Något krävs också av folket – allt ska inte politiker fixa

En ung man med rötter i Chile, född i Sverige och trots det talade torftig svenska, var en av dem som medverkade i Ungt Val i TV4 den 22 maj. Jag såg honom i morgonprogrammet samma dag, där han pratade om att han var statslös och på något sätt tyckte att det var politikernas fel (att han inte var svensk medborgare?). Han framträdde också i TV4 Nyheterna den 23 maj, tillsammans med sin far. Och Lars Leijonborg…

Dåliga kunskaper i svenska språket, dålig språkförståelse – trots att man är född och uppväxt i Sverige – är en katastrof. Det stod mycket klart redan i det korta inslaget i TV4 Nyhetsmorgon med den unge mannen. Han verkade aggressiv och anklagande, kanske delvis för att han är språkligt handikappad. Man kan dock inte skylla allt på andra – på "politikerna" – varje individ måste också själv ta ansvar för sitt liv. Killen borde ha börjat med att prata med sina föräldrar som kom hit redan för 28 år sedan om varför de inte – efter snart tre decennier i Sverige – har ansökt om svenskt medborgarskap. Det får man lätt redan efter fem år om man levt oförvitligt, d.v.s. inte begått några brott. Ett barn under 18 år kan inte få ett medborgarskap som dess föräldrar inte har, det borde man kunna inse även om man inte är insatt i medborgarskapsreglerna. Att föräldrarna gjort valet att inte bli svenskar (medborgare i Sverige) – eller av någon anledning inte har fått svenskt medborgarskap – så är det dem han ska tala med, inte politikerna!

Att man inte får chilenskt medborgarskap när man föds utanför Chile är väl ändå inte Sveriges fel? Det är ju helt och hållet en fråga för Chile. Barn till två svenska medborgare som föds var som helst får alltid svenskt medborgarskap. Men eftersom den unge mannen nu fyllt 18 år det finns inget som nu hindrar honom från att själv söka svenskt medborgarskap.

En hel del ansvar och skyldigheter ligger på oss som individer. Att ta reda på t.ex. hur man blir svensk medborgare är vars och ens ensak, inte något som vi ska kräva att politiker informerar om. Vill man ha något av ett samhälle får man också ge något, det är en god grundregel. Att aggressivt och arrogant kräva det ena och det andra, det fungerar ingenstans.

Här, på Migrationsverkets hemsida, kan man läsa om vad som krävs för att kunna söka och beviljas svenskt medborgarskap.

Finland: Fem studenter skrev åtta laudatur

I Finland tar man studenten, i Sverige får man den. D.v.s. här behöver man inte göra något alls annat än att gå ut gymnasiet,  i Finland genomgår man tuffa, svåra prov för att göra sig förtjänt av den vita mössan. Man tar alltså studentexamen. Det kostar pengar att delta i studentexamensskrivningarna (prislista finns här) och man måste vara berättigad att delta. Sverige avskaffade tyvärr studentexamen 1968. Läs mer på Studentexamensnämndens webbsidor.

I år har fem av de nya studenterna skrivit åtta laudaturvitsord. Åtta examinander klarade sju laudatur, framgår det av de preliminära resultaten från studentexamensnämnden. Totalt godkändes cirka 29 000 examinander i studentexamen. 2 700 underkändes. Andelen underkända var cirka 8 procent. I fjol våras var andelen underkända 7 procent.

Totalt deltog 32 400 examinander i vårens studentskrivningar. Studentexamensnämnden presenterar den slutgiltiga statistiken om studentskrivningarna den 30 maj.

Protest mot arbete?!

Journalistförbundet protesterar mot att AMS ”sanktionerar gratisarbete” genom att införa praktik för arbetslösa som fyllt 20 år, berättas i tidningen Journalisten. Praktikanterna får ingen lön men de får aktivitetsstöd (pengar) från Arbetsförmedlingen.

”Journalistik är ett yrke som anses så viktigt att det regleras i grundlag. Om vi sanktionerar gratisjobb för journalister får det konsekvenser för löneutvecklingen. Det sänder konstiga signaler om hur vi ser på vårt yrkes status,” säger Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén.

Hon kan tänka sig att arbetsgivare och klubbar ser på praktikanterna som en möjlighet att få avlastning och ett tillfälle för unga att komma in i arbetslivet.

Jaha! Är det alltså bättre att unga människor inte får någon praktisk inblick och erfarenhet alls av journalistiskt arbete? Och vad menas månne (finlandism) med att arbetsgivare ”ser praktikanterna som en möjlighet att få avlastning”? Skulle det vara negativt, eller? Det är väl alldeles utmärkt om människor får vara med och jobba och ”avlasta” och får betalt för det (självklart!) i stället för att sitta hemma och låta tiden rinna iväg utan att de får några nya kunskaper alls. Det är också tämligen märkligt att se det som något negativt att de af-sponsrade praktikplatserna kan vara ”ett tillfälle för unga att komma in i arbetslivet”. Vad är det för negativt med det, det är väl tvärtom alldeles ypperligt strålande att unga får ett tillfälle att komma in i arbetslivet? Eller är det helt upp-och-nervända världen vi lever i, här i utkanten av världen, i lilla Sverige?

^{(Parentes: sååå himla märkvärdigt är det väl ändå inte att vara journalist? Det finns massor av riktigt dåliga sådana, med dålig språkhantering och svagt innehåll i sina texter och inslag. Och massor av lysande journalister, men också andra skribenter som inte springer omkring med beteckningen ”jourrrnnnnaaaliiissst” i eldskrift på bröstet i tron att de är så speciellt mycket viktigare och värdefullare än andra…)}

Obegriplig fråga i tidningen Journalisten

"Påverkar bloggarna journalistiken för mycket?". Så lyder frågan för dagen i tidningen Journalisten. Läsarna får gå in och säga ja, nej eller vet ej. När jag tittar på ställningen har 50 % svarat ja, 43 % har svarat nej och 7 % vet ej.

Men vad betyder frågan? Är jag den enda som inte förstår den och därför inte heller kan besvara den?

Märkligt utspel i Agenda den 21 maj

Den sista programpunkten, "utspelet", i samhällsprogrammet Agenda gjordes den 21 maj av Ylva Forsberg, ordförande i Värnpliktsrådet. Ett lätt bisarrt utspel, i varje fall för den som lyssnar med inte helt svenska öron. Men mycket i det svenska samhället är ju lätt bisarrt sett utifrån och av människor som inte formats av det svenska samhället att tänka och tro och tycka på ett visst sätt.

Det som var så slående och märkligt var att utspelet gav intryck av att svenska soldater på något sätt skulle vara annorlunda än andra och att de a) är mer korkade för att de inte förstår att de uppdrag de sänds ut på i krigshärjade länder kan vara farliga och b) för att man på ett naivt sätt vill att svenska soldater nästintill ska omfattas av svenska trygghetsregler och garantier om att de inte blir skadade. Har man den inställningen och tror man att det ska gå att sätta svenska soldater i skottsäkra plexiglasbubblor och skicka med dem fackets regler för hur mycket de får arbeta och hur många raster de måste ta etc, då kanske man ska ompröva själva tanken på att alls sända svenskar på internationella uppdrag där det kan hända något utanför vad som enligt svenska normer är acceptabelt. Man bör nog också försöka – även om det tycks vara mycket svårt – inse att Sverige knappast kan ändra på hela resten av världen så att den fungerar efter svenska normer. Så här sa Värnpliktsrådets ordförande bl.a.:

Värnpliktsrådet frågar sig om de värnpliktiga ges objektiv information om vad dessa insatser kan innebära? Vet de att de kan hamna i en situation där de måste skjuta en annan människa, se sin kamrat omkomma eller kanske själva dö.

Att den svenska skolan är urusel och t.o.m. ofta undermålig är ett känt faktum, men att unga svenskar skulle vara så korkade att de inte begriper att de kan hamna i svåra och farliga situationer när de sänds till Afghanistan och andra synnerligen våldsamma och osäkra länder, det kan väl ändå inte vara möjligt? Om det skulle stämma att svenskar är så dumma, då är det inte rätt vare sig mot dem eller de människor de ska hjälpa med "fredsbevarande insatser" att skicka dem någonstans alls för då kan de snarare vara till skada än till nytta. För alla.

Exakt vad Ylva Forsberg egentligen vill säga med sin slutkläm är oklart.  För vad hon uttalar är ju absoluta självklarheter som ivarje normalt funtad människa förstår:

Unga svenska soldater kommer att stupa i utlandet. Det kan var någon du känner. Det kan vara en släkting eller ditt barn. Det kan till och med vara du.

Sverige får välja att antingen fortsätta att svenskar till kris- och katastrofområden, människor som själva av egen fri låtit sig rekryteras – trots att det är farligt. Eller upphöra att sända soldater på internationella uppdrag. Det går ju faktiskt inte att mbl-förhandla med någon om vilkor och särskilda regler just för svenskar…

Vickys Livs – reflektioner kring Affe, Janne och Vickys

^{Henrik S. Järrel}
Jag lärde själv aldrig känna Affe; vi träffades veterligen bara en gång, i samband med att Merit Wager larmade mig om att ”myndighetsövergrepp mot liten företagare på Söder”, var i görningen. ”Som ansvarskännande förtroendevald bör Du ta Dig en titt”, löd hennes vädjande uppmaning. Eftersom jag lärt känna Merit som en klok person med hjärta och hjärna på rätta ställena, kunde jag svårligen undgå hennes varsel.

Jag åkte upp till butiken på Söder och ägnade några förmiddagstimmar åt att tala med Affe, hans bror Janne och Merit m fl för att få en bild av problemet. Affe och Janne gjorde starka intryck. Mångårigt kämpande småföretagande tycktes ha förvandlat deras lilla speceriaffär och den lilla kiosken vid Vitabergsparken till centrala träffpunkter på Söder. En strid ström av förbipasserande, kunder och andra, morsade och tjingade till höger och vänster. Det var inte lätt att få en sammanhängande dialog i korsdraget av välvilliga kompistillrop. Jag blev t o m av en cykelburen, inbiten Söderrebell, som kände igen mig, utskåpad som en förirrad Östermalmsmoderat…

Jag har dock sällan haft svårt att, vare sig personligen eller professionellt, fatta sympati för den lille mannens/kvinnans envetna kamp mot överhetens Goliat och väderkvarnar… Det stod tämligen klart att stadsdelsförvaltningen, genom ett stelbent paragrafrytteri och en ohemul avgiftspolitik, var i färd med att rycka undan existensgrunden för stretande och gnetande småföretagares livsverk. Kommunen behöver knappast ta ut övervinster för arrendeupplåtelse av kommunens mark; det borde räcka om man får täckning för sina administrativa omkostnader. Och i den mån dessa är oskäliga, orimliga eller proportionslösa så är det i första hand administrationen och byråkratin som är ineffektiv och överdimensionerad. Småföretagare och entreprenörer betyder mycket, alltmer för vårt land i ett makroperspektiv, men också mycket för gatubilden och atmosfären ur ett stadskvarters mikroperspektiv. Näringsklimat och entreprenörsjordmån behöver snarare förbättras än motarbetas. Jag beklagar att Affe under sin levnad inte fick erfara tillräckligt många konkreta bevis för sådana strävanden från sina egna partivänner.