Hon, krönikören och småbarnsmamman, kräver att ”den skyldige” i personalen på hennes barns dagis träder fram för att han/hon har delat ut texten till Lucia-sången och den inte är skriven så som krönikören anser att den ska vara skriven. ”Alla lärare, hur kan ni lära ut en helt felaktig Luciasång? Ni ska undervisa våra barn, men varför lär ni ut fel saker?”, skriver krönikören. Tänker hon inte alls på att det kanske inte är så roligt för hennes barn när deras mamma går på så här, offentligt?
Krönikören klagar vitt och brett över att det i sångtexten står:
”Natten går tunga fjät, runt gård och stuva,
kring jord som sol’n förlät, skuggorna ruva.”
Trots att detta är helt korrekt. Nej, HON vill att det ska heta ”förgät” och kräver att ”den skyldige” ska träda fram och förklara ”var nånstans det gick snett”. Hon slutar sin krönika med: ”Och på tisdag vill jag höra alla sjuna sol’n FÖRGÄT”. Som om hon var en mästare i svenska språket (!?) när det ju är hon själv som är ”skyldig” och som har trampat helt snett!
Hon hojtar efter ”språkvetare, litteraturvetare, föståsigpåare, forskare” och kräver att de ska berätta ”varför Luciatexten har förstörts”. Trots att det alltså är HON som skriker först och (kanske) tänker sedan; HON som skäller och utkräver ansvar av ”den skyldige” utan att först själv ta reda på vad som gäller. Jag har för länge sedan slutat läsa den här personens ofta illa skrivna och nästan alltid oerhört självcentrerade och ofta mycket elaka texer. Idag råkade mina ögon falla på rubriken, jag läste texten och tänkte att jag som språkmänniska (korrekturläsare, översättare, skribent och talare) inte ska förbigå det här elaka och översittaraktiga utfallet av en okunnig person.
Det är säkert andra än jag som reagerar och som informerar henne om vad som gäller. Bra, för då kan hon förbehållslöst be dem om om ursäkt som hon offentligt har förolämpat. Om nu ordet ”förlåt” (inte i betydelsen ”förlät” som i Lucia-sångens text..) ingår i hennes vokabulär…
För det heter ”förlät”, inte ”förgät”! Så här är det, nämligen:
”Kring jord som sol’n förlät”. Förlåta betyder här överge, lämna. Också den betydelsen är reserverad för högre, särskilt religiös, stil sedan ett par hundra år. Men på 1600-talet sade man förtröstansfullt ”Gud förlåter (överger, lämnar) inte de sina”.
Ett tips till krönikören och alla andra som undrar vad de ålderdomliga orden i Luciasången betyder (fjät, stuva etc): titta in på Svenska spåknämndens sida där alla orden förklaras. Innan de börjar skrika om att texten är felaktig.
Filed under: Allmänt | Leave a comment »