Apropå mina undringar…

…så fick jag en tänkbar förklaring på en av dem från Anders Rylander (vars blogg kan läsas här)

”Jag har en teori om ‘ta av dig skorna’-undringen som jag fått berättad för mig. Svenskens promenerande i strumplästen både hemma och borta ska vara starkt knuten till dagisreformen och den strumpkultur som barnen även tog med sig hem.

Tack Anders! Men inte ska väl dagisregler implementeras i våra hem, det borde väl vara tvärtom?

Undringar

Varför städar folk så ofta och så mycket?

Vad är det som gör att folk känner ett tvång att en gång i veckan – ibland varje dag! – fara omkring med dammsugare och våttrasor i sina hem? Varför måste det vara städat när någon kommer och hälsar på? Varför måste barn städa sina rum varje lördag? Vad är det för mening med detta sjukliga städande som så många (alltför många) tycks ägna sig åt, och det trista tjatandet på barnen om att de ska städa sina rum?

Jag har aldrig begripit den kollektiva städmani som verkar råda i de svenska folk- och andra hemmen. Själv tror jag att mycket av den tid som människor (och särskilt kvinnor!) lägger ner på städande, putsande, fejande, pyntande kunde skäras ner med 60-70 procent utan att någon tog skada. Då skulle i stället massor av kraft och ork frigöras till andra viktigare saker.

Varför får svenska barn bara äta godis på lördagar?

Det här är också något som jag aldrig kunnat begripa! Varför kan barn inte få en chokladkaka eller en påse karameller eller en glass när de känner sig sugna på det utan vara tvungna att vänta till lördag? Vi vuxna köper ju godis när vi vill och mumsar både tisdagar och torsdagar om vi känner för det, varför kan inte barn också få en påse Gott & Blandat när de känner för det? Tandborstar har de ju och det är bara att borsta tänderna efter godisätandet precis som efter måltider i övrigt. Konstiga regler som verkar ha anammats kollektivt av nästan hela folket…

Varför tar alla av sig skorna när de går hem till folk?

Också en underlig regel som jag inte träffat på i andra delar av världen (utom i kyrkor och moskéer): folk tar av sig sina skor så fort de kommer hem till någon! Varför? Jag vill inte att folk går och tassar i strumplästen hemma hos mig, jag vill att de ska ha skorna på sig hela tiden, om de inte har skoskav, förstås. Men det är nästan omöjligt att få svenskar att förstå det trots att jag, hur tydligt som helst, säger att: ”Ta inte av dig skorna!” Varför är det så här i ett ”civiliserat” land?

Vad är så många så rädda för att säga sin mening?

Det här är en av de största gåtorna: gåtan om den stora, mycket utbredda konflikträdslan och rädslan för att framföra åsikter som inte är mainstream, som går på tvärs med vad ”andra” tycker! Varje gång jag konfronteras med detta fenomen som jag inte vet om jag ska se som utslag av feghet, dumhet eller rädsla, undrar jag: ”Vad är de rädda för?” Men jag får aldrig något ordentligt svar. ”Jag kan ju bli av med jobbet”, hör jag ibland. Det verkar ju lite löjligt i ett land med förmodligen världens starkaste och ”arbetarvänligaste” anställningstrygghetssystem. Och när det gäller diskussioner och att hävda sina åsikter och debattera med någon med helt andra åsikter har jag aldrig fått något svar på varför svenskar är så rädda, vad de är så rädda för!? Som det ser ut så verkar de helt enkelt rädda för känslor och känsloyttringar: att folk blir högljudda, förbannade, ryter till. Men varför är de rädda för det?

Livet är fullt av saker att undra över. Jag säger inte att folk inte ska städa eller att barn ska äta godis alla dagar i hur stora mängder som helst. Jag tycker att om någon absolut vill – av någon anledning – att andra ska ta av sig sina skor i deras hem så får de väl ha sådana regler (jag ber dock om undantag för jag vill inte ta av mig skorna hos folk) och om folk vill sitta och vara tysta och fega och vara rädda för att förlora sina jobb så får de väl göra det. Det finns mycket att undra över…

Vickys Livs – Arne och munspelet

På lördagen filmade jag återigen på och kring Vickys Livs nästan hela dagen, denna gång tillsammans med Stefan Erdman. Vi  var på plats kl 07.20 för att dokumentera hur en vanlig sommarlördag ser ut på Vickys Livs. Vid alla andra filmningstillfällen har jag hållit i kameran själv, idag har Stefan haft en lite stabilare kamera med sig och riktiga ljudupptagningsmanicker så jag har mest "homsat" i bakgrunden och "regisserat". "Regisserat" inom citattecken för att: 1) verkligheten naturligtvis inte går att regissera och 2) Stefan ser minst lika bra (om inte bättre…) som jag vad som ska filmas och hur det ska filmas.

 

Affe och Ingrid var på plats när vi kom, det blir långa dagar för småföretagare som Olssons. Redan vid 6-tiden på morgonen började Affe beställa frukt och grönt och sedan vidtog ett framplockande och iordningställande som tog någon timme. Och redan en bra stund före kl 08.00 då Vickys Livs öppnar, hade Arne kommit. Han tittar in uppemot tio gånger per dag, pratar en stund, spelar en låt på munspelet, sitter bakom disken och får en kopp kaffe och en macka, hänger i butiken, går en sväng och kommer tillbaka igen. Varje dag. Vickys Livs är en av han fastaste hållpunkter i tillvaron, där är han trygg, känd och igenkänd inte bara av Janne, Affe, Ingrid och Ingela utan också av många stamkunder som nästan alla har tid med ett vänligt "Tjena Arne, hur e leeget?".

 ^{Arne
Foto: Merit Wager}

Idag var det fel på en ton i munspelet. Varje gång Arne försökte dra en av sina glada låtar så lät det falskt på "femte tonen". Affe försökte fixa med skruvmejseln, men det blev ingen ren ton hur han än fösökte. Arne blev orolig och trampade runt, gick ut och bort och tillbaka igen, och försökte flera gånger spela på nytt, i hopp om att den falska tonen på något sätt skulle ha "gett med sig". Men det hade den inte. Så då bestämde Affe att när Birka Musik på Folkungagatan öppnade kl 11.00, då skulle vi gå dit med Arne och munspelet för att se om vi kunde få felet avhjälpt där. Sagt och gjort. Vi troppade av som ett smärre resande teatersällskap: först Affe, energisk och med fart, därefter Stefan med kameran påslagen, sedan Arne som försökte hänga med i Affes tempo och sist jag som inte skulle vara med i bild när Stefan filmade. På den sträcka på några hundra meter som vi gick mellan Vickys på Skånegatan vid Nytorget, fram till Birka Musik på Folkungagatan strax efter hörnet Borgmästargatan, gick Affe in i flera butiker och hälsade på folk och på gatan ropade var och varannan person vi mötte ett glatt "hej" och utbytte några ord med honom. Därför tog promenaden, som normalt skulle ha tagit kanske 5-8 minuter, över en halvtimme. En trevlig halvtimme som visade just på det som är Affes – och Vickys Livs – "själ": en trygghet och ett igenkännande, "det lilla i det stora".

 

Affe och de andra på Vickys är inte bara folk som jobbar i en kvartersbutik. De är så oändligt mycket mer. De är trygghet och värme för många ensamma och iband vilsna människor; de lånar sina lyssnande öron till både barn och vuxna som behöver prata lite och inte bara vara "en i kön". De ser människor som annars inte skulle bli sedda och är precis lika stillsamt humoristiska och vänliga mot alla oavsett vilka de är och varifrån de kommer. Jag tror aldrig att jag har träffat så absolut genuina och naturliga och självklara människor som Affe och Janne, de är snudd på idoler för mig!

 

Och apropå idoler: tror ni inte att Affe fixade ett idolkort med autograf till en liten fotbollstokig kille från Björn Runström (målgörare i Hammarby), när denne kom förbi för att köpa en tidning och snacka lite inför eftermiddagens match Hammarby-Helsingborgs IF! Jag säger bara: "Go Affe, go Affe"!

 

P.S. Matchen slutade 6-2. Till Bajen!

(Tidigare inlägg i serien, se kategori "Bröderna Olsson på Vickys Livs" i spalten till höger: 16, 18, 23, 31 maj; 8, 12, 18, 21, 26, 30 juni, 10 juli och 9 augusti)

Citera gärna men ange källan!