Kontroll också av riksdagskandidater

"Politiker döljer sina skulder", skriver Svenska Dagbladet . Tidningen har tittat på kandidaterna till årets val till Stockholms kommunfullmäktige och funnit att tjugotre av dem har stora skulder av olika slag hos kronofogden. Visst, det är väl bra att man tittat på detta, men det är ju egentligen något som varje parti borde kontrollera själva, om de anser det viktigt att veta huruvida deras kandidater har skulder och betalningsanmärkningar. Med de stenhårda system för skattebetalning m.m. som råder, är det nog både en och annan som hamnar i kronofogdens register trots att han/hon egentligen är "oförvitlig" och inte medvetet försökt undanhålla skatt eller inte vill betala underhåll för barn etc. Men det finns förstås också "skurkar". Partierna själva bör, som sagt, titta på de personernas bakgrund som man vill föra fram i ett val där förtroende är det viktigaste kapitalet.

Många gånger har jag undrat över varför partierna inte kontrollerar vilka bakgrunder och vilka egentliga "agendor" människor har som kandiderar till Sveriges riksdag. Bland dem finns folk som man borde vara rejält tveksam till om de verkligen ska inneha de viktigaste ämbetena i landet: folk som visat bristande omdöme i olika sammanhang, förknippats med olika sorters brottslighet etc. Och människor som har en religiös bakgrund som gör att deras främsta mål i livet är att komma in i Sveriges riksdag och där driva frågor som har samband med den. Tycker man det är okej så ska man släppa fram och in dessa kandidater. Finns det farhågor om vad det kan leda till när människor som kanske har ett fanatiskt drag som de döljer ganska väl bakom en fasad av andra frågor (tills de kommer in i riksdagen…), så bör man inte ställa dem på valbar plats. Överhuvudtaget ska man nog vara lite mer vaksam om vilka som placeras på valbara platser i olika val. Därmed inte sagt, tycker jag, att en skuld hos kronofogden nödvändigtvis innebär ett stopp för en post där man får politiskt inflytande. Religiös fanatism eller "bara" en stark vilja att påverka Sverige i en riktning som majoriteten av svenska folket inte står bakom, bör man vara försiktig med. En medialt uppmärksammad person i den kategorin är t.ex. hustrun till ordföranden i Sveriges muslimska förbund, Mahmoud Aldebe (han som propagerar för särskilda lagar för muslimer) som kandiderar för Centerpartiet. Och det finns flera. För har en person väl kommit in i riksdagen så har han/hon obegränsad tillgång till så gott som allt som rör rikets säkerhet och annat som kan användas på ett felaktigt sätt och skada landet. Därför är det viktigt att partierna verkligen vet vilka det är de bereder plats i den församling som styr Sverige.

Den svenska något blåögda välviljan och trycket som partier tycks känna på att göra riksdagen så mångkulturell som möjligt, har ett pris. Ingen ska diskrimineras, men det betyder inte att man ska släppa all kontroll och ta med "vem som helst" på sina listor över kandidater som kan få plats i Sveriges riksdag.

Ett skyltfönster för många kulturer i Oravais

Oravaisflickorna

Sami Irfan Ermina

I en artikel i Vasabladet kan man läsa om Flyktingvännernas initiativ att berätta om de asylsökandes från Oravais bakgrund och kulturer.

De fantastiska barnen Gušani, Sami, Irfan och Ermina, som jag lärde känna vid mitt besök i Oravais i början av maj, spelade och sjöng och dansade. Underbara, begåvade och klipska barn som råkar vara födda romer i ett land där de diskrimineras och inte har en chans till ett värdigt liv. Barnen borde få ett stabilt och tryggt liv i enlighet med vad som stadgas i olika konventioner, i stället tvingas de leva som, ja.. som ”zigenare”, som romerna alltid har tvingats göra: flytta från plats till plats, land till land. Ingenstans välkomna trots att de enligt olika konventioner (i teorin!) har samma rättigheter som alla andra. Samma sak gäller flickorna som dansade, bland dem Valentina och Nana.

Jag hoppas att dessa barn får en fristad i det rika och glest befolkade Finland som, liksom Sverige, ratificerat FN:s barnkonvention ooch Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Och jag hoppas starkt att jag får en möjlighet att träffa dem alla igen snart.

Varför viftas det så ofta reflexmässigt med ordet “demokrati”?

I Agenda söndagen den 21 maj diskuterade ledarskribenterna Maria Abrahamsson och Jesper Bengtsson frågan om huruvida partier borde redovisa vilka som skänker pengar till dem. Jesper Bengtsson viftade flera gånger, reflexmässigt kändes det som, med ordet "demokrati". Det verkar vara ett ord som man kan kasta in hur som helst, i vilka frågor som helst och låta ordet få nästan vilken betydelse som helst.

Alltså: "Det är ett demokratiskt krav att folk vet vem som skänker pengar till olika partier", menade Jesper Bengtsson. Maria Abrahamsson var inte lika övertygad. Inte jag heller. För tänker man lite djupare på reflexropet på "demokratisk rätt att få veta" så inser man att det skallar ganska tomt. För varför skulle man behöva veta vem som bidragit ekonomsikt, vad skulle det förändra? Ingenting alls – bidragen skulle vara desamma ändå, vare sig vi får veta vem/vilka som skänkt dem eller ej. Och varför skulle man på det sättet, helt odemokratiskt, tvinga fram information om folks politiska ståndpunkter genom att det blir offentligt vilket parti de stöder, till vem de ger sina egna pengar?

Det finns många andra betydligt viktigare krav som folket borde ställa än vem som bidrar ekonomiskt till politiska partier…