• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    februari 2006
    M T O T F L S
     12345
    6789101112
    13141516171819
    20212223242526
    2728  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Be my guest 28: Vera Efron

Vera EfronUnder vinjetten ”Be my guest” skriver intressanta människor som har något att säga. Den här gången är det Vera Efron, författare som kom till Sverige som flykting från det forna Sovjet år 1989 tillsammans med sin tvillingsyster Lena och sin lilla dotter Katja. Nu driver de sitt eget förlag med Katja som ansvarig för verksamheten. Mer om dem och deras förlag, Efron & Dotter, kan läsas här.

Hur kan en skönlitterär roman utgöra ett hot mot Sverige?

Sommaren 2003 förverkligade jag min dröm om att bli författare och debuterade med den självbiografiska romanen ”Aktiebolaget Rysk Roulette”. Det var det mest självutlämnande jag någonsin skrivit. Jag skrev om min uppväxt i Sibirien, om min far som övergav mig och om Sovjetunionens hjärntvätt som började redan på dagis. Jag skrev om min kamp mot diktaturen och om att ha jagats av KGB. Jag skrev också om mitt nya liv i Sverige, om hur det var att slitas sönder mellan arbetet, omtanken om barnen och kärleken till en gift man. Fast den största anledningen till att jag, en ensamstående tvåbarnsmamma och småföretagare lyckades förmå mig själv att skriva en bok, var min vilja att belysa hur det känns för en vanlig människa när hon drabbas av myndigheternas makt.

I mitt fall var det förutom KGB även Skatteverket, personifierad i en och samma handläggare. Myndigheten hade bestämt sig för att utföra en taxeringsrevision och sedan fick en enda tjänsteman agera utredare, åklagare och domare på en och samma gång. Dessutom betraktades jag som skyldig tills jag kunde bevisa motsatsen. Att försöka visade sig dessvärre vara lönlöst. Handläggaren för ärendet hade bestämt sig för att jag var en brottsling redan på förhand. Med hela sin auktoritet i ryggen försatte Skatteverket mitt företag i konkurs och jag blev totalt knäckt. Så knäckt att jag hamnade på sjukhus, att jag ett tag inte ville leva vidare längre. Under ett helt år fick jag gå i terapi för att få tillbaka lusten att leva. Känslan av maktlöshet, förnedring, utsatthet och skam över att ha gått i konkurs har jag ingående beskrivit i min debutroman.

Låter det osannolikt att något sådant kunde hända i Sverige? Det trodde jag också ända tills jag själv fick uppleva det – och innan människor började höra av sig och berätta om liknande erfarenheter. Det började efter att min bok publicerades mot alla odds – av min dotter som startade förlag. Media hade uppmärksammat den. Historien om Davids kamp mot Goliat hade fått genomslag och Svenska Dagbladet satte till och med rubriken ”Hon ger igen med sin egen bok” när de skrev om boken. Visserligen hade jag gått i konkurs, men jag hade också blivit författare – alltså var jag ett levande bevis på att det gick att komma igen.

Sedan började läsare regelbundet höra av sig och berätta om hur ”Aktiebolaget Rysk Roulette” hade blivit som en glimta av ljus för dem, hur den hade hjälpt dem att komma tillbaka. Min bok hade inspirerat dem att börja leva igen. Jag glömmer aldrig brevet från en pensionerad polisman som berättade om sin gode vän som hamnat i en liknande situation som jag. Vännen hade blivit inlagd på en psykiatrisk klinik men boken gav honom ”om inte bot så dock en härlig läsning och insikt om att han inte är ensam”.

Det här är jag oerhört stolt över. Jag är också stolt över att min bok så småningom fick Mikael Wokander som arbetat på Skatteverket i 37 år att träda fram och avslöja vidden av maktmissbruket inom myndigheten i sin bok Skattmasens manifest. Jag är lika stolt över att boken ledde till att stiftelsen Skatteombudsmannen bildades. Den verkar för att liknande rättsövergrepp från myndigheternas sida som jag beskrivit inte ska hända igen. Kanske är det dock därför som boken Aktiebolaget Rysk Roulette har listats som en del av ”hotbilden mot Sverige” i en rapport av Rikskriminalpolisens underrättelsetjänst.

Under rubriken Påverkan på samhället och underrubriken Hot, våld, utpressning och bestickning tas boken av ”de ryska systrarna Vera och Lena Efron” upp som ett exempel på ovanstående. Boken anges som ett exempel på hur hot kan vara förtäckta och insinuerande samtidigt som polisen själva insinuerar att boken har varit ett sätt att ”influera utgången av ett ärende”. Att boken kom ut två år efter att taxeringsrevisionen som jag skrev om var avslutad, verkar ha gått polisen spårlöst förbi. Att min syster inte har skrivit boken – och alltså inte bör utpekas som medförfattare – likaså. Än värre är det dock att polisen i samma rapport förvanskar ett citat från förlagets hemsida, för att försöka framställa boken som hotfull trots att den närmast kan liknas vid en satir.

Läser man hela rapporten upptäcker man dessutom att där totalt anges namn på fyra personer (bortsett från namn på författare till verk och liknande som används som källor). Det är en ledare för ett ungdomsgäng som låter sig intervjuas i en dagstidning, en person som har dömts för ett knivmord samt min syster och jag. Jag kan för allt i världen inte förstå vad det är i boken som är så hotfullt att det kan likställas med knivmord.

Visst, min bok innehåller bitvis svidande kritik riktat mot Skatteverket och den svenska skattebyråkratin – personifierad av en tjänsteman. Den innehåller även en hel del giftiga och vasstungade formuleringar – men jag är lika skoningslös i min kritik mot myndigheten som i beskrivningarna av mig själv. För att skriva en bra roman går det inte att skriva på ett lagom sätt, man måste överdriva sina känslor. För att citera Göran Hägg i Nya Författarskolan: ”Konsten avbildar inte – den tar fasta på väsentligheter. Ska det vara kärlek, måste det vara kärlek till döds. Ska det vara svartsjuka, ska det vara Othello. Ska det vara maktlystnad måste det vara Macbeth eller Göran Persson. Det behöver inte vara karikerat eller renodlat men det måste vara rejält tilltaget.”

Det känns för mig mycket märkligt att jag behöver försvara mina stilistiska grepp i ett land som hyllar yttrandefriheten. Det känns överhuvudtaget väldigt egendomligt att en roman kan utses till hot i en demokrati.

Därför har jag också skrivit till Rikspolischefen och framfört följande krav:

– Jag vill veta varifrån rapportens författare har fått uppslaget att min bok skulle vara en form av hot/våld, utpressning och bestick
ning.
– Jag vill veta exakt vad det är i ”Aktiebolaget Rysk Roulette” som är så hotfullt.
– Jag vill veta varför en svensk myndighet i en offentlig rapport anger mig och min syster som ”ryska” trots att vi är svenska medborgare.
– Jag vill veta varför min syster överhuvudtaget nämns i rapporten när det är jag som är författare till boken.
– Jag vill att det aktuella avsnittet i rapporten skrivs om.
– Jag vill ha en ursäkt från Rikspolischefen.

Jag har fortfarande inte fått något svar.

© denna blogg och Vera Efron.

Undring: Vidare om moderaterna, Ekot den 27 februari

I Ekot säger en reporter:  

”Moderatledaren Fredrik Reinfeldt kommer under måndagen att polisanmäla den e-postkampanj som socialdemokraten Mats Lindström bedrivit.”

Hur kan man anmäla ”en kampanj”? Kan ”en kampanj” ställas inför rätta? Vad kan ”en kampanj” få för straff? Hur ska ”en kampanj” avtjäna sitt straff?

Det måste väl ändå vara så, som jag påpekat upprepade gånger tidigare på den här bloggen, att moderatledaren Fredrik Reinfeldt polisanmäler Mats Lindström som är den som redan erkänt att han spridit lögner och förtal och inte ”en kampanj”?

Det blir väldigt rörigt när moderaterna inte är tydliga med detta och när Ekots reportrar inte heller tänker ordentligt på vad de säger. Ord och begrepp är viktiga, om man inte är noggrann med vad man säger så kan knappast de som lyssnar heller begripa vad det är frågan om.

 

Hur tänker moderaterna (2)?

Den 25 februari skrev jag ett inlägg under rubriken: ”Hur tänker moderaterna?”. Det finns här

Idag förklarar moderaternas Sven Otto Littorin i Ekot varför Reinfeldt till slut bestämde sig för polisanmälan:

”Det finns två skäl. Det första är att vi vill gå till botten med den här historien och hitta sanningen. Det är omständigheterna som är polisanmälda och inte någon enskild person. Det andra skälet är att Fredrik Reinfeldt själv brukar säga att det är viktigt att brottsoffer anmäler och har en tilltro till rättssystemet. Då måste han ju själv leva efter det.”

I mitt förra inlägg förklarade jag varför Reinfeldt, självklart, måste polisanmäla den person som förtalat honom. Men det verkar nu som om moderaterna inte polisanmäler av rätt orsak, eller att deras tankegångar är lite vaga och grumliga kring detta. När Sven Otto Littorin säger att det är för att ”vi vill gå till botten med den här historien och hitta sanningen”, så är det givetvis bra. Men det kan ingalunda vara huvudorsaken för en polisanmälan eftersom här ju redan finns ett troligt förtalsbrott och en person som offentligt erkänt att det var han som begick det. Så det finns inget oklart alls i just den delen. Det enda som ännu är oklart, innan saken prövats rättsligt, är huruvida en domstol betraktar de falska mejlen med sina förfalskade påhopp som just ”förtal”. Att sedan kanske också annat kommer fram i sammanhanget är naturligtvis bra, men det kan inte vara huvudsaken vid en polisanmälan av en enskild person!

Littorin säger också att ”Fredrik Reinfeldt själv brukar säga att det är viktigt att brottsoffer anmäler och har en tilltro till rättssystemet. Då måste han ju själv leva efter det”. Det är precis vad jag skrev i mitt inlägg redan den 25 februari. Och det är det skälet som är det viktiga i hela historien, inget annat.

 

Gatuskyltar

I Expressen berättades häromdagen om hur en "Herr Gårman"-skylt vid ett övergångsställe fått kjol och hatt och blivit "Fru Gårman". Det var några kvinnor som målat lite så att det här "könsbytet" blev möjligt.

Här är våra "Herr Gårman"-skyltar, i kvarteren där jag bor – "Abbey Road" och "Harskylten":
Beatles-skyltHarskyltenFoto: Merit Wager