• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    december 2005
    M T O T F L S
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    262728293031  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Migrationsverkets personals attitydproblem bekräftas nu av allt fler

Migrationsverket logo
Från allt fler håll bekräftas nu de berättelser och rapporter som Medborgarnas flyktingombudsman – MFO fört fram i åratal. Läs mer här.

God Jul!

Angel globeEn riktigt, riktigt  GOD JUL önskar jag alla mina läsare!

Merit

Be my guest 18 – Christmas Special: Nuri Kino

nuri_allvarlig_1134161832_599Under vinjetten ”Be my guest” skriver återigen journalisten, kandidaten till Stora Journalistpriset, vinnaren av Guldspaden samt dokumentärfilmaren Nuri Kino.

Jag är på väg hem med ett hemligt dokument som en källa stulit från sin arbetsplats. Hett stoff. Det är natten till Julafton, grävande journalist som jag är kunde jag inte få en bättre julklapp.

”Snälla Nuri, kom igen. Vi träffas alldeles för sällan”, ringer min vän och säger.

Han och två musikervänner till honom befinner sig i en studio. De spånar på nya låtar. Abdallah Rhawi, med artistnamn Addo, spelar sin senaste låt för oss. Kitwo Latwo, Det var en gång, heter den. Sången går vidare samtidigt som håren sakta reser sig på min kropp av text och melodi som får livet att stanna upp.

Jag frågar min polare Josef Cacan, programledare för en TV-show som slår det mesta, varför den tredje killen är så svart under ögonen. Något jag inte borde ha gjort. Josef berättar att den tredje, Daniel Afram, också en känd assyrisk sångare, nämligen lider av MS. Med en gång blir jag nedstämd. Låten går vidare. Nu blir jag nästan paralyserad av texten. Broder lurar broder. Moder är för upptagen för sitt barn. Osämja har blivit till regel. maria_og_jesusbarnet_1135382245_625Vem ska främja fred mellan familjemedlemmar? Det är budskapen i den assyriska texten som natten till Jesusbarnets födelsedag får mig att tänka till ordentligt. Den får mig att ordentligt, men så att han inte märker det, titta på en kille som sakta tynar bort av en fruktansvärd sjukdom men har mod och livslust nog för att få oss andra tre att gång på gång skratta så vi får tårar i ögonen. Han har nämligen gått ett steg längre. Han har kommit till insikter.

”Kan du inte skriva en text till en melodi som Addo har knåpat ihop”, frågar Daniel mig. Hur skulle jag kunna svara annat än ja? En halvtimme senare har vi låten klar: ”Tala om för mig att jag har någon”. Det blir som ett svar på Addos låt. Ett rop på lojalitet, vänskap, kärlek och värme.

När vi skrivit färdigt undrar Daniel, som är från Tyskland, varför alla svenska journalister är så förvånade över att anställda på Migrationsverket beter sig illa mot sina medmänniskor. Jag önskar att jag kunde svara något annat än att jag är lika förvånad som han över hur förvånade alla är. Titta runt! Öppna ögonen! Vi lever i en sekulär kultur som sakta men säkert förgör oss. Att vara snäll är att vara blåst. Att vara humanist är vara svag. Detta är inte isolerat till vår migrationsminister och vissa underhuggare. Detta är cementerat i denna kultur.

God Jul och Gott Nytt År Sverige och världen!

Om det ändå kunde vara en god helg och ett gott helgfirande för alla på vår planet. Men nej, världen är full av crap. Det bör vi alla påminna oss om! För många, från tsunamin, från katastrofen i New Orleans, från alla jordbävningar och andra naturkatastrofer är det den första julen utan nära och kära. Tomma stolar runt borden. Vi får inte heller glömma alla som inte har något att ha på borden, om de nu ens har bord. Och när vi gnäller om att vi har ont i kroppen, eller ont om tid – kanske vi bör stanna upp och tänka till! Sända en tanke till alla som inte har mycket tid kvar, de som verkligen har ont i kroppen.

Kära vänner, visst det är en kliché som säger att man till jul ska tänka: ”Från oss alla till er alla”! Från mig till dig och resten av mina medmänniskor: På Hans eget modersmål: ”Mawludo d´Moran brikho” (välsignad är vår Herres födelse).

God Jul med löfte om att jag aldrig tänker ge upp. Så länge jag orkar och kan ska jag försöka förbättra världen! Det hemliga dokumentet känns inte längre som en journalists julklapp och ännu ett uppslag utan som det som det är ämnat för…

Den nästan blinde irakiske mannen

Tror någon att någon ur Migrationsverkets personal på plats har gjort något konkret för mannen från Irak som så illa förnedrades av två MIG-anställda?

Bandinspelningen
Min klient, Mohammed, som själv otaliga gånger förnedrats och trakasserats av handläggare på MIG, bl.a. samma handläggare som nu förnedrade den irakiske mannen, fick till slut nog och spelade in samtalet mellan irakiern och två MIG-anställda. Likadana och liknande samtal skulle kunna spelas in i tiotal, rentav hundratal varje dag av asylsökande runt om i Sverige. Kanske är det vad vi måste börja uppmana dem att göra efetrsom våra rapporter inte tas på allvar förrän uppselningar görs i media.

Massor av liknande historier
Mohammeds åldrige far vräktes och tvångsförflyttades från en förläggning till en annan för att han lät sin son sova över hos och hjälpa honom eftersom han inte talar annat än arabiska. Mohammed, som jag känt som en fantastisk ung man under 5,5 år (MIG har hanterat hans ärende felaktigt, likaså UN och det ligger nu i Europadomstolen…) hade flippat ur och blivit nästintill psykotisk när han fick besked om att hans hustru och lille son skulle föras till Ryssland och han själv skulle bli kvar i Ingenmansland i Sverige. Det klarade MIG inte av att hantera utan ringde efter Polisen. MIG:s personal brydde sig inte om att försöka tala med honom, lugna ner honom. När Polisen kom till platsen hade Mohammed i förvirrat och förtvivlat tillstånd slagit sönder viss inredning i receptionen hos MIG och även kommit åt en MIG:a som tydligen fick en blessyr. MIG:s personal slapp allt ansvar, Mohammed var skyldig…

Läs mer om detta och andra historier på MFO.s sida i något av arkiven från 2003 eller 2004. Där finns också gott om andra berättelser sedan åratal tillbaka, samtliga vidarebefordrade till MIG och tillgängliga för vem som vill på MFO-sidan. Attityderna och det oetiska förhållningssättet och beteendet mot asylsökande är väldokumenterat. Och det sträcker sig således långt tillbaka och är absolut inte några "enstaka händelser" som råkat poppa upp just nu!

MIG struntar i den blinde mannen också nu
Av den en timme långa inspelningen – det var ju bara en bråkdel som hördes i Aktuellt – framgår också att MIG-tjänstemännen "utser" Mohammed och en annan asylsökande att "hjälpa" den irakiske mannen! Att två andra asylsökande ska gå hem till mannen i hans smutsiga kyffe på ett rum ock kök utan kylskåp; att de ska orka ta ansvar för honom också,  förutom sina egna problem och, som i min klients fall: sin egen familj, är ganska övermaga av MIG att förvänta sig. Och oförskämt! Givetvis hjälper de asylsökande ofta varandra, det ingår i mångas kultur och uppfostran att dela det de har med andra och att hjälpa dem som har det svårt. Men att vara oavlönade assistenter åt MIG-folk som själva inte ens kan klara att tala normalt med en asylsökande – det är nog att gå över gränsen. Läs även artikel i Dagen.

Vill ni veta hur den blinde mannen har det nu? Ingen ursäkt från någon representant från MIG. Ingen liten omtanke om honom som är blind, sjuk och orolig nu, när alla goda svenskar firar varm och fröjdefull jul. Ingenting. Han sitter där han sitter med, just för tillfället (fredag kväll) en annan asylsökande, en irakier, som finns hos honom och hjälper honom. Frivilligt, av egen vilja. Oombedd av MIG.

Jag önskar alla MIG-tjänstemän som vet med sig att de inte betett sig medmänskligt eller ens korrekt en lika god jul som de asylsökande som de kränkt får uppleva. För de två MIG-anställda som kränkte den blinde irakiern (och som kränkt otaliga andra asylsökande tidigare men där det inte finns bandinspelningar) önskar jag att de en enda dag skulle få befinna sig i en asylsökandes – t.ex. just den mannens – kläder. Och alla professionella, engagerade och kunniga MIG-anställda (tack och lov att ni också finns!) önskar jag oförbehållsamt stryrka, mod, integritet och en riktigt

GOD JUL!

Citera gärna men ange den här bloggen som källa!

Be my guest 17: Birgitta Elfström, Migrationsverket

Birgitta ElfströmBirgitta Elfström
Foto: Merit Wager

Under vinjetten "Gästblogg" skriver personer som inte själva bloggar men som jag tror eller vet har något att säga. Här är en blogg från Birgitta Elfström, mellanösternexpert och beslutsfattare på Migrationsverket och medlem i Internationella juristkommissionen. Hon och Arne Malmgren är just nu på resa i Syrien och Libanon och skickar sin text från ett internet-café i Damaskus. Läs Birgitta Elfströms och Arne Malmgrens rapporter från Israel/Palestina här. Klicka på "Publikationer" och sedan på "Rättegångsobservatörer".


Vi håller oss informerade bland annat genom din blogg. Vi borde bara njuta och koppla av på vår semester i Mellanöstern  men vi kan inte undgå att bli berörda av det som händer inom Migrationsverket. Det är rent f-dj. Ni inom MFO har bloggat och på andra sätt reagerat på mycket av det som hänt och händer men tyvärr åtgärdas inte mycket. Vi är inte förvånade…

Det är mycket som ledningen borde ha tagit itu med men som som den hellre tystar ner. Vi anser att  mottagningsenheterna har arbetsuppgifter som inte går att förena. Dels skall de jobba med lite "social verksamhet", dels med att verkställa avvisningsbeslut. Verkställigheten borde i stället genast gå över till en helt annan myndighet.

Egentligen borde hela mottagningsbiten också vara fristående från Migrationsverket!

Vad vi har kunnat erfara så har ännu inget hänt i frågan om åldersbestämningar heller. Frågan utreds och utreds. Det tas vidriga beslut när det gäller åldersbestämning. Det leder inte sällan till fasansfulla familjesplittringar.

Vi på Migrationsverket följer inte de internationella konventioner som Sverige skrivit under. Vi ber t.ex. flyktingar söka jobb i ett land som inte har ratificerat flyktingkonventionen. Vi har läst en beslutsmotivering som går ut på att landet dit den sökande avvisades har en skyldighet att ta emot honom eftersom denne bott i det landet en tid! Vi avvisar statslösa kurder till ett liv som saknar allt vad mänskliga rättigheter heter. Vi ger irakier från norr tillfälligt uppehållstillstånd och upphäver inte avvisningsbeslutet. Vi har i många beslut skrivit att verkställigheten skall ske frivilligt. Vi anser inte att vi plötsligt,  i ett senare läge, kan ändra vårt beslut till att bli mera negativit än det det var från början. Att verkställigheten för dessa skall ske frivilligt har varit välkänt länge. Det finns aldrig pengar till att vi skall få kompetenspengar så att vi kan åka till de länder som vi arbetar med. Det är därför som vi återigen besöker Libanon och Syrien på egen bekostnad.

Personalkulturen är som bortblåst. Det verkar som om ryggdunkning gäller. Men vi fortsätter att jobba med det uppdrag som vi anställts för. En sökandeombudsman behövs kanske. Det är kanske till den som vi också skall framföra frågor och få igång en diskussion om svåra internationella spörsmål. Vi anmäler oss frivilligt till att bli sökandens ombudsman. Vi tror att vi är bra på detta om det överhuvudtaget måste finnas en sådan som är anställd av verket. Vi tror inte att det räcker med en. Det behövs många.

Citera gärna men ett krav är att den här bloggen anges som källa!

Migrationsverkets beslut att inrätta sökandeombudsman är orealistiskt

Migrationsverket logoMigrationsverkets ledning presenterade  i går sitt beslut om att  inrätta en "sökandeombudsman". Det ter sig som ett något panikartat påhitt, välmenat men inte särskilt smart. Man behöver ju inte tänka till mer än lite extra för att inse att de asylsökande, vars misstro mot MIG och dess anställda med fog redan är stor, knappast kommer att ha ens en gnutta tillit till en "sökandeombudsman" anställd av samma verk"!

Att skapa tillit, att få människors – särskilt utsatta människors – förtroende tar tid och kräver stor kunskap, erfarenhet och social, kulturell och juridisk kompetens. Medborgarnas flyktingombudsman med en kompetent och engagerad kommitté finns ju redan – och har funnits och rapporterat och idkat tillsyn i flera år. Vi har de asylsökandes förtroende och har kunnat föra fram deras synpunkter på ett tydligt och klart sätt till MIG under lång tid. Vi har en samlad kompetens som är social och kulturell med bl.a. en auktoriserad tolk i arabiska som har stor erfarenhet av att arbeta både för MIG och för asylsökande; vi har politisk kompetens via flera riksdagsledamöter; vi har juridisk kompetens, vi har stor praktisk occh medmänsklig kompetens via en präst i Svenska kyrkan som under många år fungerat som flyktingpräst.  Vi har också mediekompetens och förmåga att skriva raka och tydliga rapporter. Kort sagt: allt det som behövs för att idka tillsyn, komma med råd och förslag etc vilket vi också redan gjort under flera år. Men, som sagt: viktigast i sammanhanget är att vi har de asylsökandes förtroende och det kan inte köpas för pengar eller skapas på några veckor! Allra minst om man är anställd av MIG!

Det som nu blåses upp stort i media är sådant som vi fört fram och rapporterat om under lång tid och det hade nog varit bra om man både lyssnat och tagit det på allvar. Bandinspelningen i Aktuellt kom via MFO, från en av våra klienter och vi har rapporterat om mängder av andra incidenter minst lika uppseendeväckande och oacceptabla. Det är synd att det ska behöva gå via media innan man tar itu med problemen.

Två av MFO-kommittémedlemmar samtalade i går om händelserna inom MIG i Studio24, SVT24. Inslaget kan ses här. Klicka  på sändningen kl 18.15 den 22 december.

Märklig inställning

Folkpartiets ledamot i Migrationsverkets styrelse Monica Werensfels-Röttorp tycker att det är "för mycket negativ uppmärksamhet på de anställda inom verket just nu":

– Jag tycker att det är en väldig förföljelse av Migrationsverket just nu. Man vill se fel i vartenda beslut de tar, säger hon.,

Ja men vilken planet kom hon ifrån? Hon kan inte ha befunnit sig i Sverige de senaste dagarna, månaderna åren!

För det första så pågår verkligen inte någon "väldig förföljelse" av Migrationsverket. Däremot är det många, bland dem jag som Medborgarnas flyktingombudsman och andra medlemmar i kommittén, som kraftfullt kritiserat beteendet hos alltför många MIG-anställda gentemot asylsökande. Med fog! Men det tycks Monica Werenfels Röttorp inte ha någon aning om. Jag föreslår att hon läser rapporter och artiklar här och på den här bloggen under kategorin "Asyl&Migration". Men främst föreslår jag att hon ens en enda dag följer med oss, som har de asylsökandes förtroende, på ett besök på en förläggning (alltså inte eskoterad av MIG-personal). Kanske  begriper hon efter det lite mer och kan avstå från huvudlösa kommentarer.


För det andra:
När Monica Werenfels Röttorp säger: "Man vill se fel i vartenda beslut de tar", är hon också ute på konstiga vägar. Vi har fört fram personalens attityder och beteenden, det är dessa vi diskuterat och debatterat och rapporterat om. Vilka "man" är som hon syftar på vet jag inte heller. Vad hon däremot har rätt i, omedvetet, är att också många beslut är felaktiga, och undermåliga och att handläggare ofta har fattat negativa beslut för att det går snabbare, är lättare och premieras högre genom "pinnsystemet". Ifall styrelseledamoten inte känner till pinnsystemet får hon fråga någon på MIG i vars styrelse hon sitter.

Ta bort aningslösa och verklighetsfrämmande människor ur den viktiga MIG-styrelsen (det kanske finns fler som Monica Werenfels Röttorp…) och sätt in engagerade, modiga, intresserade, engagerade, aktiva människor med koll på saker och ting som har med deras styrelseuppdrag att göra!

Läs förresten också Fredrick Federleys bloggning under rubriken "Goddag, yxskaft" här.

Mumincitat of the day #10

Kommentar till det skandalösa beteendet inom Migrationsverket

Läs här en kommentar av ledamoten i MFO-kommittén, Tove Lifvendahl.

Be my guest 16: Nuri Kino

nuri_allvarlig_1134161832_599Under vinjetten ”Be my guest” skriver återigen journalisten, kandidaten till Stora Journalistpriset, vinnaren av Guldspaden samt dokumentärfilmaren Nuri Kino.

Jag vill börja med att säga att det finns många eldsjälar som jobbar på Migrationsverket. Anställda som gör vad de kan för att göra livet drägligare för asylsökande. Men där finns också de andra. Och de finns tyvärr inte enbart på Migrationsverket, de finns på många håll i samhället i övrigt.

Det är inte Janna Valik som måste avsättas! Det är den fruktansvärda kultur som tillåter omänsklighet. Jag säger det igen: Återinför solidaritet, inte fackets utan medmänskligheten. Läs nedan några av alla mina kontakter med anställda med Migrationsverket.

”Och de har mage att komma tillbaka efter många dar och sedan duschar de i timmar. Har de råd med att använda så mycket vatten i sina hemländer kanske?”
Sa en anställd på den nu nedlagda flyktingförläggningen Carlslund när jag avslöjade att flyktingbarn (asylsökande) tvingades in i prostitution.

”Nu är det så att det finns en lag och den gäller!”
Svarade chefen för en förläggning i Örebro när jag undrade varför en asylsökande vars rullstol inte länge fungerade inte fick en ny. Ataa Yaldiko hade fått båda sina ben bortsprängda av Saddam Husseins dödsskvadron. Det tog hans far tre månader att skjuta sin son i en trasig rullstol till Sverige. Rullstolar ligger oanvända överallt i vårt land, men Ataa fick inte en ny rullstol i Sverige.

”Vi tänkte att vaddå han gör ju ett bra jobb, alltså som vaktmästare!”
Sa chefen för den nu nedlagda flyktingförläggningen Vintergården när jag avslöjade att han kände till att vaktmästaren var pedofil. En vaktmästare som sedan tillsammans med fyra andra dömdes till fängelsestraff för att ha utnyttjat och sålt flyktingbarn.

”Vaddå? Tror inte du att våra handläggare kan höra om en tolk är kompetent eller inte?”
Skrev en chef vid Migrationsverket i Solna till mig när mina kollegor på Ekot och jag avslöjade att man på verket ett otal gånger använt sig av tolkar som inte behärskar svenska tillfredställande och som översatt viktig information felaktigt.

”Jaha, nu ska ni påstå att vi är cyniska igen och inte ägna en sekund åt hur hårt belastade vi är.”
Sägs i ett bandat telefonsamtal med en Migrationsverksanställd som svar på frågan varför Migrationsverkets handläggare avslöjat för en asylsökandes ambassad att denne befinner sig i Sverige trots att det i den asylsökandes hemland anses som högförräderi att söka asyl i ett annat land.

”Vill han ta sitt liv är det inget jag tänker ha på mitt ansvar. Det är väl hans problem.”
Säger en handläggare till mig på telefon när jag är på väg från ett besök hos en asylsökande som vid upprepade tillfällen försökt ta sitt liv. Han har skurit sig i armarna. Han har försökt hänga sig. Han har brutit sig in i medicinskåpet och förgiftat sig och ligger i respirator. Om han skickas tillbaka avslöjas en cell i ett motståndsparti i hans hemland och många av hans kamrater kan dömas till döden för att de agerat gentemot diktatorn.

 

Snabba ryck

Migrationsverket logo
Den kränkande chefen som hördes i inslaget i Aktuellt i går fått lämna sitt jobb på Migrationsverket.  Även en annan "firande" chef ska, enligt uppgift, ha fått lämna sitt jobb. Om det är för gott eller om de bara är ute på en "tme out" är okänt.

Avslöjande språkbruk i MIG:s pressmeddelande

Migrationsverket logoI Migrationsverkets kallelse till pressträff idag, torsdag den  22 december, står det:

"Migrationsverket inbjuder till en pressträff för att informera om vilka åtgärder som vidtas på myndigheten med anledning av den senaste tidens händelser som uppmärksammats i media."

Om man hade valt att gå sanningens väg hade där i stället stått t.ex.:

"Migrationsverket inbjuder till en pressträff för att informera om vilka åtgärder som nu, äntligen, ska vidtas på myndigheten med anledning av alla de allvarliga händelser som vi känt till sedan länge men inte förrän de uppmärksammats stort  i media insett att vi tvingas ta itu med."

Vi inom MFO som jag företräder tillsammans med en kommitté på tio personer, har sannerligen uppmärksammat både tidigare och nuvarande ledningar och även migrationsministern på mängder av "incidenter" liknande den som vi i går bidrog med i Aktuellt . Varför har inte det fått genomslag så att Migrationsverket agerat kraftfullt på alla de rapporter och berättelser som vi fört fram genom åren? Då hade vi sluppit det här vanliga scenariot att inte förrän "under galgen" och när media uppmärksammar, börjar man samla sig och komma med "åtgärder"?

På MFO-sidan, liksom här på bloggen under "Asyl&Migration" finns otaliga exempel och rapporter som vi fört fram.

  Citera gärna men ange källan!

Om attityder och beteende hos delar av Migrationsverkets personal

Migrationsverket logoDet var MFO som försåg Aktuellt 21 idag, den 21 december, med uppgifterna och bandinspelningen av samtalet mellan en blind asylsökande irakier och Migrationsverkets personal. Jag kan informera dem som är intresserade och hamnar här på min blogg, att det som framkom i Aktuellt endast är en mycket liten bråkdel av vad vi har sett och hört genom åren.

Jag kan också tala om att både jag själv och andra medlemmar i MFO-kommittén otaliga gånger rapporterat och berättat för ansvariga om händelser liknande den som togs upp i i Aktuellt och även sådant som varit ännu värre. Men vi har inte sett något resultat av alla rapporter, muntliga och skriftliga. Vi har inte sett en förändring till bättre, snarare till det sämre.

MFO har under ett antal år fungerat både som ombud för asylsökande och som opinionsbildare samt rapporterat om övergrepp och oacceptabelt agerande och inhyúmana attityder otaliga gånger till: Migrationsverket, Rikspolisstyrelsen, Justitiedepartementet och UD. Vi har besökt förvarsenheterna i Malmö och Märsta och rapporterat därifrån. Vi har besökt förläggningar i Säffle, Gimo, Söderhamn, Horndal, Boden och ytterligare några orter i norr och rapporterat därifrån. Och vi har rapporterat om märkliga indragningar av dagersättningar, om godtycke på många olika plan, om misstankar om att möbler och husgeråd som köps ut av MIG-personal på s.k. rekvisitioner inte alltid hamnar där de ska hamna, d.v.s. hos asylsökande. Vi har berättat om MIG-personalen som inte orkade dela ut medhavda matpaket till hungriga asylsökande som rest från Malmö till Skinnskatteberg och kom fram en fredag kväll till ett ställe där de inte kunde köpa någon mat. Personalen valde att kasta maten i skogen, det var för jobbigt att dela ut den till de asylsökande.

Detta är – jag betonar det starkt – bara en bråkdel av vad vi sett, hört och rapporterat om. Vi har fungerat som – och vi kommer att fortsätta att fungera som – en aktiv och fristående "tillsynsmyndighet".  Och här på bloggen kommer fortsättning att följa…

Migrationsverkets anställdas trakasserier

Migrationsverket logoVi som i åratal sett och hört det här beteendet från Migrationsverkets anställdas sida gentemot asylsökande vet att den typen av samtal och agerande som beskrevs i Aktuellt idag, den 21 december (sändningen kan ses här), är så vanliga att de inte ens går att räkna. Jag har sett och hört och hört talas om hundratals, förmodligen tusentals kränkningar i samma stil: dagligen och över hela landet, på alla ställen där Migrationsverket har mottagningar och kontor.

Bland Migrationsverkets personal som har direktkontakt med asylsökande är kränkningar, oetiskt, inhumant, oförskämt, främlingsfientligt och nedlåtande attityder och beteenden så vanliga att man får känslan av att de är vanligare än motsatsen. Detta kan jag säga efter snart tio års erfarenhet, en tid då jag sett och även rapporterat otaliga övergrepp, polishämtningar, inkapacitet att hantera gråtande och förtvivlade gravida kvinnor som fått avvisningsbesked, nedlåtande och spydigt bemötande av äldre palestinska män och kvinnor som inte genast fattar allt som handläggare säger och förmanar dem om etc, etc, etc.

Avslöjande artiklar i Världen idag

Världen idagNya, häpnadsväckande och skrämmande avslöjanden under samlingsrubriken Världen idag avslöjar polisens illegala vapenhandel kommer att publiceras varje dag i fem nummer av tidningen: den 19, 21, 23, 28 och 30 december. Tretton artiklar, alla skrivna av Nuri Kino. Läs den första  från den 19 december under rubriken Döms oskyldiga för att dölja polisens brister?här och följ artikelserien den 21,23, 28, 30 december.

Be my guest 15: Håkan Sandvik

Håkan Sandvik Håkan Sandvik
Foto: Merit Wager

Under vinjetten "Be my guest" skriver här Håkan Sandvik (2 500 träffar på Google). Håkan Sandvik är tidigare flyktingpräst inom Svenska kyrkan. Han har bott många år i Jerusalem och är en av få – kanske den enda i världen – som håller gudstjänster på svenska, finska och arabiska. Han kan också emellanåt höra honom i radions P1 där han framför sina "Tankar för dagen" .

Anledning till fest

Genom medierna har vi fått en se en glimt bakom kulisserna i Migrationsverket i Solna. Festen över det ”lyckade” avvisningen av en familj till Ryssland för ett drygt år sedan låter oss ana den höga ambitionsnivån hos vissa beslutsfattare och handläggare.

Men varför blev just avvisningen av denna familj en sådan glädjefest? Naturligtvis är svaret att familjen varit extra ”besvärlig” för MIG´s personal. På vilket sätt då?

Mitt förslag till svar på den frågan är att familjen var ovanligt väl intregrerad i Sverige, det gjorde den extra besvärlig. Alla i familjen pratade utmärkt svenska. De hade också lärt sig ovanligt bra hur det svenska samhället fungerar ( i alla fall sägs fungera). De kunde alla lagparagrafer om mänskliga rättigheter och de talade om det för MIG´s personal. Pappan hade haft ett arbete under ganska lång tid och var mycket uppskattad på sin arbetsplats. Barnen var aktivt med i den lokala idrottsföreningen. Dessutom ställde de i flera fall upp för andra asylsökanden som inte kunde det svenska systemet lika bra – till förtret för en och annan MIG-anställd.

Alltså en ovanligt väl integrerad familj. De vägrade i det längsta att ta en offerroll och låta MIG´s personal ”sätta sig på” dem. De tiggde inte underdånigt utan krävde sin rätt. Inte ens när deras barn förlorade livsviljan och fadern under flera månader av MIG separerades från övriga familjen blev han knäckt. En helt beundrandsvärd attityd och styrka – om man har svenskt pass. Men familjen hade inget uppehållstillstånd. Därför blev den i stället så besvärlig att flera av MIG´s personal kände en genuin lättnad när de blev av med den ”besvärliga familjen”.

Familjen avvisades med löften om vård för sitt sjuka barn i S:t Petersburg. Av löftet blev inget, familjen lever nu i Ryssland under miserabla omständigheter. Om den ännu inte har knäckts är det helt otroligt. Men det är inte mera MIG´s problem. MIG besegrade den ”besvärliga” familjen, vars stolthet och integration blev ett hot mot vår bild av den underdånige och maktlöse asylsökande. Tänk om andra asysökanden skulle lära sig och bete sig på detta sätt – då skulle det inte bli många fester på Migrationsverket i framtiden.

Migrationsverkets personal JO-anmälde verkets generaldirektör

JOVem granskar JO?

Jag bara undrar eftersom JO fortfarande inte fattat beslut gällande den anmälan som facket på Migrationsverkets förvarsenhet i Märsta gjorde mot sin generaldirektör i februari i år, för mer än tio månader sedan. Detta med anledning av att, som det framstår, facket vill att facket, inte Migrationsverkets generaldirektör (och inte heller regering eller riksdag) ska ha beslutanderätt över vem/vilka som får besöka asylsökande som sitter inlåsta på Migrationsverkets förvarsenheter i väntan på avvisning. Trots att det i Migrationsverkets reglemente står att förhållandena ska vara så förläggningslika (öppna) som möjligt och trots att de som sitter inlåsta på förvaret inte har begått några brott utan bara ska avvisas och givetvis har rätt att ta emot besök. Och trots att lagar och regler stiftas av andra organ än facket och dessa lagar inte på något sätt förbjuder människor att besöka intagna på förvarsenheter. Facket tycks anse att det ska ha rätt att införa egna, fackliga regler och bara släppa in välvilligt inställda frivilligorganisationer som deltar i personalens möten och inte kritiserar (kanske inte alltid ens ser) oegentligheter och oacceptabelt agerande i de slutna lokalerna. Facket anmälde Migrationsverkets generaldirektör när hon följde gällande regler och agerade i linje med att öppenhet och insyn ska prägla verksamheten.

Det ter sig en aning märkligt att det ska ta så väldigt lång tid för JO att meddela ett beslut i detta inte särskilt komplicerade ärende. Man kan undra om det inte finns något regleringsbrev från regeringen som talar om hur lång tid JO får ta på sig? Kanske inte. Men det går förstås att ta reda på. För om JO ska granska andra myndigheter – och det tar så här lång tid i ett enda tämligen klart och tydligt fall – då måste ju någon också granska JO. För särskilt effektivt ter det sig ju  inte och alla verksamheter som drivs med skattemedel bör ha högs ställda effektivitets- och kompetenskrav.

Forts. följer.

Citera gärna men ange källan!

Samma ansvarskultur hos MIG-anställda som i regeringen

Migrationsverket logoUnder åratal har jag rapporterat, beskrivit, berättat, fört fram berättelser liknande den som publiceras i DN idag (läs här och här), om hur MIG:orna firade att de lyckats bli av med en asylsökande familj på ett grymt och inhumant sätt. Jag träffade pappan i familjen flera gånger där han satt inlåst på MIG:s förvarsenhet i Märsta medan hans svårt sjuka äldsta son låg på psykavdelning och mamman/frun och de två yngre syskonen också fick bo där i flera månader. Jag hörde hela historien om hur han lurats till ett "rutinmöte" hos MIG i Solna och hur de lurade honom och lät Polisen vänta på honom när han dök upp ochj föra honom direkt till inlåsning på förvaret. Hans två yngre barn var då ensamma hemma, men då fanns det resurser att hämta dem och frakta dem till psykavdelningen där den sjuke brodern behandlades och sedan låta dem leva insträngda på avdelningen, en klart osund miljö för små barn. Pappans vånda och frustration där han satt inlåst bara några få mil från sin sjuka och lidande familj var stor. Avvisningen blev brutal. Och MIG:orna firade med champagne!

Exemplen på hur MIG:or betett och beter sig mot asylsökande är så många att om jag börjar beskriva dem så blir det en tjock bok. Personalen vet att inget händer vad den än gör, hur den än beter sig. Att skymfa och behandla en blind man riktigt illa ger inga konsekvenser. Att låta en dödssjuk man med en hjärntumör sitta i ett kalt kyffe i sex månader i onödan när det enda han vill är att få hjälp med att komma till sitt hemland för att dö, får inga konsekvenser. Att skriva felaktiga, slarviga beslut ger inga konsekvenser. Att tilltala och bemöta asylsökande respektlöst, översittaraktigt och maktfullkomligt ger inga konsekvenser.  Att låta en asylsökande kvinna flytta in med sin son hos en MIG-handläggare som sedan tar över vårdnaden av kvinnans lille son och lyfter familjehemsersättning får inga konsekvenser, det utreds inte ens (så vitt jag vet). Inte heller att samma handläggare låter den asylsökande kvinnan disponera hans bil och vara ute och köra på vägarna utan vare sig körkort eller kunskap om trafikreglerna. Att storma in hos asylsökande i deras bostäder och öppna deras köksskåp och titta om de har för många kastruller ger heller inga konsekvenser. Listan kan göras oändligt mycket längre.

Samma typ av “icke-ansvarskultur” som man har ända uppe i landets högsta ledning: hos Göran “JAG har inte gjort några fel, det är mina underlydande” Persson, Laila “Phuket” Freivalds och Lars “Dåligt Minne” Danielsson m.fl. råder inom MIG. "Gör vad du vill bara du har bra bortförklaringar". Och har du inga bortförklaringar och är överbevisad om att du agerat fel så betyder det ändå ingenting för du behöver ändå inte stå till svars för någonting. Om inte annat så ser facket till att inget personligt ansvar avkrävs någon av dess medlemmar. I stället polis- och JO-anmäler fackmedlemmar sin ledning och dem som kritiserar dem! Det är sådant ansvarslöst beteende som den svenska regeringen och facket lär myndigheterna och folket. Lycka till, Sverige!

En utskrift av den ljudupptagning som gjordes vid mötet mellan MIG:ans personal och den blinde irakiern som söker asyl kommer snart att läggas ut här.

Citera gärna men ange källan!

Be my guest 14: Tove Lifvendahl

Merit Wager)Tove Lifvendahl
Foto: Merit Wager

Under vinjetten "Be my guest" skriver här Tove Lifvendahl (16 100 träffar på Google). Tove Lifvendahl är en mångsidig och mångsysslande person (se hennes hemsida). Hon har nyligen avgått ur moderaternas partistyrelse men sitter kvar i Stadsmissionens styrelse, håller på med en dokumentärfilm, jobbar  med PR och kommunikation och mycket annat. Samt har skrivit en bok som heter "Människor som gör" (läs mer om den här).

Genom huvudet under en sekund

"Du ser ut som du är i fältkoma”, konstaterade en bussig kollega till mig i hissen upp till kontoret i morse. Liknelsen är inte helt dum, eftersom jag just nu känner att jag utkämpar ett slag mot klockan och mina egna ambitioner. Har för mig att det var Cromwell som sa att ”ambition är en god tjänare men en usel herre”. Igår hann jag med flera av de tidigare inplanerade aktiviteter som var för sig var ganska enkla, men som sammantaget ledde mig in i koman.

Kvällen slutade sent med ett pass framför datorn och genomgång av mail (en som var arg över en krönika i Corren som handlade om Byggnads fejd med lettiska Laval, olika jobbprojekt) en rapport som ska levereras till kund före jul (tveksam nytta med alla dessa före-jul-leveranser eftersom jag tvivlar på att de kommer att läsas före den 9 januari – men å andra sidan får man ju själv bort dem från skrivbordet). Dessförinnan hade jag varit på ”min” restaurang Hambergs Fisk för att göra i ordning deras julskyltning. Det blev faktiskt fint – hängde upp delar av min gammelmorfars gamla fiskenät och krokade sedan fast pepparkaksfiskar i olika former med sprits på bägge sidor (flundrorna blev finast). Utifrån ser det numera ut som ett slags akvarium.

Strax innan jag gick till Hambergs kom jag och sambon med pendeln från Stockholm, där vi besökt goda vänner på julglögg och mys. Dit kom jag efter att ha arbetat på JKL-kontoret (men somnat i soffan en stund). Innan jag kom till JKL-kontoret hade jag varit på Grillska Huset – Stadsmissionens lokaler vid Stortorget – där jag var med som volontär på vår så kallade gubblunch – härlig gröt/skinkmacke/lussebulls/pepparkaks/kaffe/julmust-brunch i vår julvackra festvåning. Cirka 115 gäster tror jag vi räknade i år. Min huvudsakliga uppgift var som brukligt att stå och slussa disk in och ut ur maskinen – en deal jag gjorde med aktivitetsansvarige för några år sedan mot att vi skulle börja servera gröten på porslinstallrik istället för pappersdito. Hinner till och med lyssna på gudstjänsten och stiftar bekantskap med en trumpen herre från Afghanistan, som sakta tinar upp efter Stilla Natt och mot slutet blir riktigt trevlig att ha att göra med.

Volontärarbetet pågick mellan 7-11.30, men för min del började det en timma senare eftersom pendeltåget från Uppsala gick först 07.10. 07.02 på morgonen har jag varit igång i 32 minuter, gjort morgonrutinerna, pratat med katterna och bylsat på mig långkalsonger och vinterjacka, och jag har hunnit ända fram till busscentralen som ligger ihop med järnvägsstationen. Det är då det händer.

Kängan liksom fastnar mot en liten trottoarkant och jag flyger handlöst mot marken och slår i. Det tar nog bara en sekund, eller kanske två – faller på ett och landar på två. Plötsligt frigör sig sinnet som på tecknade filmer och jag upplever händelsen i ultrarapid. Jag hinner tänka en hel del på den där sekunden jag faller – ”jävlar, nu ramlar jag, jag kommer att missa tåget, hur ska jag ta mig till Stockholm, kan jag ta bilen istället, då måste jag gå tillbaka till lägenheten och hämta nycklarna, och så är det nog fruset så jag måste skrapa rutorna…”.

Så slår jag i backen, och innan jag hinner känna smärtan hinner jag till och med börja fundera på om biltullarna har satt igång och om man måste ha med sig växelpengar som jag inte har, och är det vinterdäck på bilen? Samtidigt funderar jag på om jag har brutit något och tänker att nu får jag reda på hur det är – eftersom jag aldrig brutit något tidigare – och så tänker jag på min kompis Elin som hoppade på kryckor ständigt och jämt under skoltiden medan vi andra slogs om att få låna kryckorna på rasten för att testa. Och så tänker jag – parallellt – att det vore bra om jag faktiskt bröt något för då skulle jag tvingas ligga stilla och ta det lugnt ett tag och det vore kanske rätt så bra – men samtidigt bestämmer jag mig för att jag helt enkelt inte hinner bryta något ben eller någon hand just nu. Kanske en annan gång, men inte nu.

Allt tar ett par sekunder. Så kommer ont:et farande och jag skriker som en gris och hinner tänka på att det är konstigt att den där kvinnan som jag just passerade, hon som såg lite udda ut och stod helt ensam och väntade på en buss som måste dröja länge, hon kommer inte fram och frågar fastän jag ligger och gråter på marken och inte vågar röra mig förrän jag har känt efter att benen bär.

Så kravlar jag mig upp rätt sakta medan jag funderar på om den bärbara datorn i ryggsäcken har klarat sig och om påsen med stickningen kanske har legat så att den dämpade stöten medan jag linkar iväg som en gammal gumma mot tåget med ynklig uppsyn och samtidigt funderar på om det är så här det känns att vara gammal och inte ha en kropp som håller.

I morse fortsatte jag att läsa SvD:s serie om det omöjliga dygnet, tidspress och stress. Jag kom att tänka på ett vykort föreställande en handbroderad väggbonad som morfar hade vid sin säng: ”Var dag är en sällsam gåva”. Gårdagen var onekligen sällsam. Benet är blåslaget och handen lite öm, men funktionella. Om fem dagar är det över för den här gången. Då lägger jag upp mitt blåa ben i soffan bredvid det mindre blåa och gör ingenting på minst ett dygn.

 

Vickys Livs: Arne och jackan

Arne & jagArne och jag
Foto: Affe

Lördag. Julmarknad på Nytorget och massor av foik som trotsat den bitande kylan. Där var bokbord och glöggbord och granförsäljning, och Silvias presentaffär sålde Barbapapa-prylar och en massa annat smått och gott. Jag frös och gick snabbt in på Vickys och tog mig en kopp kaffe och stod och pratade med Affe och Ingrid mellan kunderna. 

Arne tittade in några gånger medan jag stod där. Kanske tre gånger på en timme. Han kommer ju inte ihåg att han nyss varit där och att vi sagt "Hej, hur är läget?" ett antal gånger redan. Men det gör ingenting, har man problem med minnet så har man, det är inget mer med det. Arne var röd om näsan och hade köldtårar i ögonen men han hade en rejält varm dunjacka och ordentliga vinterkängor så det gick ingen nöd på honom.

Fjärde gången som Arne kom in på Vickys skulle jag just gå. Men Arne hackade tänder och såg mer förvirrad ut än vanligt och jag märkte till min förskräckelse att han inte hade varma vinterjackan på sig! "Men Arne, var är jackan?" utbrast vi alla i kör och t.o.m. kunderna undrade hur Arne hade kunnat vara ute med bara en tunn fleecetröja på sig. Stackarn, han mindes ingenting. Och det var alltså riktigt, riktigt kallt ut. Frostkallt.

Jag tog Arne under armen och vi gick så fort vi kunde på de ishala trottoarerna och genom den ännu halare Nytorgsparken hem till Arne för att se om jackan fanns där eller om han lämnat den någonstans där vi aldrig skulle hitta den. Vi hasade fram som två skadskjutna gamyler och höll på att dratta på ändan ett par gånger. Arne frös så han skakade och tänderna skallrade i munnen. Väl inne i ateljén såg jag till min lättnad genast att den mörkblå jackan med den pälskantade huvan låg i en stol. Jag såg också att den ena ärmen var avig (ut och in) och förstod att Arne därför inte klarat av att ta på sig jackan.

Frid och fröjd. På med jackan och ut igen, mot Vickys Livs. Affe blev glad att se att Arne hade jackan på sig. Han (Affe) var i full färd med att plocka ihop varor enligt beställning från någon som inte klarade av att ta sig till butiken. Och sådant gör ju inte Hemtjänsten, gubevars, de arbetar efter strikt schema och gör inte många avvikelser från det. Allt de ska göra är noga och statistiskt uträknat på minuten av orealistiska byråkrater vars människokännedom ofta verkar vara lika med noll.  Men Affe och de andra, som ska försöka driva en affärsmässig verksamhet och som ansätts på alla möjliga plan av nitiska tjänstemän på alla möjliga förvaltningar och myndigheter, de har inte hjärta att bete sig lika strikt och hårt som de statligt och kommunalt avlönade. Så de gamla, sjuka och svaga runt Nytorget, som är kunder hos Vickys Livs, de ringer ner och beställer långsamt och omständligt, och Affe eller någon av de andra plockar snällt ihop varorna och bär hem dem. Utan ersättning och med den rätt stora tidsförlust det innebär, tid som hade kunnat användas till något som behövde göras i butiken.

Arne fick sitta och värma sig medan Affe plockade ihop varor och levererade dem. Sedan fick Arne åka med Affe och handla varor som höll på att ta slut, till grossen i Årsta. Det gillar Arne, att få åka med Affe och handla.

Här skulle nog finnas en hel del för  statistik- och avgiftsläggarbyråkraterna att lära sig. De kunde komma på studiebesök på Vickys Livs någon helg när det är mycket ensamma människor som behöver hjälp. Och de kunde fundera på hur de skulle vilja att deras egna föräldrar blev behandlade om de var gamla, sjuka och ensamma. Om de kanske skulle önska att deras gamla mamma eller pappa som vandrade omkring i 15-gradig vinterkyla utan ytterkläder skulle få hjälp att hitta hem och att hitta sin jacka…