Apatiska barn – allt är inte enbart svart eller enbart vitt

Detta är ett autentiskt mejl från en läkare verksam inom psykiatrin. Läkaren vill, av rädsla för att mista jobbet (!) inte att hans/hennes identitet avslöjas och jag kommer inte att röja källan. Men så här uttrycker sig vederbörande:

Efter ca 10 år inom psykiatrin, både vuxen och barn och ungdom, har jag upplevt en annan sida av flyktingproblematiken. Det är det faktum att vissa läkare, psykologer och  omvårdnadspersonal inte ställer upp på den politik vi har. På en av mina arbetsplatser gömde vi två minderåriga asylsökande barn på avdelningen. Dessa barn instruerades av läkare och psykologer att uppträda så att de intyg som skickats in överensstämde med "verkligheten". Detta förfarande har jag stött på flera gånger. Att barn och ungdomar instrueras för att verka sjukare än vad de egentligen är .

Efter att ha pratat med en journalist på X (namngiven tidning, min anm.) och ha fått svaret att "denna synvinkel inte överenstämmer med tidingens politiska uppfattning av verkligheten", kan jag inte komma fram till någon annan uppfattning än att asylsökande barn offras i kampen mot sittande regering.

Jag har själv träffat djupt apatiska barn, barn som varit okontaktbara, som legat i fosterställning, som tappat hår och muskler och varit så sjuka att jag aldrig glömmer åsynen av dem. Jag är övertygad om att många barn mår fruktansvärt dåligt av den situation de, sig själva oförskyllt, försatts i, när föräldrarna valt att söka asyl i ett totalt främmande land. Många barn har också, vilket omvittnats av välrenommerade läkare och psykologer, utsatts för fruktansvärda händelser och tvingats åse grymheter i sina hemländer, som gett dem men för livet och traumatiserat dem svårt. Det är ovedersägligt. Och det är vår medmänskliga skyldighet att ge dessa barn all den uppmärksamhet, vård och omsorg som vi, skulle vilja att våra egna barn fick.

Men vi ska inte ta på oss skygglappar och låtsas som om asylsökande föräldrar aldrig gör några fel; att de aldrig skulle vara i stånd att i vissa, förhoppningsvis sällsynta, fall till och med vara så desperata att de på olika sätt utnyttjar sina barn för att få stanna i Sverige. Förmodligen även då ändå med barnens bästa för ögonen – på lång sikt.

Johanne Hildebrandt skrev i Aftonbladet den 27 november 2005 under rubriken Alla flyktingar är inte fina människor bland annat:

"Om jag levt i fattigdom eller förföljelse så kan ni lita på att jag skulle gjort vad som helst för att ta mig därifrån. OK, kanske inte droga sonen, men nästan."

Och jag glömmer aldrig Astrid Lindgrens, salig i åminnelse, svar på en fråga i TV4 Nyhetsmorgon om hon tyckte att det var okej att flyktingar ljög om sin identitet, bakgrund och resväg. Hon plirade med sina vänliga ljusblå Astrid Lindgren-ögon på programledaren, lade huvudet på sned på sitt välbekanta Astrid Lindgren-vis och sa, med emfas:

"Jag skulle ljuga så jag var blå i ansiktet om jag trodde att det kunde hjälpa och rädda min familj!"

De flesta av oss skulle kanske reagera och agera som Johanne Hildebrandt och Astrid Lindgren om vi befann oss i en svår och utsatt situation. Därför bör vi inte skuldbelägga andra människor eller försöka bevisa att allt är svart eller att allt är vitt, att asylsökande är enbart "onda" eller att de är enbart "goda" utan inse att flyktingar är människor precis som vi. Och vi bör hjälpa alla barn som har det svårt – de kunde vara våra barn!

Citera gärna men ange källan!

Nu får Gulafat och Attila komma tillbaka!

Under kategorin Asyl&Migration har jag tidigare skrivit om hur Kaisers hustru Gulafat i somras, gravid i sjunde månaden, fördes till Azarbajdzan och där fick föda deras barn i början av sepember. Jag har berättat om det grymma i att hon utsattes för den här tuffa resan, svag och gravid och i behov av att få vara med sin man när deras första barn skulle födas. "Du får söka på anknytning från hemlandet", var vad paret fick höra och eftersom Gulafat inte ville skiljas från sin man så skedde avvisningen med tvång.

Nu hade de att se fram emot en lång tid av väntan på återförening. Allt mellan några månader och upp till 18 mpnader, ibland ännu längre, kan "anknytningsärenden" ta. Kaiser var förtvivlad, han ville inte missa sin lille sons utveckling, han ville inte vara främmande för sitt eget barn. Så han åkte till Azerbajdzan för att vara med vid förlossningen och tvingades sedan lämna fru och nyfött barn kvar medan han reste tillbaka till Sverige. För att vänta. Och vänta. Och vänta.

Men idag är han glad: Migrationsverket har beviljat Kaisers fru och son inresa i Sverige och deras väntan är nu över. Om några få veckor är familjen hel och Attila får lära känna sin far nästan från början. Stort tack till Eva-Lena Karlsson på Migrationsverket som agerade korrekt och så snabbt det var möjligt efter omständigheterna och inte lät dem vänta längre än nödvändigt! Och som också gav Kaiser beskedet muntligt per telefon, vilket gjorde honom glad och fick honom att känna sig respekterad av myndigheten.

Regeringsrätten fattade beslut i fallet Mamadou

I flera inlägg har jag här på bloggen berättat om asylsökande Mamadou. Hur han inte en utan två gånger fördes på dyr och meningslösa "förhandlingsresor" till Guinea Conakry och hur han hölls inlåst i Migrationsverkets förvar i över två år.

Jag har berättat att regeringsrätten beviljade prövningstillstånd och att han, dagen efter sin 25-årsdag, släpptes ut ur förvaret tack vare den nya, tillfälliga asyllagen som gav Migrationsverket rätt att återta hans ärende från polisen (som inte skulle ha släppt ut honom).

Jag har ännu inte hunnit ta del av regeringsrättens skrivelse men så snart jag gjort det kommer jag att citera direkt ur det här på bloggen.

Citera gärna men ange källan!

Om EU-medborgaren som togs i förvar av Polisen i somras

Idag, tre månader efter att polisanmälan gjordes, kontaktade jag Polisen för att höra vad som har hänt eftersom jag inte fått någon information alls. Polisen gav mig ett nytt diarienummer och hänvisade mig vidare till åklagaren som fått ärendet på sitt bord.

Jag ringde åklagaren som tog fram akten och meddelade att han redan dagen efter (!!?) att vi gjorde vår anmälan hade fattat beslut om att "inte inleda förundersökning". Alltså mindre än ett dygn efter att anmälan gjorts visste åklagaren redan att han inte ens behövde göra en förundersökning, att "här har inget gjorts som skulle kunna medföra straffrättsliga påföljder". Snabba ryck, alltså. Men något besked om hans beslut har jag som ombud aldrig fått och tre månader senare tvingas jag själv ringa och bli kopplad hit och dit för att få veta att ärendet redan efter mindre än ett dygn inte ansågs vara värt ens en förundersökning!

Åklagaren upplyste mig vänligt om att jag naturligtvis kan gå vidare till Åklagarmyndigheten och begära prövning av hans beslut samt gav mig namn och telefonnummer till den person inom Polisen som fått i uppdrag att göra en disciplinär utredning.

Jag ringde polismannen som ska göra den interna utredningen och fick då veta att i princip inget hänt i ärendet hittills (på tre månader…), men att det nu ska gå vidare till personalenheten hos Rikspolisstyrelsen, RPS.

Där står vi nu. Och så här går det alltså till, att ingen verkar ha ansvar för någonting och signalerna hittills från åklagare och Polis är att det går bra att på lösa antaganden och närmast kristallkuleaktiga" grunder gripa, förvarsta och avvisa även EU-medborgare.

Det finns flera fall av förvarstagande av EU-medborgare varav jag berättar om ytterligare ett under "Asyl&Migration" samt ett fall med en man av utländskt ursprung men med permanent uppehållstillstånd i Norge som också blev inlåsta tills de kunde bevisa att det de sa var sant. Ingen brydde sig om att ens lyfta en lur för att ringa danska eller norska ambassaderna för att, på ett enkelt och smidigt sätt kontrollera att deras påståenden var sanna.

Saken kommer att föras vidare och det finns också skäl att med intresse följa Polisens egen disciplinutredning – är det någon som har absvar för vad som hönde i det här fallet eller är det inte det. Om inte, då kan vi  definitivt säga adjö till rättssamhället. Ocj då gäller det också att informera EU-medborgare om att de är säkrast att inte komma hit vare sig på beslk eller som turist  – råkar man befinna sig i vägen för Polisen så finns alltid risken att bli behandlad som den grekiska kvinnan eller männen från Danmark och Norge.

Citera gärna men ange källan!