• Kategorier

  • Arkiv från 5 maj 2005

  • Kalender

    juni 2006
    M T O T F L S
     1234
    567891011
    12131415161718
    19202122232425
    2627282930  
  • free counters
  • wordpress visitor counter
  • RSS Merit Wager

    • Utan rubrik lördag, 6 juni, 2020
        Sedan den 5 maj 2005 har jag ideellt granskat, redovisat, översatt, kommenterat och publicerat ofta unikt material, särskilt miggornas rapportering. Om ni uppskattar texterna, informationen, rapporterna, kommentarerna, stöd gärna via Subscribe med 1 krona om dagen = 30 kronor i månaden, eller med valfritt belopp via Donate, Swish eller Bankgiro.  Alla bidr […]

Vickys Livs – om att göra en Affe

Stefan Erdman i Nepal

Jag kallar mig själv för många saker, bl.a. tv-arbetare och socialdemokrat. Tiderna har förändrats och tv känns inte längre kul att jobba för och partiet som jag som barn demonstrerade för på 1 maj företräder inte längre mig. Jag är en desillusionerad arbetsnarkoman på gränsen till utbränning.

Så fick jag förmånen att träffa Affe och de andra på Vickys Livs. Merit drog in mig i filmningen av Vickys Livs – the Movie. Det är väl lite stora ord att säga att det förändrade mitt liv, men mötet med framförallt Affe gav mig hopp.

Jag fick möta en socialdemokrat som kom ihåg vad ord som jämlikhet, rättvisa, solidaritet och framför allt medmänsklighet handlade om. Att leva i dagens Sverige känns nästan overkligt ibland. Som Stefan Sundström skriver: ”Sen Palme gick på bio har allting blivit som på film”. Vi styrs av hjärtlösa politruker som blinda av makt, har glömt varifrån de kommer.

Efter att filmen var klar höll jag kontakten med Affe och besökte då och då Vickys, en oas där man kan kliva in och låta tiden gå lite saktare. Det är klart att det påverkat mig att möta någon som kunde låta arbetet vara, för att i stället ta sig tid med någon medmänniska som behövde det. Det har hos mig skapat ett eko av tider då jag själv gjorde det oftare.

Jag har inte lagt arbetet åt sidan på det viset på länge, som jag gjorde den här dagen ”när själva Affe flög i mig”.

Jag gjorde just en Affe

Bredvid mig i radhusområdet bor en gammal byggjobbare. Han är ordentligt krökt av ett långt och slitsamt arbetsliv. En och annan deciliter alkohol har väl hjälpt till att kröka hans rygg och förtvina hans muskler.

Hur som helst, han klarar sig inte längre själv. Han har hemhjälp, men det räcker liksom inte till ändå. Han borde väl flytta till ett äldreboende, men det skulle inte vara bra för honom, psykiskt. Den dag han upplever att han inte klarar sig själv, då är det nog slut.

En gammal kroppsarbetare klarar inte riktigt av att be om hjälp, eller hamna på hem. Du som har läst Väinö Linnas ”Högt bland Saarijärvis moar” kommer säkert ihåg hur gamle Jussi dör av skam (läs slaganfall). När han inte klarar av att be om hjälp på dass. Om du inte läst den så gör det!!!

Jag är just på väg att sätta mig och jobba vid datorn, när Lasse kom ut på verandan och tittar ut över sin gräsmatta. Han ser ut över det tjocka och långa gräset. Längst borta vid staketet har han klippt ner en femtedel. Det gjorde han i förrgår, innan krafterna tröt. Han suckar tungt och vänder för att gå in. Han kommer inte att orka idag heller. Det är då jag gör min Affe.

”Lasse!”, ropar jag samtidigt som jag tänker att någon annan får dra in pengar till det börsnoterade bolaget idag. Jag har viktigare saker för mig. ”Kan inte jag få låna din gräsklippare idag. Min funkar inte, du vet, jag och maskiner…” säger jag och slår ut med händerna. En snygg vit lögn.

”Jo jo”, svarar Lasse nöjt. Han vet hur det är med manschettarbetare och maskiner. ”Det ska väl gå bra. Du vet ju var den står. Ta bensin ur gröna dunken.”

”Ja och så kan jag ju ta din matta sen, som tack för hjälpen”, menar jag.

”Fint sörru”, säger Lasse och skiner upp. Han har ju både fått hjälpa en granne i nöd och fått gräset klippt. ”Då sätter jag på kaffe tills du är klar”

Flera timmar senare när gräsklipparen är undanställd och kaffet urdrucket så sitter jag här och skriver det här istället för att jobba. Det blir nog tid för arbete också vad det lider.

Jag tänker att som Affe det blir jag nog aldrig, för det fanns bara en av hans sort. Men man kan ju göra en Affe då och då, efter bästa förmåga. Om inte annat så till hans minne. Då kanske världen kan kännas lite bättre.

Jag och några fler grannar runtomkring ska nog se till att Lasse får slippa hemmet några somrar till.

… och: jodå jag hade kortbyxorna på mig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: