosedda. För att en individualterapi ska vara möjlig förutsätts att föräldrarna kan se C:s behov av hjälp och därmed kan underlätta för henne att ta emot hjälpen. Om C inte får den hjälp hon behöver finns det en allvarlig risk för hennes fortsatta utveckling". Alltså: Hur har socialtjänsten konkret gått tillväga för att ge C denna hjälp för att undvika den allvarliga risken hennes fortsatta utveckling? Exakt beskrivning önskas och namn på den/dem som hjälpt C och hur och var individualterapin getts samt hur föräldrarna involverats.
D
"D:s behov av hjälp är stort. Min bedömning är att han behöver hjälp att förbättra sin förmåga att knyta an och att våga fördjupa relationer. Om D inte får den hjälp han behöver riskeras hans fortsatta utveckling allvarligt". Alltså: Hur har socialtjänsten konkret gått tillväga för att ge D den hjälp som psykologen som anlitades ansåg/anser vara absolut nödvändig? Exakt beskrivning önskas och namn på den/dem som gett D individualterapi samt information om hur föräldrarna involverats.
E
"E behöver i första hand ett gott omhändertagande i vardagen, framför allt att få dina behov av trygghet, skydd och bekräftelse tillgodosedda av känslomässigt tillgängliga vuxna. En terapeutisk kontakt med både jagstödjande och bearbetande inslag kan sannolikt bli nödvändig".  Alltså: Anser socialtjänsten att det är det E har fått i familjehemmet med den äldre, ensamstående kvinnan Kerstin som dessutom har ytterlgare barn med sora behov placerade hos sig?

3. Hur har socialtjänsten resonerat när det gäller dessa barn och den oerhört långa tid de varit utplacerade? Har de ansvariga tänkt på att barnen förlorat sitt hemspråk; föräldrarnas modersmål och känslospråk? Det är myndighetsutövarna som aktivt och medvetet förhindrat barnen från att behålla sitt hemspråk genom att förbjuda dem och föräldrarna att tala arabiska sinsemellan. Detta går emot all beprövad vetenskap och mot vad som anses vara ”barnets bästa” och utgör, som jag ser det, ett så pass allvarligt missgrepp att det borde klassas som tjänstefel. När – om någonsin? – hade socialtjänsten tänkt att återförena familjen i enlighet med de konventioner och lagar som finns gällande familjers rätt att leva tillsammans och att man alltid, så långt det någonsin är möjligt, ska göra allt för att hålla samman familjen? Varför skar socialtjänsten av de naturliga banden mellan tre barn och deras föräldrar under en tid som för lilla E t.ex. utgör 25 % av hela hennes liv? En fjärdedel av ett barns liv?!

4. Det är svårt att tänka sig att det skulle ha funnits någon, men jag ställer ändå frågan: Har det funnits någon enda person i detta ärende (förutom G som tack och lov numera är involverad) som har någon som helst ”kulturkompetens”? Alltså någon med egen, inre och verklig erfarenhet av att komma från ett annat land, en annan kultur eller att ha bott en längre tid i en helt annan kultur än den svenska?

5. På vilka grunder utsågs kvinnan om vilken familjen endast vet att hon heter Kerstin och är ”äldre” (troligen kring 65, men det har inte framkommit) att ta hand om C, D och E? Exakt vilka kvalifikationer har hon som gjorde henne lämplig att under 1,5 år ta hand om de här, enligt psykologerna, mycket behövande tre små barnen med ett annat hemspråk, en annan kultur och en annan religion som de enligt Europakonventionen för mänskliga rättigheter har rätt att behålla? Vilken utbildning har hon, hur har hon valts ut till detta mycket krävande uppdrag, hur har det följts upp samt vilka utvärderingar har gjorts under de 18 månader barnen var placerade där? Dessutom önskas redovisning av exakt hur mycket socialtjänsten betalat Kerstin varje månad för att ha barnen tvångsplacerade hos henne – hela beloppet inklusive alla ev tillägg och specialersättningar etc.

6. Jag vill ha alla uppgifter på vad tvångsomhändertagandet av dessa tre barn hittills har kostat kommunen och därmed skattebetalarna: ersättning till familjehemmet under 1,5 år, placering på utredningshem, resor, inblandade socialsekreterare, kontaktpersoner och andra tjänstemän såväl i X kommu
n som i den kommun barnen varit placerade, kostnader för externa konsulter som socialtjänsten hyrt in samt för psykologerna som utrett barnen och skrivit utlåtanden. Alltså kostnaden för hela tvångsomhändertagandet, totalt.

7. Om jag inte agerat kraftfullt i fallet, hur länge hade socialtjänsten då tänkt fortsätta att hålla barnen skiljda från sina föräldrar? Föräldrar som är betrodda att ta hand om sitt yngsta barn. Socialtjänstens egna psykologers uttalanden förutsatte ju en lösning som endast gick att genomföra om barnen hade bott hos sina föräldrar. Föräldrarna och barnen hade då, tillsammans, kunnat ges allt det stöd som de alla behövt.

 

Sveriges regering – och därmed dess myndigheter – har förbundit sig att följa internationella konventioner om barns rättigheter och om mänskliga rättigheter. De har också inkorporerats i svensk lag. Det är av stort intresse att se hur/om dessa efterlevs och att, om det finns brister i efterlevandet och i myndighetsutövningen, anmäla den till överordnade organ. Som skattebetalare ser jag det också som intressant att veta vad åtgärder som de som socialtjänsten vidtagit i detta enda fall kostat totalt.

Fortsättning och redovisning av svaren på alla frågor följer…