• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    september 2005
    M T O T F L S
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    2627282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Journalisters självkritik – och brist på sådan

Här kan man ta del av läsarnas reaktioner på DN:s serie som initierades av chefredaktören Jan Wifstrand under rubriken "Vi journalister är dåliga på självkritik". Så här säger han, bland mycket annat: "Men numera finns det inte så många journalister som är passionerat engagerade, som vill gå ett steg längre för att få fram sanningen. Allt fler tycks ha målet att exponera sig själva för att få status och högre lön." Det är bra att dessa frågor belyses och debatteras.

I fredags kom Dagens Industri Weekend ut. På omslaget var en stor bild av kronprinsessan Victorias pojkvän Daniel Westling och tidningen innehöll en intervju med honom. Men den innehöll också ett porträtt av mig, skrivet av Nina Åkerberg. Jag kände inte henne, hade aldrig träffat henne tidigare och visste ingenting om henne. Det var ett vågspel att våga släppa in henne på mitt kontor och låta henne skriva om mig, beskriva mig utifrån det hon uppfattade, såg, hörde och läste av och om mig. Nu blev porträttet både mångsidigt och innehållsrikt och även om det alltid är lite svårt att läsa om sig själv så kan jag konstatera att Nina Åkerberg gjort ett ärligt och bra jobb. Självklart finns det vissa småsaker som jag kanske hade velat skulle ha varit lite annolunda, men det är naturligt när det handlar om en själv, att man blir extra petig.

Alla som av olika anledningar blir tillfrågade att uttala sig i olika media bör ta sig en ordentlig funderare på "hur viktigt är det att just jag är med just i det här sammanhanget? "Särskilt politiker och andra mycket offentliga personer borde lära sig att säga "nej" emellanåt! Det är ingen som kan tvinga någon att framträda och särskilt inte under villkor som inte är acceptabla och som känns fel för den som ska intervjuas/citeras.

Det är både intressant och skrämmande att få veta hur andra uppfattar en och vad de ser hos en respektive vad de inte uppfattar och inte ser. Jag har genom åren ett antal gånger blivit tillfrågad om att ställa upp för porträtt och intervjuer, men har nästan alltid tackat nej. Utom till finlandssvenska Hufuvudstadsbladet för många år sedan och i våras  till Det goda samtalet i SVT som leddes av Karin Hübinette. Och nu har jag också intervjuats av Inger Wikström-Lindgren för Radio Vega, finlandssvensk radiokanal i Finland. Det programmet – Inblick – sänds den 26 september kl 11.03 och kl 21.10.

Att jag tackat "ja" i just dessa sammanhang har mest handlat om att jag har känt en tillit till dem som velat ha min medverkan. Jag har litat på deras seriositet och jag har trott mig veta att de "kan sin sak" och att de varit så pass pålästa och kunniga att vi kunnat mötas på jämbördig nivå. Dem jag har tackat nej till – och i vissa fall borde ha tackat nej till – har varit sådana som för radio- och tv-nyheter snabbt velat "vispa ihop" något och som tyckt att "då kan jag se till att jag får en lämplig kommentar av henne" medan de sedan inte visat respekt genom att klippa och redigera inslagen korrekt utan enbart så som de själva "koreograferat" det hela för att få fram vad de själva vill få fram. Jag har många gånger blivit besviken och arg över hur okunniga och slöa reportrar inte bemödat sig om att ge en allsidig och korrekt bild av händelser utan i stället velat framhäva sig själva och sina egna åsikter, i hopp om att själva "bli ett namn" och kanske nomineras till Stora Journalistpriset eller liknande, vad vet jag.

Jag har t.o.m. varit med om en arrogant nippertippa till reporter som handfast ville regissera både hur jag skulle stå och vad jag skulle säga! Det gick jag givetvis inte med på utan sa att då kan hon lika gärna åka därifrån om hon tror att det ska bli någon sorts teater och att jag ska agera statist i hennes pjäs. Andra har  – "citerat" mig utan att jag någonsin sagt det som citerades, och klippt i inslag så att folk fått fel eller oklar uppfattning om verkligheten. När man möter människor med så liten respekt för sanningen och för andra människors integritet och rykte är det lätt att känna att man inte vill vara med i offentligheten. Inte på den här typen av människors villkor.

Vad jag vill säga med allt detta är att jag kommer att fortsätta att vara "picky and choosy" med var jag vill vara med och vem jag anförtror att förmedla mina ord och åsikter. Ord i en publicerad text, i ett radio- eller tv-inslag har ofta starkt genomslag och kan få en avgörande betydelse för människors uppfattning av en. Om den är felaktig är det definitivt inte roligt. Journalister borde tänka sig för innan de alltför lättvindigt hafsar ihop ett inslag eller en text för att understryka sin eller sin redaktions åsikt i en fråga. Den människa som tolkas, citeras eller porträtteras fel har sällan någon möjlighet att rätta till den bild som allmänheten fått och hans/hennes liv kan förändras drastiskt. Också på ett positivt sätt, förstås!

Sundhetstecken: allt färre vill vara med i facket

Statistiska centralbyrån presenterar siffror som visar att allt fler anställda väljer att inte gå med i facket. Det är ett sundhetstecken att folk inte vill ha med det byråkratiska och självsysselsättande fackföreningsväsendet att göra. Människor, särskilt unga, accepterar inte trögheten som vidlåder det och accepterar inte det osmidiga sätt som t.ex. a-kassan hanterar deras ärenden på. När det gäller att värva medlemmar och driva in avgifter verkar det gå betydligt snabbare och det är mycket noga med att betalningstiderna ska hållas, medan när det gäller utbetalning av pengar som a-kassemedlemmar har rätt till så kan det gå hur långsamt som helst. Någon vilja till smidighet och flexibilitet syns sällan till.

Så här säger enligt Ekot plåtslagaren Richard Örnberg, som inte är med i facket:

"Det har blivit massa misstag med betalningar och så blev jag inte med i a-kassan och sen gick jag ur. Jag orkar inte lägga pengarna där."

Varför ska folk betala 300 eller 400 kronor per månad netto för att vara med i stelbenta organisationer som idag till stor del verkar finnas mest för sin egen skull, och för att ge fackpampar en maktposition och en (hög) inkomst? Organisationer som dessutom stöder ett enda parti trots att medlemmarna knappast alla tillhör just det partiet. De 300-400 kronorna (eller mer) per månad netto som folk betalar i fackavgift motsvarar en faktisk bruttolöneökning på ca 700-800 kronor per månad, alltså i många fall närmare 10.000 kronor per år. Att man får göra avdrag för en del av avgiften i deklarationen är en klen tröst och är dessutom ett system som är orättvist mot dem som väljer att inte vara med i fackföreningar utan kanske väljer andra föreningar som de betalar avgifter till. Det är förmodligen också i de flesta fall betydligt bättre för folks privatekonomi att få mer kvar i plånbkoken än att betala för stora fackliga organisationernas anställda, deras resor, seminarier, bostäder etc. För det finns ju en lag, LAS – lagen om anställningsskydd – som gäller oavsett om man är med i facket eller inte.

Det är på tiden att det startas en icke-facklig, icke-statlig a-kassa, alltså att det skapas en arbetslöshetsförsäkring som den som vill kan teckna sig för till en rimlig penning per månad (kanske 50-75 kr/månaden?) och att man vid tvister helt enkelt åberopar den lag som finns och som gäller alla, såväl fackligt anslutna som icke fackligt anslutna. De pengar man behöver använda till juridisk hjälp om man skulle hamna i en rättslig tvist med sin arbetsgivare har man ju på några år sparat in i och med att man inte betalat ca 4000-6000 kronor netto per år till facket. Dessutom kunde en icke facklig a-kassa också ha ett rättegångsskydd inbakat så att man mot en tia extra i månaden kunde få hjälp med kostnader för juridisk hjälp upp till ett visst belopp.

Som sagt: det är ett sundhetstecken att fok börjar tänka själva och inte låter sig mer eller mindre tvingas in i ett självgående monopolsystem som det fackliga har utveckats till. Lagar finns och folk bör kunna förhandla själva om sina löner och villkor inom ramen för dem och för hur det ser ut på marknaden och inom olika branscher. Fackets rigida och stela system måste brytas. Om fackföreningarna ska överleva så måste de ta ganska många steg tillbaka, back to basics, där det är medemmarnas önskemål och behov som styr, inte politiskt färgade fackpampars.

Citera gärna men ange källan!