Etiskt rå(d)d på Migrationsverket

Just det, rubriken är korrekt, det ska vara "rådd" och inte "råd"! För det har inte hänt något med det etiska råd  på Migrationsverket som tillsattes av regeringen förra året (innan dess fanns där ett annat "etiskt råd" som i princip självdog…). Det har bara blivit ett "etiskt rådd" av alltihop.

I Dagens Nyheter uttalade sig några av de av regeringen utsedda "råddarna" återhållet frustrerat. Yrsa Stenius, t.ex. sa:

"Det verkar väldigt slappt skött. Jag tycker att de brister i respekt mot de människor vars tid de tänker uppta när de inte ens bryr sig om att hålla kontakt och säga när något ska hända".

Yrsa Stenius har rätt och det är klart att hon blir irriterad, van som hon är att bli tagen på allvar och här känner hon sig nonchalerad. Hoppas att hon och de andra i det här sammanhanget stannar upp och tänker sig in i hur de människor för vilka Migrationsverket (MIG) i första hand finns till – de asylsökande –  känner när ingen "håller kontakt med dem och säger när något ska hända"! För dem handlar det inte om fulltecknade kalendrar utan om deras liv! Flera andra av de till det etiska råddet regeringsutsedda, bland dem biskop Hans Stiglund, författaren Gerda Antti och professor Charles Westin, är också starkt kritiska (läs här).

Vad jag som sett eländet i tio års tid och agerat både etiskt och juridiskt "råd" under hela den tiden kan undra över är, varför personer som dessa av regeringen utsedda tackar ja till något så meningslöst som dett här rådet? Och – när de nu ändå har gjort det – varför sitter de då som prinsessor på ärter och väntar på en inbjudan att komma till MIG och… ja, göra vad då? – i stället för att bara meddela att "nu kommer vi"? Eller varför inte åka ut till flyktingmottagningar eller förvarsenheter och prata med miggorna som jobbar där, prata med asylsökande och skapa en bild av vad det är de ska vara etiskt råd om och kring! Det ser inte ljust ut, det verkar som om det här rådet ska bli lika meningslöst som det förra…

Som sagt: den stora frågan är varför dessa framstående personer tackar jag till något som redan tidigare havererat? Gerda Antti säger: "Jag var tvungen att mejla och höra om de glömt oss". Har de ingen stolthet? Eller är arvodena så enormt höga arvoden att de lockar? Jag har ingen aning, men jag ska ta reda på hur det förhåller sig med arvodena. Det förra etiska rådet, det som liksom bara gick upp i rök, hade med mina mått mätt rätt höga arvoden för att sitta och prata några timmar och inte få något konkret gjort (vilket bl.a. Ernst Klein berättat om i media efter att han avgick därifrån). Vad det vara som får så upptagna personer att tacka ja till ett så meningslöst uppdrag och låta sig behandlas som – ja som ASYLSÖKANDE som aldrig får besked, det begriper jag som sagt inte. Och förresten: ska det vara ett "etiskt råd" så ska ju arvodena också vara "etiska", typ i samma klass som för nämndemän vid rättegångar. Plus resa till Norrköping betald om de måste samlas där.

Ordet "rådd" är finlandssvenska och betyder enligt Finlandssvensk ordbok (av Charlotta af Hällström och Mikael Reuter, Schildts förlag):

oreda, röra, trassel, strul

Att "rådda tilll något" betyder att röra, röra ihop, stöka, stöka till, trassla till, förvirra, blanda ihop, strula till.

Att "rådda bort någon" betyder att göra någon virrig, förvirra någon.

Att vara "råddig" betyder att man är rörig, stökig, virrig.

Den mest kända figuren i råddsammanhang är förstås Råddjuret i Muminvärlden:

^{Citera gärna, men ange källan!}

Böcker på (finlands)svenska

Massor av spännande, intressanta och lite annorlunda böcker av finlandssvenska författare finns att läsa om här, på Schildts förlags hemsida. Till exempel den här, av Marianne Backlén:

En ung afrikansk man hittas död vid Bastion Rosen i Lovisa. Kring utredningen av fallet bygger Marianne Backlén upp en dramatisk och mångbottnad nutidsskildring. Det är många som blir berörda av det gåtfulla dödsfallet: arkitekten Jan som hittar mannen, hans hustru Ann-Sofie, deras goda vän Ulrika Nurminen, som har barn med en indier och en jamaikan och som känner sig hemma i mångkulturella kretsar. Ulrika är bosatt i Helsingfors, men hon vistas mycket i sin gamla släkting Fannys hus i Lovisa. Hon inleder ett förhållande med en av forskarna i grannhuset, Villa Basilier, en amerikan som sysslar med rasforskning. Småningom är hon mogen för ett eget experiment i terror…

Marianne Backlén berör angelägna frågor kring rasismens många ansikten, kring fördomar och rädslor, kring alla de befästningar som människor både konkret och bildligt förskansar sig bakom.

Eller den här, av Tage Söderström:

Hur kommer man från Helsingfors till det inre av Sibirien med segelbåt? Detta är den osannolika, men alldeles sanna historien om två skolpojkar som i maj 1946, sina föräldrar ovetande, skulle segla över till Stockholm för att hälsa på släktingar. Seglatsen slutade emellertid i Porkkala tre mil väster om Helsingfors som på den tiden var en sovjetisk flottbas. Därifrån fördes pojkarna som fångar först till Leningrad och sedan till straffarbete i Stalins ökända GULAG. Först efter Stalins död blev det möjligt för pojkarna att återvända från fångläger och inre förvisning.

Författaren har efter den sovjetiska fångenskapen arbetat som ingenjör i Sverige. Han är nu pensionerad och bor i Stockholm.

Beställ från Schildts, läs och njut av böcker visserligen skrivna på svenska men inte av svenskar utan av finlandssvenskar!

Populäraste maten i USA

Enligt tidskriften Food Technology är italiensk mat den populäraste etniska maten i USA, mexikanska rätter kommer som god tvåa.  Det finns fler kinesiska restauranger i USA än det finns McDonalds, Wendys och Burger King tillsammans.

75 procent av de vuxna amerikanerna äter sin middag hemma men endast 33 procent av dem lagar maten själva. Majoriteten äter take away-mat; kinesisk, italiensk eller någon annan typ. Det är vanligare att människor hämtar mat och tar med sig hem än att de äter den på restaurangerna.

År 2005 åt genomsnittsamerikanen 80 måltider på restaurang, 18 procent färre än tjugo år tidigare, 1985. Under samma tid ökade antalet take-away-måltider med 72 procent till 57 måltider per år. 42 procent av alla vuxna köper också hämtmat i snabbköp varje månad – en 12 procentig ökning under de två senaste åren.

Mattrender i USA:

• Kockarna på 4 av 10 restaurangkedjor tror att portionsstorlekar kommer att bli en jättetrend.
• Fler än 3 av 10 tror att "tröstmat" som köttfärslimpa, makaroner och ost och stek kommer att bli inne.
• Kaffe är nr 1 till frukost. Hela 53 procent av allla amerikaner börjar dagen med en kopp kaffe.
• Grönsakskonsumtionen har minskat med 2 procent.
• Färsk frukt är numera det främsta mellanmålet för barn mellan 2 och 12 år.

^Källa:

OS i Turin

Det är inte roligt att vara översättare när man, snabbt inför en nyhetssändning, ska komma på vad "kumparelasku" kan vara på svenska. Eller skriver "ishockey" när det talas om "jääpallo", fast varenda kotte vet att det är "jääkiekko" som betyder "ishockey". "Jääpallo" är förstås "bandy"…

Varför hittar förresten inte svenskarna på egna ord för allt utan använder en massa engelska uttryck som bob och short track och free style och snowboard etc? Eller – man kan ju vända på det: varför kan inte finnarna låta bli att hitta på egna ord för allt, varför kan de inte också använda de engelska benämningarna? Det skulle åtminstone göra livet lättare för översättare och tolkar…

Bland de många egensinniga och personliga finländandska idrottarna har jag fastnat lite grann för den här killen: Mika Poutala. Han är 22 år gammal och var tredje bästa finländare i sprint-VM (skridsko) i Heerenveeren i slutet av januari och deltar nu i sitt första OS.  I presentationen av honom som publiceras på FST:s hemsida sägs också att:

 "I distans-VM har Poutala som bäst varit rentav sjua, den placeringen nådde han på 1000 meter i Inzell 2005 där han också var 13:e på 500 meter."

En annan intressant och kanske lite öcerraskande information är:

" Poutala sysslar även med kristen rapmusik i gruppen J-Posse och har tex. gjort en egen låt för Turintruppen."