Underbara människor på Capella i Oravais!

Några dagar i Oravais är en lisa för själen. På kulturgården Capella där jag tillbringat tre dagar, finns den enkla, raka, praktiska medmänsklighet som så förtvivlat väl skulle behövas på så många andra ställen också. På Capella-gården som Flyktingvännerna i Oravais så fint har rustat upp (med hjälp av asylsökande), är alla välkomna och det finns så lite regler som möjligt. Och de få regler som finns kan alltid kringgås, ingenting är hugget i sten.

På lördag och söndag var det kulturdagar med konsert, sång, allsång, musik, framträdanden av allt från infödda Oravaisbor till folk från Vasa, Ukraina, Georgien, Iran, Afghanistan, olika afrikanska länder, Kosovo, Kroatien etc. Och under Saris och Margaretas lösligt fasta och tålmodiga ledning så fungerade det hela alldeles utmärkt trots att programmet inte alltid följdes till punkt och pricka och många avvikelser förekom.

Donika och Salome.

Framträdande, Capella.

Publik vid Capella.

 

Mumincitat # 19

Jasså, jag är räddad, sa mumintrollet och var snopen. Det är bra synd att det spännande alltid ska ta slut när man inte är rädd längre utan äntligen kunde ha roligt.