Samlingsregering 2006!

Jag är trött på allt partipolitiskt tjafsande, alla "stödpartier" och allianser och Fan och hans mormor! Därför lanserar jag mitt förslag: samlingsregering 2006!

Sverige befinner sig i moraliskt och humanitärt förfall. Där rättssäkerhet borde råda härskar i stället kaos. För lågavlönade, gamla och sjuka, enmans- och småföretagare, invandrare och infödda är läget ofta – sammanfattat i ett enda ord – katastrofalt!

Det finns ingen att "hålla i hand när åskan går", det finns ingen och ingenting att förlita sig på. Inte Polisen, inte kyrkan, inte advokaterna eller domarna, inte myndigheterna, inte politikerna och absolut inte regeringen. Människor blir allt mer frustrerade av kontrollsamhället som klämmer åt dem som befinner sig längst ner på samhällsstegen men låter dem som sitter högst upp både slippa ta ansvar och känna skuld för något och tillåter dem att ljuga och luras hur mycket som helst utan att de riskerar några kännbara konsekvenser alls.

Politiker i riksdag och regering och höga tjänstemän på regeringskansliet och departementen "uttalar" sig, de anklagar oppositionen och varandra för än det ena, än det andra. De söker syndabockar och de som är ansvariga på riktigt ljuger och luras och slingrar sig och skor sig på undersåtarnas bekostnad. Trots att det är undersåtarna som bekostar deras leverne där uppe i maktens boningar, fjärran från vanliga människors liv och omständigheter.

Jag vill inte ha en borgerlig regering! Absolut inte! Vad blir det för skillnad om medelmåttor med s.k. borgerliga sympatier (vad är förresten "borgerlig"???) hamnar på minister- och statssekreterarposter och andra höga tjänster inom regering och statsförvaltning? De är lika goda/onda kålsupare som det nuvarande gänget under hans Högförnämliga Pösighet af Katrineholm, de är ju uppvuxna och skolade i socialdemokraternas falska och egoistiska system. Men jag vill inte ha en vänsterregering heller!

Jag vill enbart ha intelligenta, kunniga, kompetenta, empatiska, tydliga, raka, modiga människor med integritet i Sveriges regering. Sådana finns. Och de får ha vilka politiska schatteringar som helst eller vara totalt opolitiska. Jag vill bara ha den bästa tänkbara regering som går att uppbringa.

Jag kan tänka mig en justitieminister typ Johan Hirschfeldt, som jag inte har en aning om vad han har för ev politisk färg (och inte bryr mig heller). Justitieministern måste vara en omutlig, klok och kunnig person så advokaten Sten De Geer är ytterligare en kandidat till den posten. Kanske en migrationsminister typ Ulla Hoffmann (v) eller Gustav Fridoln (mp), fast han ska ju lämna riksdagen. En familjeminister kan på rak arm jag inte komma på just nu, men det ska vara någon som vågar stå emot flummiga idéer som är pk för dagen. En socialminister som vågar agera och som inte ständigt sätter upp fingret i luften, typ Maud Olofsson(c). Eller Tove Lifvendahl (m). Fredrick Federley (c) kanske kunde bli skatteminister, hans motto "Från och med nu ska du tjäna på att arbeta" är ett tydligt och rakt besked. Någon statsministerkandidat kan jag inte på rak arm nämna, men det måste väl finnas någon människa som är kompetent och värd att respektera? Kanske Inga-Britt Ahlenius, kanske någon annan. Regeringskansliet ska bantas med hälften. det behövs inte så mpnga som vimsar omkring och hittar på "hyss", som t.ex. mannen som lurade Orback och Sahlin med sina påhittade jämställdhetsprojekt! Det ska inte finnas tiid till flummeri; arbetar man i rikets tjänst och avlönas av medborgarna då ska det inte finnas tid att sitta och pula med egna mer eller mindre korkade projekt. De som får förmånen att arbeta nära regeringen ska vara människor med samma typ av egenskaper som statsråden och de ska förstå att de har viktiga poster och inte ska sitta och flumma och ljuga om vem som ringde vem och vara otrevliga och översittaraktiga mot "pöbeln".

Sverige kan gott ta och snegla lite österut mot Finland där samlingsregeringar (och även enmanspartier) har varit självklarheter i decennier. Det är dags att Sverige vidgar vyerna och försöker hitta ett nytt system som kan fungera så att vi får en regering som är stabil och kan regera. Det allra viktigaste ska inte vara att prompt sitta kvar vid makten, vilket det verkar vara för den nuvarande statsministern. Hans spontana och innersta reaktion när det stod klart efter förra valet att vänsterblocket hade vunnit, var ju att det var tur för då får han ju sitt kvar vid makten…

Sverige borde, innan det är definitivt för sent skaffa sig en kompetent och inte i varje ögonblick absolut pk regering – en regering där varje person som ingår i den och som jobbar kring den har en stark integritet, tydlig inre moralisk kompass, ett starkt engagemang samt en genuin vilja och förmåga att göra ett bra jobb för landets och folkets bästa, inte bara för sig själv och sitt parti.

Alltså: SAMLINGSREGERING 2006!

Be my guest 12: Gustav Fridolin

^{Gustav Fridolin
Foto: Riksdagen (bilden får publiceras)}

Under vinjetten "Be my guest" skriver här Gustav Fridolin (110 000 träffar på Google). Gustav Fridolin är riksdagsledamot, kommittéledamot i MFO, humanist, miljöpartist och avgående förhandlare. Dessutom håller han på och försöker att ta jaktlicens.

Vikten av att någon gång få vinna

Både Anne-Marie och jag har engagerat oss i flyktingfrågor under vår tid i riksdagen. Egentligen är Anne-Marie placerad i skatteutskottet och jag i konstitutionsdito. Frågor om skattenivåer, -tryck och tillväxt är utomordentligt viktiga, för att inte tala om grundlagens värnande, yttrandefriheten och granskningen av regeringen. Men att jobba med flyktingar upplevs ändå, på något sätt, som mer akut. "Det är ingen som dör om skattetrycket är fel", sa Anne-Marie en gång på en buss mot Borås. Och hon har nog rätt.

Att arbeta med flyktingar är väldigt speciellt. Det är inte sällan frågor om liv och död, framtid eller förföljelse, tillfrisknande eller sjukdom. Det är ett jobb med desperata, otrygga människor som söker sig en framtid. Visst kan en företagare vara desperat när skatten upplevs orättvist hög, och visst kan man bli desperat när Bodström än en gång vill inkräkta på integriteten. Men det handlar inte om att någon står på flygplatsen och skriker att den inte vill avvisas till systematisk förföljelse som armenier i Azerbajdzjan. Å andra sidan, vänskapen som växer ur att hjälpa en flyende människa, kärleken och tacken från någon som lyckas ta sig genom nålsögat och använda den eroderade asylrätten är så mycket större än den som upplevs i andra politiska frågor. Liv eller död. Framtid eller förföljelse.

De senaste åren har de blivit mer död och förföljelse och mindre framtid och liv. Färre fester vid uppehållstillstånd, eftersom de som väl fått stanna har varit så sjuka att fest varit det sista att tänka på vid PUT och allt färre fått stanna. Med det har också flyktingrörelsen tappat i självförtroende och styrka. Man har inte längre känt att det man gör är något värt när inga intyg, inga skäl, inga dokument i världen kunnat ge förföljda en fristad.

Tills nu. Flyktingrörelsens uppsving från julen 2004 och framåt kan komma att gå till den svenska historian. Man enade sig, organiserades, samlades i demonstrationer. Det har diskuterats, inte minst på den här bloggen, om amnestikravet var det rätta att ena sig bakom, men hur det än var med den saken så hade enigheten i sig ett värde. Styrkan i en enig flyktingrörelse visade på humanismen i den svenska folksjälen, viljan att förändra och skammen över en hårdnande flyktingpolitiken.

Än har det inte blivit någon amnesti. Det har blivit till en tillfällig lag och en påhäftad garanti om att de flesta av åtminstone de gömda barnen och barnfamiljerna kommer få stanna i Sverige. Det går inte en natt utan att jag ligger vaken en stund för att fundera över om det trots allt hade kunnat gå att pressa regeringen lite längre eller om den här lagen verkligen kommer innebära det vi alla hoppas att den ska. Någon säger säker att "det bidde bara en tumme". Men det är de som säger så, det är de som tappat självförtroendet som riskerar lagens tillämpning. Om inte vi som trott på en amnesti eller i vart fall tror på en human flyktingpolitik där människor ges möjlighet till ett värdigt liv i Sverige står upp för vad vi tycker att den tillfälliga lagen ska betyda, riskerar den att falla samman. Det var flyktingrörelsens stryka som pressade fram lagen, om man återigen förfaller till svaghet riskeras uppföljningsarbetet.

Lagen ska kritiseras, miljö- och vänsterpartister likaså. Konstruktiv kritik, meningsfulla utrop, påtryckningar – det är just det flyktingrörelsen sysslat med sedan julen 2004. Men uppgivenhet och bristande självförtroende kommer ingen vart. Se lagen som ett första steg, nedläggningen av utlänningsnämnden som ett andra, de permanent ökade möjligheterna för uppehållstillstånd för offer för människohandel och förföljda kvinnor och homosexuella som ett tredje. För att en rörelse ska bestå, för att människors glöd ska växa till en eld, för att kraven ska höras krävs det att man någon gång får känna att man vinner. När kritiken blir av det slag att inga andra politiker än vi som varje dag möter flyktingar och skäms över flyktingpolitiken vågar driva på för en bättre flyktingpolitik så blir den kontraproduktiv. Det bästa får inte bli det godas fiende.