• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    augusti 2005
    M T O T F L S
    1234567
    891011121314
    15161718192021
    22232425262728
    293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Hemma i flera språkvärldar

Som översättare från finska och engelska till svenska tänker jag ofta på hur olika jag upplever känslor, situationer, människor, händelser beroende på vilket språk jag använder. Det här är något som är mycket svårt – för att inte säga helt omöjligt – för enspråkiga människor att förstå. Det går inte att förklara för dem att skillnaden kan vara som natt och dag beroende på vilket språk man är inne i när man läser en bok eller tidning, ser en film, lyssnar på radio, talar med människor. På finska är jag nästan en helt annan person: rakare, barnsligare, mer direkt och kanske lite mer dramatisk. Inga "kringord", inga "skulle vi kanske kunna …", inget hummande, inga onödiga floskler. Mycket sång – alla kan en massa både gamla och nya sånger (även de yngre) och brister ofta ut i någon, både i tid och otid. Och ganska råa skämt och ord som man inte får använda på svenska utan att bli anmäld någonstans.

När det gäller svenska så finns det för mig två svenska språk, och när jag talar med Sverigesvenskar så är jag en person medan jag är en annan när jag talar med finlandssvenskar. Finlandssvenskarna är ganska "avskalade" och påminner rätt mycket om de finskspråkiga finländarna i sin framtoning, d.v.s. raka, inte hummande och med ganska så drastiska uttryck, ofta härstammande från Fänrik Stål eller något annat litterärt verk av Runeberg eller Topelius. Sådant som bara finns där, i språket, utan att man tänker på det.  Och så har jag en skön känsla av att vara lite "speciell", vilket man kan få när man tillhör världens mest priviligerade minoritet med massor av gemensamma nämnare utan att man ens någonsin har träffat varandra tidigare. För på något sätt så har man alltid något gemensamt: ens mormor var småkusin med vederbörandes faster eller ens syster har gått i samma klass som den man nyss träffat eller någon kusin var gift med den andres kusin eller så hade man en lärare i skolan som den andra personen också har haft. Det är en trygghet att tillhöra en sådan grupp som finlandssvenskarna!

På Sverigesvenska blir jag en annan. Jag kan fortfarande inte, efter decennier i landet, helt anpassa mig (och vill inte det heller!) till det svenska "tillgjorda" sättet att tala och det konflikträdda sättet att bete sig. Svenskar är liksom så vänliga att man blir misstänksam. Och orden säger en sak men verkligheten är en annan. Som när någon säger att det ska han eller hon fixa eller "ta tag i" – ja då kan man ofta få vänta bra länge innan något händer. Och man vet heller aldrig riktigt säkert om man tolkat något fel så att de vänliga ord man hörde kanske i själva verket betydde att man ska akta sig för snart bli man huggen i ryggen. Det är också alltid vänligt och "civiliserat", men irriterande, att sitta på möten med svenskar. Dels för att de ofta har möten när inga möten behövs, dels för att det är så himla mycket onödigt snack och "alla ska presentera sig för varandra" för att "lära känna varandra" . Vem har sagt att man nödvändigtvis vill det? Det kan gå en hel dyrbar timme till att tio-tolv personer ska berätta om sig själva, sina hobbyer, sina bakgrunder, sina intressen och bla bla bla. Som jag inte alls behöver veta! I stället för att gå rakt på sak, ha ett konstruktivt och snabbt möte som slutar med beslut, resultat! Det händer nästan aldrig… Det är förstås skönt att kunna tala sitt modersmål med ett annat folk, som jag kan göra med svenskar, och bli förstådd verbalt. Sedan att referensramarna och "det underliggande" och den annorlunda mentaliteten gör att vi ändå inte helt förstår varandra, det är en annan sak som jag aldrig kan komma ifrån och har lärt mig att leva med. Och det är också lite spännande!

På engelska blir jag också annorlunda. Talar jag engelska med araber och andra som inte heller har engelska som sitt modersmål, då är jag på ett visst sätt, lite inne i den arabiska mentaliteten och anammar deras brytning. Med engelsmän blir det lätt lite "British humor" och intelligenta samtal och med amerikaner kan man känna sig lite som "kusinen från landet" med vissa medan andra återigen känns som om de är "kusiner från landet".

Invandrare i Sverige som har minst två språk, två kulturer att röra sig mellan, är lyckligt lottade! Vi kan uppleva saker på en mängd olika sätt beroende på i vilken språkvärld vi befinner oss. Det är en fantastisk upplevelse, en rikedom som jag tror att vi alla som har den här förmånen att kunna gå ut och in i de olika språkvärldarna och kulturerna verkligen uppskattar och värdesätter. I know I do! Jag vet att jag gör det! Tiedän, että minä teen sen!

Till slut. Jag hade tänkt presentera en filmtitel på de tre olika språk jag talat om ovan. Men, som vanligt har svenskarna inte brytt sig tillräckligt mycket för att orka översätta titeln till svenska, därför blir det bara två exempel:

Crouching tiger Hiipivä tiikeri, piilotettu lohikäärme (fi)
Crouching Tiger, Hidden Dragon (eng)

Citera gärna men ange källan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: