Finland, Finland, Finland!

Som medlem i finsk-svenska handelskammaren sedan urminnes tider (!) har jag genom åren fått deras medlemsbrev som, kan man säga, har hållit varierande kvalitet. Eller rättare sagt: som inte alltid varit så "roliga". Men alltid läsvärda eftersom det alltid funnits någon information som jag tyckt var värdefull i varje brev.

Det senaste medlemsbrevet (5/2006) var riktigt roligt att läsa! Informativt och seriöst men med en lättsam ton och luftig och bra layout som gör att jag t.o.m. skriver ut det för att läsa det i pappersform i stället för att bara skumma igenom det på skärmen.

Finsk-svenska handelskammarens vd, Risto Erjanti, skriver om Finlandsbilden och "branding".

"Ett ypperligt exempel på en exportprodukt som byggts upp på ett lyckat sätt är Linda Lampenius. Genom att utnyttja alla fördelar som en fungerande helhet, garanterar man framgången i Sverige. I Finland lyckas försäljningen inte nödvändigtvis med samma effekt, men export och Finlandsbilder uppstår. Det tål att tittas och lyssnas på."

Christina Roitto, kommunikationsutvecklare på FSHK, och ansvarig för medlemsbrevet, skriver om det största som hänt Finland sedan… ja Sibelius och Nokia: LORDI!

"Hårdrock är en stor exportvara i Finland och Lordis framgång är mer ett bevis på att hårdrock är något Finland kan. Finland bestämde sig för att vara sig själv och det fungerade utmärkt. Det är sedan en annan sak om låten i sig kan klassas som hårdrock eller inte, uppträdandet och utseendet kvalificerar i alla fall som hårdrock. Och hur många var det som egentligen hörde låten bakom maskerna?

Myten om Lordis resa till segern har många versioner. En del säger att deras seger var en kupp för att få slut på Eurovisionsfestivalen, i alla fall i sin nuvarande form, och jag tror att det till och med lyckades. Det ligger nog lite stolthet i varje finne i att få visa vad vi går för.

Det är nog många som hoppades men ingen som riktigt trodde att Lordi skulle vinna. Som en finsk kille sa i svenska TV-nyheterna efter segern: ”Det här är helt otroligt, nästa år åker man med spårvagn till Eurovisionsfestivalen!”

Sådan här uppmärksamhet har Finland inte fått på länge i så många europeiska länder på en gång, i så många åldersklasser och så många samhällsklasser. Lordi har nått ut överallt, vare sig det var p.g.a. att de är omtyckta, avskydda eller bara omtalade.

Och Christina Roitto skriver också:

"I businessvärlden har Finland alltid stått för sitt. Vi är inte bra på hövligt småprat så som andra, så vi säger saker rakt ut, utan krusiduller, och vi har fått uppskattning för det. Nu har man inom musikvärlden förstått samma princip, vi är inte bra på poplåtar, så vi kör med hårdrock, och nu har vi fått bevis på att även det uppskattas."

Så sant som det är sagt! Hyvä, Suomi!

Och till slut: här kan man lyssna till Monthy Pythons "hyllning" (!?) till Finland. Refrängen lyder:

 Finland, Finland, Finland – Finland has it all!

Biometriska pass i Finland från 21 augusti i år

Nya biometriska pass tas i bruk i Finland den 21 augusti. Det nya passet är ett gemensamt EU-projekt. Efter ändringen kan barn inte längre antecknas i föräldrarnas pass utan de måste ha ett eget. Passets giltighetstid är högst fem år. Passen är försedda med ett mikrochips där uppgifterna på sidan med personuppgifter finns lagrade. Chipset är dessutom försett med säkerhetsdetaljer som försvårar förfalskning av passet.

^Källa:

Filmen om Vickys Livs visas i dag i TV8

^{Foto: Stefan Boman}

I dag kl 18.00 visar TV8 min film om Affe och Janne och Ingrid och Ingela och deras kunder och vänner på Vickys Livs. Mer om filmen kan läsas här.

Affe gick tragiskt och alldeles för tidigt bort den 9 maj. Jag är lyckligt lottad som fick lära känna honom och ha honom som vän i 17 år. Han var en äkta människa, ett original i ordets bästa bemärkelse.

Jag är glad att jag fick möjlighet att göra filmen och passar också på att nämna att den hjälp jag fick av filmaren Stefan Erdman var ovärderlig.

Mer om Vickys Livs kan läsas under ”Kategorier” och sedan Vickys Livs i spalten till höger. Den skrivna berättelsen börjar i maj 2005, då den här bloggen startades, och läses nerifrån uppåt.

Finland vill fälla svensk farmlag

Finland försöker fälla Sveriges nya minkfarmningslag. Enligt handels- och industriminister Mauri Pekkarinen (c) skulle den planerade lagen ha mycket allvarliga konsekvenser för den finska farmnäringen.

Lagen, som är ute på remiss i Sverige, ställer så höga krav på minkuppfödningen att branschen befaras upphöra. I lagen föreslås bland annat att man borde bygga simbassänger för minkarna. Enligt Pekkarinen handlar lagen de facto om att försöka avskaffa minkfarmningen helt. Han säger att Finland utreder olika möjligheter att bromsa godkännandet av lagen.

För några år sedan lyckades Finland genom en klagan till EU-kommissionen sätta stopp för planerna att avskaffa minkfarmningen i Nederländerna.

Källa:

Nu säger familjen att den blev förföljd av pressen!

Hur var det egentligen? Var det så, som Expressen och Aftonbladet skrev för några dagar sedan när de visade upp den 13-åriga flickan från det hemska dödsdramat i Haninge häromdagen: att flickan själv "ville berätta", att föräldrarna stödde den traumatiserade 13-åringen i detta och att alla var nöjda med att "den rätta historien kom ut"? Eller var det så att dessa tidningar och andra medier pressade familjen så till den grad – och kanske erbjöd dem pengar, kan det ha varit så? – att den gick med på att visa flickan med jättebild och låta henne prata på och nu ångrar sig? För enligt TT känner sig familjen till flickan som blev våldtagen av mannen som dödade hennes bästa vän förföljd av medierna och för att få ett slut på jakten lät flickan sig intervjuas av kvällspressen.

Det tycks långt ifrån vara bara jag som upprörs av hur den här 13-åriga knivskurna och våldtagna flickan och hennes föräldrar dels behandlats; dels själva trots allt valt att agera (se tre inlägg om detta längre ner på bloggen).

"Det mediala trycket har varit hårt. Det här har gått överstyr", säger Hans Andersson, utredningschef vid Handenpolisen, till TT.

Han är både förvånad och upprörd över att flickan intervjuats av tidningarna innan polisen hunnit höra henne. Såväl Aftonbladet som Expressen publicerade i går utförliga intervjuer med flickan. Aftonbladet publicerade även flickans namn och hade dessutom stora bilder av henne både på första sidan och inne i tidningen.

"Publiciteten är inte bra. Det här verkar vara en ny trend. Jag har aldrig varit med om att pressen gett sig på ett brottsoffer på detta sätt", säger Hans Andersson.

Även flickans juridiska ombud advokat Christer Magnergård reagerar kraftigt på artiklarna. Han har diskuterat publiceringen med flickan och hennes famil och säger:

"Det är fullständigt förkastligt att ge sig på ett barn som tidningarna gjort. Mitt intryck är att flickan aldrig ställt upp om hon och familjen förstått konsekvenserna av intervjuerna."

Enligt advokaten kände sig familjen jagad och pressad av medierna. Men Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin tycker att kritiken mot tidningen är anmärkningsvärd:

"Inget av de medier som kritiserat oss har pratat med familjen, de vet ingenting om dem. Man bestämmer sig för att de inte kan ta ett sådant beslut och det är att inkompetensförklara dem. För mig är det rätt att publicera så länge familjen vill det här. Det här handlar om en stadig och stabil familj där man pratat igenom det här. Vi har kontinuerlig kontakt med dem och de är fullt nöjda. Det är det viktiga för mig."

Det är klart att man undrar hur det är med kompetensen hos både föräldrar och journalister när ett barn hängs ut på det sätt som här skett. Om inte föräldrarna har kompetensen att säga nej så borde journalisterna inse att det är att gå över gränsen att intervjua den här stackars flickan. Inkompetensen kanske ligger på båda sidor och det är tragiskt. Och Anders Gerdins försäkringar om att den stadiga och stabila familjen "vill det här" skorrar lite falskt när det nu kommer fram att familjen känt sig förföljd av pressen.  Det vore intressant att veta om Anders Gerdin skulle låta ett eget 13-årigt barn eller barnbarn i den här flickans situation "tala ut" i media.

Landet Megalomanien, del 6

Det läggs en hel del intressanta och viktiga skrivelser och förslag i Megalomaniens riksdag. De 349 enskilda ledamöter har pejl på vad som är viktigt att ta itu med. I en viktig motion till regeringen, med rubriken De djurförsöksetiska nämndernas status, vill t.ex. en av dem att:Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de djurförsöksetiska nämndernas status ändras från rådgivande till beslutande.

Motivering

Maktstrukturer i de djurförsöksetiska nämnderna. Under flera år har maktstrukturerna i nämnderna diskuterats. Från dem som nominerats av djurskyddsorganisationerna har det ofta påtalats att forskarrepresentanterna väger tyngre i nämnderna än vad t ex lekmännen gör. Maktstrukturen i nämnderna torde kunna gå att utläsa om man undersöker vilka som innehar särskilda uppdrag, och då syftar jag i första hand på rollen som sammankallande i beredningsgrupper. En kartläggning av detta, med analys utifrån vad som tillåts väga tungt vid val av sammankallande, skulle enligt min mening ge en viktig indikation om hur maktstrukturerna är i de djurförsöksetiska nämnderna. Enligt min mening bör en sådan undersökning göras skyndsamt och den bör granska förhållandena från idag och tillbaka till att de djurförsöksetiska nämndernas status ändrades från att vara rådgivande till att bli beslutande.

Det är klart att det är oerhört viktigt att maktstrukturerna i djurförsöksetiska nämnder fortsättningsvis diskuteras, analyseras och kartläggs! Självklart! Och att det ska göras skyndsamt så man får klarhet i vad det är som pågår i de där nämnderna. Det berör ju alla megalomaner i deras vardag och även om de inte ens riktigt förstår vad det handlar om eftersom texten är lite svårgenomtränglig så begriper de att det är mycket viktigt eftersom en riksdagsledamot för upp frågan till själva regeringen.

Denna viktiga motion lämnades in i september 2004. Något svar på de angelägna frågorna har inte gått att hitta. Troligen har regeringen inte uttalat sig än, det är ju inga enkla saker som tas upp och det har bara gått drygt 1,5 år. ”Skyndsamt” har ju fått en lite annan betydelse i Megalomaninen numera än den ursprungliga. ”Skyndsamt” betyder inte ”snabbt” eller ”snarast” utan det är mest ett utfyllnadsord som kan betyda i princip hur kort eller hur lång tid som helst. Det är Partiisterna i regeringen som bestämmer hur ordet ”skyndsamt” ska tolkas i olika sammanhang. Och med endast 4 500 anställda i regeringskansliet kan man förstås inte kräva att svar på viktiga frågor ska komma på bara 1,5 år.

Svaret redovisas här när det kommer (eller hittas, om det redan getts).

Aftonbladet fortsätter visa dåligt omdöme

I går skrev jag direkt och spontant ett inlägg under rubriken Nu har Aftonbladet och Expressen gått över ALLA gränser om deras oansvariga publicering av en liten flickas berättelse om hur hennes 12-åriga kompis blev mördad och hon själv både våldtagen och knivhuggen. Aftonbladet satte dessutom ut en helsidesbild av flickans ansikte!

Nu har många andra också kritiserat tidningarnas okänslighet och gränsöverskridande när de på det här sättet hänger ut ett barn och har mage att hänvisa till "allmänintresse" och att "föräldrarna gav sitt tillstånd". Något allmänintresse av att se bilder av den stackars flickan finns inte. Och skulle det finnas intresse hos någon att se hur flickan som våldtogs och knivskars ser ut så är det nästintill perverst – har man egna barn och har man normal empati så vill man inte se ett barn som lider i den här situationen!

I går uttalade sig Barnombudsmannen skarpt emot publiceringen, idag fördömde också en representant för Rädda barnen i P1 Morgon att tidningarna intervjuat, namngett och publicerat bild av flickan (Expressen har publicerat en bild där flickan håller händerna för ansiktet, Aftonbladet en helsidesbild av hennes ansikte). Rädda barnen-representanten var kanske lite väl försiktig när det gällde att tala om föräldrarnas ansvar – självklart har föräldrar ansvar för sina barn. Föräldrarna borde inte ha tillåtit att deras dotter visades upp på det här sättet, två dygn efter den fruktansvärda händelsen. Men om nu föräldrar saknar förståelse och instinkter att skydda sitt barn, då borde media visa bättre omdöme.

Något som förvånade mig mycket stort och fick mig att fundera över hur den här flickan egentligen har det hemma var följande beskrivning, som fanns i Aftonbladet i går:

""Hon sprang till närmaste busshållplats, 100 meter bort. Ringde polisen och berättade om vad som hade hänt."

och sedan:

"Klockan fyra natten mot lördagen väcktes Nathalies mamma, Anneli Holmström, som är höggravid, av telefonen."

Det var först då hon fick veta att hennes dotter blivit knivskuren. Och det som förvånar och förbryllar i den här berättelsen är att en 13-årig flicka ringer polisen, det första hon gör, och inte sin mamma eller pappa!!! Det är svårt att förstå att den första instinkten hos ett barn är att ringa polisen och inte mamma! Vad beror det på? Har föräldrarna visat brister i sitt föräldraskap gentemot flickan så att hon inte räknar med deras hjälp utan hellre ringer polisen när hon är i yttersta nöd? Kan sådana brister vara en förklaring till att de inte förstår att de borde ha sagt ett absolut och entydigt nej till reportrar som vill intervjua deras dotter?

Den här publiceringen borde inte ha gjorts. Familjen förstod inte vidden av publiceringen själva, som t.ex. att den kanske blottar annat också, som den inte nödvändigtvis vill ska komma till allmänhetens kännedom. I varje fall väcker både flickans och föräldrarnas agerande en hel del frågor.

Och i dagens Aftonbladet fortsätter föräldrarna att uttala sig! Men nu kallas Nathalie plötsligt för "Malin" och i slutet av artikeln anges att "Malin" är ett fingerat namn!" Tror föräldrarna och Aftonbladet att folk är dumma eller att alla läsare glömmer namn och bild en dag efter publiceringen?

Landet Megalomanien, del 5

Megalomanien är en demokrati. Megalomanien är inte bara en demokrati, det är världens bästa demokrati. Demokratin i Megalomanien är överlägsen alla andra demokratier i hela världen och det är bara i Megalomanien som det växer megalomanska krusbär. Och, knappast förvånande: krusbären i Megalomanien är större, vackrare och godare än krusbären i något annat land.Allt detta vet folket mycket väl, för det är vad det har matats med i decennier. Den Store Ledaren (DSL) för världens bästa demokrati har målmedvetet strävat mot att allt i hans land ska genomsyras av hans ideologi. Hans önskan är att leda ett fogligt folk som inte protesterar mot skatter och andra pålagor eller regler och bestämmelser, utan sväljer dem snällt eller på sin höjd med en liten suck. På de – i det närmaste – obligatoriska daghemmen formas barnen, deras beteende och åsikter för att de ska ”passa in i ledet”. I skolorna tycks temadagar och grupparbeten vara viktigare än kunskap (det är farligt om folket har för mycket av den varan…). Att svenska elever ligger illa till kunskapsmässigt i jämförelse med elever i andra länder gör inget för ”svenska elever är så sociaaala”. Och i undervisningen i svenska för invandrare – sfi är indoktrineringen väl genomförd. Exempel:

”Megalomanerna hade det mycket dåligt förut, men har det bra idag. Anledningen till detta är att fackföreningsrörelsen och Partiit har varit starka och kämpat för höga löner, korta arbetstider, rättvisa och solidaritet.”

Så står det i en av läroböckerna (Mål 3, Folkhemmet) som används i undervisningen för människor från andra länder som ska börja sina nya liv i Megalomanien. Och massor av annat i samma stil. Som ett samtal återgivet i boken Från början:

”Den 1 maj är det arbetarnas dag. Jim och Johan går i ett demonstrationståg. De har röda flaggor i händerna. Några bär stora banderoller. Johan läser: arbete, fred, frihet, solidaritet, kamp… Johan förstår inte alla ord. Han frågar pappa och pappan förklarar.”

Allt färre megalomaner går i demonstrationståg (än så länge har inte påbud om obligatoriska demonstrationer gått ut), ändå framställs det som något självklart i läroböcker. Intelligenta flyktingar och invandrare undrar säkert i sitt stilla sinne varför Johan, som p.g.a. dålig skolundervisning inte ens förstår orden på banderollerna, överhuvudtaget ska gå i ett demonstrationståg. ”Korkat”, tänker de, ”varför ska man demonstrera när man inte ens vet vad det handlar om?” Eller också tror de – vilket kanske är syftet med texten – att i Megalomanien måste alla demonstrera på 1 maj.

Och nu lovar (lovar!?) infrastrukturminister Melrika Ussing en lag om hjälm för alla cyklister! För i Megalomanien bestämmer ministrarna allt och deras långa fingrar sträcker sig in och petar i allt som i andra länder anses vara vars och ens ensak. Det kommer knappast att förvåna någon om det snart kommer bestämmelser om hur många rullar toalettpapper megalomanerna får använda per år. Kanske blir det rent av ransonering och papperet får hämtas ut vid särskilda toalettpappersutdelningsställen udda dagar i jämna veckor mellan 8.30 och halv nio. Och varför inte passa på att också lägga en extra toalettpappersavgift – en liten skatt – på redan skattat (momsbelagt) papper. För då kommer det in så mycket mer pengar i DSL:s kassakista att han kan anställa ännu fler megalomaner att bära pärmar i de kringelikrokiga lokalerna där redan nu ca 4 500 människor dväljs för att serva honom och hans statsråd (och försnilla pengar genom att hitta på falska jämställdhetsprojekt för att ingen kollar vad alla som springer omkring som myror i en stack, gör)… Man får ju ner arbetslösheten också, när man ändå är i farten!

Schyman sitter för v, reser för Fi

Hå hå ja ja. SVT berättar idag om den oförlikneliga Gudrun Schymans nya resor. Hon har suttit i riksdagen för Vänsterpartiet men har rest och kampanjat för ett annat parti, Feministiskt initiativ, för nära 600.000 kronor under 1,5 år (7 december 2004-15 maj 2006). Illustrationen visar hur pengarna fördelats.

Att Gudrun Schyman inte har några som helst skrupler vet alla sedan länge, men att riksdagen går med på det här utnyttjandet av skattepengar, det är obegripligt! 

Läs och se mer här.

Kommentar från barnpsykolog

Jag fick ett mejl efter min bloggning om främst Aftonbladets men också Expressens på alla sätt oansvariga publicering av intervjuer och bilder av den 13-åriga flickan vars bästis blev mördad för några dagar sedan och som själv var nära att gå samma öde till mötes:

Aftonbladets och Expressens bedrövliga publicering av intervjuer med flickan som utsattes av bästisens styvfar. Självklart SKA föräldrar värna om sina barn och absolut inte låta dem utsätts för detta intervjuande. Och till vems nytta, kan man undra.  Flickans? Ingalunda. Läsekretsens? Vi behöver alls inte veta hur eländet gått till. Det kan väl inte vara meningen att flickungen skall genom sin berättelse lätta på läsekretsens ångest.

Arbetar som psykolog med barn och unga sen nästan 30 år och jag blev upprörd över tidningarnas brist på hänsyn.

Birgitta Palm Andersson

^{Publicerat med Birgitta Palm Anderssons tillåtelse.}

Vickys Livs – Affes begravning

Det var en svår dag, måndagen den 29 maj, dagen då Affe begravdes. Men också en helt underbart vacker försommardag med skinande sol och nästan helt blå himmel. Och sedan ett skyfall utan like – som om alla änglar grät, samtidigt. Det doftade av träd av gräs. Sorgen var tung över att Affe är borta för alltid, men den var blandad med glädje över att han funnits och att vi fick lära känna honom.

Ute på Skogskyrkogården, i Heliga korsets kapell, samlades vi som ville ta ett sista farväl av Affe. Vår Affe som var allas vän, Ingrids man, Ingelas pappa, Jannes bror. Affe, som vi inte ens riktigt fattat verkligen är borta. Det gick så fort. Ena dagen firade han 35-årig bröllopsdag med Ingrid och gick sin vanliga dokumenteringstur med kameran i högsta hugg. Och var hos Golam och hämtade cigarretter när de tog slut på Vickys. Och skojade med kunderna på Vickys; alltid ett lämpligt ord till var och en. Inte minst till barnen. Affe såg barnen och behandlade dem som alla barn borde behandlas av alla vuxna: med respekt. ”Hej, lilla prinsessan”, kunde han säga till en liten tjej som kom in med tiara på huvudet. Och så lyfte han upp henne ett tag och beundrade hennes fina utstyrsel. Eller så snackade han Bajen med någon liten kille som också var Bajen-fan, precis som Affe. Affe satte sig ofta på huk eller böjde sig ner när han hade med barn att göra – det var naturligt för honom att möta dem på samma nivå och inte stå och se ner på dem. Respekt, kallas det.

Nästa dag, en tisdag, var han bara borta. Utan förvarning, utan att någon – allra minst han själv — kunde ha en aning om det. Inga tecken alls, bara en plötslig, massiv hjärnblödning som slog ut allting i kroppen och tog Affe ifrån oss. Men som lät Affe dö utan smärtor, utan lidande.

Begravningen blev enkel och högtidlig. Janne höll ett mycket fint litet tal och fick t.o.m. oss alla att skratta, mitt i gråten. Alla som kände Affe vet ju att han var lite glömsk av sig – han kunde glömma något han sagt att han skulle göra eller att beställa vissa varor till Vickys Livs etc. Så skrattet rullade befriande och varmt igenkännande i Heliga korsets kapell när Janne sa: ”Affe led inte av dåligt minne, han njöt av det!”.

Affe begravdes i sina vanliga ”Affe-kläder”: avklippta småtrasiga jeans, finaste Bajen-tröjan och en Vickys Livs-keps. Och på magen hade han sin vita vinterpälsmössa, som han gillade så mycket. Nu kan han gå omkring där i sin himmel i sina vanliga Affe-kläder och ”dokumentera” allt som händer. Och sedan, när hans familj och vänner kommer efter så kan han visa sina pärmar med alla bilder han tagit. Så tror jag att det blir.

Ha det bra däruppe i himlen, Affe! Vi ses!
^{Foto: Merit Wager}

 

Nu har Aftonbladet och Expressen gått över ALLA gränser!

Det finns tydligen ingenting alls som är heligt för kvällstidningarna längre. INGENTING! Inte ens en liten flicka som nyss varit närvarande när hennes bästis mördades och hon själv höll på att råka ut för samm sak!

Idag har både Aftonbladet och Expressen snaskat till riktigt ordentligt med flera sidor om mordet på den lilla flickan i Västerhaninge,. Men inte nog med det. Nej, det värsta och grövsta övertrampet är att de intervjuar – INTERVJUAR!!! – bästa väninnan till den dödade 12-åringen, en liten 13-årig flicka som var närvarande och såg och hörde allt och höll på att råka ut för samma sak. Och publicerar en helsidesbild av hennes ansikte i Aftonbladet, bild av henne med händerna för ansiktet i Expressen.

Detta hyeneaktga vältrande och grävande och uthängande av människor – barn! – som dessa (och förmodligen andra också) tidningar gör sig skyldiga till är så obehagligt, äckligt och rent vidrigt – hur är människor funtade (reportrar, fotografer, ansvariga utgivare) som gör så här? Har Aftonbladets Mira Micic och Mattias Carlsson barn? Har de syskon? Har Anders Gerdin det? Och Katrin Krantz, Anna Wahlgren och Roger Schederin i Expressen? Och Otto Sjöberg? Skulle de vilja se en liten traumatiserad dotter, dotterdotter eller syster uthängd på detta sätt?

Hur lågt får man sjunka för att sälja blaskor?

Och en fråga till, som tyvärr också måste ställas: vad är det för föräldrar som tillåter att en 13-åring som varit med om detta hemska, ger intervjuer i kvällstidningar? Stackars, stackars flicka!

Banat Al-Riyadh

Möjligen är jag är den första i Sverige att skriva om den här boken, som så snart den finns översatt till engelska, troligen kommer att få mycket stor uppmärksamhet i hela världen.

Boken, som kommer att skaka om ordentligt, heter Banat A-Riyadh (titeln på engelska blir troligen Girls of Riyadh) är något så otroligt och oerhört som en 25-årig ung saudisk kvinnas, tandläkarstuderande, öppna berättelse om hur unga kvinnor i Saudiarabien lever och har det. I blogginlägget nedan berättas om hur hon, Rajaa Al-Sanae,  deltog i en öppen dialog med både män och kvinnor (egentligen inte tillåtet i Saudiarabien) och om hur 400 ex av hennes bok konfiskerades trots att hon fått löfte om att den skullle få vara med och presenteras på bokmässan i Riyadh nyligen.

I boken berättas om fyra unga kvinnors sökande efter kärlek i Riyadh (ja, jämförelser har redan gjorts och boken har redan kallats Sex in the Saudi), Om Gamrah, frånskild efter att hon kommit på sin ex-make med att vara otrogen. Om Sadeem vars fästman lämnade henne efter en mycket het natt för att han trodde att hon hade gjort samma sak med en annan man före honom. Om Masha’el vars saudiska älskare inte kan gifta sig med henne mot sin mors vilja. Modern har förbjudit  honom att någonsin gifta sig med en kvinna vars mor inte är saudi. Mashaels mor är amerikanska. Och om Lamees, väninnan som alltid finns där för att ge en hjälpande hand. Det är en berättelse om kärlek som kämpar för att överleva, trots rigida gamla traditioner.

Boken håller på att översättas till bland annat engelska och ska förmodligen komma ut i höst på ett libanesiskt förlag.

^{Citera gärna men ange denna blogg som källa!}

Civiliserad dialog

Dr Khaled Batarfi, saudisk journalist

Foto: med tillstånd av dr Khaled Batarfi

Khaled Batarfi har skrivit en artikel i Arab News under rubriken Civiliserad dialog bör läras ut tidigt.  Han berättar om dr Sami Angawi som, tvärtemot de flesta, inte bara pratade om detta utan också gjorde något.

Sami Angawi startade en "diwania" och samlade barn och unga, de yngsta fem år gamla, för att koncentrerat hjälpa dem och låta fem träna hur man uppför sig och hur man debatterar och diskuterar utan att gå till personangrepp. På tisdagar träffas de och praktiserar på riktigt vad de lärt sig. Det sker i en kreativ, blandad miljö där män, kvinnor, unga och gamla sitter tillsammans och talar, lyssnar och diskuterar.

För någon månad sedan deltog artikelskribenten i ett sådant tisdagsmöte. Diskussionsgäst för dagen var Rajaa Al-Sanae, författaren till den kontroversiella romanen Girls of Riyadh.  För första gången fick hon träffa läsare av båda könen och i alla åldrar för att, öppet, diskutera sin bok i en professionell och välorganiserad omgivning.

Jämt fördelade i aulan satt männen och deras fruar. Fruarna, iklädda hijab, satt i den bakre, svagare upplysta delen av salen. Den andra delen var männens sektion. Män och kvinor satt emot varanda och kvinnorna kunde se männen i den mer upplysta sektionen bättre än männen kunde se dem. Desutom, de som var blyga inför män kunde sitta bakom ett avdelande draperi. Författaren, Rajaa Al-Sanae,  satt i mitten.

De yngre i publiken hade bra kommentarer och frågor, de var väl förberedda. De unga var bättre än de äldre på att artikulera sina tankar, bygga upp sina argument och presentera sina frågor och kommentarer. Khaled Batarfi var imponerad. Det här var precis vad han propagerat för! Skolorna måste bli bättre på att skapa plattformar för diskussioner , debatt och dialog. Och ännu viktigare: man måste i Saudiarabien tillåta unga att tala fritt. Hemma, i skolan, i moskén – de ska ges möjlighet att forma sina egna åsikter, inta egna ståndpunkter och själva bestämma vad de vill uppnå och vad de vill bli. Khaled Batarfi skriver:

"Vi borde inte lägga oss i varje liten del av deras liv. Vi kan inte hålla på och tala om för dem, från barndom till vuxen ålder hur de ska tänka, vad de ska studera, vilken framtid de får välja och vem de ska gifta sig med. Om vi gör det så får vi bara människor som följer, inga som leder. De som bara vet hur man följer kan inte hoppas på en ljus framtid. Jag var glad att se de här ungdomarna ha så skilda åsikter och uppfattningar om en roman. Och kom då att tänka på hur samma bok är utgiven i andra länder, såld över hela världen, men inte där den verkligen skulle göra skillnad."

På bokmässan i Riyadh nyligen, där alla censurerade böcker av Ghazi Al-Gosaibi och Turki Al-Hamad kom ut för första gången, hade Girls of Riyadh tagits bort från hyllorna. Fyrahundra böcker hade först tillåtits men sedan, plötsligt, konfiskerade utan förklaring!

Att bannlysa böcker är vanligt. Också i akademiska bibliotek bannlyses böcker. Orsakerna varierar. Bannlysningen inkluderar inte endast sådana skrifter som anses vara ideologiskt inkorrekta utan också böcker som anses vara politiskt, socialt eller litterärt "icke-perfekta". Våra studenter tillåts alltså inte att själva bestämma vad de vill läsa. Många av dem undviker vetenskaplig forskning, eftersom de inte får tillgång till läroböcker på alla nivåer, inklusive på doktorsnivå. Professorer och studerande med examina från universitet utomlands, måste acceptera sakernas tillstånd i Saudiarabien.

Resultatet blir, enligt Khaled Batarfi, att:

"Våra framtida ledare blir exakta kopior av de nuvarande. De studerar exakt samma saker, på samma sätt och drar samma slutsatser. När de studerar utomlands bär de med sig sitt bagage hemifrån. Det gör den förvirrade när de ombeds söka information och forma egna åsikter. De tycker att det är svårt att argumentera med sina lärare och professorer, där de kommer ifrån förekommer endast envägskommunikation. De är vana vid att enbart lyssna respektfullt och tro på allt de hör – inga argument eller ifrågasättanden är tillåtna."

Det riktigt svåra är – debatt! Debatt är vad Sami Angawi, själv utexaminerad från en skola i USA, upplevt att saknas och det har han försökt börja råda bot på. Men: att befinna sig i en multikulturell miljö är svårt i sig, att tvingas föra en konstruktiv dialog med män och kvinnor i olika åldrar, med olika tankar och åsikter och olika bakgrund – det är för mycket för många.

Så, vad kan man göra? Nästa National Dialogue Forum ska handla om föråldrade skolplaner och studieprogram och hur de kan förändras och förbättras. Khaled Batarfi föreslår att hela studiesystemet ska baseras på den fria tanken, på öppen forskning och civiliserad dialog. Flera generationer har gått förlorade, Saudiarabien har inte råd att förlora fler.

^{Ange denna blogg som källa om inlägget citeras!}

Gripen har inte rätt att ringa ett samtal!?

En uzbekisk dissident som har uppehållstillstånd (asyl) i Norge, Mohammed Solih, var på väg till London via Stockholm. På Arlanda greps han av passpolisen för att han var efterlyst i den (skurk)stat som han flytt från, Uzbekistan. Dagens Nyheter skrev och hade talat med Rikskriminalen om fallet.

DN frågade Rikskriminalen som handhar Interpolfrågor:

"Är det brukligt att man anhåller människor trots att de har gällande resehandlingar och trots att efterlysningen har utfärdats av en så kallad skurkstat?"

Personen som fick frågan ville förbli anonym och ville inte kommentera det enskilda fallet.

Amerikanska Human Rights Watch har frågat varför Solih inte fick kontakta norska ambassaden, där han har fått asyl där. Det visar sig att vare sig i Norge eller Sverige har man rätt till ett telefonsamtal, vilket man har t.ex. i USA.

Känner folk till det? Att man, om man grips av svensk polis, inte har rätt att meddela någon människa att man är gripen? Jag hade ingen aning om att man inte har en självklar rätt att få ringa och meddela sina närmaste att man blivit gripen. Om det verkligen stämmer så borde lagen ändras. Man är ju misstänkt men faktiskt inte skyldig till något (om man inte tagits på bar gärning) när man grips, och då borde åtminstone inte anhöriga straffas genom att de intr får veta var deras närstående finns.

Mohammed Solih släpptes efter att ha varit inlåst en natt i Sverige.

Försvunna kinesiska ungdomar hittade

Fyra kinesiska ungdomar som försvann från en flyktingmottagning i Uleåborg i början av veckan har hittats. Finska vikens sjöbevakning grep den ena av pojkarna på Helsingfors-Vanda flygplats i går. De två flickorna och den andra pojken greps i Helsingfors den 27 maj.

Därtill har sjöbevakningen gripit en utländsk man som är inblandad i fallet. Kommendörkapten Petteri Partanen, som leder utredningen, vill ännu inte avslöja vad mannen har för nationalitet eller var han greps. Enligt Partanen stöder utredningen ändå misstankarna om att organiserade ligor försökte föra ungdomarna till Sydeuropa.

De fyra kinesiska asylsökandena i åldern 16-18 år försvann från flyktingmottagningen i Uleåborg på måndagskvällen. Ungdomarna kom till Finland i december, antingen med andra personers resedokument eller med förfalskade sådana.

^Källa:

Landet Megalomanien, del 4

Partiits sekreterare, Ulva Martskog, uttalade sig i ”affären Daniel Larsson”. I stället för att kräva att mannen antingen talar ur skägget eller låter undersöka sin minnessvaghet och sina slängar av eventuell mytomani (”Jag ringde Bergdahl”. Jag ringde inte Bergdahl”. Jo, men jag ringde nog Bergdahl”. Jag var på jobbet”. Jag var kanske inte på jobbet” etc), gick hon till angrepp mot Partifolkets ledare Leo Larsborg och krävde att han skulle ta några unga folkpartister i örat för att de, som hundratals, kanske tusentals andra människor har spekulerat i: att statssekreteraren och departementsrådet tillbringat den aktuella dagen – annandagen 2004 – tillsammans!Ska hon gå ut varje dag och kräva att alla som spekulerat på samma sätt ska tas i örat av någon? Eller ska vi kanske ha en statlig Ta-i-örat-myndighet med någon avdankad Partii-funktionär som generaldirektör som ges en skyhög lön, fina lokaler och hundra pigga anställda som rycker ut och tar folk i örat varje gång de säger för Partiit misshagliga saker? Hundra anställda kommer nog inte att räcka, vid närmare eftertanke. Folket är ju så bångstyrigt – vi måste kanske studera Kina och t.ex. ta efter systemet med angivare i varje kvarter. Och Partiit kanske kan kontrollera internet så att det inte går att lägga ut bloggar fär vanligt folk kommer till tals och kan lufta sin ofta stora vrede mot Partiits sätt att hantera folkets liv och pengar. Lösningar finns, det ska bli spännande att se vilken väg regeringen väljer. En del av oss minns ganska väl hur statsministern för ett antal år sedan bistert menade att den som ”talar illa om Megalomanien” ska straffas. Så tankarna är knappast främmande för Partiit.

ICE

I Finland planerar räddningsmyndigheterna en kampanj för att få finländarna att börja använda den s.k. ICE-standarden som ger myndigheterna möjlighet till snabb kontakt med närmaste anhöriga till olycksoffer. Exempelvis behöver ambulanspersonal ibland få reda på om en skadad lider av någon sjukdom eller äter mediciner. ICE står för engelskans in case of emergency, det vill säga "i nödfall".

Mobiltelefonerna innehåller ofta hundratals namn och kontaktuppgifter. Det är både svårt och tidskrävande för räddningspersonalen att hitta rätt person att ringa till. I Finland vill Nu vill chefen för nödcentralsverket, Jyrki Landstedt, ordna någon form av ICE-kampanj i år.

^{Foto: Brå}

Idén till ICE kläcktes av en ambulanssjukvårdare i Storbritannien som tröttnat på att jaga telefonnummer till de anhöriga.

Själv har jag redan skrivit in namn och telefonnummer på den viktigaste personen som ska kontaktas "in case of emergency" under ICE i min mobiltelefon – men än så länge är det ju ingen som begriper att de ska leta just där…

Och tidningen Seiska ber om ursäkt

^{Faksimil: HBL}

Folk blev rejält förbannade över att tidningen Seiska publicerade en gammal bild av Mr Lordi, Tomi Putaansuu. Lordi har vädjat till medierna om att bilder av dem utan masker inte ska publiceras. Det har tagit gruppen många år att bygga upp sin monsterimage och att då visade deras ansikten omaskerade skadar denn imagen, anser medlemmarna.

Nu har chefredaktören för tidningen, efter ett krismöte sedan folk rasat mot bildpubliceringen och upppmanat till bojkott mot tidningen, gått ut och bett om ursäkt offentligt:

”Tidningen 7 päivää ber Lordi och hans fans om ursäkt för det obehag tidningen orsakat”, hette det i det kortfattade meddelandet. ”Liksom hela Finlands folk gläder sig Seiska av hela sitt hjärta åt Lordis Eurovisionsframgång och högaktar bandets och dess ledargestalts unika bedrift. Seiska lovar i fortsättningen låta bli att publicera några som helst personliga bilder av varje Lordi-medlem mot deras vilja.”

^Källa:

Ursäkt, utmärkelse och folkfest för Lordi!

Lordis seger i Eurovisionen 2006 i Aten firades på Salutorget i Helsingfors i dag. Tiotusentals människor hade samlats på torget och Lordi äntrade scenen klockan 21, efter diverse andra inhemska band. President Tarja Halonen överräckte i samband med folkfesten en utmärkelse från Förbundet för finländskt arbete till gruppen.

Konserten visades på tre stora bildskärmar och festen sändes  i TV2 och i YLE24.

Tidningarna Seitsemän Päivää och Katso har bett Lordi om ursäkt för att de publicerat bilder på Mr. Lordi utan monstermaskering. Tidningarna försäkrar att de framöver ska respektera gruppens önskemål om att inte publicera bilder utan maskering. En internetadress om bojkott mot Seiska i protest mot publiceringen har undertecknats av 180.000 personer.

Läs mer i Hufvudstadsbladet.