• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    november 2005
    M T O T F L S
     123456
    78910111213
    14151617181920
    21222324252627
    282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Den mest använda klyschan

Socialstyrelsen logo
"Barnets bästa gäller också för asylsökande barn" är en klyscha som i 15 år (sedan Sverige ratificerade FN:s barnkonvention) använts av regeringen, Migrationsverket (och tidigare Invandrarverket) och Utlänningsnämnden. Nu sätter Socialstyrelsen denna klyscha som rubrik på ett pressmedelande. Och klyschan blir knappast mer verklighetsförankrad för att det nu är ytterligare ett statligt verk som använder den…

Socialstyrelsen har nu till regeringen överlämnat förslag fom hur man ska "värna de asylsökande barnens behov och rätt". Om det inte vore så fullständigt vansinnigt att Socialstyrelsen går ut och slår in dörrar som varit öppna i 15 år, så skulle jag skratta. Men skrattet fastnar i halsen just för att "barnets bästa" är ett av de mest slitna uttrycken i asylprocessen och har så gott som ingen betydelse alls.

Att sedan detta meningslösa förslag till ytterligare byråkratisering av något som redan borde vara självkart sedan september 1990 då Ingvar Carlsson undertecknade barnkonventionen, resulterar i uttalandet: "ett samordningsansvar på Migrationsverket för asylsökande familjer med barn är enligt Socialstyrelsens bedömning en nödvändig förutsättning", gör att jag undrar om det är fru socialchefskan Wilhelmina Unill i Grönköping som har skrivit texten.

Att Socialstyrelsen också föreslår att Migrationsverket (på Migrationsverket, som ju fått dånande kritik genom åren för sin okänslighet gentemot barn i asylprocessen!!??) ska utse "en asylsamordnare som aktivt följer och träffar barn och familj under asylprocessen och tar ansvar för att de asylsökande barnen ges förutsättningar att ta del av dagliga normala aktiviteter för barn, till exempel förskola, skola och fritidsverksamhet" är ju nästan barockt. Både att sådana ska "utses" överhuvudtaget och dessutom att de ska väljas ut och administreras av Migrationsverket!!?

Säkert menar Socialstyrelsen väl. Även Migrationsverket, Utlänningsnämnden och migrationsministern menar säkert väl. Men vems/vilkas väl de menar har jag ofta haft anledning att undra över. Man kan säga vad som helst, det är ändå det man gör konkret; på riktigt; i verkliga livet; gentemot levande, riktiga människor (=enskilda ärenden) till vilka barn hör, som räknas. Om man ska vara petig.

Be my guest 6: Kai Jaskari

Den 15 maj i år skrev jag så här på bloggen: ”På lördag kväll samlades vi, ett femtiotal personer, till avskedsfest för vår vän och kollega Kai Jaskari, nyhetschef och reporter på finska nyheterna Uutiset på Sveriges Television.” Hela texten kan ni läsa här. När Jasse åkte iväg på nya äventyr, som frilansreporter i  Ungern och länderna runt omkring, var vi många som var glada för hans skull men också ledsna för vår egen: för att vi inte längre hade närkontakt med honom, för att vi helt själviskt ville ha honom kvar. Det går inte många dagar utan att vi tänker på Jasse, om inte annat så vid fredagskaffet då det plötsligt går åt mycket mindre glass och bullar… Men också när vi spontant minns hans upptåg och hyss, hans briljanta intelligens och sociala förmåga, hans humor men också stringens och närvaro när den behövdes i hans jobb som reporter och nyhetschef. Som tur är får vi ibland små inslag från honom och det känns att han fortfarande är en av oss. Så här slutade jag min bloggtext den 15 maj: ”Jasse, vi kommer att sakna dig jättemycket! Men när du kommer tillbaka så firar vi igen på Hanoi Bar!” 

Jasse på Uutiset Jasse på julfst
Bilderna visar Jasse vid nyhetsdesken på SVT och Jasse på julfest i december 2004.
Foto: Merit Wager

Här följer Jasses gästbloggning från hans nya verksamhetsland, Ungern:

OM HÄRLIGA UDDA MÄNNISKOR

”Bassamekurvaanaya!” ryter min taxichaufförkompis på ungerska när han tycker att andra bilister kör för
långsamt. Det som han säger är inte barntillåtet och sättet han kör på är definitivt inte  barntillåtet.

Ede heter han. En före detta balettdansör som numera kör tango med sin bil. Man undrar vad är det som gör att människor blir vänner. Det finns ingenting i Ede som tilltalar mig. I alla fall inte från ytan. Jag är vulgär men han är så pass mycket mer vulgär att det gör mig nästan illamående. Har vi en liten fest på min balkong skriker han om sina sexupplevelser och -fantasier som om det inte fanns några grannar. Men det finns en sak hos Ede som gör honom mycket attraktiv: han öppnar sin hjärta eller sin själ eller sina inälvor eller vad-vill-vi-nu-kalla-det-för-nånting. Det innebär att jag har vunnit hans förtroende så att han kan berätta om sina sorger och glädjeämnen – för mig.

Sådana vänner har jag också i Sverige. Och nu vill jag inte höra något nonsens om att ”svenskar är så kalla och ytliga”. Eller att ”finnar är så kyliga och tillbakadragna”. Det stämmer inte. Troligen hittar man alla dessa arketyper av människor i varenda del av världen – med smärre kulturella variationer. Jag har träffat hypertrendiga ungtuppar i Saigon. Superhjärtliga finansmäklare i London. Hur-tråkiga-som-helst-anarkister i Berlin. Och hur-materiella-som-helst frisöser i Debrecen. Det tar sin tid att hitta sådana vänner som faktiskt kan öppna sitt inre för en. Och just därför saknar jag människor som Merit, Marjaana, Olli, Hannu, Jocke, tja, nu ska jag inte göra listan mycket längre eftersom det skulle innebära att jag ändå skulle glömma någon.

Tilulii, säger jag, och hoppas att världen blir bättre. Men om det inte blir så, hoppas jag i alla fall att mina vänner mår bättre och bättre.