Vickys Livs och popplarna (och Arne och Johan N)

^{Arne och Ingrid
Foto: Merit Wager}

Söndagen den 19 mars – i morgon är det vårdagjämning. Det kändes inte direkt när jag gick ner till Vickys vid 13-tiden; fortfarande är det kalla vintervindar och ingen vår i sikte. Men kanske ändå att en liten, liten känsla av vår förmedlas via ljuset, dagsljuset som är betydligt starkare och klarare nu än för bara någon vecka sedan.

På Vickys stod Ingrid bakom kassan och Arne var inne och värmde sig för femtioelfte gången redan. På ena handen hade han en strumpa men i andra handen höll han sina varma vantar. Han verkade lite frusen och behövde värma sig. Arne visade oss sina papper med namn och adresser till hans vänner i Konstnärsakademin, där han själv är medlem, säger han. Och så några andra papper som han bar med sig. Ingrid hjälpte honom hålla reda på nycklarna och en kund som hette Janne bytte också några ord med honom innan Arne traskade iväg ut igen. ”Gå till höger hela tiden, liksom runt, så kan du inte gå vilse utan kommer alltid tillbaka till samma ställe”, manade kund-Janne. Arne fräste lite och lufsade iväg.

Arne och kund-Janne 19.3 2006

Affe, Ingrid och jag pratade lite om Arne och hur det kommer att vara den dagen Arne inte längre kommer in 719 gånger per dag på Vickys, mer eller mindre förvirrad och aldrig helt klar i huvudet. Då kommer vi att sakna honom mycket, det kunde vi alla enas om. Trots att vi alla också är trötta på honom ibland – och särskilt då Affe och Ingrid som står 13 timmar i sträck i butiken på lördagar och söndagar och då hinner träffa Arne minst 30-40 gånger under den tiden. För mig hör Arne till stadsbilden, till livet i kvarteren kring Nytorget. Och det är inte hans fel att hans hjärna inte orkar hålla reda på så mycket, inte ens vad någon sa för två minuter sedan. Men han känner igen oss och jag tror att vi – och främst de på Vickys – är en trygghet för honom, som är ovärderlig.

Johan N 19.3 2006

För Johan N var det ”de mörka solglasögonens dag”.

^{Popplar och anslag
Foto: Merit Wager}

Och så var det det där med popplarna: nu ska parkförvaltningen hugga ner ett antal ståtliga popplar i Nytorget. Det är väl nödvändigt eftersom de angripits av rötsvamp och vad det nu var. Affe hade varit ute och plåtat dem, ”dokumenterat dem”, och lite vemodigt är det nog eftersom de där popplarna alltid har stått där. Vi lyckades räkna ut att de måste vara över etthundra år gamla, med hjälp av Affes gamla fotografier från sekelskiftet, där popplarna fanns med. Vemodigt, sorgligt, trist. Hoppas parkförvaltningen ställer dit nya vackra träd. Fast det blir förstås inte samma sak…

Föräldrautbildning

Socialminister Berrit Andnor och folkhälso- och socialtjänstminister Morgan Johansson uttalar sig på Aftonbladet Debatt den 17 mars om adoptioner under rubriken Vi har skärpt krav för att få adoptera. Detta utspel sker enligt dem själva på grund av att "internationella adoptioner debatterats de senaste veckorna. Orsaken är de tragiska omständigheterna kring Freddie vars föräldrar anklagas för att ha vanvårdat pojken till döds."

Och nu ska förändringar, skärpningar, göras så att människor som vill adoptera barn ska screenas ännu mer än tidigare (vilket redan är in på bara skinnet), så till den grad att man väl snart får svälja radioaktivt medel och isotopröntga hela kroppen inklusive hjärnan för att kunna bedömas som "lämplig" eller "icke lämplig".

Varför denna hysteri när det gäller människor som vill adoptera barn men absolut ingen som helst kontroll över vilka som föder biologiska barn? Den lille pojken Freddies öde var naturligtvis fruktansvärt och han var adopterad. Och de som adopterade honom hade redan gått igenom en massa kontroller och undersökningar (missade "kontrollanterna" varningssignaler? Vem är i så fall mest skyldig?). Men var den lille pojken Tommy, som så grymt bragtes om livet av sin styvfar och sin mamma, adopterad? Nej! Var hans mamma, som borde ha skyddat honom, godkänd som förälder enligt den mall som adoptivföräldrar godkänns? I hur många familjer far inte barn illa, biologiska sådana? Och, tyvärr, säkert också i en del adoptivfamiljer. Men rätt väg att gå för att i möjligaste mån undvika att små barn far illa kan väl knappast vara att karva ännu mer i adoptivföräldrars inre och yttre omständigheter men inte kräva något alls av alla de miljoner människor som får barn på biologisk väg?

Myndigheterna kräver numera obligatorisk föräldrautbildning för alla som vill adoptera. Hur är det till exempel med biologiska föräldrar i blandade förhållanden med helt olika kulturer? Med föräldrar som är mycket unga? Med gamla förstagångsföräldrar? Med föräldrar som har fysiska eller psykiska sjukdomar? Etc, etc.

En slutfundering: Är det myndighetsutsedda, s-märkta utbildare som både ska utreda vilka som är lämpliga att adoptera och hålla dessa obligatoriska föräldrakurser för dem (och kanske för biologiska föräldrar också)? Ska socialdemokraternas syn på uppfostran av barn bli ännu mer normgivande och genomsyra ännu mer av  våra liv än redan nu? Det luktar illa, det luktar gammal tysk modell från den tiden då staten skulle bestämma vilka som fick skaffa barn och hur barnen skulle uppfostras till goda tyskar.

Läs mer om adoption här och här.

Frågor och svar

På Migrationsverkets hemsida finns en massa frågor om regler för anknytningsinvandring, asyl, arbetstillstånd etc. Bland annat denna, som kommer från en asylsökande:

Fråga: Finns det någon maximitid hur länge man kan få vänta på att få sitt ärende avgjort?

Svar: Vårt mål är att det ska ta högst 6 månader innan man får beslut från Migrationsverket.

Så står det på hemsidan.

Jag undrar: Hur många har fått svar inom sex månader? i antal? I procent av totala antalet sökande?

En person har väntat i fyra år (FYRA ÅR!) för att hans ärende "glömdes bort"…