Den tillfälliga asyllagen

Den tillfälliga asyllagen, som ska gälla fram till den 31 mars då Utlänningsnämnden läggs ner och en helt ny ordning introduceras, träder i kraft i morgon, den 15 november.

Här kan man läsa lagtexten och här – under rubriken "14 november 2005: Migrationsverkets officiella anvisningar utlagda på deras hemsida" – kan man läsa Migrationsverkets officiella anvisningar till personer som vill bli prövad enligt den nya lagen.

Mycket är oklart, frågetecknen är många både hos dem som ska fatta de nya besluten och hos dem som ska eller inte ska omfattas av dem. Men grundviljan måste vara att ha en positiv och generös inställning till den unika process/procedur som nu vidtar. I varje fall vinner ingen på att vi i förväg sitter och försöker analysera sönder hur det kan gå, vad som kan hända, hur man ska tolka ditt eller datt. Migrationsverkets ledning har i uppgift att, så gott det går, ge anvisningar till sina anställda om hur lagen ska tolkas.

Vi är naturligtvis många som är oroliga för hur det ska gå när det mest är människor som inte har sysslat med något sådant här "positivt beslutsfattande" tidigare, nämligen peronal på Migrationsverkets förvarsenheter, som nu ska fatta dessa beslut. Människor som arbetat i den absoluta slutänden av asylkedjan och vilkas uppgifter rört sig om att till varje pris se till att människor avvisas, inte att de får stanna. Hur den mentala omsvängningen ska gå till är lite svårt att begripa. Men – och här kommer min vilja att se det positiva tills eventuellt motsatsen är bevisad in – det kan hända, det kan faktiskt (kanske) hända att åtminstone en del av dem som nu får helt motsatta arbetsuppgifter känner en glädje över att få möjlighet att vara med och fatta positiva beslut för människor som farit mycket illa i asylprocessen, i stället för att medverka till avvisning av dem. Det kan vara så, jag hoppas att det är så. Jag hoppas också att de klarar av att se vilka som inte ska få stanna, vilket givetvis också är viktigt: kriminella personer är inte sådana som vi ska ge en fristad i Sverige, och människor som inte bidrar till att deras identitet kan fastställas är det inte heller möjligt att ge uppehållstillstånd. Ett land måste veta vilka som befinner sig i det, veta vilka individer som invandrat resp flytt hit och som fått uppehållstillstånd.

Analyserandet och – i förekommande fall – dömandet och fördömandet väntar jag med tills den nya lagen gällt ett tag och jag kan se några resultat av den!

Citera gärna men ange källan!

Om små barn

Det har, som det brukar heta på vedertaget mediespråk, ”rasat” en debatt om det är bra/bättre för små barn att vara hemma med en förälder resp att få vara på daghem och om föräldraledighet och vem som ska vara hemma och hur mycket. Jag tycker att det har handlat mest om föräldrars bästa och föräldrars rätt och samhällets rätt. Inte så mycket om barn bästa och barns rätt. 

Många har uttalat sig ur olika synvinklar och frågorna om huruvida det är bättre för små barn att vara hemma eller på dagis; om det är bra/rätt/nödvändigt/viktigt att föräldrarna delar lika på föräldraledigheten och om samhället ska lagstifta om detta och därmed lägga sig i familjers mest privata liv etc, etc. Idag (den 14 november 2005) skriver också Maria Schottenius i DN Kultur i ämnet, under rubriken ”Varför kan vi inte vara bäst? Fram för barn och humanister”. Hon berättar att hon var småbarnsmamma på åttiotalet och att förskolan (jag tror att hon menar dagis) var en nödvändighet för att hon skulle kunna skriva sin avhandling och gå forskarutbildning. Och konstaterar, som jag tycker helt korrekt att ”barnens långsamma tempo — är en anomali i vårt samhälle och vår tid”. Hon berättar hur hon flängde mellan barnlämning och -hämtning i enlighet med daghemmets strikta regler och tidsramar och sina studier och sitt forskningsarbete. Ett sådant sätt att leva är säkert mycket påfrestande både för föräldrar men med största sannolikhet också för deras barn.  Och barnen har ingen valfrihet alls.

Maria Schottenius skriver vidare att ”daghem och förskolor erbjuder inte himmelrike för alla barn men fungerar mestadels hyggligt.” Det här har jag svårt för, att dagis ”mestadels” fungerar hyggligt. För det räcker inte. Jag skulle aldrig acceptera att dagis ”mestadels” (säger vem, förresten?) fungerar ”hyggligt” för mitt barn! Alltså det ställe där han/hon ska vistas hela dagarna i flera år. Jag förstår överhuvudtaget inte hur det kommer sig att föräldrar i Sverige accepterar att andra bestämmer över hur de ska dela upp den föräldraledighet som staten bestämt att de ska få. Att dagis styr deras liv så oerhört mycket och att deras små barn, ofta från ett års ålder eller strax därefter, ska vistas i alldeles för stora, bråkiga, ljudliga kollektiv där andra uppfostrar dem!? Kalla mig vad ni vill, hoppa på mig och ”rasa” bäst ni vill, jag kommer aldrig att förstå att samhällsnyttan eller ett absolut och totalt ”jämlikhetssträvande” ska gå ut över små barn som med sitt långsamma tempo, sitt behov av närhet och lugn och ro offras (ja: offras!) för att de inte har vare sig talan eller rösträtt!

Jag är hellre ”ojämlik” och utanför karriärsvängen än lämnar mitt barn i flygande fläng på ett dagis som kanske är ”mestadels hyggligt”, där han/hon ska slåss med 18-20 andra småungar om uppmärksamhet och knappast kan få lugn och ro att sitta för sig själv och fundera när verksamheten är så inrutad och så många ska ”omsorgas” samtidigt.  Jag tycker att för barn ska endast det bästa vara gott nog, inte något som, kanske, ”mestadels fungerar hyggligt”!

Finländarnas förmögenhet växer

Finländarna har en förmögenhet på i genomsnitt 49 000 euro (ca 472 000 kronor) per person, visar en undersökning som Suomen Sijoitustutkimus (Investment Research Finland) och Helsingin Sanomat har gjort.

Finländarnas totala förmögenhet uppgår till 250 miljarder euro.

Främst placerar finländarna sina sparpengar i bostäder och sparkonton. Den genomsnittliga familjen har placerat 60 procent av sin förmögenhet i bostaden och 20 procent på ett konto.

Placeringsfonderna har emellertid ökat snabbt i popularitet. För sex år sedan ägde 15 procent av finländarna andelar i placeringsfonder medan siffran i dag är 25 procent.

Det nya välståndet berör dock inte alla. Låginkomsttagarnas inkomster ökar allt långsammare jämfört med övriga inkomstgrupper.