Maria Carlshamre är ockå en människa

Jag skrev tidigare här på min blogg om Maria Carlshamre, kvinnan som suttit i EU-parlamentet för folkpariet trots att hon inte längre hade sitt partis förtroende och som nu, nyligen, gått över till Feministiskt initiativ, FI. Jag skrev med anledning av de nya rubrikerna om henne, som denna gång handlade om en JO-anmälan som hon hade gjort och som hade samband med skolavgifter för enav hannes söner som är autistisk.

Medierna – och även vi bloggare – kan ibland vara lite väl snabba med omdömen och slutsatser och det kan vara förödande för enskilda människor, också om de är offentliga personer och därmed anses få "tåla" lite mer än andra. Även om de kanske tvingas tåla mer än andra så måste ändå det som sägs och skrivs vara korrekt och inte påhittat, gissat eller felaktigt vinklat så att i o f s sanna uttalanden får en felaktig ton och innebörd.

Vad gäller alla historier om Maria Carlshamres bokföringsbrott, påstådda inaktivitet i EU-parlamentet, skärmytslingar med folkpartiet och byte av parti så har allt detta stötts och blötts i det oändliga. När det gäller det senaste, det som enligt braskande rubriker handlar om att hon vill att skattebetalarna ska betala hennes barns skolgång och att hon gjort en JO-anmälan i denna sak, så stämmer det som skrivs till viss del men till viss del inte, så vitt jag kan förstå.

Maria Carlshamres JO-anmälan har rubriken: Prövning av frågan om Stockholms stads handläggning av min begäran om hjälp med skolavgifter är förenlig med gällande lagstiftning. Läser man innehållet i anmälan så verkar det – efetr ganska många ord – som att vad Maria Carlshamre önskar är det som hon skriver allra sist i anmlan under rubriken Prövning:

"Enligt min uppfattning måste handläggningen vara i strid med gällande lagstiftning bland annat då jag inte ges möjlighet att få min sak prövad. Jag hemställer om J O:s prövning av ärendets handläggning."

Stockholms stad hade den 2 februari 2002 besvarat Maria Carlshamres framställan till stadsledningskontoret  om att staden ska betala skolavgifterna för hennes två barn i Skandinaviska skolan i Waterloo. Där sades bland annat att:

"Sammanfattningsvis är bedömningen den, att det enligt gällande bestämmelser varken finns en skyldighet eller en möjlighet för staden att utge ersättning för kostnader i samband med grundskoleundervisning utomlands. Om en kommun skulle bidra till enskilds skolgång utomlands, skulle det betraktas som ett otillåtet bidrag till enskild, eftersom det inte finns lagstöd för det. Staden har således inte någon möjlighet att betals skolavgifterna för era två barn. En annan sak är att staten kan ha möjligheter att bidra."

Varför Maria Carlshamre skrev en så lång inlaga – och blandade in en massa annat också – till JO som hon gjorde är svårt att förstå, när hon till slut endast begärde att JO ska pröva hur hennes bidragsansökan har handlagts. Hur som helst och oavsett vad resultatet av klagomål och överklaganden etc leder till: det största ansvaret ligger trots allt ovedersägligen på individen, föräldern. Har man ett svårt handikappat barn som är starkt beroende av kontinuitet och trygghet då måste man kanske inse att det bästa och det rätta är att tacka nej till ett oerhört krävande jobb utomlands, särskilt om man är ensamstående med det sjuka barnet plus ytterligare ett ganska litet barn!

Apropå LR:s obehag för religiösa skolor och indoktrinering

I inlägget nedan handlar det om att Lärarnas riksförbunds ordförande Metta Fjelkner inte vill att religiösa skolor ska finnas i Sverige och att barn "har rätt att slippa religiös och politisk indoktrinering". Men vuxna då? Människor som kommer till Sverige i vuxen ålder som asylsökande och som får rätt att stanna här, vem bevakar deras rätt att inte bli indoktrinerade? Svar: ingen! Tvärtom, här är det fritt fram att indoktrinera så det står härliga till och för detta finns ett utmärkt instrument: Sfi – svenska för invandrare!

Det är obligatoriskt (obligatoriskt!) att läsa Sfi. Allt hänger på att man har läst Sfi och har intyg från sådan undervisning på att man behärskar svenska. Vilket man oftast inte alls gör eftersom undervisningen till mycket stora delar är helt värdelös (enligt dem som tvingats gå där) – utom på en punkt: indoktrineringen, den ensidiga och felaktiga bild av Sverige som förmedlas på dessa lektioner. Språket är inte det allra viktigate att lära sig, intyget får man ändå. Det här är ett lysande tillfälle för staten att se till att de nya i samhället tänker "rätt" från första början. I en av böckerna som används i undervisningen står bland annat så här:

"På 1800-talet var människorna i Sverige mycket fattiga och de fick kämpa hårt för att få mat och kläder. Medellivslängden var 47 år. Många dog i tuberkulos och många barn dog före ett års ålder.
—
Arbetarna började organisera sig i fackföreningar och Socialdemokratiska partiet grundades 1889. Idag är medellivslängden för en svensk man 75 år och en svensk kvinna blir i genomsnitt 80 år gammal."

Ett annat exempel finns i ett kapitel med rubriken "Folkhemmet":

"Svenskarna hade det mycket dåligt förut, men har det bra idag. Anledningen till detta är att fackföreningsrörelsen och det Socialdemokratiska partiet har varit starka och kämpat för höga löner, korta arbetstider, rättvisa och solidaritet."

Vilket oerhört obehagligt sätt att försöka (och säkert också i många fall lyckas) att indoktrinera nyanlända människor som känner att de står i tacksamhetsskuld till Sverige!  Men tack och lov genomskådar också många den här propagandan, den är för lik den som de mötte – och fick nog av – i sina hemländer. Många undrar också varför man bara talar om höga löner och korta arbetstider och inget om dem som tar risker och startar de företag som ska göra allt detta möjligt!? De välutbildade och självständigt tänkande nyanlända människorna som möter sådan här rappakalja genomskådar den som sagt, men de andra gör det inte. Och så knyts ytterligare människor tilll det parti som under decennier gjort folket till bidragsslavar som inte tror sig om att orka och kunna jobba som man gör i resten av världen och som har världens högsta sjukfrånvaro och knaprar antidepressiva mediciner och "mår dåligt". Grattis, Sverige!

Och om en, enligt läroboksförfattarna, "typisk svensk affärsman" sägs att:

"Han vill inte ha barn. han har inte tid med barn. Han vill tjäna pengar. Pengar, arbete och en vacker fru är allt i livet – och en ny, snabb bil!"

Sådan här smörja serveras alltså asylsökande som får uppehållstillstånd i Sverige! Och det görs med den statliga myndighetens Indoktriner… jag menar Integrationsverkets goda minne.

All propaganda – vänster som höger – är av ondo. Ordet propaganda betyder: "Söka vinna anhängare eller ivrigt verka för något, söka utbreda eller hamra in åsikt." Människan ska vara fri att bilda sig sina egna åsikter och för att det ska vara möjlligt ska material i skolor och vid andra lärosäten vara så objektiva som möjligt. I politiska sammanhang, där det är tydligt utsagt vilken riktning man företräder, är propaganda givetvis tillåten, då är den ju tydlig för alla och envar och man kan ta till sig alla olika riktningars information och själv bilda sig en åsikt. Att lura på människor som tror sig läsa svenska språket politiskt ensidiga – och inte sällan helt felaktiga – bilder av Sverige är både obehagligt och förkastligt.

Till slut, på Stockholms stads sajt står följande under rubriken "Sfi – svenska för invandrare":

"Du som är invandrad till Sverige har rätt till undervisning i svenska språket. Sfi – svenska för invandrare – är till för dig som saknar grundläggande kunskaper i svenska och har fyllt 16 år. Du söker till sfi i din hemkommun.

Genom kursen får du baskunskaper i det svenska språket och om det svenska samhället."

Det låter finare, mindre styrt,  att säga att "du har rätt till" än att säga "du måste". Att kursen ger baskunskaper i svenska språket kan nog stämma, men att den skulle göra det om det svenska samhället är inte sant. I varje fall inte objektiva kunskaper… Skillnaden mellan att gå på Sfi-kurs och kurs i svenska för nybörjare inom något av våra studieförbund kan en del av mina f.d. klienter (i asylprocessen) intyga. Jag har hjälpt dem "slåss" mot byråkratin och få tillstånd att läsa svenska hos andra än de här indoktrinerarna och skillnaden är som natt och dag. Men Gud förbjude att fler skulle få för sig att kräva att få gå på de ofta billigare och nästan alltid bättre kurserna i svenska inom t.ex. Kursverksamheten! Då blir det kaos i systemet, indoktrinerarna får nippor och Sfi-undervisarna blir utan jobb. O hemska öde! För dem, men inte för "nysvenskarna"!

Lärarnas riksförbund vet bäst

Ordföranden i Lärarnas riksförbund, Metta Fjelkner, går ut med följande krav på DN Debatt idag:

"Barnens rätt måste gå före föräldrarnas."

Och avlossar sedan följande salva:

"De religiösa friskolorna vi har idag sätter inte barnens rättigheter i centrum. Barnens rätt att slippa politisk eller religiöd indoktrinering ska gå före föräldrars önskemål om en viss religiös inriktning på skolverksamheten."

Hjälp! Vad är det som gör att hon (och andra) anser sig ha rätt att inkräkta på föräldrars rätt att fostra sina barn enligt sin övertygelse och i stället pådyvla dem deras.  I Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (läs här), artikel 9, står:

1. Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.

2. Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

Det finns en anledning till att vi har en myndighetsålder. Det är en ålder då människan anses ha uppnått sådan mognad att han/hon självständigt kan fatta beslut och överblicka konsekvenserna av desamma. Föräldrar är barns förmyndare till dess de fyller 18 år och har att uppfostra och leda dem efter bästa förmåga och efter det de anser vara deras barns bästa.

Hur Metta Fjelkner och andra som är inne på hennes linje kan tro att Lärarnas riksförbund, socialdemokratiska partiet (eller något annat parti), regeringen eller någon annan instans eller myndighet skulle vara bättre lämpade att fostra och välja utbildning och annat för barnen än föräldrarna är en gåta. Kanske borde vi, om nu föräldrar gör så gravt felaktiga val enligt rådande doktriner, införa kibbutzer eller kolchoser där Lärarnas riksförbund bestämmer vilken indoktrinering som ska gälla och där andra organ sörjer för barnens väl och ve och rättigheter, inte föräldrarna. För de vet ju ingenting och de kan ju inte ha sina barns bästa för ögonen när de väljer att sätta sina barn i religiösa skolor!

Men först måste vi i så fall frånträda flera av de konventioner som Sverige ratificerat eftersom de då upphör att gälla. I ovannämnda konvention om de mänskiga rättigheterna står följande i artikel 17:

Intet i denna konvention må tolkas såsom medförande rätt för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra handling som syftar till att tillintetgöra någon av de fri- och rättigheter, som angivits i konventionen, eller till att inskränka dem i större utsträckning än som däri medgivits.

Alla ivrare av statligt förmynderskap över barnen bör också läsa FN:s barnkonvention, särskilt artkel 3 punkterna 1 och 2 som talar om barnets bästa och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer barnets föräldrar (eller andra i föräldrars ställe). Där står dock inget om att staten ska ha sista ordet, eller Lärarnas riksförbund…

^{(Metta Fjelkner citerar också de konventioner jag nämner ovan, men på något konstigt – och riktigt skickligt – sätt lyckas hon ändå gå runt dem. Hon citerar barnkonventionens artikel 14 om barns rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet men måste väl ändå inse att ett barn på sex, sju år som börjar skolan eller ens en elvaåring knappast själva kan fatta avgörande beslut om vilken skola de ska gå i. Där är det de vuxna, föräldrarna, som har ansvar och skyldighet att leda barnen in på den väg de anser och tror är bäst.)}

Antalet svenskspråkiga i Finland är oförändrat

Antalet invånare i Finland med svenska som modersmål har varit i stort sett oförändrat i flera års tid.

Vid årsskiftet fanns 289 675 svenskspråkiga invånare i Finland, vilket är några tiotal färre än året innan, visar Statistikcentralens siffror. Det betyder att 5,5 procent har svenska som modersmål.

Cirka 4 800 000 personer eller 91,7 procent är finskspråkiga. Antalet utländska medborgare steg i fjol till sin högsta nivå någonsin under självständigheten. Det bor cirka 113 800 utländska medborgare i Finland.

De största utlänningsgrupperna är ryska medborgare (drygt 24 600), ester (15 500), svenskar (8 200) och somalier (4 700). Sammanlagt bodde 5 255 500 personer i Finland vid årsskiftet.

_Källa: