Det är hit skattepengarna går!

Bland annat till detta går våra skattepengar:

Alla de organisationer och verksamheter i Sverige som varken kan hänföras till staten eller marknaden så som välgörenhetsverksamhet, politiska partier, friskolor* (?), fackföreningar och en mängd andra frivilliga sammanslutningar. Detta enligt en notis på DN:s ledarsida den 28 februari. I notisen anges också att den här verksamheten (eller vad man ska kalla den) omsätter 140 miljarder kronor, har 145 000 anställda och svarar för hela 5,9 % av Sveriges BNP!

En stilla undran bara, i sammanhanget: vad har friskolor* med detta att göra? De kostar ofta mindre än kommunala skolor att driva och de elever som går där skulle ju, om de inte gick i en friskola, gå i en kommunal skola; kosta skulle de ju ändå. Så det verkar nog lite feltänkt av den som tagit fram uppgifterna.

Och så har kostnaderna för regeringskansliet ökat med nära 80 % på tio år! (Ekot den 27 februari)…

Hur många procent har pensionerna höjts? Hur mycket mer får vi behålla i våra plånböcker av våra egna intjänade pengar? Varför räcker inte skatterna till god sjukvård åt alla och till bra skolor där alla elever lär sig läsa och skriva? Fråga dem som misshushållar och slösar med svenska folkets pengar!

Be my guest 28: Vera Efron

Under vinjetten ”Be my guest” skriver intressanta människor som har något att säga. Den här gången är det Vera Efron, författare som kom till Sverige som flykting från det forna Sovjet år 1989 tillsammans med sin tvillingsyster Lena och sin lilla dotter Katja. Nu driver de sitt eget förlag med Katja som ansvarig för verksamheten. Mer om dem och deras förlag, Efron & Dotter, kan läsas här.

Hur kan en skönlitterär roman utgöra ett hot mot Sverige?

Sommaren 2003 förverkligade jag min dröm om att bli författare och debuterade med den självbiografiska romanen ”Aktiebolaget Rysk Roulette”. Det var det mest självutlämnande jag någonsin skrivit. Jag skrev om min uppväxt i Sibirien, om min far som övergav mig och om Sovjetunionens hjärntvätt som började redan på dagis. Jag skrev om min kamp mot diktaturen och om att ha jagats av KGB. Jag skrev också om mitt nya liv i Sverige, om hur det var att slitas sönder mellan arbetet, omtanken om barnen och kärleken till en gift man. Fast den största anledningen till att jag, en ensamstående tvåbarnsmamma och småföretagare lyckades förmå mig själv att skriva en bok, var min vilja att belysa hur det känns för en vanlig människa när hon drabbas av myndigheternas makt.

I mitt fall var det förutom KGB även Skatteverket, personifierad i en och samma handläggare. Myndigheten hade bestämt sig för att utföra en taxeringsrevision och sedan fick en enda tjänsteman agera utredare, åklagare och domare på en och samma gång. Dessutom betraktades jag som skyldig tills jag kunde bevisa motsatsen. Att försöka visade sig dessvärre vara lönlöst. Handläggaren för ärendet hade bestämt sig för att jag var en brottsling redan på förhand. Med hela sin auktoritet i ryggen försatte Skatteverket mitt företag i konkurs och jag blev totalt knäckt. Så knäckt att jag hamnade på sjukhus, att jag ett tag inte ville leva vidare längre. Under ett helt år fick jag gå i terapi för att få tillbaka lusten att leva. Känslan av maktlöshet, förnedring, utsatthet och skam över att ha gått i konkurs har jag ingående beskrivit i min debutroman.

Låter det osannolikt att något sådant kunde hända i Sverige? Det trodde jag också ända tills jag själv fick uppleva det – och innan människor började höra av sig och berätta om liknande erfarenheter. Det började efter att min bok publicerades mot alla odds – av min dotter som startade förlag. Media hade uppmärksammat den. Historien om Davids kamp mot Goliat hade fått genomslag och Svenska Dagbladet satte till och med rubriken ”Hon ger igen med sin egen bok” när de skrev om boken. Visserligen hade jag gått i konkurs, men jag hade också blivit författare – alltså var jag ett levande bevis på att det gick att komma igen.

Sedan började läsare regelbundet höra av sig och berätta om hur ”Aktiebolaget Rysk Roulette” hade blivit som en glimta av ljus för dem, hur den hade hjälpt dem att komma tillbaka. Min bok hade inspirerat dem att börja leva igen. Jag glömmer aldrig brevet från en pensionerad polisman som berättade om sin gode vän som hamnat i en liknande situation som jag. Vännen hade blivit inlagd på en psykiatrisk klinik men boken gav honom ”om inte bot så dock en härlig läsning och insikt om att han inte är ensam”.

Det här är jag oerhört stolt över. Jag är också stolt över att min bok så småningom fick Mikael Wokander som arbetat på Skatteverket i 37 år att träda fram och avslöja vidden av maktmissbruket inom myndigheten i sin bok Skattmasens manifest. Jag är lika stolt över att boken ledde till att stiftelsen Skatteombudsmannen bildades. Den verkar för att liknande rättsövergrepp från myndigheternas sida som jag beskrivit inte ska hända igen. Kanske är det dock därför som boken Aktiebolaget Rysk Roulette har listats som en del av ”hotbilden mot Sverige” i en rapport av Rikskriminalpolisens underrättelsetjänst.

Under rubriken Påverkan på samhället och underrubriken Hot, våld, utpressning och bestickning tas boken av ”de ryska systrarna Vera och Lena Efron” upp som ett exempel på ovanstående. Boken anges som ett exempel på hur hot kan vara förtäckta och insinuerande samtidigt som polisen själva insinuerar att boken har varit ett sätt att ”influera utgången av ett ärende”. Att boken kom ut två år efter att taxeringsrevisionen som jag skrev om var avslutad, verkar ha gått polisen spårlöst förbi. Att min syster inte har skrivit boken – och alltså inte bör utpekas som medförfattare – likaså. Än värre är det dock att polisen i samma rapport förvanskar ett citat från förlagets hemsida, för att försöka framställa boken som hotfull trots att den närmast kan liknas vid en satir.

Läser man hela rapporten upptäcker man dessutom att där totalt anges namn på fyra personer (bortsett från namn på författare till verk och liknande som används som källor). Det är en ledare för ett ungdomsgäng som låter sig intervjuas i en dagstidning, en person som har dömts för ett knivmord samt min syster och jag. Jag kan för allt i världen inte förstå vad det är i boken som är så hotfullt att det kan likställas med knivmord.

Visst, min bok innehåller bitvis svidande kritik riktat mot Skatteverket och den svenska skattebyråkratin – personifierad av en tjänsteman. Den innehåller även en hel del giftiga och vasstungade formuleringar – men jag är lika skoningslös i min kritik mot myndigheten som i beskrivningarna av mig själv. För att skriva en bra roman går det inte att skriva på ett lagom sätt, man måste överdriva sina känslor. För att citera Göran Hägg i Nya Författarskolan: ”Konsten avbildar inte – den tar fasta på väsentligheter. Ska det vara kärlek, måste det vara kärlek till döds. Ska det vara svartsjuka, ska det vara Othello. Ska det vara maktlystnad måste det vara Macbeth eller Göran Persson. Det behöver inte vara karikerat eller renodlat men det måste vara rejält tilltaget.”

Det känns för mig mycket märkligt att jag behöver försvara mina stilistiska grepp i ett land som hyllar yttrandefriheten. Det känns överhuvudtaget väldigt egendomligt att en roman kan utses till hot i en demokrati.

Därför har jag också skrivit till Rikspolischefen och framfört följande krav:

– Jag vill veta varifrån rapportens författare har fått uppslaget att min bok skulle vara en form av hot/våld, utpressning och bestick
ning.
– Jag vill veta exakt vad det är i ”Aktiebolaget Rysk Roulette” som är så hotfullt.
– Jag vill veta varför en svensk myndighet i en offentlig rapport anger mig och min syster som ”ryska” trots att vi är svenska medborgare.
– Jag vill veta varför min syster överhuvudtaget nämns i rapporten när det är jag som är författare till boken.
– Jag vill att det aktuella avsnittet i rapporten skrivs om.
– Jag vill ha en ursäkt från Rikspolischefen.

Jag har fortfarande inte fått något svar.

© denna blogg och Vera Efron.

Undring: Vidare om moderaterna, Ekot den 27 februari

I Ekot säger en reporter:  

”Moderatledaren Fredrik Reinfeldt kommer under måndagen att polisanmäla den e-postkampanj som socialdemokraten Mats Lindström bedrivit.”

Hur kan man anmäla ”en kampanj”? Kan ”en kampanj” ställas inför rätta? Vad kan ”en kampanj” få för straff? Hur ska ”en kampanj” avtjäna sitt straff?

Det måste väl ändå vara så, som jag påpekat upprepade gånger tidigare på den här bloggen, att moderatledaren Fredrik Reinfeldt polisanmäler Mats Lindström som är den som redan erkänt att han spridit lögner och förtal och inte ”en kampanj”?

Det blir väldigt rörigt när moderaterna inte är tydliga med detta och när Ekots reportrar inte heller tänker ordentligt på vad de säger. Ord och begrepp är viktiga, om man inte är noggrann med vad man säger så kan knappast de som lyssnar heller begripa vad det är frågan om.

 

Hur tänker moderaterna (2)?

Den 25 februari skrev jag ett inlägg under rubriken: ”Hur tänker moderaterna?”. Det finns här. 

Idag förklarar moderaternas Sven Otto Littorin i Ekot varför Reinfeldt till slut bestämde sig för polisanmälan:

”Det finns två skäl. Det första är att vi vill gå till botten med den här historien och hitta sanningen. Det är omständigheterna som är polisanmälda och inte någon enskild person. Det andra skälet är att Fredrik Reinfeldt själv brukar säga att det är viktigt att brottsoffer anmäler och har en tilltro till rättssystemet. Då måste han ju själv leva efter det.”

I mitt förra inlägg förklarade jag varför Reinfeldt, självklart, måste polisanmäla den person som förtalat honom. Men det verkar nu som om moderaterna inte polisanmäler av rätt orsak, eller att deras tankegångar är lite vaga och grumliga kring detta. När Sven Otto Littorin säger att det är för att ”vi vill gå till botten med den här historien och hitta sanningen”, så är det givetvis bra. Men det kan ingalunda vara huvudorsaken för en polisanmälan eftersom här ju redan finns ett troligt förtalsbrott och en person som offentligt erkänt att det var han som begick det. Så det finns inget oklart alls i just den delen. Det enda som ännu är oklart, innan saken prövats rättsligt, är huruvida en domstol betraktar de falska mejlen med sina förfalskade påhopp som just ”förtal”. Att sedan kanske också annat kommer fram i sammanhanget är naturligtvis bra, men det kan inte vara huvudsaken vid en polisanmälan av en enskild person!

Littorin säger också att ”Fredrik Reinfeldt själv brukar säga att det är viktigt att brottsoffer anmäler och har en tilltro till rättssystemet. Då måste han ju själv leva efter det”. Det är precis vad jag skrev i mitt inlägg redan den 25 februari. Och det är det skälet som är det viktiga i hela historien, inget annat.

 

Gatuskyltar

I Expressen berättades häromdagen om hur en "Herr Gårman"-skylt vid ett övergångsställe fått kjol och hatt och blivit "Fru Gårman". Det var några kvinnor som målat lite så att det här "könsbytet" blev möjligt.

Här är våra "Herr Gårman"-skyltar, i kvarteren där jag bor – "Abbey Road" och "Harskylten":
^{Foto: Merit Wager}

Civiliserad dialog

Khaled Batarfi har skrivit en artikel i Arab News under rubriken "Civiliserad dialog bör läras ut tidigt".  Han berättar om dr Sami Angawi som, tvärtemot de flesta, inte bara pratade om detta utan också gjorde något.

Dr Sami Angawi startade en "diwania" och samlade barn och unga, de yngsta fem år gamla, för att koncentrerat hjälpa dem och låta fem träna hur man uppför sig och hur man debatterar och diskuterar utan att gå till personangrepp. På tisdagar träffas de och praktiserar på riktigt vad de lärt sig. Det sker i en kreativ, blandad miljö där män, kvinnor, unga och gamla sitter tillsammans och talar, lyssnar och diskuterar.

För någon månad sedan deltog artikelskribenten i ett sådant tisdagsmöte. Diskussionsgäst för dagen var Rajaa Al-Sanae, författaren till den kontroversiella romanen Flickor från Riyadh.  För första gången fick hon träffa läsare av båda könen och i alla åldrar för att, öppet, diskutera sin bok i en professionell och välorganiserad omgivning.

Jämt fördelade i aulan satt männen och deras fruar. Fruarna, iklädda hijab, satt i den bakre, svagare upplysta delen av salen. Den andra delen var männens sektion. Män och kvinor satt emot varanda och kvinnorna kunde se männen i den mer upplysta sektionen bättre än männen kunde se dem. Desutom, de som var blyga inför män kunde sitta bakom et slags avdelande draperi. Författaren, Rajaa Al-Sanae,  satt i mitten.

De yngre i publiken hade bra kommentarer och frågor, de var väl förberedda. De unga var bättre än de äldre på att artikulera sina tankar, bygga upp sina argument och presentera sina frågor och kommentarer. Khaled Batarfi var imponerad. Det här var precis vad han propagerat för! Skolorna måste bli bättre på att skapa plattformar för diskussioner , debatt och dialog. Och ännu viktigare: man måste i Saudiarabien tillåta unga att tala fritt. Hemma, i skolan, i moskén – de ska ges möjlighet att forma sina egna åsikter, inta egna ståndpunkter och själva bestämma vad de vill uppnå och vad de vill bli. Khaled Batarfi skriver:

"Vi borde inte lägga oss i varje liten del av deras liv. Vi kan iinte hålla på och tala om för dem, från barndom till vuxen ålder hur de ska tänka, vad de ska studera, vilken framtid de får välja och vem de ska gifta sig med. Om vi gör det så får vi bara människor som följer, inga som leder. De som bara vet hur man följer kan inte hoppas på en ljus framtid. Jag var glad att se de här ungdomarna ha så skilda åsikter och uppfattningar om en roman. Och kom då att tänka på hur samma bok är utgiven i andra länder, såld över hela världen, men inte där den verkligen skulle göra skillnad."

På bokmässan i Riyadh nyligen, där alla censurerade böcker av Ghazi Al-Gosaibi och Turki Al-Hamad kom ut för första gången, hade Flickor från Riyadh tagits bort från hyllorna. Fyrahundra böcker hade först tillåtits men sedan, plötsligt, konfiskerade utan förklaring!

Att bannlysa böcker är vanligt. Också i akademiska bibliotek bannlyses böcker. Orsakerna varierar. Bannlysningen inkluderar inte endast sådana skrifter som anses vara ideologiskt inkorrekta utan också böcker som anses vara politiskt, socialt eller litterärt "icke-pefekta". Våra studenter tillåts alltså inte att själva bestämma vad de vill läsa. Många av dem undviker vetenskaplig forskning, eftersom de inte får tillgång till läroböcker på alla nivåer, inklusive på doktorsnivå. Professorer och studerande med examina från universitet utomlands, måste acceoptera sakernas tillstånd i Saudiarabien.

Resultatet blir, enligt Khaled Batarfi, att:

"Våra framtida ledare blir exakta kopior av de nuvarande. De studerar exakt samma saker, på samma sätt och drar samma slutsatser. När de studerar utomlands bär de med sig sitt bagage hemifrån. Det gör den förvirrade när de ombeds söka information och forma egna åsikter. De tycker att det är svårt att argumentera med sina lärare och professorer, där de kommer ifrån förekommer endast envägskommunikation. De är vana vid att enbart lyssna respektfullt och tro på allt de hör – inga argument eller ifrågasättanden är tillåtna."

Detriktigt svåra är – debatt! Debatt är vad dr Sami, själv utexaminerad från en skola i USA, upplevt att det saknas och har försökt börja råda bot på. Att befinna sig i en multikulturell miljö är svårt i sig. Att tvingas föra en konstruktiv dialog med män och kvinnor i olika åldrar, med olika tankar och åsikter och olika bakgrund – det är för mycket för mpnga.

Så, vad kan man göra? Nästa National Dialogue Forum ska handla om föråldrade skolplaner och studieprogram och hur de kan förändras och förbättras. Khaled Batarfi föreslår att hela studiesystemet ska baseras på den fria tanken, på öppen forskning och civiliserad dialog. Flera generationer har gått förlorade, Saudiarabien har inte råd att förlora fler.

Den här bloggen uppmärksammad i Ekot

Ekot uppmärksammar  idag (den 25 februari) denna blogg för andra gången. Läs och lyssna här. Förra gången den citerades var den 26 november 2005, läs mer här.

Vickys Livs: Lördag den 25 februari

^{Ingrid
Ingela
Foto: Merit Wager}

På lördagen kl 10.00 gick jag till Vickys för att ta en kopp kaffe, prata lite och höra "senaste nytt" och för att ta en kopp kaffe. Ingrid stod i kassan, Affe syntes inte till. Ingela var i lilla bakre rummet, hon hade mobilheadsetet på och såg mycket koncentrerad ut. Efetr ett tag viskade hon, när det blev en liten paus i samtalet att: "Tore är och handlar och han har Arne med sig". "Tore" är alltså Affe, hennes pappa. Han var och fyllde på förråden på matgrossen i Årsta och eftersom Arne hade vimsat in på Vickys just när Affe skulle åka, så fick han följa med. Det blir ju lite omväxling för Arne, även om han inte minns var han har vait när han kommer tillbaka.

Jag kokade vatten till lite kaffe. Eftersom de inte har fått kaffe till espressomaskinen än så får jag nöja mig med Nescafé. Och så köpte jag en "Snoddas" (chokladkaka), som Barbro hade bakat. Jag väntade på att Ingela skulle avsluta samtalet så att vi kunde byta några ord, men Tore/Affe hade massor av frågor som han ställde allteftersom han vandrade runt i matgrossen. Han ville veta vad HubbaBubba var. "Tuggummi", sa Ingela, "ta förpackningar som är färgglada och ser roliga ut."  Affe ville veta om han skulle ta gröna eller någon annan färg, Ingela upprepade att han skulle ta sådana som han tyckte så roliga ut. Ja, och så hade Ingela sagt att han skulle köpa Guldnougat. Då undrade han om Ingela trodde att det kunde vara Guldnougat i en kartong som det stod "Guldnougat" på. Det  trodde Ingela… I mer än 15 minuter stod far och dotter i direkt mobiltelefonkontakt med varandra för att inköpen skulle bli rätt. Vilket de sedan också blev!

^{Johan N
Foto: Merit Wager}

Johan N kom in och då var klockan inte ens halv elva på förmiddagen. Han körde lite Broakback Mountain-stuk, sa han själv, i sin rödrutiga flanellskjorta. Han handlade lite av varje, bland annat två vaniljyoghurt och jag frågade om det var någon "dam" som väntade på frukost uppe i lägenheten (han bor i samma hus som Vickys ligger i). För det är man ju van vid att det alltid är nya "damer" som är på tapeten, läs bl.a. här om hur det var den 28 januari. "Nej", svarade Johan N, "men jag är jättekär!" Dock inte i samma "dam" som förra veckan eller veckan innan… Och den här frukosten, som han nu handlade ingredienser till, skulle serveras på söndag morgon då den nya "kärleken" förmodades befinna sig i Johans bostad. Hoppas att hon gillade hans vaniljyoghurt och allt det andra han köpt till den gemensamma söndagsfrukosten! Jag har känt Johan N i tio år and I just love the guy, så jag önskar honom alltid all the best!

^{Affe och Arne
Foto: Merit Wager}

Affe och Arne kom tillbaka från sin utflykt. Arne hejade glatt men stannade inte änge, det ryckte i benern på honom, han vill "ut och gå". Vilket han gör säkert åtta timmar om dagen, minst: går och går och går. Och Affe körde Ingela till kiosken — hon skulle öppna kl 11.00 – innan han bar in de varor som han köpt till Vickys. Och kunderna kom och gick. Det blev lite snack om OS och om att ishockeymatchen Sverige-Finland på söndag kommer att bli en riktig rysare, helt enkelt jättespännande eftersom bägge lagen kommer att ge allt, precis allt för att det här är ett guld som de båda så otroligt gärna vill ta. Plus att Sverige absolut vill slå Finland och Finland inget hellre vill än slå Sverige. Som sagt, en rysare!

Jag gick hem med kvällstidningarna (som ju alltid kommer redan på morgonen…) och en nybakt, ännu varm kanelbulle.

P.S. Affe ringde på eftermiddagen och berättade att Arne, på fullt allvar, kräver att Affe ska åka med hoonom och köpa en bil – en Saab – eftersom han, Arne, är trött på att gå och gå hela tiden.

Vill du läsa mer om Vickys Livs (ända sedan maj 2005!) så gå in under "Kategorier" i högerspalten och klicka på rubriken "Vickys Livs". Börja läsa nerifrån och läs uppåt.

Citat i Aftonbladet

Lite skojigt var det att plötsligt se detta citat på Aftonbladets debattsida den 24 februari! Som nyhetsöversättare stöter jag på allehanda språkliga svårigheter och att hålla reda på idrottstermer är inte lätt när man som jag inte har särskilt stor kunskap om termerna ens på mitt eget språk, svenska. Att då översätta dem från finska eller engelska är verkligen inte lätt, men det brukar ändå gå bra med hjälp av specialordlistor och mer kunniga kollegor. Just den dagen som jag skrev ovanstående var vi mitt inne i OS och varje dag bjöd förutom på idrottsliga utmaningar också på nya språkliga dito .

Undring: Hur tänker moderaterna? (1)

Efter avslöjandet om s-opinionsanalytikerns lögnaktiga mejl om Fredrik Reinfeldt m.fl., polisanmälde moderaterna honom. Men så ser jag i Svenska Dagbladet dag (lördag den 25 februari) att moderaterna överväger att dra tillbaka polisanmälan. Partisekreteraren Sven-Otto Littorin säger: 

”Låt oss ta natten på oss och fundera igenom saken.”

Han säger vidare att moderaterna ”inte har någon anledning att klämma åt en enskild person”.

Men nu har väl ändå tankarna snurrat i fel banor! S-ledningen har ju uttryckligen sagt att det handlar om en enskild person som gjort detta och mannen har erkänt. Varför i hela fridens dar ska han då inte ställas till svars? Vad menar moderaterna egentligen? Menar de att om det hade varit fler inblandade så hade de stått fast vid sin polisanmälan eftersom det då är ett kollektiv som ligger bakom förtalsmejlen? Menar moderaterna verkligen att ”enskilda personer” inte ska ställas till svars för sina gärningar? Jag fattar ingenting!

 

Efron & Dotter

^{Katja och Vera Efron
Foto: Merit Wager}

Det här är mina vänner Vera (Efron) och Katja (& Dotter) som startat och driver bokförlaget Efron & Dotter AB.

Vera och hennes tvillingsyster Lena kom till Sverige som flyktingar från forna Sovjet, etablerade sig här och började arbeta så snart de lärt sig språket. Katja är dotter till Vera och en druktig och mycket duktig och välutbildad ung kvinna. Det är Vera som skriver böcker och Katja som översätter dem och sköter marknadsföring etc. Den 25 november 2005 bloggade jag om Vera och en av hennes böcker – "En otacksam flyktings bekännelse" här.

Häromdagen ringde Vera och Katja och berättade en hårresande historia om hur Vera (och Lena, som inte ens skrivit någon bok!) med namns nämnande utpekats på ett insinuant sätt i en rapport från Rikspolisstyrelsen och Säkerhetspolisen. Och att Polisen dessutom lämnat ut sekretessbelagda uppgifter till en journalist från Svenska Dagbladet som ställt frågor kring detta.

Polisens intresse för författaren Vera Efron hänför sig till en av hennes böcker, "Aktiebolaget Rysk Roulette" som kom ut år 2003 och bland annat recenserades i Svenska Dagbladet den 5 januari 2004. Läs den recensionen här.

Nu ställer Katja och Vera på förlagets hemsida frågan om vad man kan skriva i en roman utan att bli listad som ett hot i Sverige, så till den grad att Rikspolisen och Säkerhetspolisen t.o.m. listar boken som en del av hotbilden i landet?! Svenska Dagbladet skriver om detta i en artikel på Kulturen den 24 februari 2006.

Yttrandefriheten ska tydligen gälla för publicering av nidbilder av profeten Mohammed men inte för Vera Efron när hon berättar hur hon upplevde sig som jagad av Skatteverket. Nu är hon uthängd (och hennes syster som alltså inte ens skrivit en bok) i en rapport som ett exempel på ett förtäckt hot mot en tjänsteman på Skatteverket!

Var är ni nu, alla ledarskribenter och andra yttrandefrihetens försvarare? Vem tar till pennan och försvarar Vera Efrons yttrandefrihet och ifrågasätter Polisens rätt att namnge henne i en rapport under rubriken: "Hot, våld, utpressning och bestickning".  Och dessutom att hänga ut hennes syster i samma rapport? Och varför kallas de "de ryska systrarna" när de är svenska medborgare sedan länge? Bland annat följande frågor vet jag att Vera vill ha svar på, och det vill jag också:

– Vem har skrivit avsnittet i rapporten där hon och hennes syster omnämns?
– Hur har författaren av rapporten kommit fram till att hennes bok skulle vara en form av hot/våld, utpressning och bestickning?
– Varför definierar en svensk myndighet i en offentlig rapport Vera och hennes syster som  ”ryska” trots att de är svenska medborgare?
– Varför nämns Lena Efron överhuvudtaget i rapporten när det är Vera som ensam skrivit "Aktiebolaget Rysk Roulette"?

Jag följer med intresse vad som händer i ärendet. Ingen är skyldig till något innan han/hon är dömd och Vera och Lena Efron är inte anklagade och än mindre dömda för något brott. Ändå pekas de alltså  ut i den här rapporten, uthängda med namn och allt. Vem/vilka är det som begår något brottsligt här, det har de rätt att få klara besked om. De är mina vänner* och jag vill också veta!

^{*Blir jag nu också uthängd i en rapport som finländskan för att jag känner "de ryska systrarna Efron"?}

^{Citera gärna men ange källan!}

Var fanns MIG:s sökandeombudsman?

I går (torsdag 23 februari) demonstrerade asylsökande statslösa palestinier utanför Migrationsverket i Hedemora för att få svar på sina många frågor. 

Min undring är: Var fanns Migrationsverkets nya sökandeombudsman? Är det inte meningen att han ska finnas annat än på nätet (se högerspalten på Migrationsverkets hemsida), bakom krångliga e-postformulär dit ingen asylsökande hittar? Tydligen, för han fanns inte på plats och inte heller på telefon för att besvara legitima frågor från människor som väntat länge i ovisshet.

 

Postmysterier

I begynnelsen var Posten. Eller egentligen "Kungliga Postverket". Sedan blev Posten ett företag, Posten AB, och uppdelat i en del olika segment eller sektorer eller vad det heter. Exakt hur allt det där hänger ihop vet jag inte, jag vet bara att det finns allt mindre och mindre kvar av "den riktiga Posten".

Förut fick vi hämta våra rek och paket ooch postförskott på Posten, i mitt fall vid Nytorget på Söder i Stockholm. Sedan hittade någon jubelidiot på att dessa försändelser och en massa annat postjobb skulle tas över av allehanda små butiker och kiosker. Ett tag låg därför den här verksamheten på Vickys Livs på Skånegatan (jag talar nu helt ur min egen lokala synvinkel). Vickys tröttnade på att postverksamheten skrämde birt handlande kunder och sa upp avtalet. Då återgick det mesta till vårt lilla postkontor (som byggts om i påver öststatsstil) och ordningen var återställd.

Knappt hade vi hunnit under något år vänja oss vid att vi kunde hämta våra paket på Posten – eller om det var omdöpt till Svensk Kassaservice eller något annat – och allt var frid och fröjd ett tag. Så, plötsligt, dök det upp en hurtig information om att från den 1 februari så skulle vi i stället få den fina möjligheten (jag minns inte ordalydelsen exakt, men det var innebörden) att sköta våra postärenden och hämta våra försändelser på Hållplatsens Tidningar & Tobak på Folkungagatan. Vi blev inte glada (mild underdrift). Detta har jag skrivit om tidigare här på bloggen.

Och nu får jag hem avier om att jag ska hämta rek men det står inte ett ord om varifrån försändelsen kommer! Inte går jag och hämtar ut något som jag inte har en aning om vad det är, självklart inte. Avsändare ska stå på avin, annars går den i retur. Och jag ska inte behöva gå till Hållplatsens Tidningar & Tobak och be dem ta fram brevet för att jag ska bestämma mig för om jag vill ha det eller inte! Massor av försändelser kommer inte att hämtas ut om detta är Postens (eller vad det nu heter) nya giv, att inte ange vem som är avsändare.

Jag talade med en vänlig och hjälpsam person på kundtjänst och hon hade vänligheten att ringa upp Hållplatsens Tidningar & Tobak och ta reda på vem avsändare till min försändelse var. Men inte ska det väl behövas – och vad kostar det och hur myckett tid tar det? – att en anställd vid Posten (eller vad det heter) ska sitta och anteckna långa avinummer, sedan ringaupp dem som jobbar på postutlämningsstället som ju har annat att göra än att leta fram försändelser och tala om varifrån de kommer, och sedan ringa tillbaka och ge besked till kunden!?

Posten (eller vad ni nu heter), se genast till att avsändaren av en försändelse anges på avierna som går ut till oss kunder!

Be my guest 27: Nuri Kino

En flitig gästbloggare, produktiv journalist, kandidat till Stora Journalistpriset, vinnare av Guldspaden, dokumentärfilmare etc, Nuri Kino, skriver här återigen under vinjetten ”Be my guest”.

Det brinner i Irak! Internationella mediabyråer rapporterar om det som kan vara början till ett inbördeskrig. Medan jag skriver detta tittar jag på den irakisk-assyriska TV-kanalen Ishtar som direktsänder från Irak. Sunni- och shiamuslimer har angripit varandras moskéer efter att shiamuslimernas viktigaste helgedom, moskén där deras profeter är begravda sprängdes i luften av två självmordsbombare.

Många av dem som intervjuas säger att det är USA och Bush som ligger bakom. ”Söndra och härska”. Jag har vänner bland reportrarna. Tidigare i dag dödades tre journalister från den konkurrerande kanalen Al-Arabiya och jag är orolig. Är mina vänner försiktiga nog? De intervjuar personer ur båda grupperingarna. De rusar från den ena stadsdelen till den andra. Lik. Gråtande mödrar. Hotfulla demonstrationer. Det är människor bakom mikrofonerna. Det är människor bakom kamerorna. De vill att vi ska se vad som händer. De vill att vi ska höra irakiernas röster. Få förstahandsinformation. De är journalister av rätt anledning.

Vi, journalister i väst, borde stanna upp en stund där vi sitter i tryggheten,och skänka en tanke till våra kollegor som befinner sig på platser där det brinner. I västmedia pratas det om början till ett inbördeskrig. I Irak har inbördeskriget pågått länge. Det dödas minst tio personer varje dag. Ett krig som också många av våra kollegor förlorat livet i.

Expressen, Fjärde Sidan den 23 februari 2006

Svenskspråkiga har tryggare anställning – i Finland

Svenskspråkiga (läs: finlandssvenskar) jobbar mer sällan inom industrin än finskspråkiga (läs: finnar), berättar Hufvudstadsbladet idag. Industrijobb är alltså ovanligare bland de finlandssvenska arbetarna, som oftare finns inom den privata och offentliga servicesektorn. Fler finlandssvenskar har fast anställning och arbetslösheten är lägre – 8 procent är utan jobb mot 15 procent av alla FFC-medlemmar (FFC är den finländska motsvarigheten till LO). De svenskspråkiga har i viss mån högre utbildning.

Hela artikeln kan läsas här.

Rapporten "Vi är många, vi är svenska" kan läsas här.

Om egenföretagare

Här (Expressen Fjärde Sidan) finns en artikel om egenföretagare som jag har skrivit tillsammans med Fredrick Federley, egenföretagare och ordförande i Centerns ungdomsförbund.

Enminutsfilmer i Finland

Finlandssvenskt Filmcentrums projekt "Min bästa minut" fick i vintras in 18 nya enminutsfilmer. I programmet "Kort och ännu kortare" den 23.2 kl 19.30 på FST visas ett urval av dem. Bland filmerna märks såväl filmer gjorda av branschfolk som av nya förmågor.

Mediastuderande Juho Hellstens rörande hundanimation "A Long Wait" var premiärpublikens favorit, tätt följd av 9-årige Marlon Saares dramadokumentär "Marlons onda tankar" som kombinerar västerländsk filosofi med kinesisk Kung Fu. Bilden ovan är från Johan Karrentos "Arty farty hungry".

Före enminutsfilmerna ser vi de två filmer som ifol vann fiktionspris på filmfestivalen Vera i Mariehamn. I den rikssvenska Midgårdsskolans "What about Löken" försöker en tonårskille förnedra en tjej som kommit på besök, men det blir hon som skrattar bäst till slut. I Arcada-produktionen "Tysta samtal" möts två unga i en tyst men ändå talande stund. Filmen som regisserats av Tommi Seitajoki har tidigare visats i programmet RåFilm.

Du som vill se eller göra film! Missa inte Vera-festivalen 1-5.3 i Mariehamn, Filmcentrums Filmfest i Helsingfors den 1.4 eller RåFilms deadline den 1.5. Ifjol fick FST in 54 nya fiktioner till RåFilm, dvs dubbelt så många som året innan. I år väntar sig programmakarna att få in 100 nya finlandssvenska fiktioner!

Läs mer om Vera-festivalen och Filmcentrums filmfest via länkarna nedan:

Be my guest 26: Eva Wikberg

^{Eva Wikberg
Foto tillhandahållet av Eva Wikberg}

Under vinjetten ”Be my guest” skriver här Eva Wikberg,  rektor i Maria Elementarskola i Stockholm. Eva Wikberg var den rektor som under hösten 2004 fick hela Sverige att explodera och debattera klädkoder och skoluniformer.  Eva Wikberg har en bakgrund som lärare, men har också tidigare arbetat inom det privata näringslivet med administration, ekonomi och data. Hon är författare till boken ”Lärarens ledarskap” utgiven på Eklunds förlag.

Skolfrågorna är ständigt på tapeten och särskilt fristående skolors vara eller icke vara. Den socialdemokratiska inställningen att om inte alla kan få en god utbildning (som för övrigt ges i både fristående skolor och kommunala skolor) så ska ingen ha den står mig upp i halsen. Om två barn kämpar för sitt liv i en isvak och jag kan rädda ett, ska jag då inte göra det?

Jag är rektor sedan tre år tillbaka på fristående Maria Elementarskola. Min bakgrund är brokig, med erfarenheter från privat näringsliv både inom administration och data, men också från skolvärlden, som lärare. Jag arbetade som lärare i ca 7 år i årskurserna 1-3. Bland sådant som gjorde mig särskilt frustrerad var den handlingsförlamning som rådde på många skolor. Ett regelverk som i princip gav elever och föräldrar obegränsade rättigheter, men inga skyldigheter band rektorer och lärare till händer och fötter. Några uppstickare vågade dock ta egna initiativ och vidta åtgärder för att räta upp missförhållanden. Det fanns gott om duktiga och ambitiösa lärare som kämpade utan stöd från sina chefer. Precis som i Kejsarens nya kläder fick missförhållandena inte nämnas vid sina rätta namn. Gjordes det fick skolan, läraren eller rektorn kritik från chefer eller Skolverket.

Jag är en engagerad rektor. Arbetet upptar i stort sett all min tid. Det är helt i sin ordning, det är roligt och stimulerande. Det gives många belöningar och nu menar jag inte pekuniära utan sådana som man får från elever som lyckats, kanske mot alla odds; från nöjda föräldrar och från medarbetare som trivs. Men tiden räcker inte till för allt. Som t.ex. till att skriva och delta i debatten…

Eleverna och deras väl och ve, studieresultat, föräldrar, elev- och personalfrågor, kort sagt det dagliga upptar all min tid. När jag läser uttalanden av Ibrahim Baylan och andra skolpolitiker tänker jag att de borde komma ut i verkligheten ett tag innan de stiftar nya lagar och förordningar. Skolans status som auktoritet och normbildare har urholkats under en lång följd av år. Det måste till en rejäl kursändring med starkt stöd från medborgarna! Från de många kloka vuxna som finns runt våra barn och ungdomar.

Stöd från medborgarna finns, men politikerna hänger inte med och är inte tillräckligt lyhörda. Baylans tal om att skolorna skall åläggas att ha ordningsregler är löjeväckande. Så gott som alla skolor har redan ordningsregler, vad som saknas är medel – verktyg att upprätthålla dem. Ett sådant verktyg vore rätten att stänga av elever från undervisningen, att införa ordnings- och uppförandebetyg under hela skoltiden, att återinföra betyg från och med årskurs 3, att tillåtas flytta på elever som efter stora ansträngningar från elevvårdsinstanserna ändå inte lever upp till miniminivån av vad som krävs för mänskligt umgänge i skolan. Människor (läs elever) måste känna krav på sig för att kunna växa. De har också rätt att bli bedömda utifrån rättvisa betygskriterier för att kunna värdera och få ett mått på sina egna kunskaper och arbetsprestation. Den stora utarmningen när det gäller kunskaper som vi nu ser av de senaste generationerna elever har vi den flummiga, alltför eftergivna och kravlösa skolpolitiken att tacka för. Nivelleringen i ämnena och av kunskapskrav är total. Till exempel i ämnet matematik i årskurserna 7-9 har kunskapskraven sänkts år från år. Det märks inte minst på de läromedel som ges ut inom området. Detsamma gäller utbildningen i moderna språk.

Det räcker inte med att bara tycka att det borde vara annorlunda. En uppryckning från grunden måste komma till stånd. Börja med de tidiga åren – inte gymnasieskolan! Man kan inte bygga ett hus och börja med tredje våningen! Vi måste alla hjälpa till och varje dag verka för denna förändring och stabilisering för att höja skolans status. Maria Elementarskola är en liten ö i skolvärlden. Jag skulle vilja räcka handen till alla rektorer runt om i Sverige som också vill ha en förändrad skola – låt oss tillsammans skapa förutsättningarna och stödja varandra.

Ett exempel ur skolans vardag: Cybermobbing!

En dag är några barn i en klass arga och ledsna på varandra. De säger elaka nedsättande saker både till varandra och bakom ryggen. Upprörda föräldrar ringer till skolan. Någon talar om mobbning. Vad har egentligen hänt? Barnen träffas utanför skolan, på fritiden, på MSN, på Playahead, på Lunarstorm. De chattar! Det är dagens sätt att umgås. I chattandet är allt tillåtet, tror de! På MSN kan man säga precis vad som helst till någon annan eller om någon annan eller sprida rykten om någon. Visserligen finns det lagar stiftade mot kränkande behandling, ryktesspridning och olaga hot, men vem kontrollerar att de efterföljs? Det är så lätt att uttrycka sig nedsättande om någon annan när man slipper se vederbörande i ögonen. Alltså, man öser på med allt man har på MSN. Och nästa dag i skolan fortsätter grälet, osämjan, elakheterna osv. Vem bär ansvaret?

Det finns många duktiga och engagerade lärare, både behöriga och obehöriga. Det finns många bra skolor, både kommunala och fristående som gör en enastående utbildningsinsats. Men hur bra och kunniga och engagerade lärare vi än har och hur entusiastiska rektorerna än är så räcker det inte om föräldrarna inte är med och tar sitt ansvar eller, som i en del  fall till och med saboterar verksamheten och därmed för sina egna barn.  Ofta ställs skolan ensam till ansvar av föräldrar och Skolverket för det som inträffar. Men det är inte så enkelt. Skolans uppgift är att förmedla kunskaper, vara kulturöverbringande och fostrande. Föräldrarna har uppfostrans- och vårdnadsansvar. Ändå får vi i skolan ägna timmar åt att reda ut sådant som har h&auml
;nt under chatten efter skoltid. Och trots alla ansträngningar att minska den sociala friktionen som cybermobbingen innebär så blir skolan många gånger beskylld för att inte vidta åtgärder mot kränkande behandling och mobbing.

Allt detta – det goda och det onda – måste skolpolitiker och skolministrar ta till sig på djupet när de, uppifrån, styr skolans verksamhet med politiska medel.

Migrationsverket beviljar många uppehållstillstånd

I enlighet med den nya, tillfälliga asyllagen och dess intentioner, beviljar MIG väldigt många människor uppehållstillstånd just nu. Verket meddelar att vid utgången av vecka 7 (per den 17 februari) hade 26 382 personers ärenden registrerats, 6 243 av dem gällande tidigare gömda personer. MIG hade då gett uppehållstillstånd åt 8 838 personer och sagt nej till 1 705 personer.

En tredjedel av de hittills registrerade ärendena är således prövade och avgjorda i enlighet med den tillfälliga lagen (vars sista giltighetsdag är den 31 mars).  Barnfamiljer har prioriterats och bland somalier och irakier är det också väldigt många som beviljats uppehållstillstånd; en del tillfälligt, de flesta permanent.

MIG kan inte med bestämdhet ange när dess personal kan vara klar med alla ärenden som registrerats men räknar med att fortsätta att pröva dem åtminstone två, tre månader efter att lagen upphört att gälla.