Herculesplan i Finland 2003

Enligt FST bekräftar luftfartsverket uppgifter om att ett Herculesplan landade på Helsingfors-Vanda flygplats i maj 2003 och berättar vidare:

Det kan ändå inte bevisas att planet har något att göra med USA:s underrättelsetjänst CIA. Planet transporterade frakt, men vid luftfartsverket kan man inte säga vilket slag av frakt det var fråga om. En fotograf tog en bild av planet på Helsingfors-Vanda flygplats och bilden publiceras i Borgåbladet i dag.

Tuomioja vill ha uppgifter om flyget
Utrikesminister Erkki Tuomioja (sdp) säger för sin del att utrikesministeriet vänt sig till USA:s ambassad i Helsingfors för att få tilläggsuppgifter om flyget. Han utesluter inte att det verkligen var fråga om ett CIA-flyg.

Hautala kräver förklaring
De grönas presidentkandidat Heidi Hautala kräver i sin tur att regeringen omedelbart inleder en offentlig undersökning om de påstådda CIA-flygen. Hon påpekar att undersökningar om misstänkta CIA-flyg redan pågår i flera andra europeiska länder.

Borgåbladet: CIA-flygplan i Finland
Borgåbladet uppger i dag att ett CIA-plan landade på Helsingfors-Vanda flygplats den 16 maj i år. Enligt tidningen kan det ha varit fråga om ett flygande fängelse.

Två veckor innan planet sågs hade USA avslutat kriget i Irak. Planet var ett fraktplan av typen Hercules och hade ordet Prescott målat på sidan.

Den amerikanske journalisten Wayne Madsen hävdade förra veckan att Prescott Support är ett av de många företag som ägnar sig åt att transportera fångar genom Europa.

Enligt Madsen förhörs fångar i luften med metoder som inte faller under något lands lag och strider mot internationella konventioner. Madsen är en före detta underrättelseofficer vid USA:s marinkår och vid USA:s interna säkerhetstjänst NSA.

Enligt Borgåbladet vet man varken vem som äger planet eller vem står bakom namnet Prescott Support. Det man däremot vet är att den nuvarande amerikanska presidentens farfar hette Prescott S. Bush, skriver tidningen.

Sammanblandning av begrepp

Blanda inte ihop "apatiska barn" med "vanvårdade", "misshandlade" eller "förgiftade barn"! Det görs ständigt och oavbrutet en sådan obegriplig sammanblandning i media och av alla möjliga personer.Ingen tycks stanna upp och tänka efter och reda ut begreppen.

Just nu är medierna fulla av uppgifter om de fall av misstänkt vanvård alt. misshandel av barn som Migrationsverkets personal anmält till Polisen. Gud och hela världen uttalar sig, tonläget är uppskruvat, antydningar och anklagelser riktas hit och dit. Det blir bisarrt att så många nästan verkar strunta i vad det hela egentligen handlar om: misstanke om vanvård/misshandel av barn! Sätt inte likhetstecken mellan ”vanvårdade/misshandlade barn” och "apatiska barn", det kan inte vara så svårt att inse skillnaden!

I sin iver att slå politiskt mynt av detta och/eller att använda uppgifterna på olika sätt för eller emot asylsökande, uttalar sig som sagt alla möjliga och omöjliga aktörer från höger till vänster, från läkare till lekmän, från Migrationsverkspersonal till ministrar. Många oroar sig för att "alla familjer med apatiska barn stämplas som grupp" (??!!?). Andra tycker att det är fel gång när Migrationsverket polisanmäler misstänkta fall av vanvård, de borde ha gått till socialtjänsten som då, i sin tur, väl borde ha gått till Polisen, alltså så långsamt och byråkratiskt som möjligt, utan tanke på dem det gäller: barnen. Och det finns inget i det hela som ger anledning att påstå att "alla apatiska barn stämplas som grupp". Däremot skulle man kunna stämpla alla dem på Migrationsverket och andra som kommer i kontakt med vanvårdade eller misshandlade barn utan att lyfta ett finger som "oansvariga, medskyldiga". Nu har de i stället, trots att de säkert har kunnat räkna ut i förväg att det kommer att bli ett sjuhelvetes liv, vågat anmäla det de sett som så allvarligt att de tyckt att det måste utredas. Låt nu helst oberoende och opartiska personer kontrollera vad det finns för fog i anklagelserna, först då vet vi – förhoppningsvis – vad som verkligen har hänt.

Lite sans och vett måste finnas i den här diskussionen; det är inte bra att man viftar runt och hojtar högt om allt möjligt annat än den viktiga frågan: ”Har barn (asylsökande eller ej, nu råkar dessa vara asylsökande) farit allvarligt illa, blivit förgiftade, inte fått den näringslösning de behöver för sin utveckling och överlevnad!”
Skjut inte blint på dem som gjort dessa anmälningar. Vad hade alla aktörer som skriker så högt och fördömer handlandet sagt om de fått information om att något eller några barn dött av förgiftning eller brist på näring? Om det finns misstanke om att barn far illa så har myndigheter, skolor och daghem lagstadgad skyldighet att anmäla det för utredning.

Låt oss invänta besked om vad som skett i de tretton fallen som anmälts och inte för en sekund glömma bort dem det handlar om: barnen!

Citera gärna men ange källan!

Migrationsverkets dilemma

"You’re damned if you do, you’re damned if you don’t". Så kan man i ett nötskal karakterisera Migrationsverkets dilemma.

Fruktansvärda uppgifter om att "apatiska barn" förgiftats, undanhållits näringslösning och kanske inte ens varit barn till de asylsökande "föräldrarna" avslöjas i media idag. Att sådana uppgifter måste tas på allvar och utredas är självklart. Oavsett varifrån de kommer och hur omfattande det hela kan tänkas vara eller om det sedan visar sig att allt var falskt. Sådana anklagelser måste utredas, att inte göra det vore groteskt och en synnerligen allvarlig underlåtenhet.

Det är här Migrationsverket hamnar i en "you’re damned if you do, you’re damned if you don’t"-situation. För när verkets personal slår larm då misstros den och många menar att det "stigmatiserar alla flyktingfamiljer med apatiska barn" för vi vet ju faktiskt inte med säkerhet att anklagelserna stämmer och de låter så otroliga att det är svårt att tro på dem. Men om det visar sig att sådana här fruktansvärda övergrepp mot barn faktiskt sker och det kommer fram att Migrationsverkets personal haft starka misstankar om det men inte gjort något – ja då är orkanen Gudrun en västanfläkt i jämförelse med vad som drabbar dem!

Lite sans och balans anbefalles. Och en påminnelse är på sin plats: alla barn ska värnas om och skyddas, också asylsökande barn! Och om vi anser att det är samhällets sak att gripa in om/när svenska barn utsätts för det vi nu hört att asylsökande barn ev utsätts för, så ska detsamma göras för de asylsökande barn. Då görs ju utredningar och ingripanden med hundraprocentig säkerhet och mycket snabbt. Låt dem som ska utreda detta göra det och presentera sina slutsatser, sedan kan media "rasa" när de vet vad de ska "rasa" för eller emot.

Citera gärna men ange källan!

Vägledande beslut från Migrationsverket

Tre vägledande beslut har nu fattats av ledningen för Migrationsverket. Dessa beslut ska vara till hjälp för verkets beslutsfattare när de prövar asylärenden på nytt, i enlighet med den nya, tillfälliga asyllagen. Besluten kan läsas här, under rubriken ”Barnfamiljer föremål för vägledande beslut”, där de finns utlagda i avidentifierat skick. Flera vägledande beslut kommer under veckan.

De tre vägledande besluten som Migrationsverket fattat hittills gäller barnfamiljer som varit under Sverige ”lång tid”.

Den första familjen beviljas permanent uppehållstillstånd (PUT) eftersom de uppfyller den nya lagens kriterier och har styrkt sin identitet.

Kommentar överflödig.

Den andra familjen får tillfälligt uppehållstillstånd (TUT) eftersom deras identitet inte är styrkt. Utredningen fortsätter och deras TUT gäller ett år.

Min kommentar: TUT kunde ha beviljats för kortare tid, t.ex. max tre månader. Under den tiden hinner familjen få fram dokument som styrker vilka de är och varifrån de kommer och får då genast PUT. På det sättet kortas tiden fram till att de kommer in i samhället alt avvisas.

Den tredje familjen har lämnat falska id-handlingar och riskerar därmed avslag i prövningen enligt den tillfälliga asyllagen. Migrationsverket har dock förordnat om ett offentligt biträde som ska hjälpa till att klara ut deras bakgrund m.m. Den här familjen kan komma att avvisas.

Min kommentar: Givetvis måste Sverige i absolut möjligaste mån ha korrekta uppgifter om vilka människor som beviljas uppehållstillstånd i landet. Att bevilja uppehållstillstånd och kanske sedermera medborgarskap på falska grunder är knappast  rättssäkert och inte heller juridiskt korrekt. Inget land i världen beviljar uppehållstillstånd åt personer som uppger falsk identitet så varför skulle Sverige göra det? Nytt i sammanhanget är att Migrationsverket ändå ger även denna familj ”en ny chans” genom att, för statliga pengar, ge dem ett offentligt biträde som kan hjälpa till att reda ut oklarheterna och lögnerna. Så även denna familj har fortfarande en viss chans att få ett positivt besked. Men det förutsätter att de talar sanning och att de styrker vilka de är och varifrån de kommer. Ett inte helt orimligt krav, anser jag.

Nu är vi många som ser fram emot kommande vägledande beslut, ytterligare minst ett tiotal ska, vad jag förstår, fattas.

Mumincitat of the day #5

Varför lönar det sig bättre att leva på socialbidrag än på arbete?

Jag pratade med Magda som bland annat arbetar med integrationsplanering i en kranskommun till Stockholm. Hon var bekymrad. Hon berättade att det är mycket svårt att motivera människor att ta ett jobb, trots att de har chansen att få ett. Särskilt människor som ska integreras i samhället efter lång och passiv tid som asylsökande då de inte fått lyfta ett finger annat än för att hämta ut pengar som kommit som ett brev på Posten. "Varför det", undrade jag, som trott att alla människor mycket hellre vill jobba än att "drälla omkring" och åtgärdas och bevakas och kontrolleras av allehanda statligt anställda vilkas sysselsättning nästan enbart är just att bevaka, kontrollera och åtgärda andra. Och Magda förklarar:

"De har kommit på, de har kunnat räkna ut det själva, att det lönar sig bättre för dem ekonomiskt att ta emot socialbidrag än att arbeta. För de får mer pengar i handen från socialen än om de tar ett vanligt, låg- eller normalavlönat jobb. Socialen betalar hyran så de kan bo bra och relativt dyrt, medan om de skulle betala hyran själva av intjänade nettopengar så skulle de få mindre kvar i handen."

Magda säger att det är jättesvårt för henne att motivera dessa människor att ta ett jobb, även om hon försöker med sådant som att "arbete ger självkänsla, man får arbetskamrater och lär sig både språket och en massa annat, att det rent moraliskt är bättre att göra rätt för sig än att leva på andra skattepengar" etc, etc. Men det går inte hem hos dem som suttit och räknat ut att de får upp till några tusenlappar mer i handen av korkade svendska staten för att inte jobba än de får för att jobba…

Magda är arg. Jag blir också arg när jag tänker på att arbetsföra människor som har goda chanser att få jobb – och som t.o.m. erbjudits jobb men tackat nej för att "det inte lönar sig" – har rätt att få socialbidrag år efter år efter år utan några motprestationer! Det är så vedertaget att de som lever – och i många år levt – på bidrag t.o.m. kallar pengarna för "lön". Vi diskuterar detta en stund och Magda säger uppbragt att det vore bättre att människor fick lägre socialbidrag så att det inte var mer lönsamt att vara hemma än att jobba. Själv lutar jag snarare åt att skatterna borde sänkas för låginkomsttagare. Ansvariga i regeringen borde se till att kunniga räknenissar lade fram uträkningar på hur mycket skatten ska vara på olika låga löner för att människor ska få någon eller några tusenlappar mer i handen när de arbetar än de får när de tar emot socialbidrag.

Vad är det för land vi lever i där hårt arbetande människor med låga och normala löner inte kan klara sig på sina inkomster och folk uppenbarligen har det bättre ekonomiskt när de sitter hemma och gör ingenting (och/eller är ute och jobbar svart) än när de arbetar? Det är ett land som styrs av vad de makthavande politikerna kallar "arbetarregering" trots att den borde döpas till "bidragsregering". Vad ska Magda och andra som på mycket nära håll ser hur bidrageriet slår, göra för att se till att de kommer in i samhället? Det finns inget att göra eller säga, de har redan genomskådat idiotierna och skrattar gott åt de urbota korkade svenskarna som tillåter att friska, arbetsföra människor får sin försörjning genom andras arbete och kan gå och slå dank i åratal, rentav decennier.

Uppmaning till arbetarregeringen/bídragsregeringen: Sänk skatterna för de lågt avlönade i stället för som nu för H&M-Persson och andra med miljardinkomster! Ni bidrar till segregationen och ni skadar faktiskt människor genom att tillåta ett system som premierar bidragslinjen före arbetslinjen. Och folk har en massa tid att sitta och fundera ut jävelskap också, så bli inte förvånade när det smäller här som det gjort i Paris. Skyll er själva den dagen det händer, jag kommer att ge er en stor del av skulden!

Be my guest 7: Birgitta Elfström, expert på Migrationsverket

^{Birgitta Elfström
Foto: Merit Wager}

Under vinjetten "Gästblogg" bjuder jag in människor att skriva, som inte själva bloggar men som jag tror eller vet har något att säga. Här är en blogg från Birgitta Elfström, mellanösternexpert och beslutsfattare på Migrationsverket och medlem i Internationella juristkommissionen. Läs hennes och Arne Malmgrens rapporter från Israel/Palestina här. Klicka på "Publikationer" och sedan på "Rättegångsobservatörer". (499 träffar på Birgitta Elfström på Google – men det verkar finnas fler med samma namn…):

VÄRNA ASYLRÄTTEN

"Vi skall värna asylrätten". Uttrycket har blivit bevingade ord hos oss. Att värna asylrätten betyder att vi skall värna den som söker asyl från förföljelse. Det är en självklarhet och likaså att vi skall värna den som söker skydd från tortyr och från omänsklig och förnedrande behandling.

Men vad gör vi med de personer som uppenbart missbrukar asylrätten? Vad gör vi med dem som kommer utan identitetshandlingar och inte medverkar till att lämna en sammanhängande och trovärdig berättelse om vem de är och var de har sin legala hemvist? Tyvärr är det många som lämnar oriktiga uppgifter om sin  identitet och hemvist. För en kort tid sedan gav vi på Migrationsverket permanent tillstånd till en familj. Tre dagar efter det kom ett tips om att de ljugit i samtliga delar.

Detta är inte det första fallet. Många tips har kommit in till oss som just handlat om att personer lämnat oriktiga uppgifter om sitt hemland/hemvistland. Och tipsen har visat sig stämma. Vi känner till att personer har kommit hit på anknytning som make/maka och barn men har senare visat sig vara en syster/bror och andras barn. Det finns barn som mår dåligt för att de inte bor hos sina "äkta" föräldrar. Vi har givit ett års tillfälliga uppehållstillstånd till mer än ett par hundra personer för att de skall inkomma med handlingar som visar identitet och hemvist. De misslyckas med detta. Varför? Enligt min bedömning ljuger de bl.a. om sin hemvist.

En grundläggande princip inom juridiken är att det är den sökande som har bevisbördan för ett påstående. I vår nuvarande lagstiftning måste vi i ett beslut om avvisning/utvisning ange till vilket land verkställighet skall ske. Tidigare kunde vi ange endast "hemland/hemvistland". Det finns sökande som hävdar att han/hon kommer från ett visst land och står fast vid detta trots att vi har bevis om att påståendet är falskt. Då måste vi söka få fram till vilket land en verkställighet skall ske. Det är många gånger näst intill omöjligt. Vi lägger årligen ner cirka 8 miljoner kronor på språktester för att genom människors dialekter försöka komma fram varifrån de kan tänkas komma. Men – enkelt uttryckt – "dialektens hemvist" är väl inte nödvändigtvis densamma som sökandens hemvist.

Vi måste våga tala öppet också om att asylrätten missbrukas. Jag anser att den som inte lämnar en sammanhängande och trovärdig berättelse om sin identitet och legala hemvist skall få sin asylansökan avvisad eller få avslag på ansökan. Fortfarande kvarstår då problemet med att finna det land dit den sökande då skall avvisas/utvisas. Men personer som uppenbart ljuger om sin identitet och om sitt hemland/hemvistland skall inte vara kvar i asylprocessen. Där hör de inte hemma.

Mumincitat of the day #4

Snälla du, det är ju bara gräshoppor, sa snorken. Du har ju träffat en gräshoppa – han som spelade fiol på balen…

Men de här myllrar! skrek Sniff.

En gräshoppa kan inte myllra! Den bara inte kan! sa snorken.

Undrens tid är ej förbi!

Sannerligen; undrens tid är ej förbi – den så hårt (tyvärr ofta med rätta) kritiserade personalen hos Migrationsverket verkar kunna och vilja anpassa sig till nya omständigheter ganska väl. Inte överallt, skräckrapporter kommer fortfarande om hur en del asylsökande blivit behandlade i Solna, i Uppsala m.fl. ställen. Men – och detta är mycket glädjande: det kommer allt fler rapporter om att gömda asylsökande som vågar sig till MIG:ans mottagningar blir mycket väl bemötta. Så här berättar t.ex. en civil "hjälpare":

Jag har varit på MIGAN i flera dagar nu och själv sett hur de stryker alla med avvisningsbeslut, tar emot gömda med värdighet, vänlighet och stor generositet, betalar ut pengar i handen och erbjuder lägenheter, nästan rullar ut röda mattan när jag kommer med mina familjer.

Har t.o.m. träffat en kvinna som fick PUT igår efter att ha suttit i stan i fem år varav det senaste året med ett dagbidrag på 25 kronor. (Hon med glasögonen som vi fixade. Hon har två söner.) Allt verkar otroligt bra hittills!

Detta är vad jag "predikat" i åratal: att bemöta människor med värdighet och respekt kostar ingenting! Det kostar inte mer än att vara otrevlig, snäsig och nedlåtande. Tvärtom: varje vänligt ord till människor som är i underläge och som mår dåligt är en investering såtillvida att det kanske är just de vänliga orden som utgör skillnaden mellan om en människa känner så stark vanmakt att han/hon blir psykiskt sjuk eller inte. Och nu – äntligen! – verkar den här kunskapen medvetet eller omedvetet ha nått en del av de miggor som dagligen har att göra med människor i stor kris och nöd. Det gläder mig mycket, som alltför ofta sett och hört motsatsen!

Hoppas att det vi nu ser är begynnelsen på en allmän attitydförändring inom MIG och att ett respektfullt och värdigt bemötande av människor som av olika anledningar söker en fristad här blir regel, inte undantag. Fortfarande kommer människor att få avslag på sina ansökningar om att få stanna här också i framtiden eftersom långt ifrån alla har asyl- eller skyddsskäl och därför inte kan beviljas uppehållstillstånd. Men genom hela asylprocessen och även i samband med avvisningen kan man agera på ett sätt som inte gör att människor känner sig förödmjukade och trampade på. Det finns hopp!

Vad menas med “konkurrens på lika villkor”

Jag har länge undrat över vad Hans Tilly, ordförande i Byggnads, och andra i samma bransch (fackföreningsbranschen) menar när de talar om ”konkurrens på lika villkor”. Så här säger Hans Tilly t.ex i Svenska Dagbladet idag: 

”Vårt mål är att när utländska företag och utländsk arbetskraft arbetar i Sverige så ska de konkurrera på lika villkor som svensk arbetskraft och svenska företag. För oss är detta en självklarhet.”

Min undring är alltså hur man kan tala om konkurrens överhuvudtaget om alla arbetar och har exakt samma villkor? Vari ligger då möjligheten att konkurrera? Hur, med vad, på vilket sätt konkurerrar man om alla agerar exakt lika, presenterar exakt samma villkor och har exakt samma (enligt facket:) ”rättvisa” förutsättningar?

Vad är det jag missar i resonemanget? Jag förstår det faktiskt inte hur jag än funderar. Ska man konkurrera med utseendet på arbetarna så att det som ska fälla avgörandet när inget annat finns som skiljer? Eller något annat, för mig dolt och obegripligt?

 

Hur är de funtade?

Hur är de funtade, socialdemokraterna som tycker att de kan använda statens/medborgarnas pengar precis som de vill, som om de vore deras egna? Som tar sig rätten att utnämna folk (sina trogna vasaller) till allehanda mer eller mindre onödiga – men välbetalda och skattefinansierade – poster? Varför accepterar svenskarna att en person som Göran Persson tar sig den makten, att han agerar som vore han Kejsaren av Svea Rike eller vd för ett mycket framgångsrikt bolag vid namn Sverige AB i stället för en vanlig människa från Vingåker? Och hur (?) kan hans hustru Anitra Steen ta sig rätten att använda 14 miljoner av våra gemensamma pengar till en personalfest när dessa skattemiljoner hade behövts till annat som är mycket viktigare? Jag betalar inte världens högsta skatt för att bland annat mutkolvar på Systembolaget ska bo och äta flott och se Lill Babs m.fl. uppträda! Fast Anitra Steen själv, som dansade och sjöng i rosa stass fick knappast betalt för det, så där sparade väl Systembolaget åtminstone in några hundra tusen kronor…

På frågan om hon förststår dem som är upprörda, svarar Anitra Steen i Aftonbladet:

Om man tror att vi festat för 14 miljoner förstår jag att folk är upprörda. Men bryter man ner kostnaderna stod festen för en relativt liten del.

!!???! Vad menar Anitra Steen? Läs meningarna en gång till och tänk efter: vad är det hon säger? Vad betyder orden? Hade de en fest som kostade totalt nära 14 miljoner kronor eller hade de det inte? På vilket sätt skulle beloppet 14 miljoner bli mindre om man "bryter ner kostnaderna"? Och vad betyder att "bryta ner kostnaderna"? Det är ju bara snömos, bara tomma ord som är ägnade att förvirra och flytta fokus från sanningen: festen för Systembolagets anställda kostade nära 14 miljoner kronor, åtta procent av det statliga Systembolagets hela vinst!!! Att försöka slå blå dunster i ögonen på mig kommer inte att lyckas!

Hur kan Anitra Steen stå och säga, som om det vore det naturligaste i värden och som om hon talade om sina egna pengar – ärvda eller självintjänade – att hon inte skäms ett dugg? Kanske för att hon, liksom maken, blivit så kapitalistiskt förblindad av alla skattepengar hon (och han) kontrollerar att hon faktiskt, verkligen, absolut inte skäms! Hon hanterar pengarna som om de kom från ett privat bolag och hon som ägare av det bolaget kan göra vad hon vill med vinsten. Det är illa, riktigt, riktigt illa. Och om inte folket, de hårt arbetande sjuksköterskorna, bussförarna, sopåkarna, butiksbiträdena, brevbärarna och alla andra slavande och hårt skattetyngda människor i Sverige, ser och fördömer det här beteendet och visar det i nästa val, då behöver Sverige inte bara en ny regering utan också ett nytt folk!

Vickys Livs: Storjanne haltar

^{Storjanne
Foto: Merit Wager}

Stämningen är lite dämpad på Vickys. Storjanne fick någon elak infektion i ett ben när han var på semester i Thailand, och har inte kunnat jobba på ett bra tag. Verksamheten är ju oerhört sårbar: är en person borta så märks det verkligen, och alla andra måste hugga i ännu mer än de redan gör. Storjanne har, trots ont i benet, i går varit och "provjobbat" några timmar för att se om han kan komma tillbaka fast han inte är frisk än. Jag vet inte hur "provjobbandet" utföll, jag vet bara att Storjanne lider lika mycket som de andra av att han inte är fullt arbetsför.

Dessutom blir stämningen inte gladare av att de där övernitiska personerna på stadsdelsförvalningen ständigt kommer med nya "hyss". Om det ändå var lite glada och positiva hyss så skulle man kunna skratta åt dem, men när det är onödiga, nästintill trakasseriliknande påhitt som drabbar den lilla verksamheten hårt, då är det inte lätt att gaska upp sig. Som nu detta med att Olssons, trots att de redan betalar hyra för en liten plätt till torgplats på Nytorget, avkrävs ytterligare 3.200 kronor per vecka för de två veckor de ska sälja julgranar där! Varför i hela fridens dar, när sådant inte har avkrävts dem tidigare, och när hela deras lilla vinst då går till en onödig avgift? Den makt de här tjänstemännen har/tar sig är obegripligt stor. Varför slår inte politikerna nävarna i bordet och säger ifrån att hederligt arbetande människor som försöker försörja sig själva ska ges allt tänkbart stöd? Varför har vi politiker (som också kostar pengar) i stadsdelsnämnder och -förvaltningar om det ändå är tjänstemännen som bestämmer? Och varför bestämmer de nästan alltid till men för stadsdelens invånare, i stället för tvärtom?

Filmen om Vickys Livs är klar. Information om när den kommer att visas läggs ut på bloggen så snart jag själv vet det. Jag hoppas kunna göra en eller flera uppföljare och då visa mer av hur just sådant här som tjänstemännen hittar på för att få sina dagar att gå, drabbar småföretagare som sliter så hårt att det kan bli deras undergång. Jag kommer att, kontinuerligt, berätta om detta här på bloggen och då också lägga ut deras brev om pålagor och annat tjafs, samt namnge dem som har skickat dem. Och jag ska också berätta om, och namnge dem som agerar för i stället för mot, för sådana finns också!

Citera gärna men ange källan!

Om små barn (igen)

Varför ska någon annan bestämma över hur familjer ska ordna sina liv? Om inte annat så borde det faktum, att det finns så många helt olika men lika starka åsikter gällande vem som ska ta hand om våra små barn och hur de ska tas om hand, vara den allra tydligaste signalen till att det inte kan vara rätt att genom lagstiftning och kvotering försöka tvinga alla att agera på samma sätt! 

I ett fritt land ska allas åsikter respekteras; det finns ju ingen som av Gud eller av annan högre makt (jo, av Göran Persson, förstås…) getts rätten att bestämma om människors privataste liv? Ska alla mammor (OBS! just mammor) vara hemma bara för att ganska många tycker att det är det enda rätta? Ska barn lämnas in på dagis under långa dagar i stora grupper från ett års ålder för att en del tycker att det är bra och för att många anser att kvinnorna ska arbeta i stället för att ta hand om sina barn? Ska olämpliga, ovilliga pappor och mammor tvingas dela föräldraledigheten för att andra, utomstående besserwissrar tycker det? Skulle vi kunna tänka oss att införa tvångskibbutzer i Sverige för att många kanske tycker att kibbutz-systemet är sympatiskt? Så kan det ju inte få vara i en stat som kallas ”demokrati”!

Som jag skrev tidigare, lite längre ner på bloggen så skulle jag själv aldrig i livet lämna en ettåring (inte en tvååring heller) på dagis. Det är min åsikt, att så små barn inte ska vara i  större grupper med främmande mäniskor hela dagarna och jag säger precis som Marie Söderqvist i Expressen den 16 november:

Dessutom är barn fram till ungefär tre år något man tar hand om på ett lite annorlunda sätt än senare. De vill bli pussade och kramade, tröstade och burna, matade, nattade och blöjbytna, och man måste ständigt hålla ett vakande öga på sina livsfarligt kringtultande knyten för att förhindra olyckor.

Men någon gång vid tre år ungefär har det där lilla barnet förvandlats till en mycket mer självständig person som pratar och berättar, som inte behöver blöjor och som bara vid sällsynta fall vill bli buren och som inte längre alltid uppfattar sin mammas eller pappas knä som den mest attraktiva sittplatsen.

Betyder det att jag förkastar andra människors annorlunda val? Nej, naturligtvis inte! Alla som tror och tycker att ett annat sätt att ta hand om barnen är bättre för deras barn, alla som sätter sina barn i främsta rummet och försöker ordna sin tillvaro på ett sätt som är så bra och tryggt som möjligt för barnen har min fulla respekt. Även om de väljer på ett helt annat sätt än jag.

Att staten skulle lagstifta om att föräldrar måste ta 50/50 föräldraledighet skulle vara ett alltför stort ingrepp i familjers liv. Att påtvinga människor statens syn på ”jämställdhet” genom att ingripa i deras liv på ett sätt som kan få negativa konsekvenser för små barn är inte acceptabelt. Jämställdhet ska inte uppnås på barns bekostnad. Tycker jag. Andra får tycka annorlunda, bara de inte tvingar på mig och min familj sina åsikter.

 

Ska vi låta engelskan bli det officiella språket i nordiskt samarbete ?

Ovanstående är rubriken för en ganska intressant debatt som presenterades så här på Radio Vegas hemsida:

Sluta låtsas att vi nordbor kan kommunicera med varandra på svenska — eller skandinaviska!
Låt i stället engelskan bli ett officiellt språk i det nordiska politiska samarbetet! Det föreslog Sveriges Radios nordenkorrespondent Bengt Lindroth häromdagen i en Aktuellt 17-kolumn.

Inspirerad av riksdagsman Jari Viléns kritik av våra ministrars erbarmliga språkkunskaper — och efter att bland annat ha lyssnat på statsminister Matti Vanhanen vid ett nordiskt statsministermöte i Reykjavik noterade han att Vanhanens kunskaper i engelska — och svenska! — verkade högst otillräckliga.

Varför då envisas med kravet att nordiska politiker skall umgås på skandinaviska –huvudsaken är ju att man är social och talar med varandra!

Den som vill lysna på debatten (på svenska) kan gå hit och klicka sedan på Slaget-onsdag i högerspalten.

Antifusktjänsteman mot oegentligheter!

Grönköpings kommun blir först i landet med att inrätta en specialtjänst som ska gå till botten med fusket. I artikeln under rubriken "Antifusktjänsteman mot oegentligheter!" framgår bl.a. följande:

"Den nyanställde, hr Robin Ruda, son till hr och fru tullvaktmästare Ruda, innehar en nyligen utfärdad universitetsexamen från ett å Internätet verksamt USAmerikanskt universitet, vilket borgar för att han med stor kompetens kommer att ta sig an sina fuskinriktade arbetsuppgifter." Läs vidare här.

Dessutom kan – och bör – man läsa den skakande artikeln (som tagen ur nästan vilken annan svensk tidning som helst) i samma blad under rubriken: "Fler än man trott drabbade!"

Den handlar om hur allt fler grönköpingsbor känner sig drabbade, vilket framkommer i en utredning som gjorts i Grönköping med omnejd å uppdrag av därv. socialkontor. Enligt fru socialchefskan Wilhelmina Unill vet man ännu inte vet exakt hur många som känner sig drabbade, men att det förmodligen är fler än någon kunnat ana. Enligt fru Unill är situationen så pass allvarlig, att man planerar att tillsätta en krisgrupp. Hela den viktiga artikeln kan läsas här!

Nu är Mamadou ute!

Nu är Mamadou ute (se en bit ner på bloggen)! Efter två år, en månad och två veckor har han släppts ur Migrationsverkets förvar.

Välkommen ut, Mamadou!

MIG:an i Uppsala hittar på egna regler

Elvi, som jag har känt i över fyra år nu, asylsökande med sin familj sedan nära fem år, vågade sig fram ur sitt gömställe idag. Hon och maken Johnny gick till MIG:an i Uppsala för att ge sig till känna efter två år som gömda. Hon hade talat med mig först och jag hade gett henne all den information jag själv lyckats skaffa mig, bl.a. genom att lyssna på överdirektören Lars-Gunnar Lundh och genom att läsa anvisningarna på MIG:ans hemsida. Och genom att läsa den nya lagen.

Jag hade sagt till Elvi att det enda hon egentligen behövde göra var att lämna in ett enkelt papper med familjemedlemmarnas namn och födelsedatum samt MIG:ans diarienummer. Och givetvis en adress som svaret kan sändas till. När hon och maken Johnny kom till verkets lokaler i Uppsala, rädda och nervösa, blev de beordrade av handläggaren att hämta dit sina barn (???!!) och "visa upp dem". Trots att det inte alls krävs och inte finns stipulerat någonstans i den nya lagen. Dessutom frågades de ut om var barnen går i skola och om barnen bor med föräldrarna samt fick frågan om de hade en advokat (???). Trots att det inte krävs någon advokat utan MIG:an ska fatta generösa och positiva beslut på befintligt material. Men det här tycks vara ytterligare ett sätt för handläggare att kränka och – faktiskt! – trakassera ömtåliga, rädda, nervösa, psykiskt utmattade människor! Att tro att handläggare som så länge fattat negativa beslut på mer eller mindre löpande band nu skulle kunna "ställa om sig", det var kanske att hoppas för mycket.

Man måste kunna kräva att information från ledningen går ut omgående till all personal om att sluta trakassera människor! Och att personalen får tydliga och klara riktlinjer för hur de ska agera och hantera ärenden enligt den nya, tillfälliga asyllagen! Och – inte minst – att handläggarna följer dessa regler och riktlinjer och inte hittar på egna!

Citera gärna men ange källan!

Happy birthday, Mamadou!

I dag är det Mamadous födelsedag. Han fyller 25 år och det är hans tredje födelsedag inlåst på en av Migrationsverkets förvarsenheter!

Mamadou har suttit "förvarstagen" sedan den 3 oktober 2003, drygt två år – den längsta tid någon hållits inlåst på det här sättet i Sverige utan att han begått något brott. Hans enda "brott" är att han är en asylsökande som inte kan avvisas.

Många människor har engagerat sig för Mamadou. Jag har själv besökt honom flera gånger och håller kontakt via telefon; Elizabeth och Anita har också gjort det. Och många andra. Och Elizabeth och Anita har nyligen gett honom en cd-spelare så nu kan han lyssna på musik och ha något som är hans eget. Att leva inlåst på ställen som faktiskt är värre än fängelser (på fängelser får man åtminstone "lufthålspermissioner") i två hela år utan att äga något, utan att ha något som är ens eget överhuvudtaget och även flyttas runt till olika ställen, det gör en människa rotlös och nästan identitetslös. Cd-spelaren betyder kanske mer för Mamadou än för många andra, den visar att också han har ett värde, också han äger någonting. Och så piggar kanske musiken upp honom lite, också.

Hoppas vi ses ute i den fria världen snart, Mamadou! Until then: HAPPY BIRTHDAY!

En del av Mamadous historia kan du läsa här,  här och här.

^{Citera gärna men ange källan!}

Den tillfälliga asyllagen

Den tillfälliga asyllagen, som ska gälla fram till den 31 mars då Utlänningsnämnden läggs ner och en helt ny ordning introduceras, träder i kraft i morgon, den 15 november.

Här kan man läsa lagtexten och här – under rubriken "14 november 2005: Migrationsverkets officiella anvisningar utlagda på deras hemsida" – kan man läsa Migrationsverkets officiella anvisningar till personer som vill bli prövad enligt den nya lagen.

Mycket är oklart, frågetecknen är många både hos dem som ska fatta de nya besluten och hos dem som ska eller inte ska omfattas av dem. Men grundviljan måste vara att ha en positiv och generös inställning till den unika process/procedur som nu vidtar. I varje fall vinner ingen på att vi i förväg sitter och försöker analysera sönder hur det kan gå, vad som kan hända, hur man ska tolka ditt eller datt. Migrationsverkets ledning har i uppgift att, så gott det går, ge anvisningar till sina anställda om hur lagen ska tolkas.

Vi är naturligtvis många som är oroliga för hur det ska gå när det mest är människor som inte har sysslat med något sådant här "positivt beslutsfattande" tidigare, nämligen peronal på Migrationsverkets förvarsenheter, som nu ska fatta dessa beslut. Människor som arbetat i den absoluta slutänden av asylkedjan och vilkas uppgifter rört sig om att till varje pris se till att människor avvisas, inte att de får stanna. Hur den mentala omsvängningen ska gå till är lite svårt att begripa. Men – och här kommer min vilja att se det positiva tills eventuellt motsatsen är bevisad in – det kan hända, det kan faktiskt (kanske) hända att åtminstone en del av dem som nu får helt motsatta arbetsuppgifter känner en glädje över att få möjlighet att vara med och fatta positiva beslut för människor som farit mycket illa i asylprocessen, i stället för att medverka till avvisning av dem. Det kan vara så, jag hoppas att det är så. Jag hoppas också att de klarar av att se vilka som inte ska få stanna, vilket givetvis också är viktigt: kriminella personer är inte sådana som vi ska ge en fristad i Sverige, och människor som inte bidrar till att deras identitet kan fastställas är det inte heller möjligt att ge uppehållstillstånd. Ett land måste veta vilka som befinner sig i det, veta vilka individer som invandrat resp flytt hit och som fått uppehållstillstånd.

Analyserandet och – i förekommande fall – dömandet och fördömandet väntar jag med tills den nya lagen gällt ett tag och jag kan se några resultat av den!

Citera gärna men ange källan!

Om små barn

Det har, som det brukar heta på vedertaget mediespråk, ”rasat” en debatt om det är bra/bättre för små barn att vara hemma med en förälder resp att få vara på daghem och om föräldraledighet och vem som ska vara hemma och hur mycket. Jag tycker att det har handlat mest om föräldrars bästa och föräldrars rätt och samhällets rätt. Inte så mycket om barn bästa och barns rätt. 

Många har uttalat sig ur olika synvinklar och frågorna om huruvida det är bättre för små barn att vara hemma eller på dagis; om det är bra/rätt/nödvändigt/viktigt att föräldrarna delar lika på föräldraledigheten och om samhället ska lagstifta om detta och därmed lägga sig i familjers mest privata liv etc, etc. Idag (den 14 november 2005) skriver också Maria Schottenius i DN Kultur i ämnet, under rubriken ”Varför kan vi inte vara bäst? Fram för barn och humanister”. Hon berättar att hon var småbarnsmamma på åttiotalet och att förskolan (jag tror att hon menar dagis) var en nödvändighet för att hon skulle kunna skriva sin avhandling och gå forskarutbildning. Och konstaterar, som jag tycker helt korrekt att ”barnens långsamma tempo — är en anomali i vårt samhälle och vår tid”. Hon berättar hur hon flängde mellan barnlämning och -hämtning i enlighet med daghemmets strikta regler och tidsramar och sina studier och sitt forskningsarbete. Ett sådant sätt att leva är säkert mycket påfrestande både för föräldrar men med största sannolikhet också för deras barn.  Och barnen har ingen valfrihet alls.

Maria Schottenius skriver vidare att ”daghem och förskolor erbjuder inte himmelrike för alla barn men fungerar mestadels hyggligt.” Det här har jag svårt för, att dagis ”mestadels” fungerar hyggligt. För det räcker inte. Jag skulle aldrig acceptera att dagis ”mestadels” (säger vem, förresten?) fungerar ”hyggligt” för mitt barn! Alltså det ställe där han/hon ska vistas hela dagarna i flera år. Jag förstår överhuvudtaget inte hur det kommer sig att föräldrar i Sverige accepterar att andra bestämmer över hur de ska dela upp den föräldraledighet som staten bestämt att de ska få. Att dagis styr deras liv så oerhört mycket och att deras små barn, ofta från ett års ålder eller strax därefter, ska vistas i alldeles för stora, bråkiga, ljudliga kollektiv där andra uppfostrar dem!? Kalla mig vad ni vill, hoppa på mig och ”rasa” bäst ni vill, jag kommer aldrig att förstå att samhällsnyttan eller ett absolut och totalt ”jämlikhetssträvande” ska gå ut över små barn som med sitt långsamma tempo, sitt behov av närhet och lugn och ro offras (ja: offras!) för att de inte har vare sig talan eller rösträtt!

Jag är hellre ”ojämlik” och utanför karriärsvängen än lämnar mitt barn i flygande fläng på ett dagis som kanske är ”mestadels hyggligt”, där han/hon ska slåss med 18-20 andra småungar om uppmärksamhet och knappast kan få lugn och ro att sitta för sig själv och fundera när verksamheten är så inrutad och så många ska ”omsorgas” samtidigt.  Jag tycker att för barn ska endast det bästa vara gott nog, inte något som, kanske, ”mestadels fungerar hyggligt”!