Kravet att kunna de två inhemska språken för att få jobb försvårar för utlänningar i Finland

Finland har två officiella språk: finska och svenska. För att få jobb inom offentlig sektor och även inom det privata området i många branscher), måste man kunna båda språken. Det räcker inte med enbart majoritetsspåket finska. Dessa krav gör det svårt för dem som invandrat, f.d. flyktingar och andra, som alltså måste lära sig två språk för att få mer kvalificerade arbeten (och ibland för att få något jobb överhuvudtaget).

Soile Tammisto har för Hälso- och socialvårdens fackförbund Tehy undersökt hur invandrare placerar sig inom den finska vårdsektorn. Hennes undersökning visar dessutom att invandrare upplever att det är orättvist att de måste lära sig svenska när de finska kollegerna uppger att inte heller de talar det andra inhemska språket.

I den finlandssvenska tidningen Hufvudstadsbladet berättas om barnmorskan Batulo Essak som kommer  från Somalia och har en ursprunglig examen från Ryssland. Hon vittnar om de praktiska svårigheterna.

Under tre år i Kemi i norra Finland fick hon inte kompetens för finländska förhållanden, men hon skaffade sig senare den kompetensen i Helsingfors. Men trots kunskaper i somali, finska, engelska och ryska ställdes ytterligare krav på att hon ska lära sig svenska:

"Det kändes besvärligt, speciellt som ingen från början berättade att det krävs kunskap i två språk för att man ska kunna jobba i Finland."

Men inom social- och hälsovården anser ändå merparten av de inflyttade att de har ett jobb som motsvarar deras utbildning. De har en examen från sitt hemland som sedan kompletterats i Finland. Över två tredjedelar av dem som deltagit i undersökningen har också fast anställning.

Inom social- och hälsovårdssektorn i Finland arbetar personer från 21 olika länder. Över hälften av dem kommer från antingen Estland eller Ryssland. De flesta uppger att de flyttat till Finland av familjeskäl

Be my guest 9: Maria Rankka

^{Maria Rankka
Fotot tillhandahållet av Maria Rankka}

Under vinjetten "Be my guest" skriver här Maria Rankka (4020 träffar på Google) som är biträdande chef på tankesmedjan Timbro. Hon var i Thailand och jobbade ideellt för Rädda Barnen efter tsunamin.  Maria valdes under hösten ut att som enda svensk delta i amerikanska State Departments studieprogram för ”young European leaders”. Hennes böcker finns på Timbro och hennes andra tsunamikrönika finns på Dagens PS.

Det är fortfarande många tsunamirelaterade frågor som är obesvarade. Tydligast är detta i frågan om ansvaret. Inte för att det råder någon tvekan om vem som bär ansvaret. Ansvar betyder enligt uppslagsböckerna skyldighet att se till att viss verksamhet fungerar och att ta konsekvenserna om så inte sker. Vänder man på ordet blir det svara an, det vill säga att svara mot eller inför någon eller något. Ansvar låter ju nästan som engelska answer och har alltså något med att svara och svar att göra. Återstår att se om vi får några sådana och inte bara fler bortförklaringar.

Under tiden funderar jag på några helt andra frågor. De handlar om regeringens verklighetsförankring:

• Vem kommunicerar via fax i dagens läge?
• Vilken seriös person i vilken ledande befattning som helst kan på fullt allvar säga att hon inte följer nyhetsrapportering?
• Vilken person som höll sig normalinformerad, exempelvis genom att läsa tidningar och prata med andra människor, kunde undvika att veta att många svenskar firade jul i Thailand förra året?