Undrens tid är ej förbi!

Sannerligen; undrens tid är ej förbi – den så hårt (tyvärr ofta med rätta) kritiserade personalen hos Migrationsverket verkar kunna och vilja anpassa sig till nya omständigheter ganska väl. Inte överallt, skräckrapporter kommer fortfarande om hur en del asylsökande blivit behandlade i Solna, i Uppsala m.fl. ställen. Men – och detta är mycket glädjande: det kommer allt fler rapporter om att gömda asylsökande som vågar sig till MIG:ans mottagningar blir mycket väl bemötta. Så här berättar t.ex. en civil "hjälpare":

Jag har varit på MIGAN i flera dagar nu och själv sett hur de stryker alla med avvisningsbeslut, tar emot gömda med värdighet, vänlighet och stor generositet, betalar ut pengar i handen och erbjuder lägenheter, nästan rullar ut röda mattan när jag kommer med mina familjer.

Har t.o.m. träffat en kvinna som fick PUT igår efter att ha suttit i stan i fem år varav det senaste året med ett dagbidrag på 25 kronor. (Hon med glasögonen som vi fixade. Hon har två söner.) Allt verkar otroligt bra hittills!

Detta är vad jag "predikat" i åratal: att bemöta människor med värdighet och respekt kostar ingenting! Det kostar inte mer än att vara otrevlig, snäsig och nedlåtande. Tvärtom: varje vänligt ord till människor som är i underläge och som mår dåligt är en investering såtillvida att det kanske är just de vänliga orden som utgör skillnaden mellan om en människa känner så stark vanmakt att han/hon blir psykiskt sjuk eller inte. Och nu – äntligen! – verkar den här kunskapen medvetet eller omedvetet ha nått en del av de miggor som dagligen har att göra med människor i stor kris och nöd. Det gläder mig mycket, som alltför ofta sett och hört motsatsen!

Hoppas att det vi nu ser är begynnelsen på en allmän attitydförändring inom MIG och att ett respektfullt och värdigt bemötande av människor som av olika anledningar söker en fristad här blir regel, inte undantag. Fortfarande kommer människor att få avslag på sina ansökningar om att få stanna här också i framtiden eftersom långt ifrån alla har asyl- eller skyddsskäl och därför inte kan beviljas uppehållstillstånd. Men genom hela asylprocessen och även i samband med avvisningen kan man agera på ett sätt som inte gör att människor känner sig förödmjukade och trampade på. Det finns hopp!