• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    april 2006
    M T O T F L S
     12
    3456789
    10111213141516
    17181920212223
    24252627282930
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Besök i Ängelsberg

Den 25 april var jag i Ängelsberg.

EnglaroKaffebord på EnglaroEnglaro i Ängelsberg och kaffebordet
Foto: Merit Wager

Det är ytterst sällan jag har tid att göra en sådan här utflykt. Att vara borta mer än 14 timmar från all annan verksamhet är en lyx jag sällan kan unna mig. Men i samband med att jag skulle ala inför en grupp människor från olika kyrkor, kom jag iväg till Ängelsberg (och även till Fagersta).

Lena CarsallFoto: Merit Wager

Det blev en både givande och intressan dag! Inte minst besöket på Englaro där Lena Carsall bjöd på kaffe och smörgåsar och livliga och målande berättelser om staden Ängelsberg. Det var en hel del spännande vi fick höra. Jag ska inte upprepa det här, det är bättre att folk åker dit själva och hör henne berätta och ser den lilla staden som förr i tiden hyste så många ur landets konstnärliga och litterära elit…

Vickys Livs – Grattis, stadsdelsförvaltningen i Katarina/Sofia, nu är möblerna vid kiosken uppeldade!

Grattis ni klåfingriga, giriga och orättvisa politiker och tjänstemän i Katarina/Sofia stadsdelsförvaltning! Nu har ni lyckats förstöra för de gamlingar, främst i Sofia men också i Katarina, som brukade komma ner och sätta sig en stund bakom Sofiakiosken, vid ingången till Vitabergsparken. Här hade  Affe, Janne, Ingrid och Ingela Olsson (som äger kiosken och Vickys Livs på Skånegatan) ordnat fint och för egna pengar bekostat att grus lades ut så det skulle se ”gammaldags” ut samt låtit tillverka rejäla trämöbler där folk kunde sitta ner med eget medhavt kaffe eller köpa en kopp i kiosken.

Men stadsdelsförvatningens iskalla, ointresserade och orättvisa människor hittade på ett jävelskap förra året:

Ni måste börja betala 90.000 kronor i hyra per år för den lilla markplätten som ligger i skuggan bakom kiosken.

Om det var politikerna eller tjänstemännen som hittade på detta sätt att slå sönder en välfungerande liten oas som aldrig tidigare varit belagd med hyra, det vet jag inte. Det verkar råda något av ”tjänstemannavälde” på kontoret, men samtidigt så kan ju inte politikerna, som ändå har sista ordet, frånskriva sig ansvaret. Så nu har folk ingenstans att sitta när de är ute och går (särskilt gamlingarna i trakten) och stadsdelsförvaltningens girigbukar får ändå inte in någon hyra. Hoppas de är nöjda eller det kanske de inte är förrän familjen Olsson tvingas upphöra driva kiosken helt, vilket är mycket nära nu.

Följande lilla, korta meddelande är från Affe Olsson:

Vart ska vi ta vägen, säger en dam som sitter där med sitt barnbarn. Finns det protestlistor????

Familjen Olsson undrar om de måste hindra folk att ens stå bakom kiosken om de köper kaffe eller en glass? Kommer i så fall stadsdelsförvaltningen att debitera dem hyra per stående enligt någon schablon? I så fall måste någon genast komma och sätta upp höga stängsel för att hålla invånarna (skattebetalarna) i Katarina/Sofia borta från denna kommunala markplätt om de råkar ha en pappmugg kaffe eller en glass från Sofiakiosken i handen.

Övergrepp mot barn pågår hela tiden

I Sveriges Radio, Halland, berättas i dag att ett hundratal före detta fosterbarn har gått samman i föreningen Stulen barndom och stämmer flera kommuner för de övergrepp de utsatts för. En av dem som kommer att gå till domstol och stämma socialtjänsten i Malmö är Tina Kullenberg från Halmstad.

I 15 år bodde Tina Kullenberg i ett fosterhem där mamman höll henne och hennes fosterbröder under total kontroll. Först när hon var drygt 18 år kom hon loss frå sin totalt dominerande fostermor. Hon har utbildats sig och etablerat sig väl i samhället trots allt. Men för hennes två fosterbröder gick det sämre. Den ene dog i ung ålder och den andre fastnade i drogmissbruk och kriminalitet.

Nu har socialstyrelsen, enligt Ekot,  börjat utreda de övergrepp som fosterbarn utsatts för. Och nu börjar alltså kollektiva stämningar, så kallade grupptalan, att lämnas in till olika tingsrätter. Efter Stockholm står Malmö på tur.

Men övergreppen mot – och lidandet för – både barn och deras föräldrar pågår med oförminskad styrka, hela tiden. Det är enorma pengar som omsätts i den här "branschen" och kontrollen av hemmen där barn placeras är minimal och ibland obefintlig.  Kommunerna anlitar utomstående, privata "utplacerare" och verkar ofta bara glada att slippa att själva hålla i det hela. Socialsekreterarna är fortfarande nästintill enväldiga och alltför ofta mer inriktade på att  till sista blodsdroppen försvara sina revir och sina beslut än att se till främst barns men också föräldrars bästa genom att t.ex. sätta in engagerade resurser som stödjer familjerna i hemmen. I stället rycks barn från sina föräldrar, sin miljö, sitt språk. Det handlar nämligen inte sällan om barn till invandrade föräldrar som inte snabbt nog och tillräckligt förstått och omfattat alla svenska normer och uttalade och outtalade regler kring barnupppfostran. Konsekvenserna för alla barn blir ofta absolut förödande och får konsekvenser för livet för dem alla; konsekvenserna och lidandet blir kanske ännu större för barn som berövas både sitt språk och sin kultur förutom sina föräldrar och sitt hem.

Hanteringen av barn, sådan den såg ut för femtio år sedan och sådan den ser ut idag, är ovärdig ett civiliserat land som Sverige och det måste bli ett stopp på den godtycklighet som råder, liksom den girighet som finns hos människor som tjänar enorma pengar på andra människors olycka och inte sällan skadar människor för livet. Just så som Tina Kullenberg och många, många andra vittnatr om och som jag berättar om under kategorirubriken Tvångsomhändertagande av barn i högerspalten!. Läs texterna nerifrån och uppåt.

Han har skrivit en egen Muminbok

Prisbelönta Juha Ruusuvuori beskriver  finlandssvenskt sätt att leva. Så här skriver Monica Sandberg i Åbo Underrättelser:

På torsdagen fick författaren Juha Ruusuvuori Svenska kulturfondens första pris någonsin till en finskspråkig som har gjort en kännbar insats för den finlandssvenska kulturen. Det är ett pris på 8.000 euro för boken Muukalainen Muumilaaksossa ("Främling i Mumindalen") som han gav ut i höstas. I boken frågar han sig om de finskspråkiga skulle ha något av lära av den finlandssvenska kulturen, och vad som går förlorat om alla glömmer svenskan och bara satsar på bruten Brysselanpassad ingenjörsengelska.

Boken är en ordentlig vidräkning med den finska mentaliteten. På många olika sätt föredrar Ruusuvuori det finlandssvenska sättet att tänka och vara.

"Redan det att vuxna män här i Dragsfjärd kan tala med barn och lyssna ordentligt på vad de säger. Och om en kvinna har att göra med en yrkesman blir hon sakligt och inte föraktfullt bemött. Av någon orsak fungerar jämställdheten bäst här i sydvästra Finland", menar Ruusuvuori som nu har 13 års erfarenhet av att bo i Dalsbruk. Han kom hit för att hans fru hade fått jobb här som hälsocentralläkare.

 "Så köpte vi hus, jag kom med i Bruksteatern och den vägen övade jag upp min svenska. Nu är jag med i talkogänget som jobbar med segeljakten Eugenia, i Allmogeseglarna i Västanfjärd och i två år har jag varit lärare i optimistsegling i Dalsbruk. Jag är ingen föreningsmänniska men det är viktigt att vara med någonstans. Och så finns det så mycket som sköts på talko, alla vet att kommunerna inte har råd att se till att till exempel skidspåren är i skick. Det gör frivilliga, och det är det bästa, att talkojobb och grannhjälp fungerar. Antagligen får man leta länge för att annanstans hitta lika hyggligt folk som på Kimitoön."

Hans ”Muminbok” skulle egentligen inte bli någon hyllning till den finlandssvenska livsstilen.

"Nä, det bara blev så … Jag utgick från frågan om det är möjligt i dag för en skapande människa att bo på landsbygden, utanför Ring III. Men det gällde att göra texten intressant också, så jag tog med egna erfarenheter. Därför kan ingen förneka det jag säger, inte ens Finskhetsförbundet. Från det hållet har inte hörts ett knyst, de vill säkert tiga ihjäl hela boken. Det har tyvärr inte blivit någon diskussion alls på finskt håll om det han för fram i boken," säger Ruusuvuori. Trots en helsida i Helsingin Sanomat, flera andra intervjuer och dryga tjugotalet recensioner – alla utom en positiva.

"På finskt håll vill man helt enkelt inte diskutera frågor som har med den finlandssvenska minoriteten att göra, eller med svenskans enorma betydelse för våra företag. Man vill inte ens komma i håg vår gemensamma historia med Sverige utan skulle tydligen föredra att Finlands historia började 1809 då vi blev en del av Ryssland. Fortsätter det så här silas det skandinaviska bort, kvar blir bara det finska och det ryska … Man gör en film där Sibelius talar finska, och så vidare. Man glömmer att utan den svenskspråkiga intelligentian hade Finland inte haft en självständighetsrörelse."

Ruusuvuori känner sig mycket hedrad över att nyligen ha fått Hagforsmedaljen och nu Svenska kulturfondens pris, ”jag är inte van att få medaljer”. Lika glad är han över det gensvar han har fått av sina läsare, både svensk- och finskspråkiga.

"Bland annat ringde en man i 30-årsåldern, mentalvårdare i Tavastehustrakten där han länge hade funderat i samma banor som jag. Av just samma orsaker var han nu på väg att flytta till svenskspråkiga trakter. Att min bok var viktig för honom kändes bra för mig."

Muukalainen Muumilaaksossa ("Främling i Mumindalen", med underrubriken Asutko vielä Taalintehtaalla – Bor du ännu i Dalsbruk?) har flitigt lånats i biblioteken och har också sålts i cirka 2 000 ex mot normala kring 300.

Du tvekade aldrig att börja skriva den trots att svenskan är i så hård motvind?

"Nej, det var just därför jag skrev den, ville lyfta fram ett område som inte är tillräckligt diskuterat."

En finlandssvensk skulle aldrig våga skriva det du har gjort!

"Nej, men just därför har jag gjort det. Jag har mina egna erfarenheter av livet i det finska Finland och av livet i Dalsbruk, jag är fräck nog att göra jämförelser, sedan blir det min egen berättelse."

Källa:
ÅU logo