Om små barn

Det har, som det brukar heta på vedertaget mediespråk, ”rasat” en debatt om det är bra/bättre för små barn att vara hemma med en förälder resp att få vara på daghem och om föräldraledighet och vem som ska vara hemma och hur mycket. Jag tycker att det har handlat mest om föräldrars bästa och föräldrars rätt och samhällets rätt. Inte så mycket om barn bästa och barns rätt. 

Många har uttalat sig ur olika synvinklar och frågorna om huruvida det är bättre för små barn att vara hemma eller på dagis; om det är bra/rätt/nödvändigt/viktigt att föräldrarna delar lika på föräldraledigheten och om samhället ska lagstifta om detta och därmed lägga sig i familjers mest privata liv etc, etc. Idag (den 14 november 2005) skriver också Maria Schottenius i DN Kultur i ämnet, under rubriken ”Varför kan vi inte vara bäst? Fram för barn och humanister”. Hon berättar att hon var småbarnsmamma på åttiotalet och att förskolan (jag tror att hon menar dagis) var en nödvändighet för att hon skulle kunna skriva sin avhandling och gå forskarutbildning. Och konstaterar, som jag tycker helt korrekt att ”barnens långsamma tempo — är en anomali i vårt samhälle och vår tid”. Hon berättar hur hon flängde mellan barnlämning och -hämtning i enlighet med daghemmets strikta regler och tidsramar och sina studier och sitt forskningsarbete. Ett sådant sätt att leva är säkert mycket påfrestande både för föräldrar men med största sannolikhet också för deras barn.  Och barnen har ingen valfrihet alls.

Maria Schottenius skriver vidare att ”daghem och förskolor erbjuder inte himmelrike för alla barn men fungerar mestadels hyggligt.” Det här har jag svårt för, att dagis ”mestadels” fungerar hyggligt. För det räcker inte. Jag skulle aldrig acceptera att dagis ”mestadels” (säger vem, förresten?) fungerar ”hyggligt” för mitt barn! Alltså det ställe där han/hon ska vistas hela dagarna i flera år. Jag förstår överhuvudtaget inte hur det kommer sig att föräldrar i Sverige accepterar att andra bestämmer över hur de ska dela upp den föräldraledighet som staten bestämt att de ska få. Att dagis styr deras liv så oerhört mycket och att deras små barn, ofta från ett års ålder eller strax därefter, ska vistas i alldeles för stora, bråkiga, ljudliga kollektiv där andra uppfostrar dem!? Kalla mig vad ni vill, hoppa på mig och ”rasa” bäst ni vill, jag kommer aldrig att förstå att samhällsnyttan eller ett absolut och totalt ”jämlikhetssträvande” ska gå ut över små barn som med sitt långsamma tempo, sitt behov av närhet och lugn och ro offras (ja: offras!) för att de inte har vare sig talan eller rösträtt!

Jag är hellre ”ojämlik” och utanför karriärsvängen än lämnar mitt barn i flygande fläng på ett dagis som kanske är ”mestadels hyggligt”, där han/hon ska slåss med 18-20 andra småungar om uppmärksamhet och knappast kan få lugn och ro att sitta för sig själv och fundera när verksamheten är så inrutad och så många ska ”omsorgas” samtidigt.  Jag tycker att för barn ska endast det bästa vara gott nog, inte något som, kanske, ”mestadels fungerar hyggligt”!