MIG:an i Uppsala hittar på egna regler

Elvi, som jag har känt i över fyra år nu, asylsökande med sin familj sedan nära fem år, vågade sig fram ur sitt gömställe idag. Hon och maken Johnny gick till MIG:an i Uppsala för att ge sig till känna efter två år som gömda. Hon hade talat med mig först och jag hade gett henne all den information jag själv lyckats skaffa mig, bl.a. genom att lyssna på överdirektören Lars-Gunnar Lundh och genom att läsa anvisningarna på MIG:ans hemsida. Och genom att läsa den nya lagen.

Jag hade sagt till Elvi att det enda hon egentligen behövde göra var att lämna in ett enkelt papper med familjemedlemmarnas namn och födelsedatum samt MIG:ans diarienummer. Och givetvis en adress som svaret kan sändas till. När hon och maken Johnny kom till verkets lokaler i Uppsala, rädda och nervösa, blev de beordrade av handläggaren att hämta dit sina barn (???!!) och "visa upp dem". Trots att det inte alls krävs och inte finns stipulerat någonstans i den nya lagen. Dessutom frågades de ut om var barnen går i skola och om barnen bor med föräldrarna samt fick frågan om de hade en advokat (???). Trots att det inte krävs någon advokat utan MIG:an ska fatta generösa och positiva beslut på befintligt material. Men det här tycks vara ytterligare ett sätt för handläggare att kränka och – faktiskt! – trakassera ömtåliga, rädda, nervösa, psykiskt utmattade människor! Att tro att handläggare som så länge fattat negativa beslut på mer eller mindre löpande band nu skulle kunna "ställa om sig", det var kanske att hoppas för mycket.

Man måste kunna kräva att information från ledningen går ut omgående till all personal om att sluta trakassera människor! Och att personalen får tydliga och klara riktlinjer för hur de ska agera och hantera ärenden enligt den nya, tillfälliga asyllagen! Och – inte minst – att handläggarna följer dessa regler och riktlinjer och inte hittar på egna!

Citera gärna men ange källan!

Happy birthday, Mamadou!

I dag är det Mamadous födelsedag. Han fyller 25 år och det är hans tredje födelsedag inlåst på en av Migrationsverkets förvarsenheter!

Mamadou har suttit "förvarstagen" sedan den 3 oktober 2003, drygt två år – den längsta tid någon hållits inlåst på det här sättet i Sverige utan att han begått något brott. Hans enda "brott" är att han är en asylsökande som inte kan avvisas.

Många människor har engagerat sig för Mamadou. Jag har själv besökt honom flera gånger och håller kontakt via telefon; Elizabeth och Anita har också gjort det. Och många andra. Och Elizabeth och Anita har nyligen gett honom en cd-spelare så nu kan han lyssna på musik och ha något som är hans eget. Att leva inlåst på ställen som faktiskt är värre än fängelser (på fängelser får man åtminstone "lufthålspermissioner") i två hela år utan att äga något, utan att ha något som är ens eget överhuvudtaget och även flyttas runt till olika ställen, det gör en människa rotlös och nästan identitetslös. Cd-spelaren betyder kanske mer för Mamadou än för många andra, den visar att också han har ett värde, också han äger någonting. Och så piggar kanske musiken upp honom lite, också.

Hoppas vi ses ute i den fria världen snart, Mamadou! Until then: HAPPY BIRTHDAY!

En del av Mamadous historia kan du läsa här,  här och här.

^{Citera gärna men ange källan!}